Måndag morgon i januari, svart som natten när man cyklar hemifrån, med lite regn och motvind som krydda. Veckan börjar med en arbetsplatsträff. Vi pratar om måluppfyllelse, vår gemensamma uppdrag i skolan. I helgen var vår yngste Knatte på kalas och jag var med. Vi vuxna hamnade i en diskussion om just måluppfyllelse, vad det är och vilka förväntningar som finns. Det är en stor fråga, problemet är att trots alla styrdokument som finns i skolan, så är det inte förankrat i omvärlden vad uppdraget helt går ut på. Det förstår jag av vad de andra vuxna säger på kalaset.

Att uppnå måluppfyllelsen är att få minst betyget E i samtliga ämnen. E är inte detsamma som att ha en tvåa i det betygssystem som fanns då flera av grundskoleelevernas föräldrar gick i skolan, snarare en trea. Det lägsta betyget idag innehåller inte endast kunskapskrav, utan även krav på ett flertal förmågor, något man överhuvudtaget inte talade om i samband med betygssättningen under åttiotalet. Jag tror inte att ord som ”källkritiskt tänkande” eller att kunna ”argumentera” fanns med i bedömningen före högstadietiden när jag gick i skolan. Men det gör det nu.

Skolans måluppfyllelse går alltså ut på att alla elever skall uppnå minst betyget E, det tycker jag är bra. I det betygssystem som jag tillhörde skulle klassens betyg delas ut så att det fanns lika många ettor som femmor, lika många tvåor som fyror och helst skulle så många som möjligt hamna i mitten. Den idén är förkastad och tur är väl det, idag skall skolan se till den enskilda elevens kunskapsutveckling. Det är en mycket bra tanke.

Det är ett gigantiskt uppdrag som skolan har, som måste brytas ner i mindre beståndsdelar, elevernas insats, såväl som pedagogernas och vad tiden i skolan fylls med. Under de åtta år som jag har arbetat inom skolan så har jag förundrats över att det ständigt kommer nya direktiv. Inte bara små vardagliga förändringar, utan även på stora övergripande förändringar, konstant. Målet har alltid varit att förbättra, vilket är positivt, problemet är att man ofta inte hinner implementera och att utvärdera innan man skall vidareutveckla. Periodvis känns det som att vi ständigt befinner oss i ett flygplan som håller på att lyfta, men som ständigt tvingas till omstart, innan vi har nått målhöjd. Om jag har förstått det rätt så har det alltid varit så inom skolan. Det kallas att man utvecklas och arbetar framåt.

Jag är inte kritisk till att man utvecklas, inte heller är jag negativ till man skall se till individens prestationer, jag tycker att det är bra att vi vill att eleverna skall ha möjlighet att tänka självständigt och kritiskt och att de skall kunna uttrycka sig i tal och skrift. Men jag ställer mig frågan om detta stora uppdrag endast kan uppfyllas på skoltid? Personligen tror jag inte det. Samhället har förändrats otroligt de senaste 25 åren och det innebär att det inte bara är skolans roll som behöver hänga med i utvecklingen, det måste även föräldrarna göra. Vi får inte luta oss tillbaka som föräldrar och förvänta oss att skolan kan göra allt för våra barn.

Vi måste sluta tro att vi ställer upp för våra barn genom att vi skickar med en frukt eller för att vi skjutsar ungarna till träningen eller skolan. Vi måste ta en aktiv del genom att diskutera och lyssna på läxläsning. Vi måste ge våra barn och ungdomar tid, vilket är en bristvara för de flesta i vardagspusslet. Vi måste vara mer närvarande och intressera oss av vilken slags verklighet vår avkomma befinner sig i. Det är ett oerhört viktigt uppdrag vi har som föräldrar, en ständig fortbildning, där utgången är oviss om det här funkar just på min unge eller om jag måste försöka med en ny strategi, där vi inte alltid har tid att utvärdera i den pågående processen. Helt ärligt så är det skitsvårt, samtidigt är det oerhört roligt.Trots att jag har en lång utbildning bakom mig, så har att vara förälder, enskilt, lärt mig mest om livet.

Jag tror aldrig att mina barn kommer att tacka mig för all tid, energi och tankeverksamhet som jag har lagt ner på mitt uppdrag som förälder. Det förväntar jag mig inte heller. Men jag vill faktiskt tacka mina ungar för att de har lärt mig så mycket. Dessutom vill jag tacka alla mina elever som jag har förmånen att få följa i deras kunskapsbana, som ibland är snårig och svår, periodvis lekande lätt och som har fått mig att inse att det roligaste som finns är att utforska saker tillsammans.