mars 2012


Jag har varit trött sedan i november, så vansinnigt galet sömnsökande, jag har snittat på nio timmar per natt och trots det inte klarat av att hålla mig riktigt vaken. Jag har känt mig som en zombie och maken har klagat på att jag är så tråkig som går och lägger mig samtidigt med barnen på kvällarna. För att prova något nytt och radikalt har jag sedan en dryg vecka tillbaka överdoserat D-vitamin, skolsyster på jobbet har hävdat att det inte är farligt, om det endast görs under några månader om året. Jag har känt mig piggare än på länge, men om det nu beror på att våren har kommit, om det är vitaminerna eller om det är en placeboeffekt har jag ingen aning om. Jag bryr mig inte heller, eftersom jag istället för att se ner i marken som en zombie har vänt huvudet uppåt mot solstrålarna och har till och med rotat fram mina solglasögon.

Dessutom har jag börjat läsa tidningar och se på nyheter med min normala cynism, det är skönt att vara tillbaka i mig själv igen. Ett av mina vanligaste personlighetsdrag är att jag är en nyfiken, passionerat, lättirriterad konsument av vad som händer runtomkring mig och jag upphör aldrig att förvånas över sakernas tillstånd. Under min vinterdvala har allt gått mig förbi med en axelryckning, jag har blivit mer deprimerad än förbannad och det kan aldrig vara bra. Handlingskraft och engagemang föds ur det faktum att jag blir irriterad. Idag läste jag i Metro att ett antal förståsigpåare är upprörda över att Prinsessan Estelle inte har öppnat sina ögon på en enda officiell bild. Personligen är mitt möte med nyfödda barn begränsad, till mina egna barn och de sov typ 18 timmar om dygnet de första tre månaderna. De var inte heller intresserade av att vara med på bild med öppna ögon, de var faktiskt inte speciellt intresserade av den yttre världen alls. Deras levnad rörde sig endast kring sömn, mat, lite gos och mer sömn. Hur i hela friden kan man bli irriterad över att ungen sover? Helt ärligt vad är man rädd för? Att ungen har fötts utan ögon?

Då känns det mer angeläget att Sverige har skeppat plutonium till USA, som de skall ta tillvara enligt icke spridningsavtalet. Att jag som världsmedborgare skulle känna mig lugnad av att USA tar hand om detta avfall, eftersom det anses mer säkert att ha det där, så att det inte kommer på villovägar och i orätta händer i denna sprängdegel av viljor under valtider, känns inte speciellt lugnande. Min tilltro till USA:s omhändertagande av plutonium i en mängd som skulle kunna göra avsevärd skada, är ganska minimal. Oavsett vad Carl Bildt övertygat garanterar.

Sedan kan man ju förundras över att den mamma som har givit sitt treåriga barn starköl, uppmanat ungen till att dra halsbloss på en cigarett samtidigt som hon själv har varit påverkad av amfetamin inte kan åtalas för barnmisshandel. Under det tio minuter långa klippet som legat ute på YouTube har hon dessutom gjort sig lustig över vad som skulle hända om filmen blev offentlig. Om inte detta kan ses som barnmisshandel, förnedring av ungen så undrar man faktiskt vad som krävs för att en förälder skall bli dömd. Men på mitt jobb ser jag dagligen saker som tyder på att föräldrar brister i sitt uppdrag att just sätta gränser, så egentligen borde man inte bli så förbannad. Å andra sidan så tyder det väl på att man faktiskt kan anses som frisk. Man skall bli arg och upprörd när någon blir förnedrad, en treåring kan knappast sätta upp regler för alkohol eller cigarettkonsumtion själv.

Jag ser fram emot en härlig vår, fylld med energi för att återigen bli mitt vanliga upprörda jag. Nu har jag dessutom fler vakna timmar på dygnet att vara pigg på. Både igår och idag vaknade jag en halvtimme innan klockan ringde och gick då upp för att ta mig ett pass yoga. Det är viktigt att kunna bevara sitt lugn, även om man har mycket att ta igen och bli irriterad över.

Jag läste i tidningen, att det dopvatten som användes när Kronprinsessan och hennes syskon döptes kom från Öland, ett snedsprång från traditionen av dopvatten från Jordanfloden. Man kan ju fråga sig vad det är för fel på vattnet i Stockholm? Okej, jag kan förstå symbolvärdet, men ändå. Tanken på att man skall transportera vatten från en ort för ett kungligt dop känns faktiskt helt förkastligt ur miljösynpunkt. Jag trodde att meningen med dopet var att man skulle renas från arvssynden, då duger väl det vatten som finns till hands, det blir ju ändå välsignat av en präst? Jag är anhängare av monarki, men i just det här fallet känns det lite märkligt, om de är oroliga för att prinsessan skall bli förgiftad, så kan de väl köpa en flaska mineralvatten utan kolsyra? Det finns utmärkta märken, både inhemska och utländska och på så vis kan man ändå välja något som kan tolkas symboliskt. Om det nu är nödvändigt. De dop som jag har varit på, inklusive mina egna barns, har just härkomsten av vattnet i dopfunten inte varit källa till närmre reflektion.

Men man skall kanske ändå inte underskatta symboliska handlingar eller traditioner. Barn har ofta behov av att saker och ting sker någorlunda på samma sätt och vid samma tid, återkommande. Om man bortser från nödvändigheterna som mat och sömn, så skapar vi återkommande vanor som vi har svårt att klara oss utan. Vi läser alltid efter det att vi har satt på oss pyjamas och borstat tänder, om denna saga någon gång skulle hoppas över känner mina barn att de har blivit lurade. Detta måste isåfall kompenseras dubbelt upp nästa dag. Igår var det dags att ta fram vårytterkläderna, vinterns skal skulle av. Det blev en timmes spontan lek utomhus när vi kom hem, när Knatteligan sedan kom in smutsiga och lyckliga så var det idel positiva omdömen. Med de nya kläderna och skorna kunde man klättra mycket bättre, rörelsefriheten som de lättare kläderna hade inneburit hade ett mycket högt värde. Våren var här och då var livet mycket mer lättare, en tradition så god som någon.

I helgen skall vi ställa om klockan, denna ritual betyder för många att man officiellt anser att det är hög tid för sommaren att nalkas. Även våffeldagen infaller i helgen och liksom många andra traditioner så innefattar det att vi äter speciell mat. Så man skall inte förkasta att vi behöver dessa traditioner för att hänga upp vår tillvaro och göra saker begripliga. Knattarna längtar nu efter påsklov och tillhörande godis. Ledighet, lek, vår och godis. Vi gör oss redo för att vända våra vinterbleka ansikten mot solen, prova oss igenom alla nya glassar.

Nästa vecka skall vi dessutom på nittioårskalas! Det är inte ofta som det händer, men födelsedagar är till för att firas ordentligt! det är en mycket trevlig ritual, tradition eller symbolhandling. Att träffas och fira att någon skall påbörja ett nytt år är härligt. Både stora och små är alltid barn när det är dags att blåsa ut ljusen.

Tillbringade helgen med familjen ute i skogen. Min mamma fyllde år och det skulle firas ordentligt. Maken var hemma hela förra veckan och det kändes extra lyxigt. Ändå har jag svårt att vakna ur vinterdvalan. det kommer liksom ryckvis, en dag känner jag mig mig upplyft och glad, ser vårblommornas färger för att nästa dag ramla tillbaka in i vinterkoman. Jag känner mig aldrig utvilad, det är märkligt. Det är som om jag väntar på att någonting skall hända, frågan är väl bara vad. På jobbet har vi gått in i den näst sista fasen av skolåret. Niorna spattar runt och är nervösa inför alla nationella prov, efter påsklovet kommer den slutgiltiga fasen, den när hormonerna slår till på allvar och det inte riktigt blir någonting gjort.

Den unga kvinnan framför mig berättar att hon skall tatuera sig imorgon. Med snirklig stil skall ”Rock n´roll” förevigas på hennes hud. Hon har redan en ”taggning” över skulderbladen och jag förundras över hennes mod. Själv har jag uppenbara problem med att ta ett enkelt blodprov, tanken på att sitta still i flera timmar medan någon upprepade gånger sticker in bläck i min hud, får mig att rysa. Dessutom vet jag faktiskt ingenting som jag skulle kunna tänka mig att ha beständigt stående på min kropp. Tänk om jag skulle ändra mig? Att vara femton år och skriva Rock n´roll på armen, är så självklart, men som fyrtioåring känns det en aning mer problematiskt. Det finns ingen musikgenre än mindre något kinesiskt tecken som jag kan komma på som jag anser skulle ha en självklar plats i min tillvaro eller min kropp. Ingenting är beständigt, allt kan förändras och kroppen blir mer och mer till en klädhängare med åren, något som man snarare fyller med nya lager än tar av och visar upp.

Igår berättade vår äldste teling att kompisen hade berättat på morgonsamlingen att kompisens mamma hade planterat nya bröst i förra veckan. Vårt barn var en aning förundrad över händelsen, då mamman skulle vara tvungen att ha bandage ”om magen” så att inte de nya brösten ramlade av innan de hade vuxit fast ordentligt. Knatten utvecklade sitt resonemang kring detta genom att förklara tydligt för det yngre syskonet och mig att man inte kunde använda sådan pinnar som vi hade i trädgården för att staga upp dessa bröst, de behövde annan stöttning. Barnets konklusion av det hela var att man använde en annan slags frön när man sådde nya brön än de man använde i trädgården. Jag såg på barnet att det förundrades mycket av denna nya sådd och eventuella skörd. Men jag kunde inte utveckla det hela eftersom jag hade fullt upp med att hålla mig för skratt. Skillnaden mellan implantat och planteringar kan vänta lite. Jag håller fortfarande på att försöka komma underfund om jag var tillräckligt tydlig när jag skulle förklara människosläktens fortplantning förra veckan. Då slutade det med att Knatten sa till mig att barnet hade full förståelse för att jag inte ville ha fler barn, då det verkade vara en urtråkig tillverknings akt.

”När man gör barn så kramas mammans morra och pappans snopp”, sjuåringen sitter på badkarskanten medan jag gör min morgontoalett. ”Kan du förklara lite mer”, säger barnet uppfodrande. Klockan är fem över halv sju på måndagens morgon och jag känner mig inte helt upplagd för detta blommor och bin samtal mitt i stressen. ”Kan vi prata om det i kväll?” säger den morgontrötta mamman, ”kan vi väl, men du skall inte tro att du slipper undan”, säger den leende ungen.

Vi har haft en omväxlande helg, med ömsom aktivitet och ömsom lathet. I lördags drev jag igenom att vi skulle sova middag efter gymnastiken, stasbibliotek och lunch. Knatteligan hade lyckats övertyga mig om att alla skulle se Schlagerfinalen och att det var nödvändigt att de också gjorde det. ”Men det blir inget om ni inte sover middag”, sa den stränga modern som också passade på att ta sig en liten lur. På kvällen satt vi då där i soffan, med popcorn och pyjamasar. Den yngste Knatten rockade loss på golvet till flertalet av bidragen, men när det kom till att rösa var det endast Ulrik som höll måttet, medan den äldste telingen ansåg att det var TopCats som var tydliga vinnare. Det är riktigt roligt att lyssna på deras analyser. Fyraåringen ansåg att eftersom det fanns två sångare i Death by April, så kunde de ha låtit den utan ont i halsen ha sjungit hela bidraget, om nu den andre var så förkyld. Sjuåringen var grymt imponerad av Dannys scenkostym, medan det yngre syskonet ansåg att det vore bättre om de tände lampan så att man kunde se ansiktet på den som sjöng.

Igår hade vi söndagsråd över frukosten, eftersom solen sken från en klarblå himmel så tyckte jag att vi borde ut och cykla med lite picknick. Mitt förslag blev brutalt bortröstat, två mot en avgjorde att denna soliga vårdag skulle spenderas inomhus på simhallen. Fyraåringen har nyligen lärt sig att hoppa från kanten och simma några brösttag och detta är en teknik som måste förädlas enligt barnet. Sjuåringen tycker att man egentligen borde utveckla gälar, eftersom dykning är en mycket ädel konst. Motvilligt gick jag med på förslaget och styrde kosan mot simhallen. På hemvägen var vi alla trötta och glada, simhallen hade varit nästan tom och vi hade en hel bubbelpool till vårt förfogande när vi skulle avsluta med lite uppvärmning.

Under eftermiddagen fördes hårda kamper över fiaspelet. Jag är den enda som får knuffas (en regel som maken har infört), barnen får inte knuffas. Min kusin var en brutal knuffare i barndomen och jag har svåra men, som jag inte riktigt har kommit över. Detta gör att jag faktiskt hatar fia med knuff, men eftersom fyraåringen älskar sitt fiaspel så försöker jag låtsas som om jag är oberörd. Det funkar inte alltid, speciellt inte när jag har PMS. Men i övrigt var det en härlig helg.

Igår var jag med om ett riktigt skolboksexempel på hur man inte skall bete sig inför barn, två gånger dessutom. Sjuåringen och jag var på besök på sjukhusets ögonklinik. Det är tredje gången på två och ett halvt år. Första gången vi var där fick jag intryck av att de var stressade, både sköterskan och läkaren frågade mig saker över huvudet på barnet, samt gav ingen förklaring till de olika tester som skulle genomföras, de bara gjorde dessa och förvånades över att ungen inte var följsam och tillät denna behandling utan protester.

Vid vårt första besök var Knatten fyra och ett halvt år och var inte med på noterna överhuvudtaget när sköterskan bände upp ögonen och skulle droppa i dem. Om hon hade berättat innan vad hon skulle göra och varför, tror jag fortfarande att ungen skulle ha varit motvillig till behandlingen, men då hade barnet förstått vad som skulle göras. Nu slutade det med att jag fick sitta ovanpå Knatten och hålla dennes händer medan sköterskan, mycket skärrad droppade i ögonen. Andra gången vi var där slapp Knatten droppar, efter en titt i journalen konstaterades att vi kanske kunde slippa det där med droppar. Synen hade då förbättrats, men man ville hålla koll på utvecklingen och skulle återkomma inom sex månader.

Igår var det alltså dags igen. Egentligen skulle vi ha blivit kallade i maj förra året, när så kallelsen inte dök upp, ringde jag upp. Jag fick till svar att barnet fortfarande var inskriven och att det skulle komma en ny kallelse, i sinom tid. Det tog alltså nästan ett och ett halvt år. Besöken har följt exakt samma mönster de gånger vi har varit på kliniken. Vi kommer dit, anmäler att vi är där, blir anvisade till ett väntrum, därefter sitter vi och väntar på Godot. En halvtimme efter avtalad tid blir vi hänvisade in i ett bås med en stor maskin, därefter går vi in till sköterskans mottagning. Sjuåringen får ett par glasögon, där ena ögat blir försatt, sedan skall barnet först titta på en tärning uppsatt på en pinne. Denna har olika motiv på de olika sidorna, barnet skall stirra på tärningen och tala om vad bilderna visar.

Därefter skall barnet se på en datorskärm, på bokstäver i olika storlekar. Sköterskan frågar hur gammalt barnet är och om det kan bokstäverna, en stolt sjuåring berättar att denne kan alfabetet. Sköterskan ger därefter ungen ett pappkort med olika bokstäver på och säger ”om du nu inte kan bokstäverna, så kan du peka på kortet”, den stolte sjuåringen krymper nu till sen stukad Knatte på stolen, eftersom det förutsätts att denne inte kan alfabetet, trots att ungen har sagt att den kan. Jag sitter och ruttnar till lite. Nåväl, följande scenario utspelar sig, nu känner barnet sig osäkert, skall man säga bokstäverna som blir markerade på skärmen eller skall man försöka att hitta dem på pappkortet? Vår sjuåring väljer att göra en kombination, vilket gör att barnet ser den markerade bokstaven, säger ”K” och försöker sedan hitta den på pappkortet i knät. Sköterskan blir irriterad och tycker att ungen är okoncentrerat. Eftersom Knatten inte förstår vad det gör för fel, upprepas detta ett par gånger. När sköterskan ännu mer affekterat säger ”men koncentrera dig på skärmen”, så gör barnet tvärtom: tittar på skärmen, tittar på kortet pekar och säger ”E”.

Jag ser hur tusen tankar flyger igenom huvudet på vår sjuåring, denne vill så gärna göra rätt. Det är mycket tydligt att barnet inte gör det, stämningen är tät inne i mottagningsrummet. Nya datorbilder, samma förvirring och sedan är det dags att byta öga. Jag frågar om det inte räcker med antingen pappkort eller verbal kommunikation, sköterskan ger mig onda ögat. Den irriterande föräldern väljer att vara tyst. Utfallet blir detsamma. Sedan frågar jag försynt om vi har missat någon kontroll, eftersom det var en och ett halvt år sedan vi var på besök och vi då fick svaret att vi skulle bli kallade inom sex månader. Jag får då en lång utläggning av sköterskan om den senaste statistiken och att de ligger 1500 besök efter på just ögonkliniken.

Sköterskan har nu kommit fram till det kritiska momentet, droppning av ögon. Det svider och pupillerna antar irisens fulla storlek, barnet förvandlas till en blind fladdermus. Sjuåringen blir tillsagd att lägga sig på en brits, sköterskan ger barnet en bomullstuss och säger ”lägg den för ögat”, hon droppar i det ena ögat, ungen trycker tussen mot det andra ”nej, du skall torka där det blir vått”, säger hon irriterat. Med en hulkande Knatte i släptåg går jag ut i väntrummet.

Fyra lästa Kalle Anka tidningar och fyrtiofem minuter senare, befinner vi oss i båset med maskinen, fortfarande ingen förklaring till vad denna tingest gör. Vi blir ombedda att gå ut i väntrummet, ”så kommer doktorn snart”. Klockan har tickat iväg en halvtimme och jag börjar undra om jag skall ringa till syskonets förskola för att säga att vi inte vet när vi kommer. Då uppenbarar sig läkaren, går direkt fram till mig och tar i hand, ignorerar barnet fullständigt, fortsätter denna ”över huvudet konversation” med mig hela vägen in i mottagningsrummet. Säger till min halvblinde sjuåring att stirra på dörren, lyser ungen med en ficklampa i ögonen och fortsätter att göra en massa olika tester utan att förklara vad det är han gör.

Sedan suckar läkaren och säger att det inte är någon förändring sedan förra gången och säger att egentligen borde vi gå till en optiker om ett år, att det fortfarande inte egentligen behövs några glasögon, men att vi regelbundet bör gå till juset en optiker. Han fortsätter med att säga att barnets ”ärende” bör avskrivas, men att ungen förmodligen kommer att behöva ha glasögon om ett par år, att han tänker skriva ut ett recept på glasögon som vi kan ta med oss till optikern och som barnet kan ha på sig hemma för att öva på att ha ett par. Jag frågar om ungen behöver glasögon nu eller om vi skall vänta och får till svar, återigen, att jag skall ta med barn och recept till en optiker för att kontrollera synen och kanske köpa ett par glasögon. ”Är det någon speciell optiker”, undrar jag. ”Nej, du hittar ett flertal optiker om du söker på eniro”, säger läkaren högdraget till mig. Att jag inte fullständigt exploderade, jag kände lukten av mitt eget öronvax som kokade. Jag är fullt kapabel att hitta en optiker, men när man vanligtvis får ett recept så går man till apoteket och inte till Pressbyrån och därför anser jag inte att min fråga om vart jag skall vända mig med detta recept är helt irrelevant.

Senare på kvällen avhandlade jag detta bemötande med min ömma moder, min man och en vän. Alla tyckte att jag hade varit duktig som inte hade rivit ögonkliniken. Idag har jag ringt makens optiker, som sa att jag kunde återkomma med Knatte och recept i november så kunde vi följa upp huruvuida det behövdes ett par glasögon eller inte. Att skaffa glasögon till barnet och träna med dessa i lönndom i hemmet, verkade inte vara ett alternativ som optikern förespråkade. Att överhuvudtaget anskaffa ett par glasögon som inte egentligen behövdes, var ingenting som optikern tyckte var en bra idé. Skönt, då var det inte bara mina närstående och jag som tyckte att det vore underligt att ge sjuåringen ett par glasögon, som inte behövdes och att låta barnet ha på sig dom i smyg hemma.

Det skulle vara svårt att sälja in idén med använda glasögonen i skolan, inför andra när de verkligen kommer att behövas, om man blir tillsagd av läkaren att bara ha dem bakom stängda dörrar. Vår Knatte har nämligen svårt att visa brinnande intresse för att bli tillsagd, tvångsdroppad, talad över huvudet på eller vara speciellt medgörlig om ungen inte får förklarat varför. Sjuåringen är utrustad med ett eget tänkande och känsloliv, detta gör att när barnet känner sig kränkt så protesterar det genom att inte vara speciellt medgörlig. Undrar vad ungen har fått det ifrån?

Naturligtvis vill man inte avvika för mycket från normen, man vill inte vara annorlunda och för unga människor är det extra viktigt. Igår, när jag satt i lunchrummet, lyssnade jag på några kollegor som pratade om föräldrar som drog ut på utredningar om deras barn, genom att inte skriva på papper. Så länge man inte har en diagnos som dyslexi eller dyskalkyli, så anses barnen som normala utifrån föräldrarnas sätt att se det. Jag blev helt mörkrädd av resonemanget. Om man har en diagnos, så finns det oftast massor av olika hjälpmedel som man har rätt att få, samt ibland stödresurser som sätts in. Om man inte har en diagnos har man inte rätt till någonting extra överhuvudtaget. Om man har svårigheter med att läsa, så går det inte bort av sig själv, snarare halkar man bara efter ännu mer ju längre tid det tar innan man får hjälp till stöd.

Jag blir vansinnig när jag hör sådana dumheter, som förälder borde det vara straffbart att inte vilja göra sitt yttersta, för att det egna barnet får all hjälp och stöd som finns att tillgå. Att inte vilja höra att barnet behöver hjälp, med till exempel läsinlärning, är självklart, alla föräldrar ser sin avkomma som mycket begåvade. Naturligtvis anser man att det reflekterar på din egna personlighet om ditt barn har tillkortakommanden. Men jag trodde verkligen att vi hade lämnat den tiden bakom oss när man ser det som ett hinder för framgång att man har vissa brister. Det är ett mycket föråldrat sätt att se på mänskligheten.

Man anser väl knappast att en person som har glasögon, är dum? Att en baby som behöver i ligga i gipsvagga vid födseln, inte skall ha rätt till vård så att den skall kunna gå? Att en människa som har en ben eller armprotes, inte skall ha rätt att få det? Att en person som behöver hjälp att bearbeta traumatiska upplevelser genom besök hos psykologen inte skall få det. Jag tror att det till stor del handlar om rädslor, men vi handikappar människor genom att inte se till att alla får så mycket hjälp och stöd som de behöver, för att kunna uppleva känslan av framgång. Det är nämligen vansinnigt kränkande att vara sämst på prov år ut och år in om man skulle kunna nå fantastiska resultat om man hade tillgång till rätt hjälpmedel.

Idag finns det möjlighet att få lyssna på text, att använda talsyntes och avstavningsprogram. Man kan läsa på många olika sätt och det kan knappast anses som dumt eller att man på ett sämre sätt har tillgodogjort sig texten, bara för att man inte har läst boken i tryckt textformat. Sedan vi fick nerladdningsrättigheter på mitt jobb, så bränner jag eller laddar ofta ner böcker till ett stort antal elever. Det har gjort att de läser massor, de som tidigare aldrig hade läst en enda bok under hela sin skolgång, har nu läst Twilight-serien som alla andra. Nej, skärpning alla ni som tror att era barn kommer att stämplas som dumma, bara för att de behöver extra stöd. Skolan är inte upprättad för att era barn skall känna sig som dåliga, vi är faktiskt här för att hjälpa dem att växa kunskapsmässigt. Föräldrarna skall hjälpa till i denna process, inte stjälpa ungarna som individer genom att vara rädda för hjälp.

På måndag skall jag för övrigt till ögonkliniken med äldste telingen, vi får väl se om det behövs ett par glasögon på näsan.

En veckas ledighet var precis vad kropp, knopp och själ behövde. Att var tillsammans med de man tycker om och göra roliga saker är mycket uppiggande. Glad och utvilad cyklade jag till jobbet i måndags och noterade att snödropparna, med sina sköra stjälkar och tunga hängen kantade en stor del av vägen. Solen strålade och jag kände mig hoppfull och lugn för första gånger på evigheter. När jag skulle hem på eftermiddagen mötte jag en kollega som var våt i håret, det hade börjat att snögloppregna. Det var mindre muntert, men inte ens det kunde sänka mig. För nu är det vår i luften, allt börjar om och det är så härligt att följa naturens uppvaknande.

Igår var det dags för simskola. När jag skulle spänna fast äldste telingen i cykelkärran hör jag en tjej bakom oss som högljutt kommenterar för sin mamma att vår sjuåring är den som pussar alla. När jag konfronterar barnet om denna anklagelse, skrattar ungen lite generat och berättar vidare: ”om någon hotar dig och är dum, så brukar de låta bli om man pussar dom eller säger att man skall göra det”. ”Vem har lärt dig det?” undrar jag, full i skratt. ”Det har livet lärt mig”, säger Knatten gravallvarligt.

Jag upphör aldrig att förvånas över hur smarta barn är. Sjuåringens hemsnickrade version av att ”man skall vända andra kinden till”, är förtjusande i all sin enkelhet. Samtidigt är det en överlevnadsstrategi, för trots att Knatten går i en bra klass, så är det en stor skola och naturligtvis befinner sig förskoleklassernas elever längst ner i den hierarki som en helt vanlig skolgång innebär. Att istället för att slåss, försvara sig med pussar, är helt i linje med hur Knatten har resonerat under hela sin livsbana. När barnet fick stryk av en jämnårig på sin första förskola, så slog det heller aldrig tillbaka och när vi undrade varför så blev svaret: ”Jag vill vara som Alfons Åberg och han slåss aldrig”.

I mitt stilla sinne undrar jag om vi inte har en hel del att lära av våra barn. Det hade blivit så mycket bättre om vi hade låtit bli att tjafsa, kriga och bråka och istället pussats och kramats lite mer.