december 2008


”Alla våra linjer är upptagna, var god ring senare”
”Du är placerad i kö, ditt samtal tas emot så fort vi kan”
”Du är fortfarande placerad i kö, vi tar emot ditt samtal så fort vi kan”

18 minuter senare, elektronisk avslappnings musik som gör mig mer och mer stressad. Den entoniga rösten som lovar att dom skall ta emot just mitt samtal, så fort dom kan.

Jag står i samtalskö till lönekontoret, dagen innan julafton. Tillskillnad från många andra, så gäller mitt samtal att jag har fått för mycket lön. Detta har pågått sedan i oktober. Jag har fått en inbetalningsavi tillsänd mig och den har jag under nästan två veckors tid försökt att betala via min elektroniska bank. Det går inte. Avin har inget OCR-nummer och det godtar inte min bank. Jag har försökt på alla sätt, fått tips av andra som också har elektronisk bank, samma resultat, det går inte.

Igår, den 22:e december gick jag slutligen till den bank som avin gäller för att betala över disk. Det kostade mig 100 spänn, eftersom det inte är ”min” bank. Sura pengar. Dessutom fick jag upplysningen att trots att detta var ”rätt bank” vad det gäller kontot som pengarna skall in på, så gick inte överföringen automatiskt. Bankgirot skickades av banken till något ställe som sedan knappar in att jag har betalt. Detta kunde först ske efter julhelgen, så min inbetalning skulle bli försenad, tack och hej. Hundra spänn fattigare, en försenad inbetalning, som kan kosta mig en straff avgift på 8%, fast med ett kvitto som säger att jag har betalt i tid, en inbetalning av en utbetalning av för mycket lön, som jag själv har anmält.

Imorse tänkte jag att om jag ringer lönekontoret och talar om historien, plus att jag kan visa kvitto, så kanske att jag kan slippa straffränta. Så nu står jag alltså i telefonkö. Tiden släpar sig fram och rösten som talar så där lite kontorselakt och musiken som har allt annat än avslappnande effekt, gör mig mer och mer stressad och får mig att krympa. Jag vill inte vara vuxen, jag vill inte ta mitt ansvar och varför skall jag vara så förbannat ärlig och tala om att jag har fått för mycket lön, när det i det förlängda loppet gör att det är jag som straffas?

Äntligen svarar en kvinna. Fel kvinna, hon som jag har talat med är naturligtvis inte där. Som alla andra normala människor så har hon julledigt. Jag talar i korta drag om vad som har hänt och förväntar mig att hon skall lugna mig. Det gör hon endast till en viss del, för hennes initiala svar är att det är väl bara att betala straffräntan, nu när jag inte har skött mig. Skött mig? Det är ju jag som har talat om att jag har fått för mycket lön? Jag som efter upprepade försök inte har kunnat betala deras löjliga avi, för att det inte finns något OCR-nummer? Jag som har fotvandrat till banken, betalt sura sugiga pengar i avgift eftersom det inte är min bank, verkligen försökt att göra rätt för mig. Har inte jag skött mig? Är det mitt fel att jag trots att jag har betalt skiten i tid, inte kunde fatta att när det står den 22:e på mitt kvitto, så kommer det eventuellt att stå 28:e, 29:e eller 30:e på deras insättning, eftersom de skickar insättningar från deras egna bank till att sättas in på deras konton? Jag blir mållös.

Kvinnan berättar sedan att jag ju kan överklaga om jag mot all förmodan skulle få en påminnelse. Hon säger dock i nästa andetag att dom förmodligen kommer att dra straffavgiften direkt från min lön, så att jag isåfall får överklaga löneavdraget. Suck. Varför kunde de inte ha dragit felaktigheten direkt från min nästa lön, så hade jag sluppit allt det här? Det har hon inget svar på. Jamen, God Jul på dig i ärlighetens namn.

Jag har som jag tidigare påpekat precis återgått till verkligheten från ett och ett halvt års barnledighet. I förra veckan kom jag till dagis för att hämta mina avkommor och upptäckte att någon hade punkterat cykelkärran. Rättare sagt så trodde jag att någon hade luftat däcket och med en suck började jag gå för att uppsöka närmsta plats att få luft.

Väl där har den äldste av de två somnat. Jag lyfter ut den gnällige, yrvakne, snart fyra år gamle ungen och försöker pumpa. Det går inte att ens få av korken till ventilen. Jag inser att någon form av våld har gjort att kärran är punkterad. Jag letar upp först en ung kraftfull man och sedan en annan, ingen kan få av korken. Stela fingrar vrider och ingenting händer.

Fan! Jag får dra hela ekipaget till närmsta cykelhandel. Den äldste avkomman blir därmed tvingad att gå, eftersom annars kanske hela vagnen går sönder. En trött, hungrig snart fyraåring förstår inte varför den helt plötsligt måste gå, trots långa förklaringar, efter femtio meter lägger sig ungen ner och skriker ur sina lungors fulla kraft.

Jag blir naturligtvis irriterad. Jag vill inte heller gå, jag är också hungrig. Jag skulle kunna slå personen som har förstört vår cykelkärra, våra middagsplaner, samt kväll på käften, om jag hade vetat vem det var. Jag försöker locka snart fyraåringen, jag försöker förklara, jag försöker lirka, men ungen ligger fortfarande på marken, tiden går, snart stänger cykelhandlaren. Barn nummer två sitter i den friska delen av kärran och börjar gny, snart hungrig och varför ligger syskonet på marken?

Fram från ingenstans kliver en moralkärring i skepnad av en medelålders man. Han påpekar att han inte vill lägga sig i, men att det inte är bra att barnet ligger på marken och skriker! Nähä? Jag som just hade så roligt! Han säger vidare att han inte vet vad som har hänt, men att jag är vuxen och får ta det. Jag får kortslutning! Vem tror han att han är? Framförallt vem tror han att jag är?

Vilken person skulle vilja vara i min situation, med en kilometer till cykelhandlaren, två trötta ungar, varav en måste gå, alla hungriga, klockan kvart i fem en tisdag, kallt och mörkt? Jag tackade honom för hans upplysning, slet upp snart fyraåringen på fötter och höll den i ena handen, släpade cykel, cykelkärra och barn nummer två med den andra och hade en pågående monolog inom mig, som bara innehöll ord som ”gubbjävel”, ”dra åt h-e”, ”moralkärring”, ”vem f-n tror du att du är?” hela vägen till cykelhandlaren. Som hade öppet, som var en ängel och hjälpte oss och som fick oss alla tre att skratta.

Vi gick hem och käkade en mycket improviserad middag. Jag funderar på att göra en insändare till moralkärringen; ”tack för att du pumpade mig full av adrenalin så att vi hann till cykelhandlaren i tid”, skulle det stå. Alternativt, ”nästa gång vi våra vägar korsas bör du hålla dig ur vägen annars kör jag över dig med den trasiga cykelkärran”.

Min snart fyraåring minns episoden med stor entusiasm, ”kommer du ihåg när jag var liten, mamma och inte trodde att jag orkade gå till cykelhandlaren? Det gjorde jag ju visst det”. Att ”när jag var liten” utspelade sig i förra veckan är glömt, men avståndet per fot är det inte. Den sure gubben är glömd av avkommorna men inte av mig.

Mörkret är kompakt. Igår var den mörkaste dagen på hela året, men idag känns det faktiskt som om det är tio resor värre. Igår var det sol idag är det bara mörkt. Vanligtvis brukar jag överväga om jag skall rymma från världen genom att gå i ide. Men idag cyklade jag till jobbet, glad som en lärka. Den äkta mannen är hemma på jullov och han skall ta med sig ungarna och åka till Danmark idag. Igår hade vi en härlig dag, utan planer, med lekplatsbesök, promenad, fika, mys och så var vi på bibblan. Jag känner mig helt utvilad, det är en ganska ovanlig men härlig känsla.

Eftersom familjen kommer att vara utflugen skall jag efter jobbet skall gå och klippa mig och sedan har jag en hel kväll, utan barn, matlagande och andra förpliktelser. Jag vet knappt vad jag skall göra med denna frihet. Valmöjlighterna är oändliga och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag skall göra.

Vanligtvis går mina dagar efter ett mer eller mindre strikt schema, föräldrarledig eller dagis och jobb, matlagning, diskning, nattning, yoga, kanske hinner man slänga i en tvätt. Men en hel kväll utan planer är en lyx som förmodligen kommer att sluta med att jag sträckläser en bok i soffan. Det är helt enkelt för många andra aktiviteter att välja mellan, biobesök, öl med en kompis, käka ute… nej, jag kan helt enkelt inte välja.

I lördags var jag på stan, med barnvagn. Folk har börjat få den där paniska blicken nu. Den där ”hjälp jag hinner inte”, ”jag har inte råd”, ”jag har ingen fantasi” och ”när skall jag laga skinkan?” Den hör julen till den där känslan om att man står utanför sig själv och ser ett stressat monster eller ett lallande fån som har noll koll. Men jag frågar mig själv varför? Varför är det så svårt att hinna med? Kanske för att vi ställer för höga krav på oss själva?

Jag vill lansera min tes om att vi borde ha mer jul, helt klart. Jag bakade pepparkakor med ungarna i oktober, skrev julkorten i november, köpte min första julklapp i augusti och har nästan försagt mig hela hösten, klädde granen den 14:e december, för annars hinner man ju inte titta på den.

Jag älskar julen, men den skall vara lagom, man skall ge den mycket tid och den skall pågå länge. Inte skall man bara ha jul en vecka innan den 24:e, då blir det ju stressigt, jobbigt och trist och inte hinner man njuta när man säckar ihop i soffan på julafton efter att tomten har varit där.

Jag håller med Adolphson och Falk, jag vill ha mer jul, segare knäck och grötigare rim. Ta det lugnt och det ni inte har hunnit med kan ni ju göra i februari.

1. Jag har flyttat tillbaka till Sverige
2. Jag har skolat in mina barn på dagis
3. Jag har börjat jobba
= Jag är tillbaka i verkligheten.

Det är märkligt, det känns inte på riktigt, jag känner mig som en prao på min arbetsplats. Men mina barn gillar dagis, julklapparna är klara, imorgon kommer min man inflygande från Holland som en annan rockstjärna och snart är det jul.

Det var julavslutning på mitt jobb idag och helt plötsligt står jag och gråter till tonerna av ”Tears in heaven”. Pinsamt. På bruten engelska och brutna toner av högstadieelever kommer jag på mig själv att jag inför halva jobbet står och gråter. Jag var rörd och inte hade det med skönsång att göra. Nej, det var uppbrottsstämningen, hormonerna, samhörigheten som gjorde det. Min vardag är nu normal igen och jag fullständigt älskar det.

Det var inte bara tårarna som jag skämdes för, det var mörkt och jag kunde lite snyggt stryka bort dom, jag skämdes för att jag har längtat efter detta under min föräldrarledighet. Jag tycker om vardagen, lunken, sammanhanget. Jag gillar mina kollegor, min arbetsplats och mina arbetsuppgiftter. Jag älskar mina barn, ser fram emot att hämta dom på dagis, käka middag, leka, mysa och läsa med dom.

Men jag är vuxen och behöver mitt sammanhang som inte har med att vara förälder att göra. Varför känns det så skamligt? Jag har ingen aning, men det är som det är och det är härligt att få jobba igen.