Min äldste Knatte läser högt för mig, det är en återkommande ritual. De senaste två månaderna har klassen tävlat med parallellklassen i antal lästa sidor, varje läst sida omvandlas till ett kryss i ett schema. Första månaden vann Knattens klass, vi väntar med spänning på andra månadens resultat. Under innevarande månad skall klasserna tävla mot eleverna som går i årskurserna över, gemensamt. Som skolbibliotekarie och mamma blir det naturligt att ställa sig ett antal frågor: Kan man verkligen tävla i läsning, fyller det en funktion? Slår det mot de svaga läsarna? Vad kan det finnas för sidoeffekter som är svåra att kalkylera?

Vår nioåring saknar tävlingsinstinkter vad det gäller sport, även i sådana grenar där det faktiskt kunde slutat med höga placeringar. De övriga tre familjemedlemmarna är oerhört förundrade över detta fenomen. Där maken, sexåringen och jag ser utmaningar, ser äldste ungen ingen mening alls. Det är förvirrande. Samtidigt vill barnet ha beröm, det är viktigt att vara duktig, men av någon anledning så är det inte intressant att vara bäst, förutom om det gäller att springa fortare än syskonet. När det kommer till val av fritidsaktiviteter så har ungen alltid valt individuella sammanhang: simning, judo, redskapsgymnastik, badminton, blockflöjt, simhopp och vill absolut inte spela fotboll, handboll eller innebandy. Vilket är ganska förvånansvärt då nioåringen är oerhört social och gillar att vara med sina kompisar. Men just tävlingsmomentet ogillar barnet starkt.

När vi fick reda på att de skulle tävla i läsning, så tänkte jag att detta skulle vara en ökenvandring vad det gällde just vår unge. Jag var ganska övertygad om att även detta skulle ha motsatt effekt på just läsningen, att detta krav på kryss i scheman likt simhoppets märkestagning, skulle bli det som fick barnet att tappa sugen. När tävlingen inleddes var vi framme vid den näst sista delen av Jo Salmsons sex böcker om Tam Tiggarpojken. Det var en positiv och starkt bidragande orsak till att det första tvåhundra kryssen avverkades relativt raskt. Just dessa böcker har varit de första böcker som nioåringen själv har valt, som ingår i en serie som skall läsas i en viss ordning, de är inte avslutade berättelser, utan bygger på att du med den förförståelse du får av en del, drivs in i nästa. När jag, efter att vi hade läst alla, satte böckerna bredvid varandra och på så sätt visade att barnet själv hade läst en textmassa på 600 sidor, var det en mycket stolt och nöjd Knatte som satt vid köksbordet. Vi hade under en och en halv månad, delat en skönlitterär värld och den här gången var det barnet, inte mamman, som hade tagit oss med på den resan, som högläsningen hade fört oss ut på. Helt plötsligt fick de där kryssen i lässchemat en helt ny funktion, för vår äldste Knatte. 

Jag tror inte att det nödvändigtvis fungerar på alla unga läsare. Men jag gillar det faktum att det är det gemensamma antalet sidor som eleverna tävlar med. Det innebär att alla kan vara med, att det inte är svårighetsgraden i texten som styr din individuella prestation i laget. Alla lästa sidor, är lika viktiga, din personliga läsning blir viktig för laget, du blir både synliggjord som individ och som lagkamrat. Det har även gjort att båda våra barn nu har egna läskort, som vi har hämtat på Akademibokhandeln, för att ta de tre individuella nivåerna för Läsborgarmärket. Igår var vi och hämtade de första märkena, som stolt sattes på märkessköldarna hemma. Nu samsas simmärken, mullemärken och läsborgarmärken på samma stolta framträdande plats i rummet.

Jag konstaterar att man kan tävla i allt eller så kan man låta bli. För vårt barn har det varit positivt för själva läsutvecklingen att tillsammans med sina klasskompisar ha ett tävlingsmoment. Jag tror även att det har varit oerhört viktigt att all läsning har jämställts, oavsett om det är bänkboken i skolan (de har även haft läskort där), serietidningar, högläsningen för föräldrarna eller den egna läsningen hemma. Framförallt tror jag att det handlar om att texten som du läser måste vara intressant nog för att du skall vilja läsa vidare. Det duger inte med vilken trist gammal bok som helst, läsaren måste få hjälp att hitta intressanta texter och det finns lika många varianter av vad en spännande bok är som det finns antal läsare.

Vi måste hjälpa våra ungar att inte ge upp, bara för att de inte har hittat rätt bok än. Jag brukar vända på resonemanget när mina unga låntagare stönar över att det bara finns tråkiga böcker i bibblan och säga till dem att det finns böcker som väntar på att bli läst av just dig, låt oss leta tillsammans. Ödsla inte bort din tid på det som är tråkigt, leta rätt på det som är kul, det kanske tar lite tid, men när du hittar rätt så vet du det i hela kroppen och du vill du ha mer. Precis som med glass, jag visste inte att just päronglass med choklad var den bästa smaken, innan jag hittade den och då var jag faktiskt ganska gammal. Innan dess trodde jag att jordgubbsglass var bäst, men det var faktiskt bara för att jag inte visste om päronklass med krispig choklad fanns. Jag hade helt enkelt ingen aning om att den sorten fanns och att den passar mig bäst. 

 

Annonser