Barn behöver strukturer , säger de som vet något. Fast det stämmer inte, alla behöver det. Vi följer traditioner, i familjen eller med kompisar och skapar ritualer. När vårt äldste Knatte skulle börja skolan, så kändes det som något oerhört skrämmande. Varje gång maken eller jag försökte påtala skolstarten, så gick ungen i baklås. Det var en förfärlig sommar faktiskt, ljudnivån nådde oanade nivåer och ingen av oss vuxna förstod egentligen varför det upplevdes så oerhört farligt.

Visserligen så skulle ingen av förskolekompisarna gå på samma skola, men vår dåvarande sexåring var och är fortfarande en oerhört social individ. Dessutom så upplevde vi det som att det fanns stor nyfikenhet att få lära sig saker. Men oavsett vad maken och jag kom med för argument så drabbade den stora ångesten barnet., vi fick inte köpa pennfack, skolväska eller gympapåse av den fullständigt självklara orsaken att barnet inte skulle gå i skolan. 

Så kom då den första skoldagen, vi skulle samlas i gympasalen, skolbyggnaden såg enorm ut och det var inte bara barnet som verkade mikroskopiskt helt plötsligt, även jag kände hur jag krympte. Efter ett mycket osammanhängande ”hej och välkomna tal” av rektorn, så blev vi informerade om vart vi skulle ta vägen. Väl inne i klassrummet så skulle barnen samlas på golvet, medan vi vuxna skulle sätta oss vid bänkarna. Efter en presentationsrunda, såg jag hur vår sexåring började titta sig lite nyfiket omkring och så sakta började slappna av. Sedan var det dags för rast, återigen blev vi utslussade på den gigantiska skolgården, ungarna for omkring som skjutna ur en kanon. Genast  såg jag hur sexåringen levde runt med tre andra nyvunna kompisar.

Det var en nöjd unge som några timmar senare handlade både pennfack, ny väska samt gympapåse. Precis som det ska vara när man börjar skolan. Efter det gick vi och inhandlade ingredienser till tårta. Vi instiftade den dagen en egen tradition, en börja skolan tårta. För när man har övervunnit rädsla, så skall det firas ordentligt och vad passar då bättre än något överdådigt sliskigt att äta? 

Jag tycker att vi firar alldeles för lite överlag, i vår familj firar vi allt som vi kan komma på att fira namnsdagar, tappade tänder och numera att börja skolan. Det fina med den här traditionen är att den har sin alldeles egna historia och att innehållet fylls på varefter åren går. I år var det dags för fjärde tårtan och den var lika sliskig som den har varit de förra åren. Att fira att ett nytt skolår börjar, att det ligger framför oss som ett nyskrivet blad, med nya erfarenheter, kunskaper och spännande saker är minst lika viktigt som att avsluta ett läsår. Det tycker vi allihop och det är en bra tradition!