maj 2013


Ibland kan man undra hur det står still med förnuftet. Jag vill vara en effektiv och bra människa, dotter, mamma, maka, vän och kollega. Då och då kommer jag på mig själv med att rationalisera bort relationen och omtanken om mig själv.

För två veckor sedan, var vi i mina föräldrars sommarstuga i skogen. Det var härligt. Från morgon till kväll, var vi utomhus, ungarna spelade badminton, gick på kottjakt och jag hann mura och måla skorstenen och långa gå promenader med picknick med övriga familjen. Från morgon till kväll var vi ute, smutsiga, hungriga och trötta somnade vi. På söndagen plockade jag bort fästingar från yngste Knatten och mig själv.

Lite smått paranoid som jag är, så har jag bevakat våra bett de senaste veckorna, båda har läkt bra. I torsdags hade jag semester och var med snart sexåringen i nya skolan. Vi hade en jättemysig dag, cyklade dit tillsammans och efteråt gick vi och åt glass. På natten vaknade jag av att åttaåringen stod och huttrade bredvid min säng, i drypande febervåt pyjamas. Vi bytte kläder och kröp tillbaka ner under täcket, barnet somnade om, efter en timme vaknade jag och frös ända in i märgen. ”Jaha”, tänkte jag ”har vi fått någon form av vårinfluensa?” Med tanke på att vi har haft alla baciller som existerar under våren, så är det klart att vi inte slipper undan en sådan åkomma, som jag inte ens visste fanns.

Nåväl, vi fick stanna hemma på fredagen. Äldste Knatten var febrig och slö, själv kände jag mig som om jag var minst femtio år äldre än jag är, ont i varenda känd och okänd led och ben i hela kroppen, samt feber. Snart sexåringen var pigg som en studsboll. En oslagbart dålig kombination. På lördagen var åttaåringen bättre, jag hade fortfarande feber och ledvärk, men kände mig ändå någorlunda med på banan igen.

I söndags hade jag ingen feber, men fortfarande värk. På kvällen tog jag mig en lång och varm dusch. Då upptäckte jag att det myggbett som jag hade fått på benet för två veckor sedan på vaden, inte hade gått ner i svullnad. ”Jag har väl legat och kliat där på natten”, tänkte jag lite förstrött. ”Jag kanske skall låta sjuksyrran på jobbet titta lite på det imorgon, för det är ändå lite konstigt.”

Sagt och gjort, igår gick jag förbi min kollega på morgonen. Hon var inte där, men påväg till kaffemaskinen träffade jag på en annan ur personalen som jag vet är sjuksköterska i botten, jag visade upp min vad och hon deklarerade direkt ”du måste gå till läkaren!” Men det tyckte jag inte att jag hade tid med, då spände min kollega ögonen i mig och sa: ”du skall gå till läkaren nu!” Lite slokörad slank jag iväg till vårdcentralen över gatan och fick träffa en läkare akut.

Det tog Doktorn en sekund att ställa diagnos: ”du har borrelia och du måste äta pencillin nu, om svullanden inte har gått ner om femdagar så måste du ha ny antibiotika, så kom tillbaka omgående om det inte blir bättre. Hämta nu ditt recept och gå hem och lägg dig!” ”Vadå hämta recept och gå och lägga sig? Det har jag inte tid med”, tänkte jag lite stött. För när det kommer till mig själv är jag inte lika överinseende som med alla andra. Jag är inte bra på att vara sjuk. Jag känner mig inte alls dålig, har bara lite muskelvärk och är stel i nacken. Jag lydde dock läkarens ordination.

När jag kom hem kände jag mig mest dum. Hur kan en högutbildad 41-årig kvinna, stå och plocka ut fästingar på sitt barn och sig själv, därefter under två veckors tid övervaka läkningsprocessen efter dessa bett, avfärda ett ”myggbett” på sin egen vad , eftersom hon inte riktigt kan se det? När betten inträffade samtidigt? Sedan fullständigt ignorera eller ens sätta dessa bett i någonsomhelst samband under två veckors tid? För att slutligen få feber, muskelvärk och ha ett bett som ser ut som ett skolboksexempel på sitt eget ben och dra slutsatsen att hon har ”vårinfluensa”.

Jag hade visserligen aldrig gjort en likadan diagnos, om det hade gällt någon annan person än mig själv, men det är tur att jag inte bestämde mig för att bli läkare. Nu väntar en tiodagarskur med antibiotika, jag hoppas att den fungerar. Jag är evinnerligt trött på det här årets alla sjukdomar, det måste få ett slut. Det känns inte så fästligt!

Annonser

Idag stod jag på kanten och såg hur vår nervösa åttaåring, för andra gången den här terminen, skulle tävla i simklubbens ”utmanaren”. Det är meningen att barnen skall få känna på hur det är med i en simtävling. Det finns vissa tider som de helst skall gå under, men enligt anmälningslappen, så tävlar barnet bara mot sig själv.

Vår Knatte gillar inte att tävla, varken mot sig själv eller andra. Men idag skall ungen vara med och yngste Knatten och jag skall agera supportrar. Den extremt nervösa åttaåringen har motvilligt gått med på att göra sitt bästa. Som den goda förälder jag försöker leva upp till, har jag sagt att man kan bara göra sitt bästa. Det viktigaste är att vara med.

Starten går, de börjar med ryggsim. Jag håller tummarna och hurrar i kapp med de andra åskådarna. Snart sexåringen, tillika småsyskonet är mindre politiskt korrekt. För full hals vrålar ungen ”Heja M, heja M!” de andra föräldrarna ser tillrättavisande på mig. Men när vår unge vinner, så nickar jag lite generat åt de andra föräldrarna och försöker förklara för vår yngste telning varför man skall heja på alla. Barnet ser fullständigt oförstående på mig, ”men vi håller väl på M”, ”M var ju bäst!”

Äldste telningen kommer glädjestrålande fram till oss, ”jag vann!” Jag svarar att jag såg det och bedyrar hur coolt det är. Snart sexåringen ser helt förvirrad ut. Dags för bröstsim. Samma scenario utspelar sig. Yngste telningen skriker ut storasyskonets namn, jag har blossande kinder, eftersom de andra föräldrarna tycker att jag har ett ouppfostrat barn, medan åttaåringen vinner.

Efteråt fikar vi på muffins. Knattarna småsnackar och jag funderar på hur det kommer sig att man förväntas vara oberörd, när det går bra för ens egna barn. Varför är det mer okej att vråla för full hals när favoritlaget vinner i fotboll?

Jag talar självklart om för åttaåringen vad glad jag är över ungens vinster. Men den största segern är faktisk att Knatten gick dit och deltog även om magen var ett virrvarr av nerver. Det är jag skitstolt över. Men det vet knappast de andra föräldrarna. De ser bara en mamma som inte kan kontrollera ett småsyskon som skriker och hejar i sin iver. Jag tycker faktiskt att alla som deltog var duktiga.

Men precis som vår snart sexåring, hejade jag självklart mest på min egen unge. Det tror jag att alla gjorde, om de tänker efter. Därför kan jag lika gärna offentlig göra det faktum som borde vara självklart, jag är supermallig över vår åttaårings vinster i sina simheat i dag. Jag tyckte ungen var fullständigt asgrym. Det hade jag gjort oavsett, eftersom barnet gjorde sitt yttersta. Idag räckte det till vinst och säg den förälder som inte hade varit stolt då och jag ska visa dig en idiot, som dessutom ljuger!

Det finns så många koder och nu menar jag inte bara inloggningar, bankomatkoder, lånekortskoder och portkoder. Jag tänker mer på de där tysta, självklara koderna som man bara skall kunna och som man egentligen undrar vem som skall lära en.  För de finns inte uppskrivna någonstans, de skall sitta i ryggraden, annars räknas man som en inkompetent nolla.

Under våren har jag haft nöjet att vara med i en studiecirkel som har haft den underhållande titeln ”skolbibliotekariens yrkesroll”. Det har varit mycket intressant. Inte för att jag inte har en aning om vad jag gör till vardags, men nu har det kommit en del styrdokument, som gör att det är intressant att prata om olika former av lösningar med andra som arbetar med samma saker.

Det var i det här sammanhanget som jag satt och vi kom att tala om saker som man inte tycker om i sin yrkesroll. Det var då grodan hoppade ur mig, som en slags bekännelse. En bibliotekarie skall älska och vara intresserad av alla aspekter av det skrivna ordet. Det är jag, men är det något som jag starkt ogillar så är det när en kollega ber mig att ”bokprata”.

Jag gillar inte att prata utifrån ”spännande” eller ”nya” böcker, av den enkla anledningen att jag har svårt att hitta en röd tråd. Jag tycker helt enkelt att det blir för flummigt.  Jag undviker alltid att göra det, jag brukar till och med säga att jag inte gör det. Jag vill helst läsa tillsammans med eleverna eller så kan jag tipsa om böcker i olika genrer, men bokprata, nej, det gör jag aldrig.

Vad som är en spännande bok är helt individuellt, det beror på vad läsaren själv tycker är intressant. När jag berättade det för mina kollegor blev det helt tyst i rummet. Jag insåg att jag hade brutit mot en tyst regel. Den som säger bibliotekarier bokpratar gärna. Jag hade lika gärna kunnat svära i kyrkan eller gått till jobbet utan kläder. En bibliotekarie tycker inte illa om att bokprata eller om man tycker det, så pratar man inte om det högt. Jag har en ganska lång utbildning, men under alla dessa studieår, så har jag aldrig gått någon kurs i vare sig sociala koder eller i bokprat. Det fanns inga sådana, man förväntas bara kunna och tycka om vissa saker.

Ibland är det faktiskt befriande att skita fullständigt i dessa tysta regler, även om man vet att andra tycker det är lite konstigt. Jag skulle säkert kunna lära mig att bokprata bättre, men jag har faktiskt ingen lust. Jag talar om, diskuterar och läser böcker med eleverna jämt. Det tycker jag är jätteroligt och spännande, men att mässa på om en bok helt lösryckt från något sammanhang bara för att den råkar vara nyutgiven, nej, det har jag faktiskt ingen lust med.

Jag tänker fortsätta att undvika att bokprata utifrån vad andra tycker att de vill höra. De får helt enkelt försöka leva upp till sina egna förväntningar, av en skolbibliotekarie, på något annat sätt. Men vi kan gärna prata om böcker, för det tycker jag väldigt mycket om.

 

”Sköna Maj Välkommen” och som vi har längtat! Varje år lyckas jag dock förtränga en liten detalj och det är det där med snuvan. För är det inte pollenallergi så nog är det en förkylning, som kommer som ett icke önskvärd räkning på posten. April var en helt vabfri månad för vår del, vilket under innevarande år måste ses som en bravad i storleksordning av att vinna Nobelpriset.

Igår efter det att maken hade åkt tillbaka till Holland, kompisen som hade varit och lekt hos oss hela dagen, hade gått hem så rullade alltså feberdimman in och lade sig som ett våtvarmt omslag om vår äldste Teling. Nåväl, ungen är väl bara lite överhettad tänkte jag, såg till att det kom lite middag i magen och i med Panodil. Men inte då, ungen var och förblev sjuk.

Yngste Knatten skulle på Mulle idag och ville prompt bli lämnad på förskolan enligt planen, så jag fick förklara situationen för fröknarna och dyrt och heligt stå och vänta på trappan när de kom tillbaka. Man får lämna sitt barn på dagis även om man är hemma och vårdar syskonet, men det vore en överdrift att säga att de tar emot ungen med öppna armar.

Imorgon skall jag ha medarbetarsamtal med min chef på morgonen och jag skall ha bakat en chokladtårta till Elevrådet, som uppmuntran till att de har organiserat en idrottsdag. Ikväll skulle äldste Knatten fått motta sitt judopass efter att ha tagit sitt gula bälte (som avklarades förra veckan) och jag undrar i mitt stilla sinne, om det finns någon regel som gör att man hela tiden skall testas vad det gäller tålamod. 

Jag vet, man skall inte gnälla, man får ta det onda med det goda enligt Triers logik, men ibland skulle jag faktiskt önska att man kunde få ha lite flyt i mer än fyra veckor. För även om jag inte har behövt att vabba på en månad, så var det först i tisdags som jag kunde känna att jag började vara i kapp på jobbet. Jag kände till och med att jag låg lite före i planeringen och jag behövde inte ta med mig hela väskan full av jobb med mig hem.

Det finns ett antal självhjälpsböcker som anser att nyckeln till ett bra liv ligger i att man kan stanna upp och summera, andas och ta hand om sig själv. Jag har funderat en hel del på det där och gjort en egen tolkning, jag är glad om jag är på rätt ställe vid rätt tidspunkt. Då känner jag mig tillfredsställd.

Vanligtvis så fnattar jag mellan äldste Knattens skola, yngste Knattens förskola, mitt jobb, försöker se till att min arbetsplats är det trivsamma bibliotek det förtjänar att vara vad det gäller innehåll och fysisk miljö, jag försöker att vara tillmötesgående och hjälpsam, leta reda på individuella lösningar, fortbilda mig, sedan cyklar jag iväg och hämtar ungarna, handlar, lagar mat, diskar, följer med på aktiviteter, tvättar och lägger fram kläder, packar skolväskan, gör Mulle matsäckar, lyssnar på läxläsning, är med i styrelsen för Bostadsföreningen, på förskolan och samt en Barnkultursförening, jag simmar, springer eller gör yoga, läser böcker, lyssnar på musik och ibland lyckas jag till och med att baka. 

Jag stannar väldigt sällan upp för att reflektera, snarare gör jag det när jag dagligen cyklar. Om jag skulle sätta mig ner och fundera, så skulle jag med all största sannolikhet somna. När jag rör på mig så löser jag problem eller gör strategier för hur jag skall hantera olika saker. Jag borde kanske skriva en självhjälpsbok för rastlösa damer, i stora drag skulle den nog handla om hur man kombinerar alla måsten med fysisk aktivitet, samt varvar med några koppar espresso, njuter av hur träden slår ut och skiter i att få dåligt samvete för att man måste vabba när ungarna blir förkylda.