januari 2010


Igår läste jag ett inlägg på Facebook från en barnledig kollega. Hon hade sett på ett morgonprogram, där nyblivna mamman och skådespelaren Eva Röse hade suttit och sett så där vansinnigt fräsch och äppelkäck, hon hade kvittrat över hur underbart det hade varit att bli mamma och att hon hade druckit en smoothie gjord på grönt te till frukost. När man själv har sovit ryckigt i halvtimmespass och har på sig en pyjamas med mjölkfläckar runt brösten så är det lätt att känna sig en smula provocerad. När man dessutom lever på en kost som består av snabba lösningar och mycket kaffe, så blir man i det närmaste hatisk mot människor som kvittrar och dricker grönt te.

Jag kommer ihåg när vi fick fyraåringen, jag kände mig allt annat än fräsch, snarare kände jag mig som körd genom en mangel, alltid hungrig, mjölkfläckig, sömnig och att ha tid att torka håret efter att ha duschat var en lyx, nästan ouppnåligt som en hägrande oas i Sahara. Min ”Eva Röse” var Emma Wiklund, en kvinna som jag vanligtvis tycker både är cool och häftig. Hennes stora synd i mina ögon var en krönika som hon skrev i tidningen Mamma. När hon till exempel skrev att man skulle göra det lätt för sig och köpa redan färdigblandad välling flakvis och få ungen att dricka den rumstempererad. Jag vet inte om det bara är jag, men min unge drack välling fyra till fem gånger om dagen, en färdigblandad välling kostar tio spänn. Min föräldrarpeng var baserad på en halvtaskig lön och tanken på att jag skulle köpa välling för närmare femtonhundra spänn i månaden var ungefär lika ouppnåligt som den där dejten med hårtorken efter duschen. Andra piffiga tips som som Emma kom med var att man skulle ta tid för sig själv, hur gör man det när man spenderar så mycket tid ensam? Vem skall ha koll på barnet medan jag som mamma ägnar mig åt att gå på ansiktsbehandling?

Jag är inte sur idag på varken Emma eller Eva Röse, alla har rätt till att ge sin egen bild, men på något sätt känns det fullständigt aningslöst att man ständigt matas med att dessa perfekta mamma bilder som är lycklig och fläckfri eller så är man psykotisk och barn fientlig. Vi vanliga dödliga som är lite ofräscha, outsövda, trötta på att bebisen gnyr i tid och otid, att den sover halvtimmesvis och sedan vill ha mat igen, om inte riktigt har kommit underfund hur man tillfredsställer och tolkar barnet från dag ett, som är lite vilsna i vår föräldrarroll, men som fortfarande inte är helt övertygade om att alla tips som kommer från en stomatolmun omgiven av perfekt målade läppar, vi som tillhör den stora massan, vi är i majoritet. Jag var så trött, vilsen, halvpank och hormonerna rusade konstant under hela amningsperioden i kroppen som kalvar på grönbete. Jag grät till och med vid signaturmelodin till Rapport, bara tanken på alla naturkatastrofer, mänskligt lidande oavsett vem och vart jag grät floder, jag kände inte igen mig själv i mig men inte heller i alla dessa perfekta människor, inte heller bland de förlossningspsykotiska mammorn, jag trodde att det bara var jag som var konstig. Jag trodde att jag höll på att vli galen. Det är tur att fyraåringen var en hyfsat snäll bebis, annars tror jag faktiskt att jag hade blivit galen på riktigt.

Sommaren efter fyraåringen fötts spenderade vi två veckor i svärfamiljens sommarhus. Barnet vaknade klockan halv sex varje morgon och ville ha mat. På kvällarna ville vi umgås med varandra och övriga familjen, jag snittade på fyra timmars sömn per natt och sedan några stulna timmar under dagen. Eftersom ungen inte kunde äta från bröstet så pumpade jag ur mjölk som sedan gavs med nappflaska. Jag vaknade med Dolly Partons byst, fast utan silikonet. Mjölkstinn, läckande, med bröst som var hårda som medicinbollar, barnet som låg otillfredsställt vid mina fötter på en filt och väntade på mat och ville bli bytt. Det gjorde så jävla ont, jag var hyperstressad, tårarna flödade, mjölken sprutade, barnet gnydde och hela världen sov, medan tv inte ens hade börjat sända några program. Jag luktade inte rosor, jag hade ingen nylagd makeup, jag var jävligt trött, förbannad och våldsamt provocerad på alla perfekta mammor i pressen. Jag trodde aldrig att jag skulle växa in i föräldrarrollen, jag undrade förtvivlat när det där rosa skimret skulle omgärda min familj.

Vi har inget rosa skimmer kring vår familj idag heller, men vi har överlevt allihop och vi har precis som alla andra skrik, skratt, mys, tjat varje dag. Våra ungar brottas, klättrar, bygger, ålar, läser, tittar på Tv och igår sa fyraåringen till mig ”tack mamma, för alla saker som vi får göra tillsammans”, kan man få ett bättre betyg? Eller när de kommer tassande över från sina sängar på morgonen och bara kryper ner, gosar in sig, somnar om och man känner de små varma kropparna som nöjt andas sömn. Jag älskar våra barn, de har haft en massiv inverkan på mitt liv, jag är oerhört tacksam för att få följa med på deras resa ut i livet. Men små barn är inte bara små gullungar, de är både känslomässigt och tidskrävande, allt annat är lögn och förbannad dikt.

Annonser

”Lätt snöfall”, stod det på SMHI:s hemsida imorse, jag har cyklat i värre väder, så jag tog som vanligt cykeln till jobbet. Cykelbanorna låg i det närmsta snöfria och lite fjunigt yrande mötte mig i luften på min arla tur till arbetsplatsen. Men antingen har meterologerna på SMHI blivit snöblinda eller gjort en fatal missbedömning. När jag skulle trampa hemåt låg det en knapp decimeter ovanpå ett lager av knårvlig is. Det var som att cykla i en puckelpist, utan några som helst trevliga känslor.

Det var min tur att ta fyraåringen och bästa kompisen till simskolan och när vi pulsade till simhallen i snön, så kände jag mig ganska utmattad efter cykelturen till dagis. Väl framme i simhallen så visade det sig att de hade problem med vattnet i bassängen, det var kallt och vattenståndet var 30 cm högre än vanligtvis. Eftersom det är en träningsbassäng för barn som skall ta Baddaren och därmed är meningen att barnen skall bottna så kan man ju säga att det var en smula problematiskt. Efter lite om och men lyckades de få ur en del av vattnet men det var fortfarande kallt.

Efter tjugo minuter i bassängen var det en fullkomligt stelfrusen fyraåring med blå läppar som fick ge upp för dagen. Den vanligtvis så glatt vattenplaskande lilla figuren, kunde inte röra på sig tillräckligt mycket för att få värmen, kroppsspråket hamnade någonstans mellan robot och ispinnen Piggelin. Varm dusch, frottégnuggande och på med långkalsonger och tröja, fick vi istället titta på de andra barnen som även dom följde instruktionerna ganska ryckigt idag. Väl hemma hos kompisen mötte vi upp med småsyskonen och en helt fantastisk rykande kycklinggryta. Något varmare och stärkt av ett glas rödvin så tänkte jag att det förmodligen inte skulle vara något större problem att dra med mig cykeln och kärran hem trotsallt. Det var visserligen en fråga om att gå men med lite tur skulle de väl trotsallt ha hunnit skotta lite av trottoarerna. Man lever väl i ett civiliserat land med viss infrastruktur. Trodde jag, men trodde fel.

Efter ett par hundra meter höll jag på att krocka med en snöplog som prejade in oss i en snödriva. Vi satt fast och mannen som körde skottningsmojängen stack ut huvudet och skrek till mig ”Vau faen göur du?”, ”sitter fast” svarade jag, i en av de vallar som plogen hade gjort för att åstadkomma en hyfsat framkomlig väg. Gubben fick kliva ur sin fordon och hjälpa mig att baxa loss cykel och kärra med två nu sovande barn. Han blev dock en smula mer medlidande då han såg knatteligan prydligt fastspända sovandes i vagnen och jag fortsatte min envisa kamp mot väglaget hemåt. Oskottad snö, på isigt underlag och en promenad på vanligtvis tjugo minuter tog en timme.

Jag var fullständigt utpumpad när vi kom hem och två små typer skulle iklädas pyjamas och dricka kvällsvälling och ingen av dom hade någon större önskan att behöva ta sig från cykeln, ta av sig overaller och kläder. Jag hade ingen som helst möjlighet att bära in packningen och banen, utan det var bara att trolla fram den myndiga, beslutsamma tonen och kommendera dessa små människor att i glidande gåsmarsch ta sig in i lägenheten.

Som tur är, så finns det väldigt lite i världen som inte kan vända en sådan situation till fullkomlig frid som pyjamas, välling, Alfons Åberg film, gosedjur och en godnattsaga som inte ens hann läsas färdigt innan sovljuden drog in över vårt hem. Men jag tror jag får ge mig för vädrets makter imorgon och ta bussen, trots att jag verkligen avskyr det alternativet. Men jag kommer att träningsvärk efter det maratonpasset som jag genomled ikväll. Jag undrar om man kan stämma SMHI för sveda, svett och värk?

Det finns personer som mäter livet i halfyllda eller halvtomma glas, det är för noviser. Personligen så mäter jag livet i halvfylld eller halvtom tvättkorg. Det är vansinnigt, jag vet, men när jag bodde ensam tvättade jag tre tvättar typ varannan vecka. Det var okej, inget som jag såg fram emot men inget som jag knappast led av heller. Sedan flyttade jag ihop med maken då blev det lika många tvättar, men en gång i veckan. Man lade några timmar och i romansens sken parade man ihop våra sockar med ett leende. Inte heller detta bekom mig nämnvärt.

Nu har vi en tvättkorg som rämnar och hotar att knuffa ut en från badrummet var tredje dag. Jag tvättar minst två gånger i veckan och ändå ser det ut som om jag totalt försummar denna aspekt av familjelivet, alltid. Denna årstid hjälper inte ett dugg på problemet, strumpor, långkalsånger, underkläder, flera lager tröjor, byxor. Det är inte bara kylan som genererar mer tvätt, det är också det faktum att barn blir blöta, får mat, målarfärg och lera på sig.

Förra veckan höll fyraåringen på med ett förmodat mycket tidskrävande och komplicerat projekt i neongrön trolldeg. Jag har fortfarande inte lurat ut vad det är, då det hela är mycket hemligt. Var dag var ungen formligen insmord på sina kläder, ansikte och händer i denna deg. Jag vill ju inte på någotvis stoppa den sprudlande kreativiteten, men under min dagistid hade vi förkläden, det har man inte nu. Degen och färgen går bort vid tvätt på 40 grader, men att ha samma kläder två dagar i rad är en fullständig omöjlighet.

Vi bor i lägenhet. I höstas uppgraderade vi tvättstugan, bytte den gamla tvättmaskinen och utökade till in alles två tvättmaskiner. De nya maskinerna har ett snabbt kulörtvättprogram på 40 grader. Jag älskar detta program. Det är nästan absurt. Men istället för att lägga tio timmar i veckan på tvätt är jag nu nere på knappt hälften. Man kan dessutom slänga in en snabb tvätt, någon gång i veckan istället för att lägga en hel kväll.

Eftersom detta är enormt tidsbesparande för min del, så kan man säga att jag har utvecklat ett närmast kärleksfullt förhållande till tvättning, från att ha avskytt att det var tvättdag så sorterar jag nu glatt och kastar in alla dessa berg och njuter av att se botten på tvättkorgen flera gånger i veckan.

Jag bara undrar när tog den där tvättälskande galningen boning i mig? Numera knuffas moralkärringen, kycklingmamman och den tvättälskande galningen i min kropp, ingen av dessa bodde i mig för några år sedan. Man pratar om att det är så viktigt att utvecklas som människa, men i mitt stilla sinne undrar jag om jag verkligen är på väg mot rätt håll….

Jag sitter och begrundar alla gula Post-it lappar på mitt skrivbord, en ansökan om extra pengar till inköp till bilderböcker på andra språk än svenska, en sammanställning till en biträdande rektor om vad som behövs för att de klasser som personen basar över skall ha uppnått målen för biblioteksplanen, en tipspromenad för en grupp elever i årskurs 6-7, samt ett antal böcker som behöver brännas som talböcker. Jag har hunnit med att söka information om Tito till en elev, varit på möte för all skolpersonal och återigen informerat om bibliotekets resurser, samt skrivit ut ett protokoll som har legat och släpat i väntan på att justeras. Jag vet att jag kommer hinna med merparten av dessa punkter idag, men jag har faktiskt ingen lust. Vanligtvis brukar jag inte ha något större problem med inspirationen, arbetsuppgifter oavett svårighetsgrad brukar vara omväxlande och roliga, om jag har några större problem med motivationen så finns det alltid en kopp kaffe och ett eller annat musikklipp på You Tube som kan pigga upp och så brukar det inte vara några problem. Men idag vill jag inte, jag skulle helst av allt vara hemma, med min familj och bara njuta av att vi får vara tillsammans.

Igår somnade en äldre släkting till min man in, personen var gammal och svårt sjuk, levde på beräknad tid och trots det är det djupt sorgligt. Jag kan räkna upp alla olika förtröstansfulla aspekter som ”nu slipper personen att ha ont”, ”individen hade haft ett långt och innehållsrikt liv” och så vidare, men faktum kvarstår, personen finns inte bland oss längre, ett tomrum som inte kan fyllas av någon annan har uppstått, ett släktband, en levande bit historia finns inte längre bland oss, utan endast kvar i vårat minne, i våra hjärtan och ur våra olika perspektiv. Man kan aldrig, någonsin förbereda sig på dödsbud, de kommer alltid vid oönskade tidspunkter. Någon har sagt att ”så länge det finns liv så finns det hopp” och det är nog så vi alla innerst inne vill att det skall vara, så länge man lever så kanske det kommer en mirakelkur, en möjlighet att förlänga livet, om så bara en liten stund.

Nej, jag har ingen lust att göra något idag, istället för att arbeta så skulle jag vilja bejaka livet genom att vara med dom som står mig närmst och de jag älskar. Jag skulle vilja underlätta för dem som har tyngre sorg än jag. Jag skulle vilja slippa att göra saker som rör mitt arbete, jag skulle vilja få vända mig inåt, stanna där en stund och minnas, fundera, skratta, gråta, beröras och stanna kvar en liten stund.

Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till
Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där
var inte rädd för mörkret
som ljusets hjärta bär
(av: Erik Blomberg 1894-1965)

Och nu gick skolans brandlarm, dags att avsluta den sorgsna funderingen, tillbaka till verkligheten och sedan är det hög tid att ta tag i den där högen med Post-it lappar.

Jag tror att det finns en anledning till att vi människor har ett fullt register av känslor, vi kan bli glada, lyriska, förälskade, irriterade, förbannade, vansinniga, ledsna, besvikna och så vidare. Det är bra att vi har många olika känslor som man kan koka ihop på sitt eget vis, alla gör sina egna potpurri och det är vi känner ofta kombinationer av flera av våra känslor samtidigt. I onsdags blev jag riktigt förbannad två gånger. Det som är bra är att min ilska rensar mig och när jag väl har varit arg, så lämnar jag det, då är det avklarat för min del. Ouppklarad ilska eller irritation eder bara till bitterhet och det är något som jag tycker är mycket fult, speciellt när det kommer i kombination med avundsjuka.

Båda källorna av min ilska igår kom sig av att människor inte tänkte efter före, de handlade. Jag tycker mycket illa om när man gör så, speciellt när det handlar om lathet. Man har kunskap och man har hjärnkapacitet, men man kopplar inte dessa tu samman, det gör mig riktigt asförbannad. Nu är det så att i båda fallen att för att lösa problematiken, så måste jag i princip förolämpa de andra individernas intelligens för att förklara sakernas samband, det tycker jag inte heller om. Jag tycker att det gör att jag måste vara låg i hur jag bemöter deras resonemang, det är om möjligt ännu mera förnedrande för både dom och mig.

Alla människor har inte samma förutsättningar, det är ett mål att man skall sträva efter att uppnå full jämlikhet för att skapa samma förutsättningar för alla. Det är något som jag tycker är mycket viktigt i ett demokratiskt samhälle. Det är synd när de individer som faktiskt har alla möjligheter att föra resonemang, att inhämta kunskap, att fundera och sedan komma fram till något vettigt inte gör det. Jag stoppar det i samma kategori av idiotiska saker att göra, som till exempel att inte rösta när det är val, eftersom det inte finns något att rösta på, det går nämligen alltid att rösta blankt. Om man gör det, så visar man att man ställer sig bakom tanken på demokrati men att man förkastar kandidaterna, om man inte gör det så har man förverkat sin rätt att gnälla. Vad det gäller mina vredesutbrott igår så berättade jag för den första individen vad jag tyckte och jag tror att det faktiskt gick in, den andra källan till aggression, tog jag tag i i fredags, då tillfälle gavs. Jag kan nämligen inte vara arg länge, men om det är ouppklarat så brukar det resultera i att jag blir ledsen och känner mig kränkt och det har jag ingen som helst lust att göra.

Så nu sitter jag här och är trotsallt ganska nöjd med mitt heta temperament, jag tror att man skall visa att man blir förbannad ibland och med lite tur så kanske man lär sig själv eller någon annan något på köpet. Men ibland är det bättre att fundera lite på källan till utbrottet, så att man kan vara någorlunda nyanserad. Annars är det lätt att oavsett om man faktiskt har något att komma med eller inte, så orkar inte folk ta åt sig av det man ville ha sagt och då är det lätt att det bara upprepar sig.

”Mamma, vi skulle rita en bil och då gjorde jag en giraff. Det blev fel, det blev en lång krånglig hals.” Jag kan bli så vansinnigt avundsjuk på fyraåringens sätt att beskriva saker, för visst är det så, hur ofta har man inte suttit där med de godaste av intentioner och så slutar det med att det blir en lång och krånglig hals istället? Det är inte alltid så bra, men det får duga, när det nu blev som det blev.

Jag ser ut över sju stycken elever som har svenska som andra språk. De skall skriva om barnkonventionen. De tycker att det är tråkigt och det är smittsamt. De är dock hyfsat artiga och trots att klockan är mycket, så antecknar dom flitigt. Det är svårt med alla förkortningar, det är svårt att hitta vad som kan vara intressant i en text och ännu svårare att avgöra om källan som man har hittat är trovärdig eller inte. Det är lätt att det blir en giraff med krånglig hals istället för en bil, det är min uppgift att försöka underlätta processen genom att guida eleverna i skogen av information. Men ibland går guiden vilse också, av olika anledningar till exempel ålder, bakgrund, modersmål, utbildningsnivå, så är det ibland lätt att glömma att det ibland behövs förklaringar kring detaljer som jag tar som självklara. Men det är inte självklart och jag förvånas över att de inte kan vissa vad FN betyder. Jag grubblar över om jag har hittat rätt nivå, när jag cyklar mot dagis.

På hemvägen berättar fyraåringen om sin bil och jag inser att även om jag kanske inte träffade precis rätt med min lektion om hur man skriver en uppsats om barnkonventionen, så fick de förmodligen lite att tänka på i sitt arbete. Man kan faktiskt inte lyckas fullt ut varje gång, man kan inte vara fullärd, då skulle fortsättningen och framtiden te sig tämligen ointressant och tråkig.

Igår plockade jag ner adventsljusstakarna. Med tanke på att granen åkte ut redan innan nyår, så kan man ju tycka att det var i lite senaste laget, men jag känner alltid ett visst vemod när det är dags att packa ner just adventsljusstakarna. Det blir så mörkt. När man har packat under julen, så infinner sig en viss melankoli, man börjar vänta på våren, på sportlov, på påsk, på bokrea, på filmfestival och på ljus. Januari är en ganska trist månad, när man väl har passerat helgerna. Imorse hade det dock lagt sig ett nytt täcke av snö utomhus. Det var ganska så slirigt att bege sig mot dagis att arbete, men när jag hade släpat ut cykeln och oss på trottoaren så kändes det i det närmsta oöverstigligt att gå iväg och ta bussen istället. Kollektivtrafik i snöväder är inte heller helt riskfritt, så det är bättre att bita ihop och bara cykla på. I slutet av januari brukar man märka en skillnad på dagsljuset, inte så mycket men det brukar vara mitt första kännetecken på att det börjar gå mot ljusare tider.

Väl framme på jobbet så fick jag höra en ganska intressant konversation av en grupp elever. De diskuterade vad som var värst, att SAAB stod för ett nedläggningshot återigen eller katastrofen på Haiti. Till min stora förvåning så tyckte det att det värre att SAAB eventuellt skulle läggas ner. När jag frågade hur de hade kommit fram till det, så fick jag till svar att det är viktigare vad som händer i Sverige än ute i världen. Det är ett ganska märkligt resonemang, speciellt med tanke på att 80% på min arbetsplats har en annan etnisk härkomst än svensk. Hur kan det då komma sig att man då prioriterar svensk arbetsmarknadsproblematik framför en naturkatastrof som innebär ett ohyggligt stort mänskligt lidande?

Från mitt perspektiv är det glasklart att nyhetsmässigt och mänskligt är det värre med Haiti, hur kan det komma sig att hjälpen inte kommer fram? Varför prioriteras inte deras basala mänskliga behov? De har ju inte ens möjlighet att påbörja sitt arbete med det trauma som har hänt för dem, när deras behov av mat, vatten, kläder inte kan tillgodo ses. Jag känner stor empatti för de familjer som drabbas av nedläggningen av SAAB. De blir av med sitt arbete, en del av sin identitet, i värsta fall sina hem, de kanske behöver flytta för att få ett nytt arbete, men de dör inte. De behöver inte gå hungriga, de behöver inte bli av med alla sina ägodelar, sina familjer och framförallt de har möjlighet att göra något åt sin situation, det har inte de flesta på Haiti.

Så även om man lider lite i sitt vintermörker här uppe i norr, så kan man iallafall glädja sig över att det blir vår snart och så kan man skänka en peng till Röda Korset och hoppas på att nödhjälpen når fram på Haiti snart. Det är en skam att västvärlden med sin makt, sin rikedom inte bara gör något.

Nästa sida »