När jag fick barn hände det något med mig. Hönsmamman flyttade in och påverkade mitt tänkande, jag blev helt enkelt blödig på en nivå som jag aldrig har varit tidigare. Jag har väl inte varit precis ett råskinn förut heller, men Knatteligan har plockat fram känslor som förmodligen har legat latent oanvända inom mig tidigare, men som inte har kommit upp till ytan förrän jag själv fick barn. En bieffekt av detta är att det inte endast är mina närstående som omfattas av denna känslovåg, då och då svämmar den över på eleverna på mitt jobb. Ibland krockar mitt privata jag med mitt arbete, prioriteringarna blir inte alltid enkla vid dessa tillfällen.

Förra veckan var så otroligt intensiv att jag var tvungen att kalla in förstärkning, mamma kom som en räddande ängel. På måndagen var jag på femårskontroll med yngste Knatten, ungen gick igenom besiktningen men fick naturligtvis feber av poliosprutan. Gråtande ringde jag mamma och bad om hjälp, det fanns ingen möjlighet för mig att vara hemma. Dagen efter fick femåringen följa med mig till jobbet, feberglansig och lågmäld, på kvällen anlände mamma. Därmed kunde jag släppa lite av ruljansen hemma. Hon är min livlina, mamma, den bästa som finns.

Onsdagen kom, en grand finale för våra nior och för vår sjuåring, som skulle ha uppvisning för föräldrarna på kvällen. Min ursprungsplan var att mamma skulle vara med på uppvisningen i knattens klass och jag skulle koncentrera mig på niornas bal, bordsplacering och textande av kort. Men på morgonen vakande jag med brutal ångest, vem kan missa sin knattes framförande av dikterna om ”G som i gräslök” och ”M som i midsommarblomster”. Jag är övertygad om att ungen knappast skulle bli ärrad för livet om jag inte var med, mormor som substitut slår det mesta, men jag insåg att JAG inte skulle klara av besvikelsen att missa detta engångs event.

Sagt och gjort, det var bara att jobba på som en galning med alla förberedelser, svinga inom hemma, ta en dusch, byta om, hasta iväg till sjuåringens skola. Helt överklädd eftersom jag skulle iväg till balen direkt efteråt. Äldste knatten hade därmed tre representanter under sitt framträdande. Helt magnifikt naturligtvis, alla så duktiga och fina. Jag såg hur foten gick när ”G som i gräslök” skulle framföras. Det var en ganska krånglig dikt, men jag hade tipsat vårt barn om att ”rappa” texten, när den skulle läras in. Storögt hade sjuåringen förklarat för mig att fröken inte ville att det ”skulle låta så”. Efter en hel del idogt tränande så fick jag barnet att förstå att man kan höra rytmen inne i huvudet, men sedan tala normalt, det tyckte ungen var hur fiffigt som helst. Foten trampade på och högt och tydligt skanderades de två verserna, naturligtvis var jag helt rörd.

Därefter begav jag mig av till niornas bal. Vanligtvis är det ett par tre elever som jag saknar efter skolavslutningen, men i år är det faktiskt elva stycken som kommer att lämna ett speciellt tomrum. Det kan handla om att de är intensiva läsare, härliga personligheter, unga människor fulla med idéer och drömmar, som nu skall ut i livet. Fram till just det här målet, att sluta grundskolan så har man varit en del av deras livsbana och nu tar det en helt annan riktning. Sista terminen på skolan präglas alltid av nationella prov, ju närmre avslutningen vi kommer upplever ungdomarna en blandning av separationsångest, lättnad och de är trötta. Att arbeta i biblioteket som jag gör har även en helt mänsklig funktion, jag får ofta personliga förtroenden och har många samtal om högt och lågt i livet. En av de saker som jag verkligen försöker ingjuta i eleverna är att man kan bara göra sitt bästa och man duger precis som man är. Livet har plats för oss allihop, det kan bara ta lite krokiga vägar ibland. I år fick jag flera fina presenter och brev av flera av eleverna. Eftersom jag har stressat som en galning med olika projekt, arbetsuppgifter, kalas och avslutningar i över en månad så var jag naturligtvis mer känslig än vanligt. Känslorna svämmade över och jag som vanligtvis brukar kunna vara ganska samlad hade inte en chans. Inte blev det bättre av att alla var så finklädda på balen och att alla var värdiga vinnare, den kvällen blev speciell.

När alla priser var utdelade började discot, tre klasser av glada, hormonstinna elever hoppade runt och skrek, precis som det skall vara. Jag satt och såg på denna glädjeyra och kände en blandning mellan värme och sorg, precis som det skall vara. När jag gick ut nian, var min mamma med på avslutningen, sedan gick vi hem och fikade. Jag kände bara lättnad över att jag aldrig någonsin skulle behöva gå tillbaka till den skolan fler gånger, jag var så redo att ta det där nya steget in på gymnasiet. Jag har faktiskt aldrig varit tillbaka och hälsat på, jag bara gick och vände mig inte om. Men det kan jag naturligtvis inte säga till de elva som jag kommer att sakna iår, för jag vill gärna få se och höra ifrån dem igen, de har alla sin speciella plats inom mig. Tack Jenny, Hanny, Hanna, Sanna, Johanna, Robert, Simon, Viktoria, Robin, Katarina, Tiffany. Det kommer att gå hur bra som helst för er, ni är unika, fantastiska och jag vet att ni kommer att hitta er speciella plats där ni får glänsa. 

När helgen kom åkte jag ut till sommarstugan med mamma och Knattarna, vi tillbringade dagarna med att rensa upp efter tre fällda granar och tallar. Mamman med yxan och jag vid flismaskinen, vi jobbade så att svetten lackade och till grannarnas förvåning så gjorde amazonerna Persson ett underverk i all röra. Trots att flertalet av byns manliga invånare ansåg att det inte var ett ”kvinnogöra”. Ungarna hoppade omrking i skogen och på stockarna och ”hjälpte till”. Stressad och känslomässigt slut, efter helgen blev min skalle rensad av allt hårt kroppsarbete och hade det inte varit för den där förpillade fotbollen, så skulle livet varit perfekt. Fyra dagar kvar till semestern.

Annonser