november 2008


Vi har två barn, båda är födda på det utsatta datum, vilket göra att jag har varit gravid i 18 månader av mitt liv. Under båda graviditeter har jag varit fullständigt galen i gröna saker, broccoli, gröna äpplen och ruccola. Jag har gråtit i Hemköps grönsaksdisk över avsaknaden av broccoli, varit hysterisk över rön huruvida man inte skall äta ruccoli som gravid, ljugit för min barnmorska om hur många gånger per dag som jag har ätit broccoli. Barnmorskan trodde jag hade ätstörningar eftersom jag inte gick upp speciellt mycket. Ätstörningar? Knappast, men jag har båda gånger föredragit gröna saker.

Jag har dessutom varit föräldrarledig i 3 år. Jag älskar mina barn, men tycker illa om att vara hemmafru. Av de sista 3½ åren har jag gjort middag cirka 1200 gånger.
Tidigare hade jag sex standardrätter som jag gjorde på rullande schema; köttbullar, köttfärssås och spaghetti, linssoppa, ärtsoppa, lasagne och en slags thaiwok gjord på det man hade hemma. Alltid samma kryddning, varför byta ett vinnande koncept (recept)? Efter 3 månader som föräldrarledig utökade jag min receptlista med pujolök & potatissoppa.

Jag älskar mat, men de kulinariska variationerna av min kosthållning har skett utanför hemmet, antingen hemma hos vänner och familj eller på restaurang. Av någon underlig anledning har jag dock alltid gillat kokböcker. När jag arbetade i bokhandel var det ofta kokböcker som jag handlade, speciellt när det var bokrea i februari.

Nåväl, när jag var föräldrarledig första gången bestämde jag mig för att nu fick det vara nog. Jag var evinnerligt trött på att äta den mat som jag gjorde. Jag började med att faktiskt använda de kokböcker som vi hade i köket. Numera tycker jag faktiskt att det är okej att prova nya recept, men jag tycker att det dagliga lagandet av mat är ganska tröttsamt. Jag njuter i fulla drag av att äta mat som inte är gjord av mig.

Mina föräldrarledigheter har lärt mig att undvika en massa samtalsämnen när man träffar andra föräldrarlediga människor; gardinuppsättningar, kakbak, möbelinköp, vård av makens skjortor, barnbajs och dammsugarmodeller. Men jag har lärt mig att laga mat och det är faktiskt ganska kul att kunna även om rutin kan vara oerhört tråkigt. Idag blir det biff med ugnsrostade rotfrukter. En bra hemmafru lagar mat med glädje, hon tycker dessutom om att vårda och pynta sitt hem, det gör inte jag.

Annonser

Alla kvinnor är galna i skor, det är som om vi lider av en kollektiv sjukdom som ger sig uttryck i att vi fullkomligt frossar i att samla och köpa skor. Allt enligt de så kallade kvinnotidningarna. Inte har det blivit bättre av att ”Sex in the city” har gjort detta antagande till allmän kännedom.

Detta gäller dock inte mig, jag är visserligen kvinna, med efterrsom jag har storlek 33-34 på fötterna så är jag lycklig om jag hittar ett par som inte har lysdioder, smurfar, strass eller rosa inslag. Det är ofta svårt att köpa skor som inte är exakt likadana som mina barns och om jag lyckas hitta schyssta skor så köper jag ofta flera par samtidigt. Det är väldigt sällan jag hittar skor som jag tycker är snygga, ofta blir det istället ett val bland skor som ser hyfsat vuxna ut, som är sköna och praktiska.

En gång följde min man med mig till en affär för att köpa sandaler. Om jag inte helt missminner mig så var det en butik på Strøget I Köpenhamn. Han fick i uppgift att hämta ”makarna” till ett antal skor. När jag bad han lämnade tillbaka några par, frågade expediten irriterat vad det var för fel på dom och vart barnet var. Han pekade över på mig och sa att jag ansåg att dom var för smala. Jag vet inte vem av oss som tyckte att det hela var mest pinsamt, hon som hade trott att det var ett bångstyrigt barn som inte kunde bestämma sig eller jag som på grund av mina fötters storlek hade blivit berövad rätten att klaga på skor som inte passade.

Jag har ett antal fotbeklädnader som har varit upphov till avundsjuka, ett par röda lack dr. Martens, som ser ut som en klassisk sko med sleif och knäppning. Dom är rå coola och görs inte i storlekar över 34 så det så. Vidare har jag ett par korta gummistövlar med jordgubbar på. Dessa har vid ett antal tillfällen varit upphov till munterhet och dom är galet praktiska när man skall till en lerig lekplats.

Men när kvinnor diskuterar skor blir jag trött, frånvarande och ointresserad. När människor pratar om plastikkirurgi funderar jag allvarligt på om de kan förstora fötter eller om det skulle se ut som man hade klumpfot. Men jag tror aldrig att jag skulle klara av en operation, man skulle förmodligen ångra sig, det är ofta så, man önskar sig något man inte kan få och jag måste tillstå att Manolo Blanik inte tillhör en av mina personliga favoriter, snarare Birkenstock och dom finns faktiskt i barnstorlek. Dessutom tror jag inte koksaltsinlägg i fötterna skulle fungera, det skulle förmodligen kännas som om man gick omkring i en vattensäng och man kanske skulle behöva ta en överdos sjösjuketabletter. Men visst är det en ganska intressant tanke?

På eftermiddagen hade de stora flingorna lagt sig i ett täcke om säkerligen hela en och en halv centimeter. Naturligtvis måste vi göra en snögubbe! Jag tror i och för sig att jag var den som var mest entusiastisk, mina vantar färgade dessutom av sig och gav vår snögubbe ett rosa skimmer. Hans selleri armar, ville knappt sitta fast. Men visst var det en snögubbe! Jag sopade ihop snöslasket på gården och vår stolte, gubbe blev iallafall tre äpplen hög precis som en smurf. Rosa, med hängande armar och stenögon som den äldste avkomman hade hittat. En stolthet för hela familjen eller kanske man skall kalla det ett gemensamt familje projekt? Det är ju så viktigt har jag läst att man har gemensamma projekt som barnen och föräldrarna delar.

Sedan gick det av bara farten, jullådan plockades fram och denna var knatteligan iallafall mer lyriska över. Alla kulor hängdes långt ner på den 20 centimeter höga julgranen med ljusdiodrar i topparna. De få julpynten som vi har ställdes alla på ett ställe och sedan var det klart. Julen kan komma! I år har dessutom vårt skrala jultingeltangel förråd utvidgats stort, i torsdags gjorde vi smällkarameller med vänner och när vi var färdiga såg huset ut som om själve Christo hade varit på besök och gjort ett misslyckat försök att packetera in vårt hus inifrån. Men nu har vi iallafall tre nya smällkarameller med godis i i och fina klistermärken utanpå. Allt för estetiken.

M har i år lovat att ge sina nappar till tomten, detta är ett projekt som har diskuterats i en dryg månad. Vi skall slå in alla nappar och i utbyte skall tomten komma med en helikopter som går att styra. Det har varit något diffust och avlägset, men nu verkar M ha kommit på att julen faktiskt står bakom hörnet. Förra söndagen sa M till sin far, ”-tror du verkligen att tomten vill ha alla mina gamla nappar? Vad skall han ha dom till?” Fadern och modern bytte ett snabbt ögonkast och höll båda på att skratta ihjäl oss inombords, men självklart bedyrade vi i kör att tomten skulle bli jätteglad för hans avlagda nappar. Dum är ungen iallafall inte. Det återstår att se hur det går med detta projekt. Ett tidigare avvänjningsförsök avslutades då M deklarerade att ”-jag är inte redo att vara utan mina nappar än”, det är inget fel på retoriken.

Men tomten kommer snart och vem vet, kanske står avlagda nappar från M högst på hans önskelista.

Av en slump fick jag för något år sedan nöjet att göra bekantskap med Marie Jungstedts deckare. Jag hade köpt en tidning och en av hennes romaner följde med. Hennes böcker utspelar sig på Gotland och det finns möjlighet till att hon har en varm plats i mitt hjärta, just på grund av det. Jag tycker att Gotland är en av de mest spännande platser som jag har besökt, rent naturmässigt, dialekten är nästan löjligt charmig och människorna är trevliga.

”I denna ljuva sommartid” utspelar sig som vanligt på Gotland, kommissarie Knutas är på semester och hans nyutsedda ställföreträdare Karin Jacobsson får i stället chansen att inleda utredningen. En småbarnspappa blir brutalt mördad, när han tar sin sedvanliga morgonjoggingtur. Omgivningen förstår inte motivet och sakterliga rullas en mörk bakgrund upp med svart arbetskraft, ekonomiskt fuffens i familjeföretaget och hemligheter som är väl dolda. Journalisten Johan Berg och hans trassliga kärleksförhållande, stjäl återigen en del av handlingen, samt den tuffa fotografen Pia (som är min personliga favorit bland dessa återkommande karaktäret).

Jungstedt är tekniskt sett lik sig, ofta kör hon på med två-tre parallella handlingar samtidigt och denna gången är inget undantag. Jag hade inte så svårt att lista ut hur det förhöll sig, även om detaljplanen inte föll på plats förrän de sista trettio sidorna. Men det var en spännande plot, som är väl värd att läsa. Om man gillar denna sortens puzzeldeckare, så är den väl värd en sträckläsning, helt klart. Det är knappast Nobelprisvarning, men det behöver inte allt man läser vara heller.

Vi samlar alla på någonting, trots att vi lever i Fengshuins tid. Vaser, silverbestick, cd:s, souvenirer från semestrar, tändare och tändstickaskar. Våra samlingar blir till ett album över våra liv; ”den vasen fick jag när..”, ”den skivan lyssnade jag på när jag var 20 år”, ”den den tändsticksasken är från den gången vi var på den där restaurangen”. Vad man samlar på är ofta ytterst personligt och ofta är starten av en samling ett minne i sig.

Jag samlar på två saker böcker och stenar. Böcker därför att jag älskar att läsa, jag gillar lukten, jag tycker att böcker är vackra och jag älskar att öppna en bok för första gången och höra det välkända ”fraset” av en ny bokrygg som öppnas för första gången. När jag ser på våra bokhyllor kommer jag ihåg när jag läste eller köpte vad. Jag kommer ihåg upplevelsen jag fick när jag läste den. Alla böcker är naturligtvis inte lika bra, men ofta kommer jag ihåg de dåliga lika bra som de bästa.

Mitt andra samligsobjekt är stenar. Inte stenar som man köper, inga kristaller här inte, utan sådana man hittar. Mjuka runda, i olika färger, storlekar, från olika platser och stränder som jag har besökt. Ofta kan jag inte komma ihåg vart jag har hittat vilka, men det spelar ingen roll. En vacker sten som blivit formad av havet, smekt av solen och vinden, ger mig ro. Mycket märkligt. Min man som ofta har fått bära hem dessa stenar från olika platser förbannar denna samling. Jag tror inte att han tycker att stenarna är fula, det handlar nog mest om tyngden av sten att bära hem, eller för all del flytta, han tycker att stenar hör hemma utomhus.

Av alla samlingar som jag har sett, så är det absolut värsta trädgårdstomtar. Jag fullkomligt avskyr trädgårdstomtar. Jag tycker dom är fula, motbjudande och ganska ondskefulla. Deras stela leende, välkomst skyltar eller lyktor kring halsen gör mig illa till mods. Missförstå mig inte, alla har rätt att samla på vad dom vill, men varför skall dessa onaturliga miniatyrer stå uppställda till allmän beskådan utomhus!

I området där vi bor finns det en trädgårdsfigur i form av en Sankt Bernhards hund, en stackars keramik hund i naturlig storlek, med lykta kring halsen och tungan ute. Jag måste passera denna krake varje gång jag skall gå och handla. Den gör mig beklämd. Den ser ledsen och ondskefull ut på en och samma gång. Jag har bytt trottoar, men kan inte låta bli att se denna fula hund och jag blir alltid lika illamående av den. Jag tycker att man borde samla på saker inomhus. En trädgårdstomte borde hållas inomhus, så folk slapp bli utsatta för dom. Dessutom eskalerar dessa väsens existens nu i jultider, liksom under sommaren. Deras döda ögon stirrar på oss från lårhöjd och kräver vår uppmärksamhet. Sjukt pynt borde få stirra på sina stoltare ägare, inte på stackars oskyldigt förbipasserande. Jag undrar vilket behov dessa tomtar fyller hos samlaren?

Naturligtvis är det en fråga om smak. Man skall inte lägga sig i vad folk tycker är snyggt. Men tomtarna, hundarna, humoristiska keramik grodor och grisar är faktiskt på gränsen för vad jag klarar av. Jag tycker inte bara att dom är fula, dom skrämmer mig. Köp en riktig hund eller groda och låt tomten som vanligt komma på julafton.

Jag har gjort mycket ideellt arbete, jag har alltid tyckt att det kan vara värt att lägga några timmar på oavlönat arbete, för en bra sak. Jag har bakat, stått i bazarstånd och burit bord Det är ett utbrett fenomen bland hemmafruar, speciellt utomlands. Igår skulle min familj hjälpa till att ställa i ordning inför en julmarknad. Det krävdes ett visst organiserande, det var på kvällen och äldste barnet skulle hämtas från dagis, mannen skulle komma direkt från arbetet, det yngste barnet och jag skulle iväg på spårvagnsresa mitt i rusningstid och vad skulle vi göra angående middagsmat?

Nåväl, när jag var två minuter från destinationen ringer min mobil. En vännina talar om att hon har fått ett samtal om att vår hjälp inte behövs, det skulle istället bli dagen därpå. Jag blev förbannad, riktigt förbannad faktiskt. Inte på min väninna, naturligtvis, det var schysst att hon ringde så att jag snabbt kunde informera de övriga i familjen om de ändrade planerna. Men där stod jag i rusningstrafik, med ett litet barn, ingen middag hemma och om jag så hade haft en inbyggd turbomotor så skulle jag inte hinna tillbaka hem och laga mat till oss.

Jag blev arg, riktigt förbannad, inte för att jag drömt om att bära bord och ha trötta ungar med. Nej, jag blev irriterad över att man så enkelt tycker att man kan ringa och säga tack, med nej tack så sent. Oavlönat arbete är guld värt när det verkligen behövs, men eftersom det ofta bygger på dåligt samvete och inte på lön så kan det avvisas lika noncharlant som en vindpust en kylig novemberdag. Att man tar upp någonannans tid, betyder inget. Det är faktiskt vansinnigt irriterande.

Nu slutade kvällen mycket trevligt, på en restaurang med familjen, båda ungarna uppförde sig exemplariskt och charmant trots att dom var trötta och vi hade jätteroligt. Men det var mer tur i oturen och hade inget med att de ändrade planerna angående bordsbärandet att göra. Vi kommer dessutom inte att bära några bord idag, no way!

Idag fyller min älskade lilla mormor 93 år. En aktningsvärd ålder på vem som helst, men idag gäller det alltså min lilla mormor. Jag har ringt och pratat med henne i telefon och hon satt och drack kaffe med sina vänner Sivan och Elsa. Jag hade gärna varit där, men hon är iallafall i gott förvar, det äts nog en och annan kaka till det där kaffet och igår hade stora delar av familjen varit där och ätit smörgåstårta. Så nog har hon blivit firad lilla mormor, trots att vi är 100 mil därifrån.

Min mormor bor i ett liknande område som vi. Förutom att hennes två kompisar Sivan och Elsa, så bor där en rad udda figurer, precis som här. Hennes närmsta granne är en ensamstående man i övre medelåldern, med hund. Han är jättesnäll och brukar hjälpa min mormor när det behövs byta proppar och annat. Sedan bor ”den lille farbrorn” där som är i åttioårsåldern. Vidare har vi en kvinna som inte riktigt är lika skarp som de övriga i knivlådan. Lite galen helt klart. Hon är ganska framfusig och kan skrämma vem som helst. I somras sa hon till M att det var tur att hennes katter inte var rädda för barn, en information som han kände sig något kluven till. ”Mamma varför vill tanten att jag skall veta att hennes katter inte är rädda för barn?” Vad svarar man på det?

Vi har varit och badat idag knatteligan och jag. Vår oerhört nyfikna granndam, töltade ikapp oss på vägen dit hon skulle på hjärtvattengympa, så vi fick sällskap. På fem minuters gångväg, hann hon nyfiket pumpa mig på varför vi hade haft så mycket besök de senaste helgerna. Hon undrade om vi fyllde år och när jag bara sa att vi hade haft besök, blev hon märkbart irriterad. Hon ville veta av VEM. Familj och vänner blev svaret. Hon var inte helt tillfredsställd, men som tur var är det inte så långt till badet.
Man blir helt matt, inte visste jag att man hade plikt att avlägga utförliga rapporter bara för att man råkar bo grannar. Jag har inte talat om att vi skall flytta och tänker inte göra det heller, det får bli en överraskning. Men det grämer mig att jag inte kan vara en fluga på väggen och lyssna på hur hon lägger ut texten om vårt försvinnande för de övriga på gatan.

Nästa sida »