maj 2010


Ibland måste man gå på sin magkänsla, problemet är att ibland leder just sådana beslut till att man beger sig ut på hal is eller djupt vatten. När man fattar beslut genom att använda sitt förnuft, brukar dessa ofta leda en inpå säkra vägar. Det är dock inte alltid självklart att det spåret nödvändigtvis är lätt, men det brukar inte göra att man står och känner sig osäker på grund av att man har fattat just det beslutet.

I förra veckan blev jag med PRAO elev. På min förra arbetsplats tog vi periodvis emot praktikanter vid olika tillfällen och det är min bestämda uppfattning om denna form av arbetspraktiker för yngre personer, är att de måste isåfall ha vettig sysselsättning. Det måste vara varierade uppgifter, med olika svårighetsgrad och det måste visa på arbetsplatsens skilda uppgifter. Om man inte kan erbjuda det, skall man inte ta emot PRAO elever. Det måste finnas en tydlig plan bakom vad man skall göra och det måste finnas någon som har tid att handleda.

Med detta i bagaget tog jag ändå beslutet att ta emot en PRAO elev i förra veckan. Man kan säga att jag gjorde det mot mitt bättre vetande. Jag gjorde det eftersom jag insåg att det kanske kunde göra en skillnad för just den specifika eleven. Det finns människor som får chanser gång på gång men som av olika anledningar aldrig lyckas att göra rätt. De är så fasta i sina destruktiva mönster, av olika anledningar, att de har gjort detta till en del av sin identitet. De har gjort fel så länge, att de trots att de vet om vad som är rätt och fel, så väljer de fel, per automatik. Eleven hade blivit utslängd från sin PRAO plats. Jag mötte vår SYO på väg till jobbet, som berättade om eleven och att hon inte visste vad hon skulle göra av eleven. Det var då magkänslan slog till och jag hörde mig själv säga: ”att om eleven själv ville, så var den välkommen att praktisera hos mig.”

Eleven och jag har en tre år lång, delvis stormig relation. Men det har vänt under det sista året, mot det bättre bör tilläggas. När jag träffade eleven första gången var ögonen så fulla med hat att det skrämde mig, en tolvåring skall inte ha så mycket negativt inom sig att den utstrålar enbart hat, ilska och aggression. Jag menar inte att man som tolvåring inte kan känna dessa känslor, men vanligtvis brukar det vara minst lika mycket bus, glädje och vanliga hormoner också. Denne elev visade gång på gång, att förväntningarna på sig själv och omvärlden enbart var en enda lång kamp.

Nåväl, jag tror knappast att jag kan frälsa världen. Det är inte en av de egenskaper som jag har fått, men jag tror att man måste lära sig att respekt förtjänar man och som vuxen, i en skola är det en av de främsta arbetsuppgifterna att visa att det finns möjligheter, att det inte är för sent att ändra sig. Klockan 9 i måndags morse knackade eleven på skolbibliotekets dörr. Jag började med att visa hur man sköter in och utlån. Därefter satte vi igång med att lägga in böcker som vi hade fått med posten på morgonen. Eleven började slappna av något, det rullade på, vi började prata.

I slutet av förra veckan kunde jag bara konstatera att det faktiskt hade fungerat, att jag tror att eleven hade fått en viss uppfattning om mina arbetsuppgifter och faktiskt visade lite iniativförmåga och intresse. Eleven kommer inte att bli bibliotekarie, men det finns andra jobb. Men det viktiga som hände var att eleven fick en andra chans och faktiskt tog den. Jag lärde mig också något, att det ibland är viktigt att räcka ut en hand till någon, även när de inte ber om hjälp. Det är svårt att be om hjälp när man faktiskt inte riktigt vet vad man skall göra av den.

Annonser

Jag tror att alla föräldrar vill sina barn väl, kanske inte från början och möjligtvis inte periodvis, men överlag tror jag att naturen har inrättat oss så, att vi vill vår avkomma väl. Det är tur, för det finns perioder då jag har undrat om jag själv ens har önskat mig själv speciellt gott. Men det finns en person som alltid har gjort det, iallafall har det känts så och det är min mamma. Idag är det morsdag och i hela landet blir ett antal mödrar hyllade och hur banalt det än är så är det faktiskt värt att fira alla mammor ibland.

Det är inte bara så att jag vill tacka min mamma för uppkomsten av mitt liv, det skulle kännas lite för pompöst. Dessutom så visste varken hon eller jag hur det skulle bli vid själva tillverkandet av mig, men när det gäller formandet av mig så har hon haft en stor inverkan och har fortfarande. Jag litar på hennes omdöme, hon är en bra diskussionspartner, en vän och framförallt så är hon mycket bra på att se både mig och andra på ett osentimentalt men varmt och positivt sätt.

Förutom att hon alltid har skämt bort mig med kärlek, kramar och glada tillrop så har hon alltid varit på min sida, alltid tagit mina frågor på allvar. Det är jag henne innerligt tacksam för. Som barn tog hon sig alltid tid att förklara, så att jag verkligen förstod oavsett hur komplicerade frågor jag hade. Det gjorde att jag kände mig sedd och det är mycket viktigt. Det finns många barn som inte har det så, jag möter elever dagligen som inte är vana med att få svar på sina frågor och det gör dem vilsna som individer, i sitt sökande efter sin egen personlighet och identitet.

Dessutom har min mamma alltid hittat utvägar ur problem och hon har ett smittande skratt och hon är numera även världens bästa mormor. Knatteligan är överförtjusta i sin mormor, i hennes barnsliga upptåg och i hennes energi och förklaringar. Hon är inte bullmormorn personifierad, men som tur är så kan man ju handla färdigbakat. Hon är en arbetsnarkoman utöver de flesta, men hon har alltid tid för de människor som hon älskar. Hon är en varm och humoristisk människa om än bitsk. Hon tror på rättvisa och hon är en av de mest ”streetsmarta” människor jag känner, en överlevare i alla lägen. Stark, rak, oböjlig och samtigt så kärleksfull och känslig. Jag tror helt enkelt att just jag har blivit välsignad med världens bästa mamma. Det har räddat mig många gånger.

I söndags var vi på utflykt för att fira mina svärföräldrars fyrtioåriga bröllopsdag. Hela familjen var på flakfortet och gick spökjakt och åt en härlig lunchbuffé. Det var en perfekt dag för en utflykt, i syrenernas tid. Tänk vilken bedrift att ha varit gift så länge, med samma person, vilken resa man har gjort tillsammans med någon som man tycker om. Jag har tänkt mycket på just det där med äktenskap genom åren. Av princip har jag tyckt att det där med äktenskap har varit mycket förlegat, en instution skapad för att i statens ögon vara ett riktigt par eller om man väljer att se till den religiösa aspekten att man skulle leva ett mer osyndigt leverne bara för att man ha sagt till Gud att man tänker ha en sexuell relation.

Men jag har faktiskt ändrat mig. Jag har alltid tyckt att det var lite borgerligt och konservativt att vara gift. Men så träffade jag maken som hade en annan nationalitet än jag och som dessutom envisas med att utbilda sig och arbeta i ett tredje land. Helt plötsligt så blir det svårt att vara sambo, när man dessutom är särbo så blir det oerhört löst i lagens ögon, trots att man har varit tillsammans i många år. Det är som om trots att man faktiskt själv anser sig vara oerhört mycket ett par, så är man inte det enligt andra. Jag tror att maken och jag kunde ha fortsatt att skita i vad eventuella andra eller staten tyckte om det om det inte var så att vi valde att utöka familjen. När det inte längre handlade om bara oss två, så blev det viktigt att även utomstående insåg att vi faktiskt hörde ihop, vi fyra, trots att vi inte bor ihop.

Om man är gift så kan man vara hur mycket särbo som helst enligt lagen, är man gift så är man gift. I praktiken innebär det att man kan ha gemensamma barn utan att varken behöva trava till socialbyrån och bli utsatt för förhör om sitt sexliv, man förutsätts hålla sig till sin äkta make/maka. Om man inte är gift får man stå ut med att bli ifrågasatt som par, sin boendeform och andra personliga val. Man kan till exempel inte ta en livförsäkring som faller ut på den andre om man inte bor tillsammans.

Men den största skillnaden mellan att vara särbo och ogift till att vara gift är faktiskt att det är mer okomplicerat både med hur andra ser på relationen och staten. Våra barn är våra barn och om det skulle hända en av oss någonting, så är den andre automatiskt vårdnadshavare. Det känns bra. Men den stora anledningen till att gifta sig handlar inte om trygghet, det handlar om att vi två har bestämt oss för att försöka leva och vara en aktiv del av varandras liv resten av livet och det är både en utmaning och en härlig känsla.

Mina svärföräldrar har lyckats att hålla ihop under alla dessa år. När man gifter sig så lovar man att försöka att hålla ihop i såväl medgång som motgång. Det är inte alltid lätt att komma överrens, men å andra sidan är det faktiskt kul att växa tillsammans. Det är en förmån att träffa någon som man faktiskt vill hålla ihop med, att man vill försöka när den första förälskelsen har lagt sig. Men det är roligt och jag tror att det är värt det. Eftersom det tog elva år för oss att komma underfund med att det förmodligen var värt att försöka vara gifta istället för att bara vara tillsammans, så kan man nog inte säga att det var ett förhastat beslut, men det innebär inte att det alltid är lätt. Å andra sidan var det inte så lätt att vara förälskad heller, jag kommer ihåg dagar när jag var övertygad om att jag skulle dö, att jag inte kunde andras om han inte rörde vid mig eller ringde. Numera vet jag att han alltid finns där och att han blir lika glad för att höra min röst som jag blir av honom. Det är kul och nästa år har vi varit tillsammans i femton år och det har varit ett stort nöje den mesta av tiden.

”Hon luktar förskola”, en väninna och jag diskuterar barnens badvanor. Konversationen tog fart genom att vi pratade om solkräm för barn och solskyddsfaktorer och övergick sedan till hud och därefter till badvanor. Min väninna berättar att deras barn badar varje dag, inte alltid med tvål och schampo, men de tvättar av sig genom att bada. Mina ungar badar två gånger i veckan, i övrigt blir det tvätt av händer och ansikten. Jag är av den bestämda uppfattningen att vi badar och tvålar in oss för mycket. Det är ett ganska märkligt samtalsämne. Det blir så när man har barn, har jag insett. Även de mest basala saker blir intressanta att diskutera, speciellt när det gäller frågor om omvårdnad. Man söker både bekräftelse i att man gör ”rätt val” som förälder och nya lösningar på problem. Jag har nog aldrig diskuterat mina egna bad och duschvanor med någon, man tvättar sig när man känner sig smutsig, det är lika naturligt som att äta eller dricka.

Det är valet av min väninnas ord som får mig att reagera, hur luktar man förskola? Mina barn har sina egna dofter, ett flertal olika, sjuk, frisk, ute, hemma och så vidare men de har inte en speciell lukt när de har varit på dagis. Möjligen kan femåringen ibland lukta uppgivenhet eller rädsla. Det är dofter som utsöndras vid olika känslolägen eller är det bara jag som förknippar dessa dofter med olika händelser? Det är möjligt, en projektion av vad jag ser, som jag relaterar till en lukt.

När snart treåringen föddes, ömsade barnet skinn. Från topp till tå, som en liten orm, från fjäll till ren, slät, tunn hud. Snart treåringen har fortfarande väldigt känslig hy, därför känns det ganska omotiverat att tvätta barnet frenetiskt. Ibland smörjer jag in ungen, men annars förlitar jag mig på att huden återfuktar sig själv. De gånger jag smörjer in treåringen så tycker barnet att det är härligt, det är tydligt att det är mysigt. Men när huden är insmord så är det som min väninna säger en helt annan lukt än vanligt och jag tycker naturligtvis att knatteligans yngste medlem luktar alldeles förtfräffligt av sig själv.

När jag var liten så hade jag vissa speciella favoritlukter, mamma naturligtvis, äppleschampot som vi använde, men min absoluta favoritlukt var det hus där min mormor och morfar bodde i. Det var ett stort, snett, gammalt hus som luktade sommarlov, bullar, gamla tjocka, tunga täcken, mat och djur. Jag älskade verkligen det huset. Naturligtvis gjorde jag det för att alla mina upplevelser där var förknippade med frihet, värme, omvårdnad och spänning. Min mormor hade samma doft som huset och det är fortfarande en lukt som jag kan framkalla och som ger tröst. Det var först långt senare, i tonåren, när de hade flyttat därifrån som jag insåg att det som jag hade så starka doftminnen till, kanske inte var några bra lukter. I tonåren beslutar man sig för att bland annat djur och stall inte luktar gott. Man tvättar sig flera gånger om dagen och byter kläder. Det är egentligen underligt, att utomstående normer talar om för din näsa vad som är bra och dåligt, det borde endast luktsinnet göra och det i sig är individuellt. Mina favoritlukter är min familj, skogen, våta blad, syrener och böcker. Dessa lukter gör mig på gott humör, liksom nya lakan, bullar, lasagne och kall vinter luft.

I atriumgården på min arbetsplats står det en gigantisk magnolia. Det är en ständig källa till glädje och just nu står den i full blom. Det är i toppen av sin blomning nu och man vet att det kan liksom aldrig bli vackrare än just precis idag, iallafall inte förrän nästa år. Lika sjukt vackert som det är nu, lika sorgligt är det att veta att det om någon vecka är förbi. Denna majestätiska prakt är bedövande, det är omöjligt att inte stanna upp var gång jag passerar och bara njuta av de skira färgerna, de ömtåliga små bladen som formas till denna symfoni av färg och form.

Imorse när jag såg ut genom mitt köksfönster så hade äppleträdet utanför mitt fönster slagit ut. Det var så fint, jag blev så glad. Dess blomning går i samma färgskala som magnolian, men till skillnad från magnolians svulstiga glans, så är äppleträdet fullt av små fina fruktbärande blommor. Dessa blommor visar vägen till höstens frukt, de är inte bara där för att glädja våra ögon nu, det finns en fortsättning som är värd att vänta på.

Femåringen har en egen relation till just detta äppleträd, det är världens bästa klätterträd vid alla årstider. Vid jul har vi en lyskedja i det och i påskas gjorde vi ett stort påskris genom att hänga upp femtio påskfjädrar i det. Knatteligans äldste medlem kommer ihåg förra årets frukt, väntar ivrigt och vill att vi skall kunna plocka äpplen från trädet alltid. Barnet har svårt att se att dessa blommor kan leda till något så bra som äpplen, men sedan jag förklarat att det var så det gick till, vakar nu barnet över trädet som en hök. När småsyskonet ville plocka blommorna, fick det sig en rejäl åthutning av femåringen. Ett vilt skri hördes från trädgården. Två par mycket indignerade ögon riktades mot mig när jag kom utrusande och ville veta vad som har hänt. Femåringen förklarade att snart treåringen hade våldfört sig på trädets blommor och att det därmed skulle bli färre äpplen, det yngre syskonet ville bara ge mig de vackra blommorna. Båda barnen har sin personliga relation till trädet, det är jag tacksam för.

Min teori är att om man blir vän med ett träd, så är du mycket rik. Det har så många kvaliteer att dela med sig av, vad som helst går inte att klättra i, kan inte ge vacker grönska, härliga blommor eller äpplen. Vilket träd som helst kan inte smycka en hel gård oavsett årstid. Men detta träd kan det och jag älskar att följa årstidernas gång i det. Det är ett speciellt träd, precis som magnolian på jobbet. Det är inte alla träd som jag känner likadant för, av någon anledning är det just dessa två. Femåringen hade en favoritgran på morföräldrarnas tomt vid sommarhuset. Det var en riktigt stor gran som man med lätthet kunde gömma sig under, den blev tyvärr tvungen att tas ner på grund av att den stal för mycket ljus. Femåringen talar fortfarande längtansfullt om denna gran, men barnet har kvar sin relation till äppleträdet.

Förmodligen är det så att man inte kan älska alla träd lika mycket, på samma sätt som man inte kan älska alla människor. Men jag skulle önska att alla människor har åtminstone en mycket närstående vän och ett närstående träd, det berikar så mycket.

Med jämna mellanrum dyker det upp olika undersökningar, som man råkar vara indirekt berörd av. I förra veckan stod det i tidningarna att den grupp som var svårast att ha att göra med och som var bråkigast på jobbet var ensambarn. Vi var egoister som, då vi inte haft syskon, aldrig hade lärt oss att dela på något. Vi ensambarn förväntade oss alltid att få största biten av kakan. Det kanske finns någon form av logik i detta, kanske finns det större del procentuellt sett, av egoistiska svin i denna target group än i de som är syskonberikade, men jag vågar drista mig till att säga att det knappast är så att alla som är ensambarn är fullständigt oförmögna att fungera på en arbetsplats eller i en social grupp.

En annan studie som kom för ett par veckor sedan ansåg sig nu veta att korta personer lider av ett stort hävdelsebehov. Vi är vana av naturen att bli förbisedda och därför behöver vi hela tiden tala om att vi är kapabla till samma saker som andra. Vi må vara småvuxna, men vi är inte dumma i huvudet och därför tycker vi tydligen om att bestämma och vara egoistiska.

Jag är alltså både kort och ensambarn, det är helt otroligt att jag har några vänner alls. Än mer fantastiskt måste det vara att jag har ett hyfsat kvalificerat arbete och att jag har lyckats skaffa mig en familj. Det intressanta är att jag har flertalet vänner som är ensambarn och att åtminstone två av dessa är faktiskt också med och drar ner medellängden. Samtliga av mina ensambarn till vänner har arbeten och är inte speciellt aggressiva.

En annan kategori av livsodugliga samhällsmedborgare som jag också tillhör, är att jag bara har vuxit upp med endast en ursprunglig förälder i min kärnfamilj. Därtill kommer att min ömma moder skaffade sig en ny man, så jag har inte bara en splittrad bakgrund. Jag har dessutom en styvförälder, som otroligt nog faktiskt har älskat, sporrat och stöttat mig, trots att jag har varit ett horribelt, självupptaget och kort ensam barn.

Andra kategorier som brukar dras fram i undersökningar som jag tillhör är att jag är kvinna och allergiker. Att jag är kvinna gör att jag tydligen söker mig till lågavlönade jobb, till arbeten som har med omvårdnad eller service att göra. Att jag är allergiker gör att mig trött på våren vid pollenavsöndring samt att jag nästan aldrig kan äta kakor eller bullar som någon annan har gjort eller som är köpta, då de kan innehålla mandel. Det är synd om oss allergiker, alla tror att vi går på diet, när vi faktiskt bara månar om våra luftvägar.

Mina tillkortakommanden ligger statistiskt sett i kategorier där jag har haft väldigt små möjligheter att påverka. Att vara ensambarn är helt och hållet mina föräldrars val. Att min pappa dog är nog en bidragande orsak, min styvfar inte ha några egna barn. Min längd, beror på att mina gener. Min allergi är är antingen genetiskt betingad möjligtvis beror det på min närmiljö. Min mamma har tre bröder och min pappa har fyra systrar, jag har under min uppväxt varit omgiven med ett otal kusiner, som knappast tog någon hänsyn till att jag inte hade syskon. Jag har statistiskt sett en större familj än vad många andra har i min generation. Om man ser till min längd, så blev jag faktiskt erbjuden tillväxthormon, men jag avböjde. Hur otroligt det än låter, så anser jag att mina bästa kvaliteter inte sitter i vilken längd jag har. Mina allergier är irritationsmoment som jag genom medicinering kan hantera och som jag knappast är ensam om. Att jag är kvinna och därmed inte man är inget jag sörjer aktivt, det har jag levt med sedan jag föddes. Det är oerhört sällan jag anser att det står i vägen, för något av de mål som jag har velat uppnå.

Jag har full förståelse för att man inom diverse vetenskaper har behov av att sätta vissa grupper i fokus för studier. Det är intressant att man kan hitta mönster som man eventullet kan använda som analysredskap inom olika områden. Men man bör alltid tänka på att det finns avvikelser och att till exempel arv och miljö spelar en ganska stor roll. Att hävda att alla som inte har ett syskon, är kvinnor eller är korta, växer upp och formas på ett speciellt sätt är fullständigt absurt. Det bagage som vi samlar på oss under vår levnad formar oss till de individer vi är. Om man ser till dessa studiegrupper så kommer man att finna mycket olika personer.

Om det inte vore så att jag faktiskt själv har upplevt mitt eget liv, så hade jag kanske haft ett annat perspektiv på världen. Men som det är nu är det intressant, spännade och fyllt med kärlek, jag vill faktiskt inte byta med någon trots mina tillkortakommanden.

Jag har läst ett par tusen böcker, jag anser att det skrivna ordet är bland det vackraste som finns. Att läsa eller höra en bra text är som att finna en förklaring, en mening i något som ofta ter sig fullständigt obegripligt. Jag talar om de stora frågorna, både existentiella såväl som övergripande inom politik, etik, religion, döden och miljö. Ibland när något som man har svårt att förstå faller på plats, blir man ofta förvånad att man inte har sett det mönstret förut, att man har gått vilse och inte kunnat spåra svaret långt tidigare. Vi läser manualer, innehållsförteckningar, dagstidningar, veckotidningar, skönlitteratur och facklitteratur allt för att vi skall kunna ta in dessa olika aspekter och livsåskådningar, för att sedan omvandla den informationen och skapa en egen uppfattning. Vi använder oss av analytisk och källkritisk förmåga varje dag, fast vi inte tänker på det.

När man bor ensam, vet man ofta hur ens lägenhet ser ut när man kommer hem. Det finns ingen som gör förändringar, såvidare du inte har hemhjälp eller haft inbrott. När man sambor eller har barn, måste man hela tiden utgå från att saker inte står där du har ställt dem. När man har bott tillräckligt länge tillsammans med en annan människa så lär du dig att känna igen den andra personens mönster över vart saker hänger, ligger eller placeras. Det är en form av avkodning, fast helt utan skriven manual. När man bor med ett barn blir det hela fullständigt annorlunda, om man bortser från sandhögen i hallen. I vårt hem hittar man små figurer på de mest omöjliga ställen, en tiger i tandborstglaset, en smurf i blomkrukan, en plast orm i sängen eller favorit gosedjuret under mattan. Ofta handlar det om en avbruten lek eller en rollek, där min reaktion är del av ett planerat händelseförlopp.

Knatteligans äldste medlem hade under helgen stagat upp en hängväxt med en trägaffel från köket. När jag gick min sömniga tur med vattenkannan, funderade jag inte så mycket över varför hängväxten inte hängde, men vid en närmre observation insåg jag att trägaffeln var nertryckt i krukan för att stötta upp växten. När jag frågade varför barnet hade gjort så, fick jag till svar att plantan hade sett ledsen ut. Ett svar så gott som något, men det var knappast en handling som jag hade kunnat läsa mig till och jag tror knappast att barnet fått tipset i någon trädgårdsbok. Jag har så länge jag kan minnas har jag använt det skrivna ordet som utgångspunkt för att lösa problem eller göra en analys av något som jag har behövt skaffa mig en åsikt om, sedan vi fick barn håller inte det som vägledning. Det känns både tomt och spännande, en daglig utmaning.

Jag älskar verkligen att läsa det skrivna ordet, men om man jämför var jag har lärt mig genom text mot vad jag har lärt mig genom relationer, så vågar jag nog påstå att det sistnämnda har varit en förutsättning för att jag överhuvudtaget skulle kunna tillgodogöra mig av det förstnämnda. Det är en fruktsam symbios, där det ena är lika viktigt som det andra. Min mammas outtröttliga kärlek, omsorg, uppmuntrande och högläsande. Min styvfars gamla barn- och ungdomsböcker. Alla biblioteksbesök, alla diskussioner. Mötet med min make, så uppslukande och utmanande. Våra barn har lärt mig massor av olika saker och jag har aldrig någonsin läst något så vackert som mina barns linjer i handflator och fötter. Jag har aldrig tidigare upplevt en sådan osjälvisk lycka genom att läsa, som när jag har kunnat avhjälpa stora som små problem i mina ungars värld. Jag har aldrig kunnat läsa mig till det sköna i att känna en sömnvarm liten kropp, fullständigt fri från yttervärlden, luta sig mot mig och sucka i sömnen. Det är först nu som jag inser att kunskap är ohyggligt viktig och nyfikenheten är en fantastisk drivkraft, men att omsorg och kärlek knappast har några manualer som leda till den yttersta kunskapen. Det är den vissheten, att aldrig genom text kunna behärska, som jag har fått genom att vara med om att skapa liv. Jag är oerhört tacksam för alla dessa nära relationer som har lett mig fram till denna kunskap.

Nästa sida »