november 2010


”Ni talar alltid om väder”, konstaterar en av eleverna, ”ni längtar er bort genom väder”. ”Ni” som i svenskar och vuxna. Det stämmer nog, när det är vackert väder, jublar vi och längtar ut, när det är mörkt och regnar vill vi inte gå ur och när det snöar, så där magiskt som det gör nu, så vill vi gärna mysa ute i pulkabacken eller inne bland julens lukter. Ibland anser jag att jag är omgiven av idioter, ofta är det vuxna som jag irriterar mig på, men när det kommer till mina barn eller elever förbluffas jag alltid av deras knivskarpa analyser. Det är nämligen helt korrekt, vi längtar oss bort och vi kanaliserar det genom väder. Det är förmodligen kulturellt betingat, detta tal om väder.

I förra veckan behövde en elev hjälp med att förklara hur det kändes om man vaknade och hela rummet var ljust, när solen väckte dig med sina strålar fast man egentligen behövde sova. Eleven kunde inte formulera det och en av våra pedagoger på läxhjälpen satt och diskuterade det med eleven, hur förklarar man det på svenska? Efter en del prat fram och tillbaka berättade pedagogen att man säger att rummet badar i ljus. Eleven, som är av arabiskttalande ursprung, höll på att skratta ihjäl sig. Hur kan man skriva eller säga något så dumt? Hur kan man bada i ljus, bada gör man när man är i vatten!

Självklart badar man i vatten, rummet kan även flöda av ljus, men flöda har också med vatten att göra. Hur skall man någonsin kunna lära sig alla nyanser i ett språk? Behöver man det? Nej, det gör man naturligtvis inte. Men om man som eleven i fråga älskar ord, så är det klart begränsande att inte göra det. Han har tillbringat hela helgen med att skriva färdigt ett reportage, som skall vara klart på torsdag. Det bör tilläggas att han har skrivit i princip i två veckor och att reportaget skall handla om Gösta Berling (ur Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga), en uppgift som skulle få de flesta att bli desillusionerade. De har läst tre sidors utdrag ur romanen och skall nu skriva ett reportage, fullständigt galen uppgift om ni frågar mig. För det första är det en av de bästa böcker som har skrivits på svenska och att endast läsa tre sidors referat ur boken är meningslöst, antingen läser man hela den fantastiska berättelsen eller så låter man bli, allt annat är slakt av text. För det andra hur skall man egentligen kunna skriva ett reportage om en fiktiv figur, om man inte är insatt i bakgrundsfaktan? Hursomhelst sade eleven idag att han inte kan sluta skriva, att orden bara rinner ur honom. Det är sanslöst härligt att höra.

Iallt annat obegripligt sanslöst hemskt som händer, som man inte kan prata om i en blogg, då det finns sekretess som hindrar, så finns det ljuspunkter. Det är vanligtvis de unga människor och barn som räddar mig gång på gång, med deras vilja, iver och knivskarpa intellekt. Jag undrar vad som skulle hända med mig, om jag inte hade turen att vara omgiven av dessa personer.

Annonser

I fredags sköt jag upp allahanda bestyr till morgondagen, förutom att handla, det gjorde jag faktiskt. Men jag var så trött och kände att jag absolut inte orkade tänka på varken att tvätta eller att bada ungarna. Istället kände jag förmodligen skulle bli mycket mer effektiv om jag tog det lugnt med ungarna på kvällen och sov så länge jag kunde. Igår kom jag således underfund med att det fanns vissa uppgifter som kunde slås ihop, effektivt och bra. Om vi gick till simhallen så kunde vi har roligt, bli lagom trötta och jag slapp att bada ungarna i badrummet. Det är dessutom mycket roligare att duscha och bada i simhallen än hemma, det tycker vi allihop.

Därefter gick minste Knatten, bäste kompisen och jag på kalas, medan stora Knatten var hos sin bäste kompis. Det var inte speciellt stressigt, utan faktiskt ganska mysigt. Men sedan drabbades jag av den där stora ödesdigra stressen, den där som bara övermannar en och får en att känna sig som en dålig mamma och människa. Det är ju trotsallt första advent idag och kunde jag nu med gott samvete inte ha satt upp ljusstakarna, dammat och damsugat innan? Nej, naturligtvis inte, desuutom hade jag satt upp mig på tvättid, middagsmat skulle göras och en hög med räkningar skulle knappas in och betalas. Store Knatten har dessutom namnsdag förste advent och lite småpaket till Knatteligan skulle därmed slås in.

Nåja, tänkte jag lite lakoniskt där jag pulsade hem med barnvagnen genom snön, efter kalaset, jag får väl göra det jag hinner. Mitt problem i sådana här situationer är att jag gärna vill göra allt samtidigt och då händer det väldigt lite på alla fronter, därför tänkte jag att det kanske var bra om jag börjdade med att göra mat. Sagt och gjort, när vi kom hem började jag metodiskt att arbeta och bocka av på min mentala lista. Jag hann faktikst allt, men med mycket små tidsmarginaler. Jag fick ett fullständigt sammanbrott, då jag lyckades att tappa ut hela dammsugarens innehåll när jag skulle tömma den i papperskorgen. En hög med damm och oidentifierbara äckel rester hamnade bredvid papperskorgen. Femåringen såg storögt på mig och sa: ”Ta det lugnt mamma, det där kan aldrig vara bra för hjärnan”.

Jag som var mitt inne i en ursinnes gråtattack, tittade på min femåring och kom underfund med hur rätt barnet hade, istället för gråt blev det en hel del skratt. Inte kan det vara bra för hjärnan att bli så arg, inte heller går det snabbare att leka duktig husfru och mor, när man slarvar. Treåringen blev överförtjust när vi någon timme senare kopplade in adventsljusstakarna, ”nu har vi jul, nu kommer tomten, nu är det fint mamma”.

Imorse tassade jag upp och lade deras namnsdagspresenter på deras stolar. Glädjen stod högt i tak när efterlängtade legobitar och böcker packades upp. Snön ligger som ett täcke över trädgården och jag känner faktiskt en viss julfrid. Man kan bara undra varför man måste stressa sig till friden. Hur vansinnigt det är att man fnattar runt, när man faktiskt är ledig och borde kunna göra saker i lugnt tempo. Fast idag skiter vi i allt, nu skall vi bygga i hop de därlegogubbarna och dricka varm choklad, sedan skall vi ut i snön och njuta lite av vintern. Ikväll skall vi tända första adventsljuset och äta lite pepparkakor. Det är en hel vecka kvar till nästa gång då allt måste tvättas och städas igen.

Det händer så mycket som jag inte förstår i världen, på min arbetsplats, i bekantskapskretsen. Ofta handlar det om saker som jag finner oförklarliga då jag har en annan åsikt, som jag naturligtvis finner mycket bättre än den lösning som beslutas. Men ibland händer det oförklarliga saker som är bra, rent av fantastiska. Det är härligt. Igår var jag med Knatteligans äldste medlem och dennes bäste kompis på simskolan. Dagen hade inte varit någon större höjdpunkt. På morgonen när vi vaknade hade snön fallit och även om jag älskar snö och ljuset som den avger, så innebär det att det är svårt att förflytta sig. I staden där jag bor är det som om hela infrastrukturen fullständigt raseras, redan vid två centimeter snö. I mars gick kommunalpolitikerna ut och meddelade att kommunen redan hade dragit över X antal miljoner på grund av snön och att det därmed inte fanns fler resurser att sätta in. Man kan fråga sig hur i hela friden man kan komma med ett sådant idiotiskt uttalande. Det klart att man måste göra en budget, det har jag full förståelse för. Men vädret tar knappast hänsyn till att man har lagt undan för lite pengar till att ploga. Man kan inte heller sluta med snöröjning på grund av att pengarna är slut. Nåväl, igår begav jag mig per cykel med knattarna mot dagis, det var bitvis en fråga om livet som insats, men vi kom fram. Väl där, beslutade jag mig raskt för att ta bussen ut till jobbet.

Jag väntade och väntade vid busshållplatsen, två bussar uteblev och jag hade nästan givit upp hoppet när det äntligen kom en till slut. Nästan en halvtimme försenad till jobbet, började jag med att planera dagen. På eftermiddagen skulle jag undervisa en sjua i informationssökning, min vana trogen gick jag för att kontrollera att min Smartboard funkade. Det gjorde den inte, den var dödens död. På golvet låg alla sladdarna -utryckta- i en spaghetti härva-suck. Jag började med att felanmäla skiten till IT-teknikerna. Stressen från morgonens försening och halkkörning med cykeln log färskt i minne och jag kände hur ett fullständigt uselt humör tog över mig. Dagen fortsatte i samma tecken, den ena motgången efter den andra och när jag äntligen plockade upp knattarna från dagis igen, var jag på gränsen till sammanbrott. Vi var sena och skulle till simskolan, dessför innan skulle vi till bäste kompisen för att lämna av den minste knatten.

Det klart att det blev kaos, sena var vi och två 5-6 åringar som skall gå till simhallen, som måste springa, hoppa, söla, gå balansgång är inte det bästa utgångsläget för att det skall snabbas på. Men när vi väl var på plats och jag säckade ihop på föräldrarbänken med en dagstidning, så hade jag faktiskt kunnat somna, jag var fullständigt slut. Åtta stycken silver pingvins aspiranter hoppar i bassängen, de tränar rygg- och bröst simning. De är glada och håller samtidigt full koncentration på sina uppgifter. Det är så roligt att se deras framsteg. Hur de små kropparna kämpar med att bli ett med vattnet, hur envist de kämpar för att bemästra simkonsten, gång på gång reser de sig efter eventuella misslyckade försök och börjar om. Ingen gnäller, de är helt fokuserade på här och nu.

Jag skulle också behöva göra så, släppa allt runt omrking mig och bara fokusera på här och nu, jag bestämmer mig för att göra det. På vägen från simhallen har vi jättekul alla tre. Sedan går vi hem och äter middag hos kompisen. När vi åker hem i vinternatten, är knatteligan trött och lite grinig. Men väl hemma, iförda pyjamas så krullar vi ihop oss i sängen och läser böcker. Femåringen kommenterar slött att vi måste ha läst treåringens bok minst femhundra gånger, vilket stämmer. Treåringen försvarar sitt val med näbbar och klor. Här och nu, vi läser ”Vem är borta?” för femhundraförsta gången och friden lägger sig. Jag håller med treåringen om att det är en bra bok, vi kan den dock utantill alla tre och frågan är om det inte finns några andra alternativ. Men här och nu, gör det tydligen inte det. Den är bäst, den har allt och vi somnar i en hög och vaknar inte förrän imorse. Då börjar det om igen, men jag tar ett djupt andetag och beslutar mig för att just här och nu så orkar jag faktiskt inte stressa mer och ikväll, skall vi tända julbelysningen i trädgården, äta pepparkakor och dricka glögg med grannarna. Julefrid åt alla, här och nu.

I tisdags blev jag förkyld, jag gick in för att undervisa en klass i informationssökning och kom ut förkyld. I torsdags kväll hade jag ingen röst alls, detta skrämde livet ur Knatteligan och i fredags när mina föräldrar kom förbi på en snabbfika innan de skulle iväg och se Lady Gaga, sa treåringen: ”Vis (vår, min anmärkning) mamma har ont i munnen” sedan tog ungen stryptag runt sin egen hals och kraxade. En lysande analys av läget. I lördags skulle maken och jag på fest, det hela var planerat in i minsta detalj, två olika barnvakter som skulle lösa av varandra och vi hade ett hektiskt schema för att hela dagen skulle falla på plats. Jag slår upp ögonen på morgonen och hör hur det susar i hela huvudet. På det där irriterande viset när hela kroppen känns som om den består av snor till 88%. Febern red omkring och red i mig och jag inser att någon fest på kvällen var bara att glömma. Det var så surt att komma underfund med och det kändes irriterande vuxet att ta sitt ansvar och välja att försöka kurera mig istället för att gå iväg och ha roligt.

Idag fick jag ett meddelande när jag kom till jobbet som gjorde mig oerhört bedrövad. Det gällde en kollega på ett mycket personligt plan, men det berörde mig djupt. Det fick mig att förstå att även om man nu råkar ha en envis förkylning, som är på väg in i sin andra vecka så skall man faktiskt bara ta sig samman. För vad är väl en missad fest? Vad spelar det egentligen för roll att helgen kom att bestå av rensning av ett akvarium, dammsugning, tvätt och andra hushållsnära tjänster. Helt ärligt, även om hushållssyslorna består, så kommer jag att vara frisk om en icke oöverskådlig framtid. Jag har dessutom världens goaste lilla familj som bjuder på kärlek, skratt och förbryllande diskussioner. Vad har jag att gnälla över, faktiskt inte någonting alls.

Däremot finns det en massa saker som jag kan bli förbannad över. Världstillståndet, fattigdom, krig, svält, orättvisor som man aldrig slutar att förvåna sig över. Otrevliga, korkade, okunniga människor och plågsamma djurförsök. Men tacksamheten över de personer som jag har i min närmsta krets, över de möjligheter som jag har fått, över att jag lever, dem är helt klart bestående, speciellt dagar som denna.

En kompis till mig har varit ute på turné med en vän och sin gamla tonårsidol. Hans uppdateringar på YouTube, Facebook samt sin blogg under den gångna månaden vittnar om att det har överstigit alla drömmar. För det blir liksom inte större. Det är det som är problemet och samtidigt det grymt häftiga med idoler, de är bäst på sitt område enligt dig personligen, men kan man egentligen närma sig det största och samtidigt bevara sin självkänsla och ha sin ära i behåll? Det verkar som min kompis har gjort det. Själv vet jag att jag skulle bli ett lallande fån.

Det är tur att Oscar Wilde är död och att jag aldrig kommer att träffa honom. Jag vet inte vad vi skulle prata om, jag har kanske inte på ytan speciellt mycket gemensamt med en överviktig, överklassman, i övre medleåldern som hade ett komplicerat sexliv, men herregud vilken svada, vilken ordtrollare, vilken satiriker! Hans sätt att väva en historia, artikel eller en novell. Jag faller i trance var gång som jag läser hans texter. Med närmare eftertanke är det just medelålders herrar som trollar med ord som får mig sådär fullständigt uppslukad Paul Auster, Håkan Nesser, Plura, Thåström. Jag skulle inte kunna ställa en enda relevant fråga eller inleda ett intellektuellt samtal med någon av dessa. Det är nog bäst att man låter bli. Men jag tycker att det är modigt att det finns människor som vågar utmana den inneboende fegheten. Jag säger well done Lerneby, skit i sura DN recensenter!

I övrigt så går jag omkring i en slags pre-julstämning, jag väntar och trånar efter tomtebloss, igår drack jag glögg spetsad med cognac för att stilla min längtan, min förkylning och för att sällskapet också kände julstämning. Äldste Knatten hade tappat sin andra tand på dagis (tack och lov för det, jag tycker lösa tänder är urläskiga), eftersom det var onsdag var det simskoledags och vi brukar då äta middag tillsammans med bästa kompisarna. Det brukar vara en blanding av hög ljudnivå, kojbygge, mat och långa samtal om livet. Igår spelades det Leonard Cohen och jag kände mig mer och mer melankolisk och förkyld.

Det är alltid då man får sina bästa idéer, det är bara det att man skall skriva ner dessa, med en gång, annars är det svårt att komma ihåg dom. Idag klias det i cellerna, jag vet att jag hade en och annan djup tanke när jag cyklade hem med Knatteligan, i mörkret och snålblåsten, men idag kan jag inte får mitt liv komma ihåg vad det handlade om. Istället somnade jag med mina pyjamasklädda Knattar efter att ha läst ”Vem är borta?” (favorit i repris) och två kapitel ur ”Megakillen i grevens tid”. Tänk om det är så att de bästa idéerna som man får i livet aldrig blir omhändertagna, eftersom vi har för mycket att komma ihåg i vår vanliga vardag? Det vore faktiskt skamligt, man borde gå omkring med penna och papper jämt.

Igår undervisade jag elever i informationssökning. Det gyllene ämnet var infrastruktur. Jag kände hur förkylningen bankade på och blev insläppt i kroppen. Det är en bra klass att undervisa i, de är hyfsat ambitiösa, trots att de är tonårsloja. Golden Gate bron, Öresunds bron, Reningsverk i Malmö och sedan ett par riktigt svåra ämnen, som bron över floden Kwai. Jag hade aldrig hört talas om denna bro, men fick efter att ha hjälpt eleven lärt mig en hel del. Jag gillar att undervisa i informationssökning, det har alltid en viss form överraskning, man vet aldrig vad man kan få fram och det är alltid roligt att försöka hitta bakdörrar till ny kunskap. Eleverna är väl inte alltid så super intresserade av sina ämnen, men det är ganska roligt att visa nya sökstrategier, man får en hel del coolhetspoäng. efter lektionen kände jag att jag faktiskt var förkyld. Det var helt överrumplande, när jag gick in i klassrummet var jag frisk och när jag gick ur det var jag förkyld.

Idag skall jag själv sitta i skolbänken under eftermiddagen och lära mig att lägga in nyra katalogposter i systemet, det finns inte någon tid för att odla någon form av självömkan eller sjukdom. Efter kursen är det äldste telingens simskola. Ibland känner jag verkligen att det hade varit så skönt om man bara kunde få gå hem och lägga sig och sova. Det är alltid ungefär vid den här tiden på året och man vet alltid att det kommer att vända om några månader, men just nu känns vinterdvala som ett mycket passande alternativ. Jag längtar efter jul, ljus, ledighet, familj, paket och allt som hör helgdagarna till. Fast då vill ajg naturligtvis inte heller vara förkyld. Det finns aldrig någon bra tid för att vara sjuk.

Om man kunde avdela fem dagar om året när man hade tid att vara sjuk, så skulle man aldrig hitta en bra tid att ta ut dessa. Man skulle alltid skjuta det på framtiden, så det skulle sluta med att alla låg till sängs mellan jul och nyår. Det kanske är tur att man inte kan påverka allt. Framförallt inte vilken form av sjukdom som man drabbas av, för om man under en levnad skulle ta sig igenom 5 gånger 85 års sjukdom och gå igenom specifika sjukdomar så skulle det vara svårt att hinna bocka av allt. När skall man till exempel planera in ett benbrott?
Med andra ord, det är skönt att man inte kan planera allt och det är bra att det finns saker som faktiskt ligger utanför vår sfär att göra något åt. Jag borde alltså vara glad för att jag bara har fått en vanlig förkylning, varför känner jag då ingen som helst tacksamhet? Det är faktiskt ganska märkligt.

När man kommer en dag för sent till jobbet, efter att ha varit ledig och vabbat, då borde man inse att det är början på en vecka som är en dag för kort. Vi kom efter mycket om och men tillbaka hem i måndags, trots elfel på tåget och tre timmars försening. Min snälla mamma hade varit och laddat kylen, det finns verkligen vardagsänglar och vad vore man utan dom? Sedan drog veckan alltså igång en dag för sent, jobb, böcker upp till knäna, efter min frånvaro i två veckor. Nytt bibliotekssystem, som inte var aviserat och som jag inte själv kunde ladda ner. Letade IT-tekniker, för att ens kunna börja arbeta. Sedan fyllde bäste kompisen 6 år vilket naturligtvis måste firas ordentligt, vilket resulterade i en sen kväll. Ny dag, mer jobb och sedan simskola, ännu en sen kväll. Torsdag, mer arbete, kom underfund med att jag hade missat en kurs som jag skulle gå för jobbets räkning, sedan skulle jag egentligen på bostadsföreningsmöte, men i sista sekunden var jag istället barnvakt akut. Det är lugnt tänkte jag, en timme, två max, hem och bada Knattarna, fram med middagen sedan kom bäste kompisen med syskon. Men det blev inte så lugnt som man kan tro. För fyra lite halvtrötta barn får ibland infall och idéer som är innovativa men som skapar merjobb, för den passande föräldern.

Ungarna ville se en kvällsfilm, men fyra viljor bildade två läger. Varav de två äldre barnen istället valde att intressera sig för akvariet, medan de yngre ville se Lilla Spöket Laban och äta popcorn. Bäste kompisen ville gärna mata invånarna i akvariet och även om jag försöker följa akvariemannens instruktioner så tänkte jag att man ibland måste göra undantag. Vad jag inte hade räknat med var att det yngre syskonet, naturligtvis registrerade allt och det var så det gick till, när jag efter att ha smitit ut i köket för att hämta kaffe, fann att fiskarna hade fått mer mat. Saltade popcorn. Detta i sin tur gjorde att jag fick tömma akvariet med fyra ivriga åskådare en torsdag kväll. Inte en favoritsysselsättning precis. Äldste medlemmen i Knatteligan var visserligen mycket bekymrad när jag talade om varför jag var tvungen att börja tömma akvariet ”mitt i natten”, men ungens lösning var att vi faktiskt kunde ha ”nemo” fiskar i akvariet nu när vi hade ett saltvattensakvarium, istället för sötvattensakvarium. Jag var ganska trött när jag förklarade att man inte kan göra ett saltvattensakvarium, genom att börja mata fiskarna med popcorn, det var lite mer komplicerat än så.

Helgen har varit hektisk, lunch med svärföräldrarna, 40-års fest på kvällen. Sen sådan, god mat, mycket lek för barnen och Besserwisser för den äldre delen till klockan halv två. Söndagen hämtade svärföräldrarna barnen för en tur till Exprimentarium, medan jag begav mig med födelsedagsjubilaren till Bokmässa i Forum. Mycket trevligt. Tre trötta, men glada personer kom hem till sina fiskar igår kväll. Det första barnen gjorde var att springa in och se om deras fiskar hade överlevt att för en kort stund ha varit saltvattensfiskar och det hade dom, lyckligtvis. Vi har hittills haft två dödsoffer i vår akvariella ärld, båda har varit hårda slag för den äldste medlemmen av Knatteligan. Jag funderar på om det inte är hög tid att skaffa lite fler fiskar, så att eventuella dödsoffer inte märks så mycket. Fast det klart, eftersom alla har egennamn så är det förmodligen inte en hållbar lösning.

Nästa sida »