Det ligger i tiden att tala om diskriminering och det tycker jag är bra. I ett demokratiskt samhälle bör det finnas plats för alla individer, oavsett politisk eller religiös övertygelse, kön, ålder eller etniskt ursprung. Det är viktigt att dessa frågor ständigt är uppe till diskussion, då det är tydligt att vissa medborgare har stora problem, med att inse att det inte finns varken ett överordnat kön eller en ras. Vi är människor, vi är olika, vi ska kunna leva sida vid sida och reda ut konflikter fredligt, i en civiliserad demokrati. I Sverige har vi länge hållit fast vid tanken att folk skall ha en viss ekonomisk standard, vi har ansett att folk har rätt till att äta sig mätta, ha rätt till sjukvård, utbildning, kläder och någonstans att bo. Ganska rimliga behovskrav, anser jag.

Jag har alltid varit stolt över vart jag kommer ifrån och medveten om att det som jag tar för självklart har varit en utopi för många andra. Jag har aldrig gått och lagt mig hungrig, det har alltid funnits något att äta hemma. Om jag har frusit, så har det berott på att jag har missbedömt vädret, när jag var yngre kunde det även bero på att jag inte ville bära mössa eftersom det inte var coolt. Jag har aldrig blivit utnyttjad eller misshandlad av närstående, jag har alltid blivit respekterad och lyssnad på hemma. Jag har utbildat mig på högre nivå, än vad äldre generationer i min familj har gjort, för att de har möjliggjort detta för mig och mina jämnåriga. Kort sagt jag har fått förmånen att växa som samhällsmedborgare i mitt eget tempo och jag har uppmuntrats till det.

Man skulle kunna tro att jag har levt i en skyddad verkstad, när man läser min text så här långt. Men sanningen är att jag har prövats, precis som de flesta andra. För även om växer upp i en trygg del av världen, med yllestrumpor mot kyla och utbildning mot okunskap, så skonas man aldrig mot ignorans. Jag mäter155 centimeter i strumplästen, jag är av honkön, kurvig och till på köpet blond. Det låter inte klokt, men senast igår var det en person som böjde sig ner för att prata med mig och talade tydligt och långsamt, som om jag var fyra år och hade varit olydig. Problemet var att det jag sade var obekvämt och krävde merjobb för den andra personen och att det dessutom var plågsamt uppenbart att jag hade rätten på min sida.

Det är inte första gången som någon försöker tillrättavisa mig på detta sätt, men var gång det händer så blir jag lika förundrad. Är det verkligen så att personen är övertygad om att jag kommer att ändra åsikt om denne böjer sig ner och talar så tydligt att jag kan följa munrörelserna eller kanske att jag har sänkt hörsel eftersom höjdskillnaderna mellan oss inte är enligt den gängse normen för två vuxna individer? Kan det vara så enkelt att de blandar ihop det faktum att min längd är mer normal för en 12-årig flicka, än för en 42- årig kvinna och att de därför tror att jag har hoppat över trettio år i min intellektuella utveckling?

När jag var yngre blev jag mer arg och ledsen över fenomenet än jag blir nu. Jag vet vem jag är och behöver inte trycka upp en T-shirt med mitt CV på ryggen, jag är både allmän- och välutbildad. Dessutom har jag lyckats skaffa mig en hel del erfarenheter både i privatlivet och inom mitt yrke. Trots det blir jag lika fascinerad var gång någon böjer sig ner, ser mig stint in i ögonen och börjar tala långsamt och tydligt till mig, som om jag inte förstod. Numera blir jag nämligen inte provocerad och arg, istället väntar jag på att det ska bli min tur att prata och då kan jag ställa en rad obekväma följdfrågor som jag har haft tid att tänka ut när den andre försökte att omständigt tala mig tillrätta.

Jag är ganska bra på att argumentera och det har  aldrig hänt att jag har böjt mig i en diskussion eftersom den andra individen var längre än jag. Det gjorde jag inte igår heller, men Maken och jag fick ett gott skratt tillsammans efteråt. Vi är väl medvetna om att personen aldrig hade tilltalat Maken på det sättet, men att denne tycker att vi båda två är jobbiga eftersom vi har den tråkiga ovanan att ifrågasätta, när vi inte håller med. Det är en demokratisk rättighet som vi har även om vi är olika på en rad fysiska områden.

Om jag skulle få frågan om vad jag gör när jag inte tror att någon ser mig så vet jag inte vad jag skulle svara. Det skulle bli så platt, de intima hemligheterna skulle liksom falla till marken, dom skulle inte vara privata längre. Sanningen är att jag faktiskt inte gör så vansinnigt spännande saker i smyg, har nog faktiskt aldrig gjort det, men det vill man ju inte erkänna.

Egentligen så skulle man ju vilja ha mörka fantstiska hemligheter som man inte vill dela, det skulle ge en speciell Marilyn Manson sida, som skulle ge djup och mystik. Men faktum är att jag faktiskt inte har det. Jag har inte ens någon tatuering på något hemligt ställe, inga delfiner i på höftbenet inga rosor på rumpan. Ingen tatuerad änka alltså, bara ganska normal, naken, tvåbarnsmorsa i 36-års åldern.

Vad jag gör när jag är ensam är nog samma saker som de flesta andra gör går på toaletten, detta är dock en sanning med modifikation när man har två små barn. Jag rakar benen och avyttrar generande hårväxt i min ensamhet. Jag petar mig i näsan och granskar min spegelbild, men inte samtidigt.

Men jag sjunger högt till bra musik i hörlurar när jag är ute och går med barnvagnen. Jag sjunger och förvandlas till världens mest framträdande musikalsika geni. Soul, rock, pop, jazz allt är på min reportoar genom mina hörlurar. Det är faktiskt en av de saker som är mycket bra med att bo någonstans där ingen känner dig. Du kan sjunga och skratta högt åt precis ingenting. Det är inte bara det att du är anonym, dom kan oftast inte det språk som du sjunger på heller så då spelar det ingen roll.

Det finns numera en massa terapier som du kan prova för att bli en hel människa, rosenterapi, meditation, skratterapi och så vidare. Men att i snabbtakt gå med en barnvagn och skråla till din musikaliska favoriter är faktiskt helt klart underskattat. Du blir lycklig och ingen kan någonsin tala om för dig hur kass du är eftersom personen i barnvagnen tycker att du är personen som får världen att snurra, tycker att du är rolig och har den bästa sångrösten som han någonsin har hört. Man borde kanske lansera denna terapi. Men det fungerar inte som gruppterapi, eftersom om man slänger ihop en grupp småbarnsföräldrar så kommer dom ofrånkomligen att börja prata om diskmaskiner, partners, barn, blöjor högar med tvätt, sovvanor eller avsaknaden av sådana och så vidare. En grupp människor i karriären skulle prata om sina framgångar eller hur framtiden ser ut inom deras yrken. Pensionärer skulle prata om krämpor, hemska ungdomar och mötet med vården.

Nej, skall man sjunga högt och bli lycklig så skall man göra det i sin ensamhet, eller med någon som bara kan bejaka hur bra man är på det, förslagsvis ett mycket litet barn eller någon som bara kan hålla med. Jag är inte förvånad över hur många körer som det finns eftersom sång är oerhört roligt. Problemet med körer är att du dock måste kunna sjunga bra, helst ofalskt och ett krav är att man vill sjunga samma saker som de andra vill.

Konklusionen är med andra ord att man skall göra saker i sin ensamhet, under lite mystiska förhållande, så att man fortfarande kan låtsas att man har ett djup. Detta gör att man kan hävda att man har en ensamvarg inom sig. Det ligger i tiden, man kan hävda att är en individ som klarar sig själv, som är fri, stark och lycklig. Så sjung, dansa, spela datorspel, se en film eller läs en bok och förvandlas till en karismatisk personlighet och njut av dina egna hemligheter, varför skall man dela allt?