mars 2010


Den yngste medlemmen i knatteligan har mer vårkänning än resten av familjen, ungen vaknade halv sex imorse och tyckte att nu var det dags att gå upp. Det tyckte inte jag och inte heller syskonet. Regnet smattrade på rutan och den planerade utflykten till kusinen i Kristianstad brann inne, eftersom hon ringde och kraxade om sjukdom. Jaha, en orastad knatteliga och en inställd utflykt, dags för att snabbt smida en plan B. Eftersom vi var på kalas förra helgen, som egentligen var en inbjudan till idag så var det ett alternativ, men senast igår hade jag tackat nej till att komma på kalas igen. Det fick bli Vizz, ett inomhuslekland för barn. Massor av klätter irrgångar, bollhav, mjuka mattor och rutschkanor. Vi hängde på låset och var de första besökarna för dagen, jag fick en kopp kaffe och en dagstidning och ungarna släpptes lösa. Nu skulle här brännas energi, så att det kunde bli en middagslur för oss alla tre. Ett par timmar senare bar det av hemåt, ett kort besök i mataffären och en däckad snart treåring och en halvslumrande femåring i vagnen. Kvickt hem. Ledde in femåringen i sängen och bar in treåringen. Efter en saga somnade femåringen och jag såg fram emot en välbehövlig lur. Ahhh…..

Då vaknar snart treåringen, hungrig efter all aktivitet och powernap. Fan också, upp och göra lunch. Barnet var synnerligen kinkigt och efter att ha ätit gick det omkring och smågnydde. Ingenting var roligt alls, inte saga, inte tågbana, inte duplo, inte rita, bara gnälla så att storasyskonet vaknar. Ny lunch dukas fram, nu med två halvsura barn och en smågrinig moder. Efter en halvtimme kände jag mig som en kvinna på randen till ett sammanbrott, på med alla regnkläder och ut, för nu skulle det rastas. Vi spelade fotboll i ösregnet, måste ha varit en syn för gudarna. En trettioåttaårig kvinna och hennes barn spelar fotboll i ösregn, i galonställ och allt som bollen nuddar är MÅÅÅÅÅL!

De somnade som änglar ikväll. Men vissa dagar känner man att föräldrarskapet inte ligger på topp. Kanske beror det på att hela veckan har våren legat i luften och så när man äntligen är ledig så regnar det. Så sent som igår var vi i en park efter dagis, åt vårens första Piggelin och en gräsvall fungerade som ypperlig klättervägg som man sedan kunde rulla nerför. Efter första rullningen var de gyttjiga på gränsen till oigenkänlighet, men då var det ju ingen idé att gnälla, bara att låta dem fortsätta. Det fick bli en totalsanering när vi kom hem istället med bad och tvätt av kläder. Det var mer en sådan helg som jag hade sett fram emot och så lite sladder med kusinen och hennes hälft när ungarna hade knoppat. Istället regn och trötthet på gränsen till vad man klarar av.

Det är ju tur att man vet att det finns sådana där dagar som igår eftermiddag, när de var gyttjiga fulla med skratt och när höjden av lycka är en Piggelin. Eller som när femåringen i veckan, efter att ha kommit fram till att påskharen inte fanns, utan att det var föräldrar som gav barnen påskägg, fick förklarat för sig att vi firade påsk till minne av Jesus död och begravning sa, med mycket eftertänksamhet: ”han gillar att firas han den där Jesus eller hur?” Femåringen hade förklaringen om varför vi firade jul i färsk tanke, det gäller ju att barnen vet om att julen och påsken inte firas för tomtens och påskharens skull. Men jag gillar äldste telingens förklaring av almenackans firande, ungen är så underfundig att man blir så förvånad och stolt hela tiden och då spelar ju inte en regnig och gnällig dag så stor roll egentligen. Det klart att anledningen till att vi har helgdagar är för att Jesus hade något som han tyckte att vi skulle fira.

Annonser

Det var lite stressigt igår när vi skulle gå och lägga oss, vi hade varit på simskola och sedan varit och ätit gemensam middag med kompisarna. Det hade blivit lite sent, men nu skulle vi alltså i säng. Min vana trogen brukar jag sätta alarmet på mobilen så att jag inte somnar in för natten med ungarna. Jag kan nämligen inte lägga mig ner utan att somna. När klockan ringde kände jag mig yr, men gick upp eftersom jag skulle ringa maken. När jag kommer ut i köket så ser jag att klockan är 2 på natten, inte 21. Lite sent att ringa till maken med andra ord. Jag stapplar tillbaka till sängen. Herregud, hur dum får man bli? Jag måste ha slarvat när jag knappade in när den skulle ringa.

Det är andra gången på en vecka som jag gör något så idiotiskt. I lördags kom vi till en födelsedagsfest som skulle äga rum nästa lördag. Som tur var så var festföremålet tre år och hade fest för sina släktingar i lördags, så vi fick komma in och gå på det kalaset istället. Men man kan ju undra vad som är fel med en, när man crashar in på ett kalas fel dag. Nu är det så att barnet är mitt gudbarn och det var faktiskt den rätta födelsedagen i lördags, bara fel festdag. Men man skulle ju kunna tänka sig att man som bibliotekarie är läskunnig och därmed kunde läsa sig till i inbjudan vilken dag man skulle komma. Att det dessutom är en viss resväg mellan där vi bor och gudbarnet, borde också kanske också spela in till den grad att man gör en viss planering. Men nu var det så att knatteligan hade varit hos farmor och farfar som bor nära festföremålet och det hela passade mina planer så bra, att mitt huvud hade konstruerat denna geniala plan över hur smidigt allt skulle bli. Det blev det faktiskt också, men som sagt man kanske åtminstone kan begära att man kan komma till rätt plats, på rätt tid till ett barnkalas.

Jag tror att det beror på stress, men jag ar börjat göra en hel del sådana här märkliga saker på sista tiden. Det finns två ytterligare alternativ till stress, det ena är att jag håller på att drabbas av någonslags minnesnedsättande sjukdom, vilket jag hoppas inte är fallet, den andra möjligheten kan vara att det är vår. Jag har helt enkelt svårt att koncentrera mig på något annat är hur många timmar knatteligan och jag kan vistas ute i det härliga vädret, hur mycket vi kan få njuta av våren, titta på blommor och bara ha det riktigt mysigt. Jag anar att det inte är stress, eftersom jag ligger någorlunda i fas med mitt arbete, men det finns en viss stress över att jag inte tycker femåringen behandlas tillräckligt bra på förskolan. Jag har diskuterat problemet med dom och de har lagt fram en plan hur problemen skall lösas, men det känns inte så roligt när man ständigt får frågan om när det är helg varje morgon. Lite stressad är jag med andra ord. Men jag tror snarare att det beror på våren. Som jag har längtat efter detta ljus, det är fullständigt ofattbart att man kan längta så mycket.

Nu är det vår, alla tecken känns i luften, man blir helt vild i själen och vill bara göra lata eller roliga saker, picknick, utflykter, mindre kläder, öva smilbanden. Det är bara en sådan härlig tid. Men det är märkligt att man börjar göra fel av denna yra, istället borde man bli mer fokuserad, men det fungerar inte så för mig alls, tyvärr. Jag vill bara flyta runt och njuta, bara göra saker som faller mig in, inte ha för stora planer, bara göra saker på impuls.

Igår och idag har jag tillbringat min arbetsdag med att städa och arbeta undan bland mina arbetsuppgifter. Det har jag gjort så effektivt att jag nu faktiskt har arbetat i kapp allt som jag har legat efter. Det händer inte så ofta och istället för att bli glatt överraskad och njuta lite av min egen effektivitet, så hittar jag genast på en massa nya som jag kan ta itu med. Det är förvisso kreativt, men fan så dumt. Jag borde njuta, de visa säger att man skall leva i nuet och om nu nuet inte innehåller något så bör man kanske ta tillfället i akt och ta det lite lugnt.

Istället för att bli arg på mig själv så borde jag fundera på varför jag hela tiden vill att något skall hända. Men det har förmodligen med en inneboende rastlöshet att göra. Jag känner mig inte ens stressad av att min hjärna hela tiden hittar på diverse nya projekt och planer, jag ser det mer som möjligheter som kan förverkligas eller förkastas.

Jag har provat Tai chi, Chi gong och meditation. Men Tai chi läraren klagade på att jag var för västerlänskt stel och även om Chi gong var ganska roligt, såhade jag svårt att känna solen i magen. Meditation var nog faktiskt det sämsta av de tre för hela tiden ville cellerna klumpa ihop sig och forma nya idéer och inte alls flyta ut i någonslags fördjupad insikt. Hittills så har bara två former av fysisk aktivitet fungerat meditativt på mig det ena är jogging och det andra är yoga. När det gäller att springa så infaller den där härliga känslan av att tid och rum försvinner ungefär när man kommer in i andra andningen, vad det gäller Yoga så brukar jag vara tvungen att koncentrera mig på nästa rörelsefrekvens och då upphör också min hjärna att konstruera nya fiffiga planer. Men jag upplever inte det som att jag kommer speciellt nära min ande i någondera fallen, möjligtvis känner jag stark närvaro av min andning.

Idag fick jag för mig att det var hög tid för lite förändring på min arbetsplats. Jag har nu under nästan två terminer haft en sal i angränsning till biblioteket och jag tyckte att det behövdes lite uppiffning. Den är steril och tråkig. Nu har jag städat upp och rivit ner gardiner därinne, nästa vecka skall jag bära in soffor och göra en riktigt mysig läshörna. Tänk att det har tagit mig så lång tid för att inse hur det måste se ut för att göra något åt saken. Men jag tror faktiskt att man ibland måte ”boa” in sig för att kunna se potential. Det är först när man har intagit ett rum innan man kan till fullo kan skapa sig en bild, en vision av vad man kan göra. Det är möjligt att om jag hade varit bättre på att meditera så hade jag snabbare kunnat visualisera vad jag borde göra, men nu visade det sig att lite vardaglig tristess var den största inspirationen.

Jag har ibland följetongsdrömmar, vissa är ganska underhållande och en del av dom är faktiskt bara märkliga. De senaste nätterna har jag haft en av det mer bisarra slaget. Jag är ute och går i ett radhusområde, jag har aldrig varit där förut, solen skiner, fåglarna sjunger och trädgårdarna är så där lite för vår trista, skräpiga lövhögar och några snödroppar och en och annan krokus. En man kommer fram till mig och ger mig en nyckel till ett av husen. Jag känner igen mannen, som har ett lite ruffigt utseende men jag känner inte honom. Trots det accepterar jag nyckeln. Även om jag aldrig har varit i det här området förut så går jag in i huset och då är jag plötsligt hemma i min lägenhet. Men någon har bytt ut alla fönster till blyinfattade, färgglada rutor. Vissa har motiv, andra har bara fått sådana där tjocka 60-tals kuber i olika nyanser. Man kan inte se ut och alla fönster är olika, resultatet är fullständigt oestetiskt. Jag blir irriterad, jag tycker inte om färgat glas och har faktiskt aldrig gjort det. Dessutom är jag inte förtjust i att ha kyrkomålningar på fönstren i mitt vardagsrum, på en målning håller Jesus på att förblöda på korset.

Då ringer det på dörren och det är min granne som vanligtvis har vår extranyckel som ringer på, hon vill ha tillbaka nyckeln. Jag undrar varför hon har lånat ut den och varför mina fönster ser ut som de gör, naturligtvis. Hon ler mot mig och säger att grannarna har velat överraska mig och att det var en installation som de trodde skulle passa mig, eftersom Lars Vilks nu har gått över till glas istället för trä. Mannen som givit mig nyckeln var Lars Vilks och grannen tycker att jag skall vara tacksam. Jag blir förbluffad och saknar ord. Sedan vaknar jag, fullständigt förvirrad.

Jag har haft drömmen tre nätter i rad, jag undrar vad det egentligen handlar om. Det är inte ovanligt att jag är i rörelse i mina drömmar, jag promenerar eller springer ofta på nätterna när jag sover. Att Vilks är med, har förmodligen att göra med alla skriverier i tidningarna den senaste veckan. Men min granne har jag inte pratat med på några veckor och jag brukar inte fundera speciellt mycket på färgat glas eftersom jag som sagt ogillar det. Dessutom undrar jag över hur den förblödande Jesus
hamnade i mitt vardagsrum . Jag kan inte påstå att jag speciellt ofta har religiösa grubblerier. Kanske har det med påskens antåg att göra. Femåringen och jag har diskuterat påsk nu i några veckor, men funderingarna har mest handlat om huruvida det finns en påskhare eller om det är föräldrar som gömmer godisägg. Märkligt är det iallafall.

Återigen undrar jag hur man skulle kunna använda sin hjärnkapacitet bättre. Jag tror att jag skulle ha mer användning av lite bättre mattekunskaper än just att ligga och drömma om färgade glasrutor som inte passar ihop. Om man nu inte skall ha avslappnande drömmar så hade det varit mer tidseffektivt att lära sig något nyttigt istället för att vakna och fundera på hur konstig man egentligen är. Jag kan liksom inte släppa det stolta ansiktsuttrycket som min granne har i drömmen, hon tycker verkligen att jag skall vara glad för att Vilks har använt glas och inte trä när han målade över mina fönster. Man kan ju undra hur det hade blivit om han hade placerat en massa drivved för fönstren eller byggt en rondellhund av en blödande Jesus mitt i vardagsrummet. Jag kanske skall vara tacksam trots allt.

Jag läste i dagens Metro att det skall komma ett lagförslag som vill ge polisen rätt att drogtesta ungdomar utan föräldrarnas medgivande. Innan jag började arbeta på en skola hade jag spontant varit emot detta lagförslag av en rad olika anledningar bland annat ur aspekten om den personliga integriteten, samt att föräldrar bör vara informerade om vad som sker med deras barn. Idag är jag inte lika övertygad om min ståndpunkt, tyvärr. Det finns föräldrar som inte har en aning om vad deras barn håller på med, som väljer att tro på och ”försvara” sina ungdomar mot allt som de kan relatera till maktmissbruk. De unga som väljer att inte acceptera eller erkänna sitt drogberoende hamnar ofta snabbt i en utförsbacke. Ju fortare man kan testa en person som positiv, desto lättare är det att hjälpa individen. Det handlar inte om våldsutövning, det handlar inte om maktmissbruk, det handlar inte om övergrepp och det skall inte göras med pekpinnar. Alla kan gå vilse när de håller på att formas, tonåringar är de som är mest utsatta för yttre påverkan, valen man skall göra är oändliga. Om man testas positivt finns hjälp att få, om man testas negativt så har man ingenting att dölja.

Av samma anledning är jag ambivalent inställd till övervakningskameror i skolor. Förra veckan hade vi ”bara” två brandlarm på jobbet, veckan innan var det tre. Dessa ständiga avbrott i lektioner och arbetsuppgifter. Det är irriterande. Eftersom de flesta elever faktiskt inte roar sig med att utlösa brandlarmet och det är detta flertal som brandlarmen går ut över, så ställer jag mig frågande till varför man skulle vara rädd för övervakningskameror. De är till för att skydda det stora flertalet och vad händer den gången som larmet utlöses och det brinner på riktigt? Om inte alla hinner undan? Vilken annan arbetsplats skulle acceptera att ständigt behöva avbryta pågående arbete, eftersom någon försöka tända eld på lokalen?

Hur kommer det sig att man anser att det är viktigare att skydda den personliga integriteten, att man skall ha rättighet att tända eld eller trakasserier av elever? Hur kommer det sig att man tror att informationen man skulle filma, skulle användas till maktmissbruk? Hur lite tilltro kan man ha för skolpersonal och myndighetspersoner? De personer som är emot målar ofta upp ett landskap likt George Orwells ”1984”. Han man ingenting att dölja finns det ingen anledning till oro.

Det är mycket svåra frågor och det finns naturligtvis en hel del argument för både för och emot. Jag tror på demokrati, jag tror på frihet och ansvar, men jag tror också på rätten att hjälpa människor som inte har insett att de håller på att gå vilse.

Ett par tre gånger om året drabbas jag av vad som skulle kunna kallas ett anfall av kreativt, pedagogiskt skapande. Jag får för mig att detta skall ge min föräldrarroll ett par extra guldstjärnor. Det är inte så att jag lägger band på knatteligans krativitet, de ritar, bygger lego, tågbanor, kojor, spelar spel, letar snygga löv och stenar som släpas hem och om de vill (det vill de nästan jämt) att jag skall ta del i alla aktiviteter så gör jag det, oftast med glädje. Men jag är ingen pysslig person av naturen, jag har inte speciellt mycket tålamod och blir rastlös när det kommer till pärlplattor, bakande, broderier och kortmålning. Med det sagt vill jag ändå påpeka att jag som sagt får anfall ett par gånger om året, eftersom jag får för mig att det är sådant som riktigt bra föräldrar gör med sina barn.

Ofta är det något som sätter igång anfallet, denna gång berodde det på två starkt bidragande orsaker: min mammas födelsedag (hon hade önskat sig teckningar av barnen) och att jag igår var på utvecklingssamtal för femåringens räkning. Det är inte mammas fel och inte heller föreståndaren på dagis, som förövrigt inte hade några anmärkningar utan tyckte att femåringen var ett synnerligen glatt, nyfiket och kreativt barn. Nej, jag skall inte skylla på någon av dom, men som sagt det var dessa två saker som triggade igång processen. Jag handlade akrylfärg och små färgdukar till barnen för att de skulle måla varsin fin tavla till mormor. Det var samma anfall som fick mig att samtidigt införskaffa kort så vi kunde göra påskkort till nära och kära nästa vecka.

När vi kom hem idag sattes ungarna med likadana penslar, akrylfärg på varsin tallrik, duk framför sig. Det är bara det att akrylfärg är kletigt och snabbt blandas till en smet i oidentifierbar färg, typ sörja. Det går inte heller att måla över så länge det inte har torkat. De glada färgerna blev inte lika färgglada längre. Men de gjorde ett tappert försök knatteligan och även om resultatet förmodligen hade blivit bättre med papper och kritor så var de omåttligt stolta över sina resultat. Jag fick dock sanera kök, barn och kläder efteråt. Återigen ger jag mig en mental anteckning över att akrylfärg förmodligen är för lite större barn. Nu står konstverken till torkning och jag tror vi sparar målandet av påskkort till nästa år. Det är inget fel på köpta kort, det är tanken som räknas, de kanske har vuxit i målning med akrylfärg till nästa år eller så kanske man bara skall ge ungarna två färger var. Mitt anfall har gått över.

Jag är hoppas att barnen kommer ihåg våra brända pepparkakor, våra ofärgglada tavelmålningar och trolldegen som blev för klibbig, för som sagt jag gör vissa tappra försök. I övrigt får de nöja sig med fotboll, lekplatser, skattjakter bland pinnar och kottar, läsa böcker tillsammans, spela spel, tågbanebyggen över hela golvet och vild fridans. För helt ärligt, det är det som de kan göra i mitt sällskap, jag har inte blivit ett dugg pyssligare eller mer kreativ av att vara förälder, trots att jag är en Picasso i sinnet så njuter jag inte av processen och resultatet blir väl si så där halvbra. Jag vet inte heller hur många pärlplattor som har hamnat i vår dammsugare. Jag tror helt enkelt att det är med föräldrarrollen som med så mycket annant i livet, man får utgå ifrån sina egna förutsättningar och alla når inte strålande framgångar inom allt. I mitt fall handlar det tydligen om att just pyssel, det får de göra på dagis, hemma gör vi annat eftersom knatteligans ömma moder kollapsar vid varje försök till pysslande.

Jag hoppas mormodern blir nöjd med sina tjusiga tavlor, för isåfall så har iallafall detta anfall ett lyckligt slut.

Imorse blev jag varnad för att det var halt. Knatteligan och jag stod och gjorde oss i ordning för vår cykeltur mot dagis. Säkerhetsbälten skulle spännas och en vilt främmande vänlig kvinna kom förbi och varnade mig för att det var halt. Jag borde ha tagit det som ett varsel, speciellt eftersom jag aldrig tidigare har blivit varnad av någon förbipasserande någonsin. Men inte då, ”jag får väl ta det lite lugnt”, tänkte jag och trampade iväg. Ingenting hände och vi kom fram till förskolan oskadda. När jag hade lämnat barn och cykelkärra bakom mig hade jag ingen tanke på väglaget alls, det var då det hände naturligtvis cykeln gled ivög under mig och jag ramlade på pladask på magen. Min första tanke var att jag borde ringa jobbet och meddela att jag skulle bli sen och sedan ta bussen. Vart kommer sådana tankar ifrån, man borde i första hand fundera på om man hade brutit något ben. På vingliga, rädda ben begav jag mig till bussen efter mitt telefonsamtal till jobbet. Vår receptionist frågade mig om jag inte borde gå hem istället, tanken hade faktiskt inte ens slagit mig. Vid den här tidpunkten borde jag ju rimligtvis ha funderat på om jag befann mig i chock, men inte heller detta funderade jag på. När jag kom till jobbet följde jag mina invanda rutiner och gick iväg till personalrummet för att införskaffa mig en mugg kaffe, när jag kom in så satt en av våra biträdande rektorer där och berättade att hon hade halkat på precis samma ställe tidigare imorse, även hon hade valt att ställa cykeln och välja att lifta med maken till jobbet. Då kom det, jag började känna hur tårarna brände, hur öm jag var i mage och ben och så började jag fundera på vad som skulle kunna ha hänt om jag hade haft mer fart och mer otur.

Det är förädiskt och det brukar kallas för aprilväder. Ena dagen snö, kyla, andra regn, tredje sol och värme och sedan blixthalka. Man tycker att man borde veta bättre, men faktum är att oavsett transportmedel, per fot, cykel, buss, moped eller bil, så känner man sig alltid fullständigt överrumplad när man underskattar vädrets makter. Att jag denna gång förmodligen kommer att klara mig undan med blåmärken och en lättare chock, innebär inte att jag kommer att ha samma tur nästa gång, inte heller att jag kommer att vara mer förnuftig. Vissa saker lär man sig, andra väljer man glatt att förtränga eftersom tanken på konsekvenserna är obehaglig. Det är det där med selektiv ihågkomst som jag tycker är riktigt spännande. Jag kan fortfarande undantagsregeln för tyska dativ, som jag aldrig använder mig av men jag funderar inte över vad som kan hända om jag cyklar i opassande väder som jag gör mer eller mindre varje dag. Oerhört märkligt och framförallt dumt.

Igår hade jag nöjet att följa med femåringen och kompisen F på simskola. Jag hade med mig en tidning, som jag hade bestämt mig för att fördriva tiden med. Men som vanligt försjönk jag i att se på ungarna medan de gjorde framsteg i bassängen. Det är härligt att följa deras utveckling och se framgången lysa i ögon och kroppshållning. Igår var det helt klart tydligt två saker som skulle övas, dels att ha huvudet under vatten och att flyta. När vi kom hem till F, trakterades vi med middag. Ingen mat är så god som den man slipper laga själv. Femåringen var flammig och började klia sig, först på armen, men ju längre vi åt, desto mer kliade barnet sig lite hursomhelst och överallt. Irriterat sa jag till ungen att sluta klia, jag förmodade att det hade varit extra mycket klor i bassängen. Men sedan såg femåringen förtvivlat bedjande på mig. När vi fick av tröjan var hela barnet helt flammigt, fläckvis som om huden hade blivit utsatt för bett. Vi fick låna kompisens dusch, vi smörjde in med badolja och sedan med salubrin. Jag befarade att vi inte skulle få någon sömn alls inatt. Det sved, tårarna rann, hysterin var nära, måltiden återupptogs. Efter lite kliande inatt, som gick över bara jag sa ”salubrin” konstigt nog, så hade allt lagt sig imorse. Jag undrar om det var kloret eller vad det var som fick igång reaktionen.

Ibland kan man planera, göra en analys och komma fram till konkreta lösningar. Ibland händer oförutsägbara saker och då får man improvisera. Ibland kan man lära sig av sina misstag och försöka undvika att göra om dom i framtiden och ibland, ibland har man ingen aning om varför saker händer, hur vad man skall göra åt det. Vissa saker kommer naturligt andra får man söka hjälp för att kunna åtgärda, men jag undrar faktiskt över hjärnans funktioner och användningsområden.

Nästa sida »