Till hösten börjar vår yngste Knatte i skolan. Detta är något som hett eftertraktas. Det är inte så att barnet vantrivs på sin förskola, snarare är det ett uttryck för att man gärna vill göra precis som sitt syskon. När vår äldste skulle börja skolan var det precis tvärtom, man fick inte ens nämna ordet ”skola”, det upplevdes som något extremt hotfullt. Vi fick inte köpa skolväska, gympakläder eller pennfack, om vi inte låtsades om att det så skulle inte denna hemska företeelse äga rum.

Eftersom vårt äldsta barn hade haft problem på sin förskola och varit utsatt för mobbing, så bytte vi från ett kommunalt dagis till en privat förskola under ungens sista år. Det blev ett fantastiskt byte för båda våra Knattar. Lite smått brännmärkta av vår upplevelse av den första dagiset, satte vi båda i kö till diverse skolor. Jag skall villigt erkänna att jag lät mig påverkas av diverse rykten av vänner och grannar med äldre barn. Uppenbarligen så tillhörde vi inte den bästa av våra två närmsta skolor.

Så kom då dagen för den äldste Knattens skolstart, vi hade inte stått i kö tillräckligt länge för att beredas plats på någon annanstans än just på den skola som hade sämst rykte bland grannarna. Det räckte med att vi gick på uppropet, sedan var det självklart att vi var tvungna att köpa skolväska och alla andra förnödenheter. Efter två dagar kom ungen hem och strålade över ett antal nya kompisar och vid jul kom det slutgiltiga uttalandet: ”mamma, jag älskar min klass”. Oavsett vad, så är det något som verkligen gör en förälder glad. 

Eftersom det har gått så smidigt för äldste Knatten, har vi denna gång inte varit lika panikslagna vad det gäller den yngste Knattens skolstart. Döm av min förvåning när jag i förra veckan fick en lunta papper som skulle fyllas i, med anledning av detta och inser ungen har placerats på den andra av de två närliggande skolorna. Jag var övertygad om att det hade skett något fel. Jag ringer till rektorn på den ena skolan och får en lång föreläsning om att det har dragits nya skolområdesgränser. Det är väl möjligt, säger jag, men eftersom vi inte har flyttat en meter och syskonet går på den andra skolan, så borde de få gå på samma. Till svar får jag ett beklagande, men att inga ändringar kommer att göras för det finns för många barn i skolåldern stadsdelen där jag bor.

Jag ringer den andra rektorn och får samma svar. Med en liknande utläggning, de måste verkligen haft samma manus, tänker jag trött när jag lägger på luren. Båda anser att det är rimligt att jag skall lämna först det ena barnet för att sedan flänga förbi mitt hem och vidare i motsatt riktning för att lämna den andra ungen. Båda är för små för att gå över de trafikerade vägar som omger oss. Fullständigt galet. Deras lösning var att jag kunde flytta det barnet som redan går i skolan och som trivs både socialt och akademiskt, till den andra skolan. Samma skola som för två år sedan inte hade någon plats för ungen, bör tilläggas. Helt sjukt.

Jag ringer Barn och ungdomschefen, som är mycket trevlig, till jag har presenterat mitt ärende. Då har personen inte tid att prata med mig. Jag uppmanas att ringa en vecka senare. Ibland undrar man om de kör med utmattningsmetoden, men i detta fall så kommer jag kräva att få dessa galenskaper på papper och jag kommer inte att ge mig. Man kan säga att jag känner mig ganska glad över att vår yngste Knatte har fått plats på två privata Montessoriskolor, vilket vi också fick reda på under förra veckan. Om vi nu ändå inte kan få ha barnen på samma skola, så kan den  Knatten åtminstone få fortsätta med en pedagogik som har fungerat förträffligt för just det barnet under tre förskoleår. Men ibland undrar jag verkligen om världen håller på att bli helt galen.

Hur kommer det sig att den kommunala skolans nya skolgränser skall dras rakt igenom vårt hem? Det är mycket konstigt. Jag var så naiv att jag trodde att det var den kommunala skolan som var till för alla, nu känns det som om jag är mycket glad att vi har möjlighet att välja ett privat alternativ, även om det känns konstigt eftersom jag arbetar på en kommunal skola. Dessutom är det andra gången under ungarnas förskole och skoltid som det händer, att vi känner oss svikna av det som skall vara alternativet för oss kommuninvånare. Det känns ganska dystert med tanke på att vårt äldste barn bara fyller åtta år imorgon, det är mycket skoltid kvar…

Annonser