mars 2013


Jag sitter och läser tidningen, denna kalla solskens lördag. Den ena nyheten efter den andra passerar och jag kommer fram till att det mesta handlar om att man skall ge ett gott intryck. Vare sig det gäller kvällens schlagerfinal, vem socialdemokraterna skall välja till efterträdare till Ilmar, den nya bageritrenden eller  Bowies återkomst. Det handlar om stil och framförallt om hår.

Vi talar om att ”det var på håret” att vi hann med tåget. En ”dålig hårdag” kan förstöra vilken stor dag i våra liv som helst. Vi behöver känna oss välfriserade, för att känna att vi har kontroll över våra liv, det är otroligt banalt när man tänker på det. Men å andra sidan kommer jag aldrig att komma ihåg Yohios låt, en dussinvara, men jag kommer aldrig att glömma hans hår, som skimrar magiskt, tagit ur vilken Mangaserie som helst.

Om vi vill ha en förändring så talar vi om det för vår frisör. En lugg kan piffa upp vilken halvtrist page som helst. Vi handlar dyrare shampo, färgar, tonar, sprayar och donar som aldrig förr. Jakten på en bra hårdag har inga gränser.

Det är nu som jag borde ta mitt samhällsansvar och skriva om vilken förträfflig avvikande från denna norm, jag är. Men det stämmer inte. Förutom att jag inte färgar mitt hår, för det gör jag faktiskt inte. Men är det något som väcker fåfängan inom mig så är det faktiskt mitt hår. Jag lägger ner mer pengar på klippning, saltvattensspray, torrshampo (för lagom rufsig look) och hårspray än vad jag gör totalt på ett år vad det gäller andra skönhetsprodukter. Jag känner en barnslig iver när det har kommit någon ny tillrufsnings produkt. Jag anser inte att jag passar i platta frisyrer. Även om mitt yrke som bibliotekarie och min ålder, gör att jag faktiskt borde kunna se hur tråkig och platt ut som helst. Det förväntas nästan av mig.

Men nehehejdå, när det kommer till mitt hår är jag löjligt medveten. Jag undrar om jag kommer växa ur det här tramset, som jag faktiskt skäms lite över. Men det är knappast troligt, isåfall borde det ha inträffat för länge sedan. Jag tror helt enkelt att i västvärlden så strävar vi efter en massa ideal. Vi kan omöjligt leva upp till alla, då drabbas vi av en massa sjukdomar som till exempel bulemi eller anorexia. Men någonstans i vårt sökande om vad som är just du, så hittar du något som du anser är utmärkande för just din personlighet. Just detta lilla uttryck blir så viktigt för dig att du har svårt att ändra på just den delen. Det blir ditt avtryck, ditt signum. Det är så banalt och ändå så viktigt. Ibland bekymrar jag mig över både mig själv och mänskligheten.

Februari hade sina goda och dåliga stunder i år. Man kan verkligen undra hur mycket baciller som kan omgärda just min familj. Det har varit influensa i två olika versioner och i två omgångar, feber, förkylningar och ont i magen. Sportlovet kom som en välbehövlig paus i allt elände. I mitt huvud så tänkte jag att det skulle vara bra att komma bort från alla måsten och alla infektioner som snurrade runt oss.

Sagt och gjort, väskan packades och kosan styrdes mot maken i Holland. Det blev en härlig vecka med med inomhuslekplats, museum, Zoo och möte med vänner. Vi hann till och med en utflykt till Bryssel och en mycket god vän till mig. Jag var säker på efter en hel vecka med roligheter och sol att nu skulle vi kunna komma hem och med nya friska tag ta oss an vardagen igen. Ack vad jag bedrog mig. Först ringde de från skolan, på torsdagen, äldste Knatten hade magont så att tårarna sprutade. Jaha, tänkte jag oroligt och dystert, nu är det dags igen.

På söndagen skulle åttaåringen ha kalas på en fäktningsklubb tillsammans med en klasskamrat, något som Knatten naturligtvis hade sett fram emot mycket. Det är så typiskt, skulle ungen nu inte ens kunna gå på sitt eget födelsedagskalas? tänkte jag irriterat. Nåväl, det verkade mest som om det var växtvärken som hade kickat in, barnet åt från det att vi kom hem till det gick och lade sig. Om det inte hade varit så att fröken hade uttryckligen sagt till att åttaåringen inte var välkommen till skolan dagen efter på grund av magont, så hade jag med all största sannolikhet skickat i väg ungen till skolan. Men jag har full förståelse för att man inte vill ha dit någon som man anser har en släng av maginfluensa. 

Denna vecka startade med en intensiv måndag, men jag hyste gott hopp eftersom tisdagen skulle vara studiedag och jag skulle kunna hinna ikapp lite efter alla vabdagar. Jag var så säker att jag inte ens lyssnade på varningssignalerna som ringde då jag hämtade femåringen på förskolan. De hade haft utedag under måndagen och när barnet klagade på att det hade ont i örat så tänkte jag att det nog bara blivit lite kallt, att mössan hade suttit på sniskan eller något liknande. Natten avlöpte väl och igår skickades ungen iväg till förskolan.

Det tog två timmar sedan ringde dom, femåringen hade feber och grät. Öroninflammation har ingen av barnen haft tidigare och jag bröt nästan ihop av stress. Bästa kompisarnas pappa ryckte in som en superhjälte av hög rang och hämtade barnet på dagis, så att jag kunde avsluta lite förberedelser på jobbet, ringa vårdcentralen och sedan sticka iväg och hämta min lille sjukling. 

Väl på vårdcentralen konstaterades öroninflammation, men den behövde bli värre för att kunna behandlas. Helst skulle det komma vätska ur öronen. Vi blev hemskickade med en nässpray, alvedon och instruktion om att två huvudkuddar vid vila. Om febern inte gick ner, skulle vi komma tillbaka. Hurra, minst ett par dagars vab till, med andra ord. Trött och irriterad gick vi så och hämtade på skolan. 

Vissa år tror man verkligen att man är född under en ond stjärna, man får allt, andra år är det hur lugnt som helst. Själv är jag mest skittrött på att jag känner att jag hela tiden sköter mitt jobb med akutinsatser. Det är bara skittråkigt, för jag gillar faktiskt vår vardag, ungarna trivs med sin vardag och sina fritidsaktiviteter, men det känns fullständigt omöjligt att få in någon lunk eller rytm, för hela tiden kommer det något nytt virus flygande.

Men visst är det vår i luften, solen lyser klart från himlen, snödropparna visar sina hängen i rabatterna och någonstans inom mig hyser jag ändå hopp om att snart så kommer jag inte bara att sitta inomhus och vakta sjuklingar, jag kommer att kunna gå ut och njuta av våren.