Februari brukar vara en månad som för barnföräldrar döps om till vabruari. För oss har denna månad för en gångs skull inte varit fylld med sjukdomar, men den har varit oerhört händelserik på gott och ont. Vi började med att få en tioåring i familjen. Ett stort steg både för ungarna och föräldrarna, en tweenie, inte längre ett litet barn. Det är omtumlande att inse att vi bara lånar av vår avkommas tid, att familjelivet är begränsat.

I år fanns det få leksaker på önskelistan, det var böcker, kläder och samlarprylar från Harry Potter och filmer. Halva Science Fiction Bokhandelns saker fanns representerade av hett eftertraktade presenter. Att coola tröjor fanns med på listan förvånade mig en del, detta är Knatten som aldrig har brytt sig om vad som satt på kroppen, att vilja vara snygg och välklädd är något som endast vår yngste har haft starka åsikter om tidigare. Vår äldste har alltid varit något av en virrhjärna med ett stort hjärta, en grubblare av stora mått om livets stora saker, men det ytliga såsom kläder har aldrig varit värt att fundera på. Nu står vår tioåring på tröskeln till navelskåderiets ålder, där varje por analyseras, det är med en viss bävan för vad vi har framför oss som vi såg på när

Under sportlovet hade vi förmånen att åka till Berlin. Initialt var det nog mest maken och jag som såg fram emot besöket. Jag bodde i Berlin 1992 och jag gladdes åt att få visa våra barn, denna underbara stad som jag har så många roliga minnen förknippade med. Solen sken, vi stadsvandrade och läste flitigt i vår guidebok. Vi åkte upp i Fehrnsehnturm, var vid Checkpoint Charlie, Brandenburger Tor och besökte Musemus Insel. Det finns så vansinnigt många epoker i historia bevarade och dokumenterade i denna stad. Var vi än gick blev vi påminda om den tid som har varit och det är svårt att inte tänka sig att det kommer att komma fler monument, vi lever fortfarande i en vildsint tid. På kvällarna spelade vi spel, åt snacks och lyssnade på musik, ungarna var mycket förtjusta. Återigen tänkte jag på hur mycket som jag vill se tillsammans med min familj och hur liten tid vi egentligen har tillsammans. Det var en lärorik och samtidigt mysig semester.

Jag tänker ofta på tid, jag har ingenting emot att bli äldre, men jag upplever det som att tiden går för fort. Det finns många som talar om att vi skall leva i nuet, men det är svårt, för att inte säga omöjligt. När vi satt och spelade yatzy i Berlin en av kvällarna och vår tioåring lyckades få tre yatzy i en enda spelomgång, vilket är fullständigt otroligt, så funderade jag på om inte det är ett minne som jag förmodligen kommer att komma ihåg resten av mitt liv. Rummet där det hände, Berlin, glädjen för ungen och den svindlande tanken om att det var möjligt att göra det om och om igen. Det får bli ett av de där stoppen av tiden, som jag egentligen skulle vilja ha flera av.

Annonser