maj 2011


Ett sextiotal föräldrar samlas med höga förväntningar på ett golv på en vind. Det är fredag eftermiddag och regnet hänger i luften, vi har trakterats med salta pinnar, äppelcider och programblad. Det är sommaravslutning på förskolan. Jag sitter i skräddarställning på ett hårt golv, men skulle inte vilja vara någonannanstans än just precis här. Veckan som har gått har varit en emotionell, arbetsam berg och dalbana och den gångna eftermiddagen ett kaos. Men jag hann och nu sitter jag här och beskådar en fantastisk scen, med blommor av papp och trollska kulisser. Vivaldis ”våren” dånar ur högtalarna och Knatteligans äldste medlem skall spela prins i 6-åringarnas avslutningspjäs, det yngre syskonet skall sjunga i kören. De har själva fått dekorera sina T-shirts och självklart kommer de att vara små mästerverk alla barnen.

På morgonen samma dag har 6-åringen deklarerat att det har börjat infinna sig en viss ”scenskräck”. En rädsla att misslyckas. Som förälder har man svårt att tro att det skulle kunna inträffa någon större katastrof, men självklart kan man inte förnedra sina barn genom att förringa deras rädsla. Jag försökte övertyga barnet om att det inte fanns något att vara rädd för, att allt skulle gå bra, så mycket som de hade övat. Men mina nerver ligger också under ett tunt lager hud och nu är stunden alltså inne. Först kommer Kungen, han sätter sig på sin tron, han intar scenen. Med all sin 6-års auktoritet. Vi ler, vi väntar på första repliken, medan musiken tonar ut. Den kommer snabbt och väl intränat.

In träder prinsen, Kungens son. Lite nervös och med röda rosor på kinderna. Han är naturligtvis den finaste prins som jag någonsin har sett. Repliker utbyts, prinsen går ut på ängen och plockar blommor. Självklart blir han tillfångatagen av häxan, inlåst i ett torn och missar att vara hemma ”klockan tre och dricka te”. Kungen skickar efter de tre modiga prinsessorna som får i uppdrag att ge sig ut och leta upp prinsen, till bakgrundsmusik från introt till Starwars och Tomas Ledins slagdänga ”Vi är på gång”. De modiga prinsessorna lyckas lokalisera och befria prinsen. Sedan dansar alla lyckliga och föreställningen är slut.

Det utbryter applåder och visslingar. Scenbyte, stort skynke hålls upp, alla förskolebarnen tågar in i sina nytryckta vita T-shirts. Alla som har tillräckligt med hår, har råttsvansar och vi får avnjuta diverse sånger med ”Här kommer Pippi Långstrump” som spjutspets. Det är så himla fint och fyllt av glädje, precis som det skall vara. Alla är så bra, duktiga, fina och fulla med kärlek och tillit. Skratt och sång och trots att regnet sätter stopp för utomhus picknick, så tränger vi ihop oss och har en härlig avslutning.

Jag känner hur veckans problem och gubblerier sakta försvinner iväg. Jag sitter mitt i denna saliga röra av barn, mat, föräldrar, personal och njuter. För när allt känns jobbigt så är det befriande att krocka med dessa små kroppars iver och glädje. ”Såg du mig, mamma?” ”Var jag duktig?” ”Åh, får vi tunnbrödsmackor!” ”och körsbärstomater?” ”och chokladmuffins, mmmm mamma, så gott!!!” Det är stunder som denna, då man känner att man faktiskt räcker till, som man känner att man är närvarande. Det är något med alla de där små barnen som har gjort sitt yttersta och haft roligt, det är smittsamt och självklart. Det är den bästa kuren och det borde skrivas ut som friskvård på recept.

En liten kille kommer fram till mig och frågar om jag kan hjälpa honom att knäppa byxorna, han hittar inte sina föräldrar men har klarat av att gå på toa själv. Jag är en stor, så god som någon och han frågar om han var bra, jag medger att han var helt strålande. ”Vilken sångröst!” ”Jag tog i från tårna, precis som fröken sa”, säger han nöjt och banar iväg mellan alla kropparna. Jag somnar som en klubbad säl på kvällen, i ett trassel bland armar, ben, gosedjur, nappar och med ett leende på läpparna.

Igår åt vi middag hos en granne, som är socionom. Hon arbetar i en av stadens mest belastade stadsdelar och jag i en annan. Där hon jobbar finns den största delen fattiga svenska barn och där jag är kommer 80% från utomnordiska länder. Vi har ett löst sammanhängande matlag, när hennes man är ute och reser i jobbet och maken är i H, brukar vi laga middag och äta tillsammans med våra. Det är en behaglig konstallation, vi lagar mat, äter, småpratar, ungarna testar varandras leksaker och det trivsamt, konversationen är på rolig nivå och ämnena studsar varierat inom diverse alldagliga ämnen.

De senaste veckorna har varit fyllda med arbete och aktiviteter. Det har funnits väldigt lite tid när tankarna bara kan dansa fritt och bearbeta alla intryck. Jag blir stressad, rastlös och bitsk. När andra människor talar om egentid, så brukar jag snabbt konstatera att det har jag inte för tillfället. Men jag brukar vara bra på att hitta tid, både på jobbet och hemma, när mina tankar kan flyta iväg och rumla runt. Det har funnits för lite sådan tid de senaste veckorna.

Igår blev jag ombedd att ”barnvakta” fem elever i årskurs nio, som har misskött sig så mycket att de inte får följa med på den planerade klassutflykten. Jag känner tre av eleverna väldigt väl. Det är tråkigt att de inte har klarat av att uppföra sig, men det är knappast några elever som jag betraktar som farliga. Det gäller två timmar i juni, självklart sa jag att det gick bra. Det kommer inte att fungera att ha dem sittande inne hos mig i två timmar stirrandes i taket, så jag funderade på om jag inte kunde övertala någon av kuratorerna om de kunde följa med min lilla trupp och mig på en promenad.

Jag skulle aldrig ha frågat, jag skulle bara ha gått iväg med eleverna. Ett stort stohej utbröt, då det visade sig att en av eleverna hade återfallit i missbruk och jag skulle absolut inte bege mig iväg själv med dessa elever, enligt mina kollegor. Jag blev djupt bedrövad, då eleven det senaste året har börjat gå på sina lektioner och har tagit tag i sitt liv. Missbruk, igen, varför? Återigen började tankarna kring föräldrar- och vuxenansvar mala runt i huvudet på mig. Fan, fan, fan vad vi misslyckas hela tiden. Eleven och jag har en historia, det är den ende elev som jag någonsin har känt rädsla inför, ögonen var kolsvarta av hat första gången vi sågs för fyra år sedan, vår relation har gått via terrorbalans till någon form av förtroende. Jag var handledare för eleven under en praoperiod förra året, då ingen annan vill ta ansvar för eleven och då hade vi en hel del intressanta diskussioner. Under det sista året har jag fungerat som ett bollplank, inom alla möjliga områden, framtid, bakgrund, tonårsproblem. Kort sagt, jag blev faktiskt väldigt ledsen över att höra att eleven nu befann sig ute på tunn is igen.

Jag var ganska slokörad när jag sprang omkring inne i affären för att handla inför kvällens middag. Men det visade sig att det faktiskt var en bra idé att äta med grannarna trotsallt. Det blev en fantastisk måltid, sällskapet var precis det jag behövde. Grannen kan vända och vrida på saker ur ett proffessionellt perspektiv och det slutade med att vi pratade om en hel del annat också. Jag vaknade halv sex imorse och gick upp för att fixa utlovade plättar till en Skogsmulleavslutning i morse och insåg att det var den första morgonen på evigheter, när det inte kändes motigt. Tvärtom tyckte jag att det var kul att stå där och fixa matsäck. Äldste knatten kom ut sömndrucket i köket och vi småpratade lite om vad som skulle hända under dagen. Återigen fick jag den där känslan av att jag är en oerhört lyckligt lottad människa. Man kan inte rädda världen, men om man slutar att bry sig så är man förlorad.

Ett nytt askmoln drar in över oss, flygtrafiken står stilla, Tomas Bodström har i sin nya biografi avslöjat att han en gång slog ihjäl en ko, Kungen har en kompis som har gjort bort sig, Lady Gaga har släppt en ny cd och jag funderar över tillståndet i världen. Kanske har nyhetstorkan slagit till redan i maj, istället för under högsommaren. Men helt ärligt, är detta nyheter? Jag håller med om att askolnet från Island är av visst intresse, speciellt om man skulle befinna sig påväg någonstans. Ibland tror jag att detta är ett sätt för naturen att ge igen, för allt skit vi släpper ut. Men isåfall skulle jag bekänna mig till de som tror på ödet och jag tror mer på slumpen. Jag tror inte att vi har en utstakad väg, jag är övertygad om att vi väljer själva.

Det finns alldeles för många människor som känner att de vill tala ut. Folk är faktiskt inte speciellt intressanta, om man nu vill raljera eller berätta en anekdot så skall man välja rätt forum. Annars faller även en god histora platt till marken. Jag har inte läst boken, jag har läst rubrikerna och om jag förstår saken rätt så åkte han lift som barn och råkade tappa en sten som träffade olyckligt. Varför läser jag sådant här? Varför samlar jag på så oviktig information, varför lagrar min hjärna sådant dravvel? Jag vet inte, jag är väl yrkesskadad. Men jag tycker att vi borde bli skonade från ointressant information.

Vad skall man säga om Kungens val av vänner, skall vi ha någon åsikt alls? Mannen hade kasst omdöme, en vän försöker skydda en vän, hur ofta har vi inte hört den historien förut? Lady Gaga, vad skall vi säga om detta mediageni? Grattis. Men när jag växte upp så var Grace Jones stor, hon hade också galna kläder, stora shower och bra låtar. Dessutom dejtade hon Dolph Lundgren. Nej, ge oss fler intressanta nyheter. Om inte annat så kan man väl analysera världspolitiken, men det verkar inte föda så mycket intresse.

Jag kollar Svd, DN, GP, Sydsvenskan, jag rör mig rastlöst mellan alla dessa webbupplagor. Jag hamnar på YouTube, sedan fördjupar jag mig i Adlibris. Om man nu inte kan läsa intressanta nyheter, som får en att grubbla, så får man djupdyka i nostalgiska musikaliska resor och begrunda baksidestexter till böcker som man inte har läst. För läsa måste jag, annars känns det som om jag har missat något, något viktigt. Den dagliga dosen av information eller ord utan den känns det som en förlorad dag.

Ibland läser jag recept, fördjupar mig i kokböcker eller webbsidor, jag älskar de fina bilderna på god mat, sporadiskt printar jag ut ett och annat recept, men det är väldigt sällan som jag faktiskt gör maten. Jag samlar dem i en pärm, precis som jag lagrar information om oviktiga saker i min hjärna. Det är märkligt egentligen, men när skulle det egentligen passa med en fluffig ostsufflé? Efter ungarnas simskolebesök?Bilderna är vackra, perfekta och inspirerande. De blir till en vacker historia, som jag kan samla på, där inne i huvudets datakontor, jag memorerar att jag har sett ett recept och satt in det i en pärm.

Jag tycker om det, jag samlar på alla dessa oviktiga vetskaper, för att kunna ta fram en annan dag, vid ett tråkigt tillfälle. Kanske en regnig dag eller när man spelar TP. Men jag tvivlar på att jag någonsin kommer att få ett tillfälle att rasta min kunskap om när Tomas Bodström dödade en ko, eller vänta lite nu.. jag gjorde faktiskt det precis.

Jag läste en intervju med Bob Hansson, i vilken han berättade att han ansåg att man borde kramas mer. Krama alla. Jag är tveksam, det finns en jävla massa människor som jag aldrig skulle vilja krama. Den intimitet som uppstår när två kroppar omfamnar varandra, om än fjäderlätt, är något som jag bara vill dela med någon jag har valt att komma nära. Jag har aldrig kramat någon och inte känt personens lukt. Jag antar att det är det samma för personer som har kramat mig. Det finns människor som jag med motstånd har kramat, för att konventionen har krävt det. Jag blir alltid stel som en pinne. Jag har funderat ganska mycket på det, varför jag inte bara kan göra det, så där lite lättsamt och världsligt, lite som på film. Men det går inte. Jag kan inte krama alla, jag har ingen lust eller ork.

Vad jag vet är följande, det finns två saker som räddar mig gång på gång och det är kärleken och litteraturen. Båda är privata möten, men det är inte ensamhet. Min mamma, min styvfar, min make, mina barn och en kusin som känns mer och mer som en syster och några nära vänner. Dem vill jag gärna krama och släppa in. Paul Auster, Oscar Wilde, Håkan Nesser, Kristian Lundberg, deras ord vill jag komma nära, men hur kramar man ord?

Jag har köpt en yogadvd för barn. Knatteligan och jag står ibredd på min yogamatta. Maken har precis lämnat hemmet och tagit flyget till H. Vi blir instruerade att sätta oss i skräddarställning, sträcka på ryggen och andas ända ner i magen. Snart fyraåringen blir förvirrad. ”Hur andas man med magen?” Jag försöker visa, låter barnet lägga den lilla handen på min mage, jag andas överdrivet. Ungen börjar flåsa, storasyskonet försöker koncentrera sig. Vi skrattar oss igenom konstiga kroppsställningar, sexåringen lyckas till och med att gå upp i brygga och är fascinerad över att jag inte klarar av det. Det känns som om jag inte kan ha händerna åt fel håll. Vi fnissar.

Senare ligger vi i sängen, kvällsböckerna är lästa, Knatteligan omsluter mig, deras alldeles egna sovljud, deras små varma kroppar. Jag flyttar in ett ben i under täcket när jag går upp. Jag är rastlös, jag saknar min man, så är det alltid när vi har skiljts åt. Igår hade vi ett kvällssamtal och jag kom underfund med att han känner mig väl, men jag upplever inte det som om han kommer mig för nära. Han är en del av mig. Det är en härlig, varm känsla. Att vara älskad och att älska, det är viktigt. Det räddar oss, men jag tror inte som Bob Hansson att man borde krama alla. Hur speciell kan man känna sig i en relation om alla får komma nära? Det är annorlunda med skrivna texter, min privata tolkning kommer alltid att vara min egen. Man kan ge bort eller tipsa om en bra bok, men man kan aldrig helt sätta fingret på vad det är som gör att din läsupplevelse unik.

Mitt arbete är att förmedla texter till barn och ungdomar, ge dem en historia att fördjupa sig i. Jag letar hela tiden efter texter som kan passa olika personligheter. Det är så härligt när man träffar rätt, när man är en del av detta möte mellan text och människa. Kanske är det mitt sätt att krama många, även om jag inte gör det rent fysiskt. Jag undrar vad Bob Hansson tror om det.

Det är en vedertagen sanning att kreativa människor bör vara deprimerade. Kreativiteten dör när man är för lycklig, då annat än själva konsten kommer i centrum. Det finns människor som tröstäter och det finns människor som skär sig eller söker bedövningsmedel. När jag känner mig låg blir jag apatisk, inte kreativ, när jag är ledsen kan jag inte äta och att skada mig själv med vassa föremål eller sprit och droger ligger inte för mig.Jag tänker på hur människor runt omkring mig skulle må om jag skadade mig själv medvetet och då inser jag att deras sorg skulle få mig att känna mig ännu mer låg.

Vi står inför stora förändringar på jobbet, det har vi varit medvetna om i ett drygt år. Dessa förändringar har dock inte tagit några konkreta former, förrän i förra veckan. Det har inte heller förts några allmänna diskussioner. Men nu står vi här inför ett fullbordat faktum och det känns som om det inte är speciellt genomtänkt. Eleverna kommer att sitta i kläm, det är konsekvensen.

Förändringen kommer inte att beröra mig personligen på så vis att jag är den enda som har mitt yrke på min arbetsplats, jag har den kompetens som behövs och skulle väl egentligen bara kunna sätta mig ner och vänta på att den här stormen blåser över. Men det känns faktiskt ganska hårt att ha så många människor runt omkring mig som mår dåligt. Men blåser över gör det, det gör det alltid. Idag var det inkallat till stormöte och det första vi får reda på är att en kollega har blivit akut inlagd på sjukhuset och fårr diagnostiserad cancer. Då kände jag att det verkligen var för mycket. Tårarna rullade ner för kinderna och det var ingenting att göra, bara att sitta sitlla, där inne på mitten av raden och bara försöka att inte ramla ihop. Efter denna information gick vi sedan vidare och pratade om omorganisationen, alla verkade vara mer eller mindre närvarnade.

Jag har tillbringat helgen med att vara i skogen med min familj. Det var oerhört välbehövligt. I vanliga fall brukar det göra att alla tankar skingras, att andningen hittar tillbaka från halsgropen och ner i magen där den hör hemma, men igårkväll påpekade maken att jag hade verkat mer eller mindre folkilsken hela helgen. Det är inte bra. Jag vill inte vara vresig och butter, jag vill vara närvarande och glad. Om inte ens Söderåsens skira grönska med min mamma, man och Knattar kan råda bot på humöret, vad skall då hjälpa?

Det återstår att tänka över sina val. Men helt ärligt, det är inte så enkelt. Man kan naturligtvis välja att bara ge upp och lämna allt. Det finns andra jobb. Det grundläggande problemet är nog mest att jag faktiskt gillar både mitt jobb, eleverna och de flesta av mina kollegor och innan alla förändringar är gjorda vet man ju inte om det man gillar finns kvar eller inte. Skall man byta, så skall man helt klart göra det av rätt anledningar, men skall inte bara fly. Man kan fly, men ofta brukar verkligeheten hinna i fatt och då brukar man få en emotionell baksmälla som ett brev på posten.

Dags att samla sig själv med andra ord och fundera på alternativen. Man kan inte gå omkring och förpesta tillvaron för nära och kära. Det är trotsallt de personerna som är viktigast. Söderåsen var dessutom helt ljuvlig. Man kanske borde flytta ut i skogen och sätta sig ner och skriva den där generationsromanen som man håller på att bli för gammal för att skriva eller kanske sadla om helt och börja odla ekologiska maskrosor och baka bröd? Dessutom finns det så mycket böcker kvar som jag inte har hunnit hjälpa, men det kan man ju knappast försörja sig igenom, dessutom skulle det nog bli ganska ensamt och jag är alldeles för social.

På vägen mot förskolan utbryter en het diskussion i cykelkärran bakom mig. Äldste Knatten skall idag bli en Guldpingvin, simskolan har avslutning. Det är stort, ytterligare ett märke skall sättas på märkesskölden. Yngste Knatten är mycket imponerad och stolt över sitt större syskon. Till hösten skall även ynste medlemmen av Knatteligan starta simskolan, den åtråvärda och högt aktade åldern 4 år, har då uppnåtts och då får man börja simskolan. När man går i simskolan så får man en märkessköld som man kan börja fylla, samt man har en egen fritidsaktivitet som inte bara innebär att man får hänga med storasyskonet. En ny väg i utvecklingen av den egna identiteten tar sin början.

Diskussionen bakom mig handlar om vad man måste uppnå för att ta Baddaren och ljudstyrkan ökar markant. ”Jag kan inte ha vatten över huvudet”, skriker snart fyraåringen och är mycket upprörd. 6 åringen förklarar tålmodigt att det är det man lär sig när man går i simskolan under första terminen, man hoppar från kanten, har vatten över huvudet, plockar upp saker från bassängbottnen och lär sig flyta. ”Jag kan inte” protesterar snart fyraåringen, ”nej, men det får du lära dig” säger storasyskonet snusförnuftigt. Jag hör mina egna ord eka inne i huvudet, för ett antal terminer sedan hade jag samma diskussioner med den äldste av barnen.

”När du kan det, får du en märkessköld. Om man inte tar några märken, får man ingen sköld”, säger sexåringen slutligen. Snart fyraåringen sitter i djupa grubblerier en lång stund. Jag kan riktigt höra hur det rasslar inne i huvudet på den lille ungen. Att få en egen märkessköld är viktigt, det är ett tecken på att man börjar bli stor och att man kan något. Samtidigt så har snart fyraåringen kommit underfund med att det inte alltid är så bra att vara stor i alla lägen.

Ibland är det nämligen bra att vara liten, då behöver man nämligen inte göra sådana där skrämmande saker som att bajsa på toaletten eller sova utan napp. Det är märkligt det där vad som kan upplevas som skrämmande, att cykla utan stödhjul är till exempel inte skrämmande för barnet, men ganska utmattande för mig som förälder. Jag blir lika nervös var gång som vi ger oss ut på cykelturer Knatteligan och jag, barnen trampar på och jag är livrädd för att det skall komma en bil eller att de skall krocka med något. Att bajsa på toaletten hemma är dock väldigt skrämmande, men det går utmärkt att göra det på förskolan. Vår yngre teling har ett slags inbyggt sätt att mäta olika sakers farlighet och hur ungen kom fram till just farliga saker, saknar ett logiskt mönster för oss utomstående.

När vi är nästan framme vid förskolan brister snart fyraåringen ut i ett vrål: ”jag vill ha en märkessköld, jag måste ha vatten i huuuvet, det går iiiiinte”, tårarna strömmar ner för kinderna. Både storasyskonet och jag försöker trösta, det är inte meningen att man skall kunna allt innan man börjar simskolan, man har en hel termin, tjugo gånger på sig, det är just därför det heter sim-SKOLA, man är där för att öva, säger 6 åringen. Dessutom skall vi ju åka till farmor och farfars hus i Frankrike i sommar och hinner att öva under sommarlovet, innan simskolan startar, tillägger jag. ”Kanske jag klarar det”, säger vår lilla fina snart fyraåring, ”kanske om pappa håller mig i handen”.

Det är tufft när verkligheten tränger sig på, hårt att se hur livets gränser förflyttas. När jag blev förälder så bestämde jag mig för att inte muta mina barn, det har jag givit upp för länge sedan, men jag kallar inte längre det för mutor. Att ge mina barn en märkessköld som de kan fylla med märken från simskolan, Skogsmulle och Skogsknyttarna ser jag mer som en slags morot eller uppmuntran.

När man ser tillbaka på deras små livsbanor så har de lärt sig enormt mycket på kort tid, men det kan de inte se själva. För några år sedan var det väldigt inne att tala om det ”livslånga lärandet” och jag tror faktiskt att det är viktigt att inse att man inte stannar upp i sitt utvecklande. Det händer alltid nya saker som man blir intresserad av eller nyfiken på. Skillnaden är väl bara att när man är barn så finns det vissa saker som är grundläggande och som alla måste lära sig och det är viktigt att se till att det blir något som är åtråvärt att tillägna sig och inte bara ett tvång. Det är den absoluta utmaningen för oss vuxna är att försöka utmana våra barn till att vilja lära. Tvång är aldrig roligt. Alla knep är tillåtna som jag ser det.

Att köpa en märkessköld är enkelt, men att fylla den med märken är en utmaning. Ikväll kommer 6 åringen att sätta en Guldpingvin på sin sköld, snart fyraåringen kommer att beundrande se på och till hösten kommer vi att behöva spika upp en ny sköld på väggen. Det är stort.

Häromdagen diskuterade vi föräldraransvar vid lunchen. Anledningen till samtalsämnet var att en av våra elever hade försovit sig när de skulle ha nationella prov i matte. Föräldrarna hade inte väckt eleven på morgonen, då de ansåg att ungen själv är stor nog att sätta en klocka. Det stämmer naturligtvis då personen går i nian, men som förälder kanske man också kan inse allvaret i att missa ett nationellt prov. Vi har skolplikt i grundskolan och föräldrarna har ansvaret för sina ungdomar rent lagligt fram till personen fyller 18 år.

Det finns många saker som är knepigt i förhållandet mellan barn och förälder. Att sätta gränser är en sådan sak. Det klart att en 15 åring skall kunna sätta väckarklockan, göra sig i ordning, äta frukost och gå till skolan på utsatt tid när de skall ha sitt viktigaste prov i matte, så långt under skolgången. Självklart, skall eleven klara av det. Lika självklart borde det vara att föräldrarna ser till att eleven faktiskt gör det. Att uppfostra någon handlar nämligen delvis om att förutsätta att barnet har lärt sig att kunna ta ansvar, samtidigt är vissa saker viktigare än andra och bör därför kontrolleras.

I det här fallet sviker föräldrarna barnet, då det uppenbarligen inte klarade av ansvaret. Det kan tyckas mänskligt att försova sig, men i slutänden så lämpas ansvaret för elevens skolgång och därmed fortsatta studier helt och hållet över på skolan. Eleven kan inte påverka att den har missat provet, föräldrarna kontaktar inte skolan och är bekymrade över det som har inträffat, det blir upp till lärarna att försöka reparera skadan. Det finns inga regler för vad som händer när man missar ett nationellt prov i matte, men det är svårt att nå upp till mer än godkänt i sitt avgångsbetyg om man inte har gjort det. Föräldrar, elev och lärare borde vara lika engagerade i problemet, tyvärr är det sällan så.

Naturligtvis skall man som förälder kunna släppa taget om sina barn och låta dem göra sina egna erfarenheter. Men så länge ungen inte är myndig, så finns det ett föräldraransvar som man inte kan avsäga sig hur som helst, det trodde jag var alla införstådda i. Jag förvånas varje gång jag inser att alla inte ser lika självklart som jag på det. Förutom ett ansvar som förälder har man även ett vuxenansvar rent generellt i samhället och speciellt om man som jag arbetar i en skola. Jag är inte här för att vara kompis med eleverna, jag är här som vuxen, någon man kan lita på.

I veckan som gick var jag inbjuden till förberedelseklassen för de lägre årskurserna. De hade anordnat hattparad. De hade tillverkat hattar i tidningspapper med hjälp av en modist. Det var helt fantastiska kreationer, de gick manekänguppvisning till musik, en konferansier som beskrev hattarna, sång, värdighet och efterföljande fika i trädgården. Eleverna hade bakat till ändamålet under sina hemkunskapslektioner under flera veckor. Det var omöjligt att inte bli smittad av deras glädje och stolthet. Det var en ära att få sitta där och växa med dessa små individer. Jag blev förvånad över att ingen från skolans ledning hade tagit sig tid att närvara, sedan blev jag faktiskt ganska förbannad. Vad kan vara viktigare än att sitta där och beskåda dessa elevers helt fantastiska hattar? Alla dessa timmar av arbete och förberedelser. Vilken fest, så synd att inte fler ansåg sig ha tid att delta!

Vi sviker ungarna och vi gör det kollektivt. Vi tar inte det ansvar som behövs för kommande generationer, varken vad det gäller respekt, miljöaspekter, moraliskt eller solidariskt. Vi sviker dom och sedan förväntar vi oss att de skall bli ansvarstagande och respektera andra och sig själva. Det är en helt vansinnig ekvation, som är omöjlig att få ihop. Det är dags att våga vara vuxna, sätta krav men även att ge kärlek, tid och respekt. Barn är inte speciellt annorlunda än vuxna, de behöver också känna sig uppskattade och betydande, de har bara lite tunnare hud och skörare känslospröt. De kan vara oerhört krävande, men det är då som vi behöver sätta ner fötterna, ta obekväma beslut och våga stå kvar och samtidigt knuffa kärleksfullt framåt. Sätt väckarklockan och vakna upp. För det finns faktiskt ingenting viktigare än att hjälpa ungarna framåt, det är världens bästa investering för framtiden.

Nästa sida »