När jag nu återgick till att arbeta detta nya år, hade jag inte öppnat min jobbmail på närmare två veckor. Döm av min förvåning när jag inser att det har pågått en tidningsdebatt angående skolbibliotek som jag fullständigt har missat på grund av ledigheten. Det är inte så ofta min lilla arbetsnisch diskuteras i pressen. Men nu hade det alltså skett och i min frånvaro dessutom. Glupskt slängde jag mig över allt som jag hittade.

I och med den nya skollagen, finns nu skolbiblioteken omnämnda, vilket är en seger i sig. Tyvärr visade det sig i denna omgång att en stor privat skolkoncern ansåg att de inte behövde några skolbibliotek, då eleverna istället fick fri tillgång till läsplattor, samt möjlighet att ladda ner eventuella verk som de kunde tänkas behöva eller för den delen vilja läsa. ”Så fånigt, de kan inte mena allvar”, tänkte jag och läste vidare. Men det gjorde dom tydligen.

Om man tror att man ökar elevernas läsförmåga, genom att bara ge dem en läsplatta och lite inloggningskoder, så tyder det på en enorm okunnighet om vad ett skolbibliotek och en bibliotekarie kan ha för funktion för den enskilda eleven. Det är ungefär som att ge ett barn en penna och en skrivbok och säga ”skriv nu lite” och sedan förvänta sig att ungen alldeles själv skall lära sig att skriva. Det är ännu inte någon som har förespråkat lärarlösa lektioner i förskole- och lågstadieklasser, men det kanske bara är en tidsfråga.

Det som blev förbluffande övertydligt i hela diskussionen, är att undertonen speglar att de tror att bibliotekarier är emot teknik och endast förespråkar rent fysiska böcker. På mitt arbete finns datorer, ipads, Mp3-spelare vid sidan av böcker. Det ena utesluter definitivt inte det andra. Vi skulle gärna ha mer av allt.

Det som jag ställer mig ytterst frågande till, i den stora privata skolkoncernens resonemang, är om de aldrig någonsin har varit på ett fysiskt bibliotek och blivit inspirerade eller tipsade till ytterligare läsning, genom att prata med personalen eller genom att botanisera på hyllorna? Ett riktigt bra bokprat, högläsning i grupp eller reflektivt läsande, behöver naturligtvis inte föregå i ett bibliotek eller med en bibliotekarie, men det är inte speciellt märkligt om det gör det. Det känns lite föraktfullt och kränkande för min yrkeskår, att höra hur mossiga vi är, för att vi inte tycker att det är en självklarhet att den kompetens som de flesta av oss besitter, kan ignoreras genom att man bara ger låntagarna en läsplatta.

Personligen är jag en läsare som använder mig av talböcker, fysiska böcker, min amazonkindle, min ipad, ett flertal olika online bok affärer, Stadsbiblioteket (både fysiskt och på nätet), diverse bokklubbar samt den vanliga bokhandeln som man slinker in i och handlar över disk. Jag har fått ovärderliga boktips av andra läsande personer i min närhet, men även genom att läsa recensioner, av bibliotekarier, av bokhandlare och sökningar på nätet. Jag skulle vilja påstå att alla dessa sätt att läsa och få tips har berikat mig som läsare. Det ena har aldrig uteslutit något annat och det tror jag är det som driver mig i mitt arbete, jag ger aldrig upp tanken på att hitta den perfekta boken för mina låntagare, hur de sedan läser bäst för att få ut nytta och nöje, är sekundärt och som tur är så finns det massor av alternativ.