december 2012


En av de saker som har förändrats de senaste tio åren är att jag har blivit sentimental. Innan tänkte jag ofta i termer av svart eller vitt, aldrig i grönt och rött. Det är precis som mitt hjärta har börjat skvalpa över i tid och otid och jag har mycket svårt att stoppa den där känslan, den bara attackerar i full fart, ofta när det passar som absolut sämst.

Igår läste vår äldste Knatte en hel bok för mig, det var första gången. Vanligtvis kommer vi överrens om antalet sidor eller meningar som barnet skall läsa för mig och när det är avklarat, så blir det lek istället. Men igår hade jag lånat hem en hög böcker från jobbet i vanlig ordning och tydligen hade jag hittat rätt. Ingen debatt om antal meningar här inte. Sjuåringen läste, vi diskuterade innehållet och bilderna. Vi hade ett regelrätt bokprat den unge läsaren och jag. När boken var slut frågade vår teling mig om det möjligtvis fanns fler sådana böcker och undrade om vi inte kunde ha lässtunder under jullovet, nu när det inte var skola och så mycket läxor (en i veckan). Det finns fler böcker i just den serien och bibliotekarien inom mig skrek högt av glädjen över att jag hade lyckats hitta rätt bok till vårt barn.

Jag vet faktiskt inte vem som var stoltast, ungen eller jag. Jag kunde knappt somna, jag var helt lyrisk. Båda våra Knattar har alltid älskat när vi har läst för dem, men det här att sjuåringen kunde läsa en berättelse för mig, det var mycket speciellt. När boken var slut, såg barnet mig i ögonen och vi vilade i den blicken en liten stund och jag såg hur glad min egen lille läsare var. Det klart att jag kände mig berörd. Jag är själv en läsare av passion och ohejdad vana, hur skulle jag inte kunna bli berörd när jag får uppleva något sådant med mitt eget barn?

För några veckor sedan fick vi hem ett brev från skolan. I den stod det att Knattens skola hade beslutat att även i framtiden fira sina avslutningar i kyrkan, dock utan välsignelser eller psalmer. Om man önskade att inte delta på grund av religiösa eller andra skäl, var man befriad från skolan under tiden eleverna var i kyrkan. Vi hade en lång diskussion om detta över matbordet, varför vissa inte vill gå till kyrkan. Knatten berättade att alla i klassen skulle gå, oavsett religion, för att det var kul att sjunga. Så kan det vara, man väljer att följa med för att det är roligt att sjunga. Men jag tycker att det är bra att det finns ett val.

På mitt jobb finns inte någon tradition att gå till kyrkan på avslutningen. Vi brukar vara i gympasalen och bland annat sjunga. Idag har jag återigen varit med om just den där sentimentala attacken och det är inte första skolavslutningen som jag känner mig berörd, förmodligen inte heller den sista. Fullständigt stick i stäv med alla debatter om vad som är politiskt korrekt började vår skolavslutning med att en niondeklassare sjöng nationalsången a capella. Den sången har vi aldrig sjungit på någon skolavslutning under alla de åren som jag har arbetat här. Det räckte för att jag skulle bli tårögd. Dessutom avslutades hela arrangemanget med att ett tiotal elever sjöng och dansade Psys slagdängdänga Gangnam style. Ett fantastiskt, sprudlande arrangemang.

Jag tror att traditioner kan förändras, men jag tror att det är individuellt vilka värderingar som man laddar orden med, vad som gör att just du känner att det är meningsfullt för just dig. Jag har ingen aning om varför jag snyftade till nationalsången, men det är nog så enkelt att jag tycker att den är fin och den betyder något för just mig. Precis som mitt barns läsning. Jag kan inte säga att jag har någon relation till Gangnam style, men det var elever som ställde sig upp inför alla sina kamrater, som vanligtvis inte tar plats på det sättet och det rörde också om i min sentimentala gryta. Kort sagt julen handlar inte bara om alla förberedelser och traditioner, det handlar också om värdefulla ögonblick, omtanke och reflektion.

Och i år, i min familjs fall, så handlar det om en gran som har två lika höga toppar, en som har en spira och en som har en stjärna.

 

Annonser

Igår efter jobb, förskola och skola skulle vi köpa gran, Knatteligan och jag. Vi brukar göra det tillsammans, men igår talade ungarna om för mig att de ansåg att jag skulle lägga mig i själva urvalet, lite mindre i år. De tyckte helt enkelt att jag bestämde lite för mycket, i familjen och att när det kom till julgransinköp så var de nu redo att ta över det tunga ansvaret och välja utan vuxenstöd.

Jag känner många som anser att valet av gran är viktigt. Jag vill naturligtvis ha en gran som ser någorlunda okej ut. Men jag tycker framförallt att det är viktigt att ha en gran, den brukar ändå inte synas bakom allt pynt. Motvilligt gick jag med på att de kunde få välja gran, det är viktigt med ansvarsfördelning inom familjen. Jag gillar demokrati, även om jag var lite besviken på att min roll var förpassad till att hala upp plånboken, samt transportera hem inköpet.

Vi har under flera års tid köpt gran på samma ställe. Det är en liten farbror som förmodligen en gång om året drygar ut pensionen, genom att sälja träd som står på hans egen mark. Det är kanske inte så raffinerade som de exemplar som säljs på mer fascionabla ställen, men de är prisvärda, han är trevlig, visar gärna både billigare och dyrare alternativ och han småpratar glatt med ungarna.

I år bestämde sig Knatteligan, efter en lång inspektion föra att mer är bättre. Men inte mer som i större, nej, mer som i flest toppar. En mellanstor kungsgran med åtta toppar, fick jag öppna plånboken för och släpa hem. Den var minst sagt originell, maken trodde att jag hade blivit galen, när jag lade ut resultatet på min FB sida.

Det enda problemet med granen, enligt ungarna, var att det fanns två lika höga toppar på den och vi hade bara en julstjärna. Jag fick lova dyrt och heligt att införskaffa en spira som vi kunde ha i den andra toppen. Till jag hade gjort det, så lånade yngste Knatten ut en av sina stjärnformade pärlplattor. När barnet granskade resultatet så var det en smula misslynt, pärlplattan hände och den andra stjärnan satt fast i toppen, alltså matchade det inte så bra och det är jag benägen att hålla med om.

Min kusin, ungens Gudmor är julgrans fascist, det skall vara stilrent och matchande. Hon erbjöd sig dock att låna ut en spira till oss, för att resultatet skulle bli bättre. Jag är henne mycket tacksam för det. Jag vet nämligen inte om jag någonsin kommer att behöva en spira och en julgransstjärna, under samma tidsperiod fler gånger under min levnad. Jag hoppas inte det, men å andra sidan så har alla julgranar rätt att tindra på julafton, även de som inte är stöpta i formen för hur en perfekt gran skall se ut.

I år har vi en demokratisk gran i familjen, med två lika höga toppar, samt sex lite mindre, något spretande i skilda storlekar. Det är en fin gran. Precis som alla människor är olika, men trots det behöver bli sedda och älskade, så är vår gran ett helt eget exemplar. Jag kommer alltid att komma ihåg just 2012 års val för familjen. För den är fullständigt unik, det vill jag lova.

Jaha, då har man fått en ny årsring. Den är inte synlig, men om någon skulle få för sig att hugga av mig ett ben, så kanske det skulle synas. Det finns olika sorters fåfänga och livet har olika sorters faser. Det finns saker man kan läsa sig till om skönhet, mat och injektioner. Faktum kvarstår att ju äldre man blir, desto mer medveten blir man om att livet en dag kommer att ta slut. Det är något de flesta vill bekämpa och jag är inget undantag. Visserligen gillar jag fuktkrämer och att gå till frisören, men jag skulle aldrig prova på botox injektioner. Jag tycker att mina rynkor är en del av mig och har så sakterliga accepterat att kroppen på någotvis definierar tyngdlagren på ett annorlunda sätt när du har lämnat tonåren bakom dig. Men jag har svårare för att acceptera att jag fysiskt är på väg ner för backen.

När jag var yngre fanns det bara plats för fotboll i mitt liv, allt gick ut på dribblingar, fysträning och tacklingar. När denna del av mitt liv fick ett hastigt slut, så blev det löpning som tog över, efter en kort period då jag mest ägnade mig åt att äta dåligt, strunta i träning och vara deprimerad över att jag höll på att bli överviktig. När jag fyllde 25 år så köpte jag mig en stairmaster. Jag trampade upp och ner på den ganska flitigt. Jag tänkte att det var bra att ha ett eget träningsredskap. I samma veva upptäckte jag yoga och blev frälst. Tidigare hade jag förknippat yoga med näs- och tarmsköljningar och ansett att det var flummigt. Jag trodde att man bara satt på ett obekvämt sätt i ett hörn och rabbalde på sitt personliga mantra. Men ack vad jag hade bedragit mig. Yogan, med all stretch för kroppens delar, visade sig vara ett alldeles utmärkt kompliment till löpningen. Smidigheten gjorde att det blev lättare att springa, något som jag i mitt rigida tillstånd aldrig hade satt samman.

När jag fyllde 30 år, önskade jag mig en motionscykel. Hela släkten skramlade och jag fick en riktigt fin träningscykel. Det var ett riktigt lyckokast. Speciellt efter det att jag efter jag födde barn. Skonsam träning för att bygga upp en kropp som hade raserats fullständigt. Jag har trampat mig igenom många tv-timmar. En brilliant mackapär som nu har adopterats av mina föräldrar. Förhoppningsvis kommer den att vara till stor nytta även för dom. Det blev cykling i kombination med simning, även det snällt för en ganska illa tilltygad kropp.

När det var som värst var jag fullständigt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle kunna springa igen, min kropp fungerade helt enkelt inte som den hade gjort förut. Problemet var att jag var van att träna och därför blev jag så oerhört deprimerad och villrådig av att inte kunna göra det. Läkaren sade till och med till mig att jag borde ha insett att barnafödande gjorde att man av naturliga skäl inte kunde förvänta sig att man kunde träna som tidigare. Jag stortjöt och snorade. Min make försökte stötta mig, men var lika frågande han. Det som hade hänt mig, tillhör dock inte normen och det finns många som kan börja träna ett par veckor efter förlossningen, jag fick börja med att lära mig gå ordentligt igen. Därefter blev det motionscykling, simning och yoga.

Ungefär tre år efter att vårt andra barn hade fötts hände någonting. Kroppen började återgå till hur den hade fungerat innan graviditeterna. Visserligen var jag äldre, lite mer utöjd här och var, men jag kunde återigen småjogga eller gå fort utan att det kändes som om jag var ett plockepinn som höll på att raseras. Nu var mer problemet att kunna gå ut och lunka en runda, eftersom det fanns två barn, ett jobb och diverse sociala engagemang att ta hänsyn till. Rastlösheten fanns där återigen och längtan efter att bli fysiskt trött, på samma sätt som livet i övrigt mattade ut mig psykiskt.

Nu har jag skaffat mig en ny träningspryl. Ett nyförvärv som har skapat stor glädje för dess ägarinna. Ett löpband. Jag är stormförtjust, nyförälskad och överlycklig. Jag joggar glatt i min hall, med musiken dånande. Det finns de som säger, att man kan känna igen en pojkes ålder, på prislappen av dess leksaker. Jag tycker att man skall få ha sina leksaker ifred. Det finns människor som blir mer levnadsdugliga av att få leka med åldersanpassade saker och det tycker jag att man skall få lov att göra i fred, utan att någon lägger sig i. Vissa behöver dyra krämer, avancerade dataspel eller en skönhets operation för att må bra, andra behöver ett nytt träningsredskap vart tionde år och att ha en bra bok att läsa. Vi är alla olika och det är tur, men om vi vet vad vi behöver för att må bra, så är det vår plikt att försöka tillgodose dessa behov, så länge det inte skadar någon. Livet blir så mycket roligare på alla plan då och det är väl egentligen det som allt handlar om.

Minste Knatten vaknade duktigt tilltäppt i går natt och det var bara inse att nu hade den förbannade förkylningen gått familjen runt. Demokratiskt och fint, men grymt irriterande, för jag har massor att göra på jobbet. Nåväl, när jag väl hade släppt irritationen somnade jag om. På morgonen skulle jag följa den äldste Knatten till skolan. Då jag skulle vara hemma med syskonet under dagen, tänkte jag att vi kunde hoppa över fritids på morgonen och gå direkt när skolan började. Eftersom jag brukar lämna direkt på fritids, så är det inte så ofta som jag träffar någon av de andra föräldrarna i klassen. Men nu stod en av kamraternas mamma där och vi började småprata. När ungarna hade gått in började vi gå mot hennes bil. Vi är mitt uppe i ett samtal när en man och ett barn kommer gående. Mannen börjar skrapa sin bil, barnet går lite fram och tillbaka på trottoaren. De pratar inte med varandra.

Mamman och jag pratar på, barnet leker, mannen skrapar. Plötsligt hoppar mannen in i bilen och kör iväg, barnet springer efter. ”Han glömde ungen” hinner jag tänka och börjar rusa efter bilen, viftar och skriker. Den andra mamman springer ikapp barnet. Bilen försvinner och vi tittar villrådigt på varandra. Vi börjar prata med den lille och tittar efter om det finns något namn och telefonnummer i kläderna. Det gör det inte, efter mycket om och men hittar vi ett förnamn i halskragen. ”Pappa är dum”, konstaterar den lille.

Ungen är cirka fyra år och pratar inte speciellt mycket, alltså går det inte i skolan. Sidogatan som vi står på är öde, men den leder upp till en av stadens mest trafikerade gator. Vi bestämmer oss att vi nog får ringa polisen, den andra mamman gör det medan jag börja lirka lite och fråga om barnet går på förskola någonstans här. Barnet nickar glatt och jag frågar om det kan visa mig vart. Vi går runt hörnet mot en av de förskolor som ligger i anslutning till skolan, medan den andra mamman pratar med polisen i telefonen. När vi kommer fram till förskolan vill barnet bara stänga grinden, inte gå in. Eftersom jag inte har lust att pressa på och gå in med ett för mig främmande barn, på en förskola som jag inte vet om personalen där skulle känna igen, stänger vi bara grinden och går tillbaka till den andra mamman.

Då kommer en av fritidspedagogerna från skolan utrusande, med något vilt i blicken. Det visar sig att barnet har ett storasyskon i en av förskoleklasserna. Pedagogen är mycket uppstressad och vill ta barnet och gå in på skolan. Mamman har ringt och berättat att ungen har försvunnit från sin mormor när syskonet skulle lämnas. Vi förklarar att vi har ringt polisen och att vi nog måste vänta på dom, eftersom vi inte bara kan lämna över barnet. Poliserna kommer, två radiobilar och barnet får svara på frågor om sitt namn, storögt tittar ungen på alla vuxna runt omkring. 

När allt har löst sig, tittar den andra mamman och jag på varandra och konstaterar att det var lite mer spänning än vad man klarar av på morgonen. Jag vågar knappt tänka på om barnet hade sprungit ut i gatan. Jag har en olustig känsla i kroppen hela dagen, många koppar kaffe krävs för att hålla nerverna i schack. När jag hämtar äldste Knatten på eftermiddagen får jag reda på att mannen i bilen, var den faktiska pappan till barnet. Jag blir helt ursinnig och känner vanmakt. Hur kan man lämna sitt barn på gatan?

I natt har jag drömt röriga drömmar om att jag har fått med mig fel barn hem. Att när jag har såg på de som jag har tagit med mig hem, så har de haft fel ansikten. Jag förstår att man kan vara stressad, att man kan glömma. Men det här visade sig vara något märkligare än så, barnet skulle inte vara med pappan, så pappan låtsades inte om att ungen var där. Det är anmält till både polis och socialen. 

Men faktum kvarstår, om inte den andra mamman och jag hade sett barnet, så hade det förmodligen varit med om en olycka eller så hade något ännu värre hänt.Hela scenariot tog cirka 20 minuter, det kan hända mycket under en sådan tidsrymd. Mina tankar går till barnets stackars panikslagna mamma och mormor. Det finns inget mer skyddslöst än ett barn. Vi har faktiskt inte fått barnen, de är inte vår personliga ägodel som vi kan göra vad vi vill med, vi lånar dem bara från deras eget liv en stund. Jag tror att jag nästan överdoserade Knatteligan på kärlek igår kväll.

Yngste Knatten och jag har varit redo sedan i oktober, på julen alltså. Visserligen har vi tjuvstartat lite och skrivit julkort, köpt julblommor och jag har i hemlighet slagit in en hel hög med julklappar. Men i förra veckan när det är officiellt är okej att tjuvstarta fick jag feber, taggtråd i halsen och öronsus. Fyra värdefulla juluppstartningsdagar till spillo. Jag orkade inte göra någonting, utan fick finna mig i att ligga helt utslagen i soffan. Jag orkade inte ens gå och lämna yngste Knatten på dagis. Men det var en snäll vårdare som jag hade hemma. Lite oroligt vakande över mig. På tisdagen ringde de från skolan, äldste Knatten hade fått feber.

I fredags hade yngste Knatten studiedag och fick följa med mig till jobbat. När vi kom hem satte vi igång det stora julbaket, lussebullar, pepparkaksmuffins, apelsin- och saffranskaka och mördegskakor. Vi satte fram adventsljusstakar och kinderna glödde lite lagom pre-juligt på oss allihop. Sedan kom maken indimpande från Holland. Därefter hade vi en maratonhelg av mys, svärföräldrarna kom över från Danmark, de tittade på Knattarnas judo och hämtade julklappar så att vi skall slippa släpa dem på tåget. Vi gick upp på stan och tittade på juldekorationerna och käkade oss igenom kaksorterna. Tände vårt kalenderljus, såg på adventskalendern på TV och när grannarna satte upp julgransbelysningen i trädgården.

Sedan inträffade miraklet. Under natten föll snö. Vi var på simhallen på förmiddagen, men efter lunchen var det till att uppsöka närmsta pulkabacke. Knattarna har längtat sedan förra julen, när tomten kom med både nya pulkor och skidor. Inte en enda gång har de kunnat använda dessa. Så nu skulle här bli åka av och det blev det.

På kvällen tände vi trädgårdsbelysningen i föreningen och som vanligt hade de överträffat sig själva. Vart år tillkommer nya ljusslingor och nät, trädgården exploderade i ljus. Vi byggde en snögubbe och tre olika sorters glögg skulle provas. Jag somnade helt utmattad på kvällen, helt julrusig (eller kanske glöggfryntlig) och mycket lycklig. För det är bara jul en gång om året och då skall man inte vara sjuk, då skall man njuta.

Idag är det tisdag och jag blev väckt klockan halv tre i natt av en huttrande liten Knatte. Helt tillstoppad i näsan och med febriga ögon. Vi fick gå upp och preparera lite. sedan hade jag svårt att somna om. Det är så mycket jag vill hinna med på jobbet innan jullovet. ångesten lade sig som en filt över mig. Efter att maran hade ridit omkring ett tag gick jag upp och skrev några jobbmail, sedan gick jag och lade mig och tänkte nu har den där förkylningen gått laget runt och är man sjuk så är man. Idag har vi läst alla julböcker som vi har hemma och sett alla vinterrelaterade filmer. Det verkar som det är en relativt bra medicin. Jag satsar på att det är över för den här gången på torsdag. För vi vill bara glittra och glimma nu, inte snora.