juni 2009


Det var meningen att jag skulle stämpla ut för sommarlov i tisdags eftermiddag, så blev inte fallet, istället fick jag snällt vara hemma och vabba för två snoriga och ögoninflammerade barn. Min ömma moder tog sig an barnen i onsdags, så att jag kunde få gå och jobba lite. Men sedan stämplade jag ut, fram till den 3:e augusti. Det känns som en evighet, men dagarna tenderar ju att rusa iväg även om man är ledig, så vem vet, jag kanske inte hinner med något alls, som vanligt och så blir man lite lagom ”hjälp, hela semestern har gått” stressig och ca 4 veckor. Men fram till den stressen får fast mig i sitt garn, så skall jag alltså ha sommarlov. Vi har hittills spenderat några dagar i min familjs sommarstuga, varit i Kivik, sett på konst och druckit must, firat midssommar, med min älskade lilla mormor, ätit för mycket, sett svägerskans lilla bedårande teling och nu har packstressen så smått satt in. För imorgon bär det av till Frankrike, drygt två veckor med mat, sol, bad, vandring och ingen internetförbindelse, jag känner redan abstinensen.

När man skall vara ledig så tror man alltid att man skall hinna så mycket, man skall dessutom hinna förnya sig själv, bli en mer sommarbrun, slankare, sundare, mer beläst person med nymålade fönsterkarmar. Det är svårt att leva upp till sina egna krav. En kollega berättade att hon skulle tillbtringa ledigheten med att rensa ur sin garderob och alla de skelett som fanns där.

För några år sedan gjorde jag just det, rensade ur alla skelett ur garderoben, men det tog mig nästan ett och ett halvt år. Jag tog fram skeletten ett och ett, synade det, vände och vred det, gjorde upp med det i skuggboxningsronder, som jag antingen förlorade eller vann. Om jag förlorade, så gick iallafall skelettet till kremering och istället för att hänga tillbaka det i garderoben fick det en liten pappersask till urna och etiketterades innan det stoppades tillbaka. De ronder som jag vann, fick skeletten följa med ner i papperskorgen istället.

Men jag lärde mig en hel del under det där ett och ett halvt året, ett kremerat skelett med etikett är lättare att bära, samt även att omfördela vikten av. Man blir aldrig av med sin garderob, men ibland behöver den förnyas. Man skall inte älta gammalt skräp, lika lite som man skall tro att man kan bli helt av med det. Men man kan göra en pakt med sig själv om hur man skall hantera sitt liv såväl medgångar, som motgångar och sedan skall man fortsätta sin vandring.

Jag skall tillbringa min semester med familj och vänner, vandra, bada, gå på Zoo, flytta möbler och läsa en hög böcker, däremellan skall jag äta, dricka, pussas och förhoppningsvis bara njuta av att vara utomhus så mycket som möjligt. Vi får väl se om jag har några nya skelett hem till min garderob när vi ses efter internet tystnaden, men förhoppningsvis blir det mest glada minnen.

Och nu stämplar jag ut, njut av det tysta eftermälet 😉

Annonser

Idag har det varit avslutning på mitt jobb och dom var fina, de sjöng, tårar rullade, rosor delades ut och det är svårt att inte känna sig både rörd och lättad. Nu är det över, för den här gången.

Det mest anmärkningsvärda med dagen är dock att jag har blivit morbrors fru eller skall man kanske kalla det plastmoster? Min svägerska och svåger har fått sitt första barn. Ett nytt litet liv, en ängel har landat, en ny livsbana har börjat och vi står i spänd förvätan att få följa med på resan. Välkommen till värden lilla vän.

När vi kom hem från dagens arbete och dagis, försökte jag förklara för våra ungar att de hade fått en kusin. Tvååringen tog lätt på saken och fortsatte att cykla på trehjulingen, trots att det ösregnade. Men för fyraåringen krävdes mycket förklaring, släktskap reddes ut och ungen frågade gång på gång vad en kusin vad var för något, om den kunde leka speciellt bra för att den var i samma familj, vilket språk den talade och om den liksom småsyskonet behövde lära sig allt från början. När barnet insåg att en baby var mindre än småsyskonet, så tyckte fyraåringen att det fanns skäl nog att vänta med att leka till kusinen hade mognat och kommit upp lite i ålder. Därefter återkom veckans diskussion om död kontra att inte vara född.

Kusinen var nu född och alltså inte död, det krävdes en del tankeverksamhet och följdfrågor huruvida man levde om man hade bott inuti fasters mage om man nu också hade en födelsedag och om kusinen isåfall hade fått någon tårta. Det blev otroligt invecklat och komlicerat, om man nu är född idag så har man ju födelsedag, alltså bör man få paket och tårta. När jag förklarde att kusinen med största sannolikhet skulle få presenter, men knappast någon tårta idag, så blev jag förvandlad till en ondsint människa, det var närmast min plikt att genast införskaffa alternativt baka en tårta så att vi kunde åka dit med den. Det blev en hel del diskussion och till och med gråt, när jag förklarade att vi skulle åka dit en annan dag och att babyn, samt föräldrarna nu behövde vila. Fyraåringen tyckte att föräldrarna kunde sova sedan och att vi kunde hjälpa till att äta den införskaffade tårtan, så att kalaset blev snabbt avklarat.

Vid middagen trodde jag att allt hade lagt sig, men ack vad jag tog fel. Efter att återigen förklarat släktskapet mellan kusiner så tog diskussionen kring död och född ny fart. Till viss del förstår jag fascinationen kring just födelse och död, men jag börjar, efter en dryg veckas diskussioner, ha problem att hitta nya infallsvinklar när det gäller mitt förklaringsresonemang. Är man född är man levande, är livet slut så är man död.

Fyråringen föll då in i ett nytt spår, jag fick frågan om man visste när man dog. Jag sa att jag nog trodde att man visste att man dog, men att det inte finns någon som lever som har upplevt att dö och därför finns det ingen som kan svara på den frågan. Fyraåringen insåg genast att eftersom morfar är död och inte har någon postlåda så kan vi inte fråga honom. Men att döden förmodligen kommer plötsligt så då tänker man nog: ”oj! nu dör jag” och det tror jag också. Samtidigt som jag numera konstant tänker: ”oj! nu får jag en fråga som jag inte kan svara på”.

I måndags fyllde vår yngste teling två år. Det är märkligt, det känns som denna lilla individ har varit en del i vårt liv-alltid, men det är inte så. Visst kommer jag ihåg vad jag gjorde, vad vi gjorde innan barnen kom in i vårt liv, jag var ju trots allt trettiofyra när det första barnet föddes, men faktum kvarstår våra barn är en stor del av mig, mitt liv, vårt gemensamma familjeliv just nu. Förra året befann vi oss i Frankrike på ett årsdagen, jag hade fyllt golvet av ballonger, barnet var överlyckligt när det kom upp på morgonen, tänk att få krypa i ett hav av ballonger, hela ungen lyste. I år blev det prassliga paket och köttbullar. Två kalas har vi haft också. Men det häftigaste är när man tänker på vad som har hänt de senaste två åren, ett helt nytt liv med intryck, man undrar hur barnet ser på sin omvärld. Vi står bredvid och uppmuntrar vartenda litet fysiskt framsteg, verbala uttryck och ser hur den nya sakta men säkert utvecklar och utformar sin egen personlighet. Det är så häftigt, så utmattande jobbigt, så roligt, så utmanande, det förändrar allt och samtidigt så är man ju trotsallt samma person som man var innan man fick barn.

Imorgon är det skolavslutning på mitt jobb, ikväll har niondeklassarna bal. De är färdiga här på grundskolan, färdiga att skriva nya kapitel i sina livsböcker. Jag är så vansinnigt trött på deras upptåg nu och det skall bli skönt att få sommarlov. De sista sex veckorna har niorna levt rövare, betygen är satta, nu har det varit tid att sätta sin egen prägel. De har hoppat på möblerna, kastat vattenballonger, brandlarmet har gått stup i kvarten, de har lekt kull, tjoat och skrikit. I måndags blev jag intervjuad av några niondeklassare och de frågade mig om jag kommer att komma ihåg dom och visst gör jag det. Många av eleverna har varit på biblioteket dagligen, de har suttit och läst Metro, de har lyssnat på musik, de har pratat och diskuterat heta ämnen som horoskop, fotboll och världsnyheter, de har sökt information till olika arbeten. Men just nu känns det som om det är hög tid för våra vägar att skiljas. Det har varit för stökigt, för att jag skall komma ihåg endast de bra timmarna tillsammans, förhoppningsvis kommer tiden att göra att minnet täcker irrationen med ett trivsamt skimmer.

Intervjuarna sa att de hade varit lite ”busiga” sista tiden och påminde mig att jag borde komma ihåg hur jag själv hade känt det när jag gick ut nian och jag kommer faktiskt mycket väl ihåg det, jag var bara oerhört lättad över att aldrig någonsin behöva gå tillbaka till min gamla grundskola igen. Jag skrek inte speciellt mycket dock, jag gick därifrån så vansinnigt glad över att aldrig behöva träffa min ena klassföreståndare någonsin mera. Det sade jag inte till någon, men jag var mycket lättad när kapitlet grundskolan var klart. Ännu mer lycklig när även kapitlet gymnasiet var klart.

Imorgon när de står där finklädda kommer jag förmodligen känna mig rörd, det är något med avslutningar som gör det. Rättare sagt så är jag inte så bra på olika avslut alls, jag är ganska kass på att uttrycka känslor offentligt, men jag gillar när eleverna sjunger, jag tycker att det är roligt att se dom festklädda och förväntansfulla, det är bara min egen insats som får mig att känna mig obekväm. Jag älskar blommorna, talen, diplomen och allt annat som hör avslutningar till och jag skall faktiskt försöka gå på alla tre stadiernas.

Sedan skall jag fira det hela med att ta med mina egna två barn ner till stranden och gå på Friskis&Svettis familjejympa. Efteråt skall vi äta picknick vid lekplatsen, för att sedan åka hem och göra kväll, som vi alltid gör. Vårt sommarlov börjar inte förrän nästa onsdag, men då skall vi fira ordentligt, med glass kanske.

Jag tror inte på att blod är tjockare än vatten, inte vad det gäller släktband iallafall. Jag har tillräckligt mycket ointressanta släktingar för att kunna säga att jag är starkt övertygad om att så inte är fallet. Men det finns inga regler utan undantag och idag fyller en av mina kusiner jämnt och jag har funderat en del på det, eftersom jag skall gå på hennes födelsedagsfest till helgen. Om våra föräldrar inte hade varit syskon hade vi med största sannolikhet aldrig ha mötts. Den geografiska distansen mellan Göteborg och Edenberga är visserligen inte så stort, men vad skulle jag ha gjort i Edenberga och vad skulle hon ha gjort i Göteborg, förutom ett besök på Liseberg kanske?

Kusinen är två år äldre än jag, hade två bröder och jag hade inga syskon. Vi spenderade bekymmerslösa lov hos våra gemensamma mormor/farmor, morfar/farfar på den gård dom bodde på då. Gamla, krokiga äppleträd, finfina att klättra i, saft, hembakta kakor, en vind full med gamla saker, där vi naturligtvis inte fick gå upp, men som vi ofta botaniserade på. Det fanns en glasveranda med hundratals fönster, där man kunde sitta när det regnade, samtidigt som man kliade på nya myggbett, baddade med Salubrin och läste följetongerna i Hemmets veckotidning, byggde kojor, spelade china schack, ritade teckningar (eller förstöra papper som vår ena farbror/morbror uttryckte det). Kusinen och jag cyklade upp och ner för den slitna gamla vägen som gick upp till huset, vi kollade postlådan, vi cyklade till minigolfbanan, vi köpte godis i Svens livs, mjukglass i kiosken, vi badade i havet, lyssnade på skivor, lärde oss att sticka, baka och min kusin var vansinnigt bra på att berätta spökhistorier. Långt senare erkände hon att hon var lika rädd som jag. Tillsammans med vår yngste farbror/morbror såg vi Borgs sista Wimbledonmatch och lärde oss svära och bita på naglarna. En gång i veckan åkte vi med in till Laholm, vi gick till bokhandeln och tittade på vykorten, vi väntade medan fisk inhandlades i fiskbilen och Torghallen besöktes, efteråt gick vi till Phonix konditori och vi fick välja vilken bakelse vi ville. Sedan vändes nosen på den gamla, osande Amazonen utan säkerhetsbälten i baksätet, hemåt igen.

Mellan loven brevväxlade vi flitigt. Hon inspirerade mig till att köpa min första singel, ”Big in Japan” med Alphaville, hon introducerade mig till hårgelé, Mitt Livs Novell och Starlet, vi läste massor av böcker, vi fnittrade, vi byggde ett höjdhoppshinder på gräsmattan och jag höll på att slå ihjäl mig i min iver att bli bättre än kusinen på något. Hon var först och störst, det var bara så, först på att kunna cykla utan stödhjul, först att konfirmera sig, hon hade sitt första riktiga jobb innan jag ens hade börjat gymnasiet. Hon flyttade hem till sin kille i hans hus, innan jag ens hade haft en tanke på att flytta hemifrån alls. Livet kom mellan oss några år, men vi hittade tillbaka till varandra. Det är jag tacksam för. Kusinen är som en gammal vän, någon som känner mig sedan starten, som kan en stor del av den historia som kallas min livsbana och som har format mig till den jag är. Till viss del är vår historia sammanflätad, på grund av släktskap, men samtidigt så är den två versioner av gemensamma minnen. Min uppfattning, stämmer inte alltid överrens med hennes och vice versa. Båda har vi haft en del tungt bagage att bära, såväl som roligt och det är skönt att ibland bara kunna dela utan att ständigt diskutera och förklara.

I och med att hon nu fyller år så vill jag ge henne något speciellt. Om jag hade varit mer pyssligt lagd hade jag gjort en scrapbook till henne, den skulle vara fylld av foton, dumleklubbspapper, grässtrån som vi har tuggat på, sand från vångavägen, hårstrån från hennes argsinte hund Nappe, blast från morötter som vi sått i våra trädgårdsland, bongar från minigolfrundor som vi hade gått, påbörjade raggsockor som vi har stickat, sönderrivna teckningar som hennes bror hade gjort, röd färg i samma ton som Kalle Kulas näsa, gröna ben från horngäddor som vi har ätit, vykort från Snapphaneland, strössel från mjukglass som vi åt i Torekov, spelkort från alla evinnerliga ”finns i sjön” turneringar, hallon trädda på strån som vi åt i Stinas trädgård, fast vi inte fick och tjocka lager med smör från Anna Håkanssons smörgåsar när vi åkte med på PRO-utflykt.

Men jag är ingen scrapbooks person och alla dessa minnen finns inom mig i så levande, vår mormor/farmors rena tvätt som fladdrar på sträcket i vinden, våra tävlingar om smutsigast fötter, kanelbullar, höbärgning i kusinens pappas traktorsflak, betor som skulle hackas, den andre far/morbroderns stränga uppsyn när vi fnittrade för mycket eller rört någon av hans saker. Jag kan fortfarande känna lukterna, känna hängmattan under oss mellan träden, där vi låg skavfötters och gungade till vi föll omkull. Vi grillade korv på gården, det blåste alltid där på gårdsplanen och lågorna slickade korvarna svarta. Vår morfar/farfars humör och mormor/farmors eviga matlagande, kokta rödbetor och saltat smör. Kisset färgades rött. I kusinen och min värld fanns alla äventyr för våra fötter, det var fantasin som satte gränser och de fåtal regler som våra far/morföräldrar hade satt upp för vår tillvaro där och då, som vi givitvis var tvugna att bryta.

Nya minnen har tillkommit, begravningar, utbyte av idéer, erfarenheter, boktips, mer fnitter och kusinen är gudmor till vårt yngste barn. Vi facebookar och vid ett flertal gånger har vi chattat om livets egenheter, under sena kvällar. Jag vet ärligt talat inte vad jag skall ge henne i present. Vår relation i sig har givit mig mycket och hur skall man kunna omvandla det till en gåva som kan spegla vilken viktig människa hon är för mig? Ett klädesplagg? Ett smycke? En set av bestick som hon önskat sig? Så banalt. Så tråkigt. Kanske borde man köpa en liter hallon och ta med en näve grässtrån, så kan vi sitta där barfota på balkongen, tidigt på morgonen efter festen och fnittra och låta samtalsämnen flyta och överlappa varandra, det är iallafall lite bättre än att köpa något som hon inte vill ha.

Som förälder måste man försöka utbilda sina barn i livet, det är ett projekt som fortgår, hela tiden, ibland lyckas man, ibland undrar man ju vad man håller på med.

Motion är bra. I tordags hade Friskis & Svettis årets första familje jympa utomhus. Självklart skulle vi dit. Det är bra att lära sig att det det är vigt att röra på sig. Sagt och gjort, picknick inskaffades, ungarna hämtades från dagis och cykelkärran lastades och kosan styrdes mot stranden där det hela skulle äga rum. Snålblåst, joggingbyxor och en tom gräsmatta. Vi var tidiga. Ett trettiotal barn och deras hurtfriska föräldrar, musik och lek i takt. Tjugo minuter in i passet lägger sig det yngsta barnet ner och tittar på molnen. Trött, men inte sur. Det äldste barnet är fullständigt i extas, vi spurtar, leker flygplan, smyger som tigrar. Avslutningsvis vinner äldste barnet ett pris på sin biljett, valet stod mellan nyckelband, vattenflaska och svettband. Ett lyckligt barn med svettband, två små barn nöjda inpackade i sin cykelkärra, inmundigandes leverpastejmacka och smoothie. Lyckan var gjord. Jag undrar dock om det var den fysiska rörligheten som skapade euforin eller om det var att få prova en ny lekplats efteråt, picknicken eller det vunna svettbandet.

Vi bor mitt emot en gymnasieskola, i fredags tog de studenten. Dagen hade till största delen tillbringats på Malmö Allmänna sjukhus ögonklinik. Äldste telingen genomgick full synkontroll. Det tog ett otal timmar. Synmaskinen var skoj, syntestet var mindre roligt. Sedan skulle tre stycken doppar skulle in i vardera öga, inget lock eller pock, inga löften av mutor hjälpte, till sist fick ett visst mått av våld användas. Efteråt blev det en piggelin. Ungen var fullständigt ljusskygg, pupiller som överskuggade iris, som en fladdermus utan nattens befriande skydd mot dagen, fullständigt blind. Det gick inte att återvända till dagis och skola, vi fick åka hem och njuta av det vackra försommarvädret inomhus.

På kvällen efter middag och bad, förvandlades vår gata till ett visselpipeinferno. Barnen var fullständigt fascinerade, vi fick ta på oss fleecejackorna och gå ut. Storögda stod två barn på trottoaren och beskådade de högljudda festligheterna. Lastbilsfalk, efter lastbilsflak med sjungande studenter. Korta klänningar, bar hud, snålblåst, nya kavajer, vita mössor och en ljudnivå som torde trotsa ljudvallen. Jag förklarade för ungarna att även jag hade gjort samma sak, förmodligen barnens far också. Äldste telingen undrade vem som hade passat dom då. Jag vecklade in mig i en monolog om att de inte hade funnits då, att pappa och jag inte ens hade träffats. Äldste barnen funderade högt över att det förmodligen hade varit i Rotterdam under mina festligheter och jag försökte förgäves förklara att jag vid tidpunkten för min student inte hade varit mamma. Barnet vänder sig mot mig och frågar om det var dött då. Nej, du var inte ens påtänkt. Att inte vara född och att vara död är ju inte samma sak. Men resultatet är ju helt klart det samma, man finns inte, man var inte med. Barnet försjönk i djupa grubblerier. Ibland önskar jag att det fanns en handbok över bra svar på frågor, som man inte riktigt vet hur man skall svara på.

I livets hårda skola fick vi också denna vecka reda på att de förändringar som skall göras på dagis, inte kommer att bli så omfattande som vi först trodde, våra frågor blev delvis besvarade och våra krav delvis tillgodosedda. Att säga att vi bli hörda är dock fortfarande en öppen fråga. Men man är inte död för att man inte är född, man måste ha varit född för att kunna vara död.

I helgen som gick har vi firat födelsedagar. Maken och yngste telingen hade gemensamt kalas, med makens del av familjen. Till helgen skall vi ha kalas för min del av familjen. Igår fyllde dessutom makens och min relation tretton år. Allt detta firande och snabbt går det. Tiden fullständigt rusar omkring oss, men ibland kan det vara värt att stanna upp. Jag är inte speciellt nostalgisk och tyvärr inte heller romantisk, men jag tycker om fest, kalas, överraskningar, presenter och firande. Min make tycker inte om födelsedagar, men jag såg minsann att han tyckte om paketen, det yngste barnet är fortfarande på det stadiet där åldern inte bekymrar det och pappret omkring paketen ofta är roligare än innehållet.

Jag tillhör kategorin människor som inte bryr mig så mycket om ålder, det är ju skit samma och faktum är att man inte kan göra något åt det. Jag ser inte nostalgiskt tillbaka på mina tonår och skulle vilja återuppleva den tiden. Jag tyckte att det var en ganska gräslig tid. Men jag kan ibland förundras över hur påverkad jag fortfarande är av allt som hände då.

Idag var det några tjejer från 7:an inne och lånade datorerna. De skulle svara på ett quizz i musiken och letade efter svaren på Google. Slutligen skulle de formulera en fråga själva om sommarhits. Gyllene tiders ”sommartider”, Tomas Ledin ”sommaren är kort” osv. De diskuterade ivrigt, det ena You Tube klippet efter det andra avverkades. I allt detta letande spelades av en slump ”Gente di mare” med Umberto Tozzi och Raf, Italiens schlagerfestivalsbidrag 1987.

Jag kastdes tillbaka i tiden, handlöst. På hösten skulle jag börja på gymnasiet och plötsligt blev det otroligt angeläget för mig att läsa italienska. Jag kommer fortfarande ihåg att mina föräldrar ställde sig ganska frågande till detta språkval, men att min ömma moder tog det hela med ro, liksom hon har gjort hela mitt liv vad det gäller alla mina infall. Hon lät mig fullfölja eller förkasta mina olika projekt, men fanns alltid där stöttande i bakgrunden. Det gör hon fortfarande.

Vad det gällde just detta infall, hade jag önskat att hon hade försökt att tala mig ur det, men jag kan ju knappast anklaga henne för att jag inte blev någon stjärna i italienska. Jag får nog ta på mig majoriteten av detta misslyckandet själv. Den kvinna som undervisade mig i detta ädla språk var fullständigt skräckinjagande. Hon svepte in i klassrummet med sin päls, frustade över kylan hon kände in i märgen och visst var hon kall kärringen, fullständigt iskall, men jag tror inte att det hade med inomhusklimatet att göra. Hon trodde liksom en del av våra elever på skolan där jag nu arbetar att respekt var något man kan skrämma sig till och vi var fullständigt livrädda allihop, förutom klassens två gullegrisar, naturligtvis utsedda redan dag ett.

Jag kommer fortfarande ihåg läxförhör där man skulle skriva olika böjningsformer på tavlan, som man nalkade sig på darrande ben och svettiga händer. Jag kommer aldrig någonsin att glömma när hon svepte in i klassrummet med sin minkpäls, med moderatmärket på kragen, drämde vårt prov i katedern och det upphöjda podiet, där katedern stod rasade sönder under hennes fötter, så att vi endast kunde se hennes ögon, det blixtrade ur dom och hon väste: ”ett ord och ni åker ut”. Vi höll på att förgås av skratt, men det vissnade i halsen på oss, vi var så vansinnigt rädda. Det var som att bli undervisad av Dracula, blodet isade i ådrorna på en, man var livrädd att hon skulle slita av kroppspulsådern på en om man inte kunde sin imperfetto och passate prossimo som ”ett rinnande vatten”. Om jag hade problem att komma ihåg böjningsformer tidigare, så kan jag bara säga att de försvann ut tillsammans med all hjärnkapasitet genom fönstret, när skräcken slog sina klor i mig.

Flera år senare studerade jag Litteraturvetenskap på universitetet och fick vid en fest reda på att vår italienska lärare tidigare hade undervisat på instutionen för moderna språk i just italienska och att hon hade fått sluta, eftersom hon var för strikt mot eleverna. Ganska ironiskt att Draculas adept hamnade som italienska lärare på ett gymnasium. Jag tycker inte längre att italienska är ett vackert språk, jag tycker att det har mist sin romantiska klang av någon anledning.