mars 2009


Det finns ett talesätt om livsåskådning som lyder ”är glaset halvtomt eller halvfullt?” Kort sagt väljer du att se livet från det negativa eller positiva sidan. Jag brukar inte fundera på huruvida det är på det ena eller andra sättet, man får helt enkelt dricka tills det inte finns något kvar. Sedan får man leva på tanken av det som var eller se fram emot att det kanske åter fylls. När det gäller vissa saker i livet så förändras det ju äldre man blir, samma saker kan uppfattas på ett nytt sätt beroende på vilken ålder man befinner sig i.

När jag var yngre så delade jag in saker i bra eller dåligt, svart eller vitt, gott eller ont, kärlek eller hat det fanns inte plats för mellanlägen. På ett sätt gjorde detta livsåskådningssätt det väldigt enkelt för mig som betraktare, det var lätt att kategorisera i hjärnan oavsett om det gällde böcker, låtar, kläder, politik, människor, beteenden osv. Jag visste allt – trodde jag, självsäkerheten var på topp och naturligtvis skulle jag hinna rädda världen inom ett halvår efter studenten, för att inte tala om svältkatastrofer, fred på jorden och växthuseffekten. Det var lätt, samtidigt var det en oerhört svår tid. När man som jag, trodde att man satt inne med alla svar, så blir det dåliga samvetet ibland betungande och det blir svårt. Svart och vitt, som sagt men aldrig tråkigt.

Någonstans runt tjugofem kom jag underfund med att det inte fungerade så bra att bara ha två kategorier, när man betraktar sin omvärld, det finns undantag och underkategorier, inom allt. Jag har inte räddat världen och folk svälter fortfarande ihjäl. Jag har ett fadderbarn, köper närodlad mat, ger pengar till katastrofhjälp regelbundet, cyklar, använder lågenergi lampor och har valt bort bil. Jag tror på den inneboende godheten, men blir ofta förundrad över den stora egoism, rasism, fattigdom som omger oss i världen.

I lördags var det meningen att vi alla i hela världen skulle släcka allt som förbrukade el under en timme på kvällen. Jag gillar sådana aktioner, de är lätta att delta i, utan att man behöver gå ut och demonstrera. Men som i allt annat så finns det undantag, för vem vill släcka tv:n när Sverige möter Portugal i fotboll? Vem ansåg att lördag kväll kl. 21 var en bra tid att få folk att rycka ut sin kontakt? Den lilla idealisten inom mig hade krismöte med egoisten. I detta fall var även nationalisten och fotbolls entusiasten på egoistens sida. Idealisten fick till viss del känna sig slagen, kompromissen blev en halvlek. För en gångs skull tömde jag inte glaset utan lät det vara halvt, frågan är bara om det var halvtomt eller halvfullt? Kanske har det med matchresultatet att göra, jag har inte bestämt mig än. 0-0 mot Portugal är nämligen inte ett halvtomt resultat, men ett mål hade gjort det halvfullt helt klart.

Om jag hade varit tjugo år yngre hade jag helt klart ryckt ut kontakten och suttit där och varit svår i mörkret, lidit av att missa en viktig match, men jag hade självklart valt att göra det rätta. Nu har jag som sagt underkategorier inom ämnet ”att vara en god världsmedborgare” och en av dom är etiketterad ”nödvändig egoism”. Men ett litet mål hade gjort valet mycket lättare att bära.

Idag började arbetsdagen med en kopp kaffe tillsammans med några kollegor. Debatten gällde svärmödrar. I litteraturen är det ofta styvmödrar eller styvfädrer som är ondskefulla och som drar in hemskheter i familjen. Jag satt och lyssnade på hur diskussionen utvecklade sig och kände att debatten lutade något. Alla hade något att säga om sina svärmödrar eller hur deras farmödrar hade fryst ut eller verbalt misshandlat deras mammor. En del av dessa kollegor är själv svärmödrar, undrar vad deras svärdöttrar/söner tänker om dom. Det hade varit väldigt intressant att höra faktiskt.

Jag har under dagen vänt och vridit på problematiken om ingift släktskap och har faktiskt inte kommit på en enda i min bekantskapskrets som har en helt smärtfri relation till sin ”nya” släkt. Det är nog det som är den gordiska knuten. Sin egen släkt har man ju också problem med, men dom har man ofta känt sedan födseln och antingen ignorerar man jobbiga element, försöker reda ut problem eller så har man ständiga konflikter. Min slutsats är att det egentligen inte finns några relationer som är enkla vad det gäller släktskap.

Jag har varit sambo tidigare och då brukade hans mamma komma hem och se efter om vi hade dammat. Min dåvarande sambo tyckte att det var mycket humoristiskt, eftersom modern aldrig hade uppfört sig på det viset innan vi flyttade ihop. Personligen tyckte jag att det var lagom roligt att se hennes pekfinger dra över bokhyllan i förbigående. Jag upplevde det som kränkande. Vår relation blev aldrig smärtfri.

Min makes mamma och jag har ibland betett oss som två pansarfartyg på kollisonskurs, men det var längesedan nu. Om man börjar med minsta gemensamma nämnare och jobbar sig vidare därifrån så går det faktiskt att skapa en relation, om båda vill och lyckligtvis så har det varit fallet för oss. I en familj så måste man nämligen ha överseende med att man inte alltid kan tycka samma, men man kan ha kul tillsammans ändå. Förmodligen har jag sagt och gjort saker som hon tycker är helt obegripliga lika mycket som jag har tyckt det om henne. Men vi har faktiskt en hel del gemensamt också, vi älskar till exempel båda hennes son.

Eftersom vi har två barn, så kommer jag förmodligen att bli svärmor någon gång. Jag har redan nu beslutat mig för att aldrig någonsin lägga mig i deras val av partner. Om de är lyckliga, så skall jag bara tacka min lyckliga stjärna, men jag vet att det är en sak att tycka så i teorin, praktiken är mycket svårare. Man har sina barn till låns, är det någon som har sagt. Man lägger ner mycket kärlek, tid och omsorg på dom och sedan skall de klara sig själva och fatta sina egna beslut. Visst låter det vackert? Förmodligen kommer jag ha skaffat mig bettskena när jag blir svärmor, kanske bör jag redan nu överväga att skaffa mig en sandsäck för eventuella utlopp av aggressioner? Yoga håller jag redan nu på med. Men om inget annat fungerar så skall jag bita mig i tungan, jag vill inte bli en av de kvinnor som det talades om i lunchrummet i morse.

Det finns solskens historier, även om det bara handlar om tio sekunder, man ser hur det blinkar till. Man har nått fram. Idag har jag haft en sådan aha-upplevelse. Igår var jag den enda i hela rummet som verbalt försvarade en av de som vanligen bråkar. Samtliga elever som var närvarande pekade ut den som vanligtvis brukar ställa till med skit. Det är förmodligen inte av elakhet som de pekade ut honom, det handlar om vana. Om eleven kommer in i ett rum, så händer det vanligtvis något och det är lätt att skylla på den. Vi i vuxenvärlden är likadana.

Jag säger inte att eleven är Guds bäste barn. Jag säger inte att vi aldrig har haft våra konflikter. Jag har mer än en gång blivit utsatt för mycket vulgärt språk, eleven har vid ett flertal tillfällen ställt till med skit, rivit ner hyllor, varit hotfull eller på ett eller annat sätt ställt till med något. Jag kan nog säga att jag inte förvånad när elevens namn nämns i trista situationer. Jag är inte längre naiv, trots att jag benhårt tror på att det finns godhet inom alla. Igår valde personen att göra rätt och blev ändå bestraffad. Jag mådde som en hund. Jag var den enda som faktiskt ställde upp på personens sida. Men inte heller jag blev trodd, eftersom av pur vana hade eleven blivit dömd och blev inkallad till de bitr. rektorerna för samtal.

Idag kom eleven in till mig och sa att den hade blivit oskyldigt beskylld. Jag sade som det var, att jag visste det och att jag faktiskt var den enda som hade försvarat personen. Då såg jag blänket i ögonen. Bråkdelen av en sekund såg jag förvåning och lättnad, att bli trodd var förmodligen något nytt. Det kommer säkerligen att komma nya situationer, men för den där mikrosekunden så var vi på samma våglängd, vi såg varandra. Jag såg ett barn, som var van att bli misstrodd och som ställer till skit för att bli sedd, som mår dåligt. Vad eleven såg, vet jag inte, men för första gången såg jag något som liknade värme i ögon som vanligtvis är fyllda med aggression och ibland till och med hat. Det var skönt. Det gör att jag inom mig kan fortsätta tro på att det finns gott inom alla. Jag kan fortsätta att tro på att det arbete som jag utför, faktiskt kan göra en skillnad, för någon.

Att våga välja rätt är faktiskt vansinnigt modigt om man är 13 år. Att välja att låta bli att skapa problem, när man gör det vanemässigt är starkt. Jag skiter faktiskt idag i om det kommer att komma framtida problem, för just nu skall jag leva på den där nanosekunden.

Jag är emot kollektiv bestraffning, det är dessutom olagligt. I skolan blir man ofta utsatt för kollektiv bestraffning. Man går i en klass och om någon missköter sig går det ofta ut över alla. Jag hatade det när jag själv var utsatt för det när jag gick i 6:an och skulle tillbringa en fredag, efter skoltid med att samla skräp på skolgården. Jag hade inte haft med det bråk som föregick bestraffningen att göra. Min mamma ringde och dryftade detta med min klassföreståndare, min lärare förlorade striden. Jag behövde inte städa skolgården, det fick dock majoriteten av mina klasskamrater.

Idag har min arbetsplats öppnats för alla elever. Det höll i ca trettio minuter. Sedan hade tio elever gjort konfetti av de nyinköpta tidningarna. De tidningar som de själva hade varit med att rösta fram att vi skulle prenumera på. Samtidigt höll jag på och hjälpte en elev som behövde hjälp att hitta intressant läsning. Hur tänker dessa individer? Under fem veckor då biblioteket har varit stängt har de under varje rast bönat och bett för att få komma in. De har sökt mig när jag har varit i korridorer, undrat när biblioteket skall öppna. Trettio minuter.

Konsekvensen blev att biblioteket tömdes och stängdes under 20 minuter. Kollektiv bestraffning. Elever som inte hade med något att göra med konfettin fick gå ut. Oskyldiga människor fick ta emot straff för något som de inte hade gjort. Det kändes förjävligt. En annan dimension i det hela är att det finns ett visst antal elever på skolan som ofta förstör och bråkar, de vistades i biblioteket även denna lunchrast, men det var för en gångs skull inte dom som gjorde något.

Vad för signaler får dessa elever, som faktiskt skötte sig, som vanligtvis blir utslängda, när de trots gott uppförande, blir utslängda? Om jag var en av dom, så skulle jag tänka ungefär så här: ”det spelar ingen roll om jag sköter mig eller inte, jag blir ju ändå utslängd.” Lärarna som kom in efter denna incident, ansåg att alla killar i 7:an skulle bli avstängda fram till påsklovet. Jag tror inte på avstängningar om det inte är i yttersta nödfall. De biträdande rektorerna beslutade att tala med alla involverade. Jag vet inte vad som har beslutats.

Men vart skall man dra gränsen? När är det nog? Under två veckor har samtliga mentorer och elever varit här på studiebesök, vi har gått igenom gemensamma regler. Att göra konfetti av tidningar stod visserligen inte på regellistan, men det ingår i normal uppförsel att man inte gör så. I en klass när jag drog de fem regler som det gäller, så var det en ung man som vanligtvis brukar ha svårt att hålla på reglerna, som lite besviket sa att det inte var några nya regler. Nej, det var det inte, inga regler har tillkommit, jag har bara skrivit ner dom och satt upp skyltar på väggarna.

Jag får ofta städa i biblioteket när högstadiet har haft lunch. Jag tror att ett rent och snyggt bibliotek skall uppmuntra folk att just hålla det rent och snyggt. Men jag vägrar att gå och städa inför dessa elever som förstör och river sönder. Då låser jag dörren och öppnar efteråt. Där går min gräns. Jag har lagt ner många övertidstimmar på denna ombyggnad, jag har sett ljuset i ögonen på de elever som har kommit in för första gången, glädje, lättnad över att det äntligen skall vara tillgängligt igen.

Fem regler. En mikrodel av hjärnans ihågkommelse att memorera. Trettio minuter. En ofantligt liten del av ens liv. Vad slog slint?

Jag är en sådan där person som glömmer saker. Imorse när jag cyklade till jobbet tyckte jag att min klädsel kändes konstig. Jag hade tagit på mig BH:n men glömt att knäppa den. Förmodligen kom det något annat ivägen, något viktigt som jag skulle packa ner i väskan, kanske kom jag på en fortsättning på en diskussion som jag tyckte var intressant eller så kanske något av barnen behövde hjälp. Jag skyndade mig hursomhelst in på toaletten och knäppte den, när jag kom till jobbet. Jag har gått iväg utan underbyxor också, det blev kallt. På ytan verkar jag nog hyfsat prydlig och samlad, men de saker som inte syns är ofta i kaos.

Jag är inte slarvig vad det gäller mitt jobb, mina barn eller saker som jag anser vara viktiga. Men detaljer har jag svårt att komma ihåg, eller så lär jag mig det jag behöver och kör resten på rutin. Vissa saker har man bara i ryggraden, hur man beter sig i vissa situationer, föreläsningar som jag kör regelbundet, hur man skall upprätthålla sociala kontakter och så vidare. När jag ställs inför saker som jag inte kan inhämtar jag information och löser det sedan, jag läser instruktionen innan jag försöker skruva ihop något eller tar ett läkemedel. Jag är kort sagt slarvig, med saker som jag tycker är obetydliga, typ min klädsel undertill.

Jag är ganska rastlös, ofta håller jag på med något, men i tanken håller jag på med nästa steg eller planerar något som ligger en vecka i fram i tiden. Detta kan driva min man till absolut vansinne. Om jag ger honom ett förslag, så förväntar jag mig omedelbar respons, om inte så sker så har jag typ tre-fyra nya förslag på lager, det gör honom förvirrad. Jag ger honom givetvis inte någon som helst betänketid. Jag har ju tänkt igenom saken och förväntar mig i princip att han skall ha gjort det också. Hans tystnad tar jag som ett nej eller att han tycker det är ett dåligt förslag. Det är ett ganska dåligt drag hos mig som har givit upphov till många heta debatter. Jag har försökt att ändra på mig, men det verkar omöjligt. Numera kan jag iallafall skratta lite och hejda mig själv, när jag efter fyra förslag har en man framför mig som ser ut som ett frågetecken. Men jag har inte slutat, det är nu en gång för alla det sätt som min hjärna fungerar.

Av naturen är jag en nyfiken person, jag blir ofta förvånad, förstummad eller helt uppfylld med olika projekt, böcker, låtar, världspolitik och arbetsuppgifter. Ofta blir jag helt besatt och upptagen, tills jag tycker att jag har tömt ämnet, då går jag vidare till nästa. Då har jag inhämtat information, plöjt igenom, analyserat, diskuterat och skapat mig en åsikt om ämnet. Ofta har jag långa inre monologer om saker. Detta för oss till ett annat av mina sämre karaktärsdrag. Jag kan till exempel diskuterat något med maken på tisdagen och eftersom jag har funderat på det ett tag, tycka att det är helt okej att fortsätta diskussionen på fredagen. Självklart helt utan kontext, vilket blir märkligt för maken. Jag har ju funderat på detta under flera dagar och tycker att min fortsättning känns naturlig, medan han står och stirrar på mig och behöver den där lilla betänketiden för att förstå vad jag talar om, vilket gör mig irriterad. Är han verkligen så ointresserad av vår intressanta diskussion?

Vår fyraåring fungerar på samma sätt, som jag. Jag trodde inte att man kunde ärva sådana egenskaper, men det kan man tydligen. Problemet är att jag tycker att det är ett av hans sämsta drag, men jag kan knappast hjälpa honom att sluta. Jag kan ju inte ens göra det med mig själv. Om jag har givit barnet en instruktion, kan han mycket väl gå och hämta en Bamsetidning att läsa eller någon leksak som han blir helt upptagen av och där står jag bland ytterkläderna och väntar på att vi skall gå ut. Det gör mig galen! ”Men jag sa ju att vi skulle gå ut?!” ”Ja, men jag skall bara kissa först och då behöver jag en Bamsetidning”, ni hör själva det hela blir ganska förvirrat.

Min tes är alltså att om jag skulle sluta att så lätt bli intresserad av en massa olika saker, så skulle jag nog komma ihåg information som jag sållat bort. Min förhoppning är att mitt nya jag skulle bli ett bättre inflytande på mina barn, samt göra mig till en mer intressant samtalspartner för min man och övriga samtalspartners. Nu tror jag inte att det kommer att hända, dessutom så skulle jag inte känna igen mig själv. Om hjärnan slutar att förundras och vilja lära sig nya saker hela tiden, så kanske man har en möjlighet att komma ihåg andra saker och inte vara så disträ. Det skulle vara ganska skönt faktiskt. Men å andra sidan, så skulle jag nog inte veta hur jag skulle bete mig i mitt nya jag. Tänk om jag skulle börja bli intresserad av något och helt plötsligt vara tvungen att hejda mig själv, då skulle det ju vara jag som stod där som ett förvirrat fån och inte min eventuella samtalspartner.

I vårt hem viner det ur luftkanalerna när det blåser, det kallas tydligen självdrag och om det är effektivt eller inte får de lärde tvista om. Det är ett ljud som man vänjer sig vid, men härom natten vaknade jag av att det lät som full storm. När jag mentalt hade registrerat vad det var som lät, hörde jag även andra ljud. Det är ju inte så ofta som man ligger där i sin lägenhet mitt i natten och lyssnar. Iallafall inte jag som inte har några sovproblem. Vanligtvis lägger jag mig ner och somnar, har det gått mer än fyra minuter från det att jag har krupit ner mellan lakanden, så undrar jag om det är något fel på mig och börjar fundera på om jag kanske borde gå till läkare och skaffa sömntabletter. Jag hörde mysiga, hemtama ljud omkring mig förutom vindens vinande. Fyraåringen som gav sina nappar till tomten, kluckar fortfarande som om han sög på napp när han sover hårt. Det låter härligt. Maken andades tungt, då sover han också som en stock. Snart tvååringen kluckade och suckade, men mitt i alltihop började han fnittra. Det lät så skönt att jag blev lite avundsjuk. En sådan dröm vill jag också ha, jag vill också fnittra när jag sover, då har man det bra. Jag somnade om och vaknade till gårdagens fantastiska solsken, som sedan förbyttes till ösregn, för att sedan återgå till strålande sol.

Imorse när vi kom ut och skulle cykla till dagis och jobb så snöade det. Jag tvärvände gick in och hämtade vagnen, det fick bli bussen istället. Under de så kallade vintermånaderna har jag längtat efter snö. Jag älskar snö, åka pulka, snöbollskrig och göra änglar, men nu är det mars och det borde vara en tidig vårmånad. Ungarna tyckte däremot att temperaturväxlingen var hur sjukt rolig som helst, med glittrande ögon undrade fyraåringen om vi kanske kunde kasta snöboll när vi kom hem. Jag förklarade att det berodde på om snön fick ligga kvar till i eftermiddagen och snabbt som en iller kom ungen med idén att vi kunde spara lite. Det gick inte, vi skulle till dagis, förhoppningen blev istället att bästisen skulle vilja ha lite snöbollskrig under dagen istället.

När jag var yngre trodde jag att jag skulle trivas bättre i ett varmt klimat. Den villfarelsen togs ur mig när jag pluggade i Californien i ett år. Jag hatade att det inte var några riktiga årstider. Förutom en orkan runt nyår så var det varmt och sol jämt, det var jobbigt. Det enda som jag tyckte var bra med det var att jag kunde ha sandaler under hela året. Min hjärna slutade att reagera positivt på sol, det blev bara ett väder som alla andra. Här hemma blir man galen, lyrisk och lycklig vid tillstymmelse av sol, i Californien blev det ett ”jaha?” Jag gillar årstider och det gör även min kropp också, jag tycker om snö, sol, till och med regn ibland, men mörkret och grådiset är segt som en slemmig massa. Nu vill jag ha vår, jag vill börja skala av mig åtminstone ett lager kläder och jag vill bli toklyrisk över solen. Jag vill picknicka, ta fram mina sandaler och fnittra i sömnen, kan man få beställa det?

Det är måndag, de flesta känner det i kroppen. Det tar emot, helgen borde rulla på ytterligare en dag eller två, eller varför kan det inte vara hög tid för lite semester? Jag har sovit gott i natt, jag vaknade med lakan som var i perfekt temperaturbalans med min kropp, maken låg brevid och äldsta barnet hade smugit över för en morgongos, det yngsta barnet var i antågande. En duns och små tassande steg, lite buff och sedan en liten kropp som lade sig till rätta. Det var skönt, tio minuters morgonmys med familjen i en alldeles för trång säng. Maken och barnen skall vara hemma idag, de skall få njuta av det vackra vårvädret tillsammans, själv cyklade jag till jobbet. Det fanns helt klart en viss avundsjuka, man skulle vilja ligga kvar. Mysa, äta frukost och kanske hitta på något skoj. Men det var helt okej att cykla till jobbet.

Solen sken, vinden bet sådär lagom i kinderna, jag har haft en skön helg. Trist nog skall maken flyga tillbaka till Holland idag, men vi skall ses igen snart. Jag var på gott humör. Sedan kom jag till jobbet. De flesta av kollegorna hälsade, lärarrummet bubblade av historier om helgen som hade gått, en del var ganska trötta, men påsklovet ligger bara två veckor iväg. Skolans värld är uppbyggd kring de lov som infinner sig lite då och då. Både eleverna och personalen tycker om dessa andhål.

Jag behövde jaga en del personal för att kunna klämma in de sista biblioteksbesöken, så att vi kan slå upp portarna för alla. Det är viktigt att alla har varit här med sina mentorer innan biblioteket börjar användas ordentligt igen. Viktigt att de får den information de skall ha, viktigt att de får insupa atmosfären i sina klasser först, viktigt att jag har fått träffa alla öga mot öga. En kollega var på riktigt dåligt humör, det smittar. Något som kan vara så positivt, blir jobbigt, krångligt och motigt. Klassen har många frekventa låntagare och jag kan inte riktigt förstå varför kollegan är så fientligt inställd. Men det klart det är måndag, det finns vardagsstress, men ta det lite lugnt. Jag börjar undra om jag har gjort något för att bli så avigt bemött, jag letar förbrilt bland föregående veckas möten och information, jag är helt blank. Jag kan inte komma på något som kan ha skapat denna irritation.

Senare får jag reda på att kollegans humör, beror på att den känner sig oinformerad om hur framtiden kommer att se ut. Så kan det ju vara, man kan vara på dåligt humör för något helt annat. Men då får man a, säga som det är, ”jag är förbannad över….” eller b, låtsas som om det regnar när någon vill tala med en i ett annat ärende. Jag gillar inte ärvda konflikter. Dom har jag nog av i familjen. Jag har lagt ner mycket tid och pengar för att kunna gå vidare. Jag gillar inte att bli utsatt för aggressioner som inte har något med mig att göra. Lös skiten och gå vidare. Varför skall ditt humör smitta ner och förpesta för andra? Denna marsdag vill jag bara njuta av vädret, av helgens aktiviteter och spännande möten med de klasser som ännu inte har varit i bibblan och sett hur fint det har blivit. Ta upp dina konflikter med den det berör, smitta inte ner oss andra.

I fredags hade vi studiedag på jobbet på temat ”Samverkan”. Vi fick en föreläsning om hur man får en stor arbetsplats att trots allt fungera med delaktighet och kommunikation. Jag antar att kollegan tillhörde den skara som känner sig förbisedd och det är trist, men jag vet fortfarande inte om jag förtjänade att i princip bli utskälld och samtidigt ignorerad efter att ha ställt frågan: ”när passar det dig och din klass att komma på besök till biblioteket?” Ibland önskar jag att folk ventillerade sina problem eller ignorerade dom, i vart fall så skall man inte vara tvär och vresig. Man måste försöka sätta sig över saker, jag jobbar på det varje dag, både vad det gäller mig själv och när jag försöker uppfostra mina barn. Du skall behandla andra, som du vill bli behandlad själv, gäller fortfarande i stor utsträckning. Det är värt att ta med när man betraktar sin omvärld.

Nästa sida »