juni 2011


Jag tror att alla behöver egen plats eller rättare sagt jag tror att alla behöver minst en plats.Jag har faktiskt minst fyra och går de att kombinera, på något vis så är jag en oerhört lycklig människa. Den första är min familj. Jag vet att det låter ohyggligt fyllt av melodrama, men så är det faktiskt. Att få ha min egen lilla familj runt omkring mig, är oerhört lyxigt. Kanske beror det på att det inte tillhör vardagen för mig. Det är inte heller Askungelikt, på något vis. Knattarna är lika alerta som vanligt. Men det fyller mig med ro, vetskapen om att jag inte är den enda som finns att tillgå. Det finns en större cirkel kring den innersta familjen och den är också lika viktig.

Min andra plats är böckerna. Litteraturen kan framkalla något speciellt inom mig. En nästan helig känsla, där jag är ensam med mina tolkningar. Det spelar ingen roll om de är bra, för de är helt och hållet mina och viktiga. Igår läste jag en roman av Emma Hamberg, det var en riktigt ”feel good” roman och även om den inte hade något större djup, så var budskapet enkelt: ”Vi har alla egenskaper som duger”. Det är något som jag lever i var dag med mina elever, alla kan inte vinna Nobelpris i fysik, men alla har något och det är jävligt bra. Idag läser jag en roman av Kristian Lundberg och mitt i allt nattsvart djup, så räddar språket oss gång på gång. Mitt i den mörkaste natt så finns det en lanterna och om vi väljer att gå emot den så kommer ljuset att visa oss vägen. Lyckan är att ha tagit med tillräckligt med intressanta romaner på semestern.

Min tredje plats var en kärlek från första ögonkastet. Det var mina föräldrars sommarhus. Var gång som jag kommer dit, känner jag hur det blir lättare att andas. Det måste vara skogen, dess sus. Det ruggiga på vintern. Det spröda skira på våren. Behovet av ett nytt cuprinolat staket. Vi behöver varandra ”Lilla hus” (som äldste Knatten har döpt huset till) och jag.

Den fjärde platsen befinner jag mig på nu. Vi tyckte inte omvarandra från början. Det regnade alltid när jag kom hit. Kanske kände platsen på sig att jag var motvillig. Jag har aldrig tyckt om fransoser, speciellt inte ”Petit” med sin valsande hårman. Sina självsäkra fotbolls rörelser, det snobbiga språket. Men mina svärföräldrar har hittat en plats av himmelriket och vi får dela det med dom, det är jag tacksam för. Uppe i bergen, långt från turiststråken, så har de ett hus, en pool, ett poolhus som de delar med sig till oss. Solen skiner inte alltid, men ofta i juni. Här kan vi leka vattenkrig, nakna så att inga ser.Jag kan låta solen äta centimeter för centimeter av min hud. Jag simmar en kilometer om dagen, läser böcker, busar med Knattarna och skålar i gott vin med min make. Vi hittar tillbaka till en lunk som går via mat, lek, sömn, mer lek, mat och sömn. Maken och jag tittar på oändligt dåliga kriminalare sent på kvällarna. Mycket hud nu.

Jag är en intensiv människa, kan inte leva utan min familj, mitt jobb och min vardag. Men utan återhämtning brinner man upp och blir sjuk, ful och ledsen. Då är det tur att man har minst fyra platser, som man kan komma tillbaka till och komma underfund varför man är som man är. Kan man det, så vet man också varför det blir som det blir. Man kan förlåta sig själv och världen. Man kan vila i att det liv vi lever och stakar ut, är meningsfullt, så länge vi vet att vi ger det mesta och det bästa. Alla har inte sådana platser. Det är faktiskt hemskt sorgligt. Glad midsommar.

Annonser

Igår var jag på tre skolavslutningar under en förmiddag. Det var en lättnad och samtidigt ganska vemodigt. Iallafall vad det gällde den sista, för niorna. Dessa ungar som man har stött och blött på för sista gången. De har faktiskt varit asjobbiga under de senaste veckorna, många av dom. Men det är märkligt för när man ser dessa ungdomar i sina fina kläder, så är det lite vemodigt. De sjöng om inte helt tonrent så med en sådan innerlighet att tårarna brände, bakom ögonlocken.

På kvällen grillade vi med några vänner. Jag försökte förklara hur det kommer sig att en bibliotekarie på en skola, har andra arbetsuppgifter än att bara låna ut böcker och varför man gör det. Jag vet inte vad det är med min arbetsplats, men något är det, för dessa elever går under skinnet på mig och det gör att det är svårt att sluta och gå vidare. Man kommer så nära och även om man i perioder måste stänga av och tydligt markera integritetsgränser, så är de oerhört intensiva, starka, glada, smarta alla på sitt eget sätt. Jag tror faktiskt att det är ganska unikt. På jobbet arbetar vi alla för att inte sopa undan problematik, utan dra upp och bearbeta det och det tror jag faktiskt att man tjänar på i längden. Samtidigt är det vansinnigt hjärtskärande och dränerande ibland. Ändå är det svårt att bara gå.

Jag tror att det är främst två saker som gör att jag stannar och det är att det är vansinnigt roligt och att när jag går hem till min egen familj, så är tempot så högt att man inte hinner grubbla speciellt mycket. Jag kände en viss lättnad när jag cyklade från jobbet igår. Sommarlov eller rättare sagt sex veckor semester. Det behövs, att ladda batterier är ibland ett klart måste. Om sanningen skall fram så är den bästa av alla laddningar för min del: Make, Knattar, en hög böcker, badkläder, mat, vin och vänner.

Vår yngste teling använder sin potta som en portabel ”Baja Maja”. Fyraåringen som äntligen har börjat använda toaletten, har först nu insett finessen med pottan. Å ena sidan är det ganska komiskt, å andra sidan känner jag mig ganska tveksam när ungen spurtar iväg och hämtar sin potta för att inte missa något på TV:n, när vi leker något eller som idag när vi satt och åt. Eftersom vi har hållt på med denna evinnerliga potträning i ett år så borde jag väl vara lyrisk, men jag känner mig trotsallt lite tveksam. När skall man introducera det faktum att just toalettbesök bör ske i det rum som är avsett just för detta ändamål, utan att för den skull sluta uppmuntra själva aktiviteten?

Igår var det dags för den äldste Knatten att besöka sin skola. Innan vi gick in sa ungen: ”Mamma, jag är både rädd och blyg”. Mitt hjärta smälte, om jag i den stunden hade kunnat ta över barnets oro så hade jag gjort det tveklöst. Min lille sexåring, den rangliga lilla kroppen gick upp för den enorma stentrappan på darriga ben. Vi hittade rätt och blev genast mötta av den ena av de två pedagoger som skall bli barnets vuxna följeslagare under kommande året, Lisa eller ”min fröken Lisa” som hon genast blev omdöpt till av sexåringen. Efter en presentation av verksamhet och lokaler, så stod vi en halvtimme senare ute på skolgården igen. ”Min fröken Lisa liknar mormor, mamma, det skal nog bli bra”. Inombords pustade jag ut. Om ”fröken Lisa” endast blir en tredjedel så stor idol som mormor är i Knattens ögon, så kommer förskoleklasstiden att bli en rolig tid.

Sedan var det dags för nästa anhalt, vi skulle på kontroll av fyraåringen på BVC. Inte heller denne av mina Knattar lyckades rita en huvudfoting på kommando. Det gjorde inte heller det större syskonet, den gången blev det en ”haj” nu blev det ett ”monster”. Jag vet att det är ett kryss i protokollet vad det gäller motoriken i journalen, personligen tycker jag faktiskt att det är ganska sunt. Om en förhållandevis främmande människa, som jag kanske träffar en gång om året, skulle ge mig en penna och ett papper och bett mig rita en människa, så hade förmodligen inte gjort det heller. Jag hade undrat över den personens mentala hälsa och ritat vad jag själv hade lust med. Eftersom fyraåringen var dag tar med sig en ansenlig hög med teckningar hem från förskolan som är ganska mycket mer avancerade än en ”huvudfoting”, så känner jag heller inga tvivel om att ungens motoriska färdigheter är alldeles utomordentligt normala. Varför känner man sig alltid så oerhört misslyckad som förälder när man har varit hos BVC?

Efter alla dessa morgonbesök skulle jag lämna Knattarna hemma hos en förskolekompis på väg till jobbet. Det blev dagens motion, att cykla i drygt en mil med två barn i svagt motlut är ganska utmattande. Efter en del trassel hittade vi dock rätt och jag nådde min arbetsplats, tämligen utmattad. Ett av dagens uppdrag var att barnvakta några nior som hade misskött sig så kapitalt att de inte fick följa med på sin klassresa. Man kan undra hur det kommer sig att jag säger ja till denna invit, då jag trotsallt faktiskt är bibliotekarie. Men det hade jag alltså gjort och det visade sig bli en emotionell rutschkana. Den ende jag lyckades lokalisera av telingarna på listan var i stort behov av hjälp. Det är jobbigt för eleverna att lämna den trygghet som skolan har stått för under ett antal år, samtidigt så är det nödvändigt.

Trots att min nuvarande arbetsplats nog är den mest utmanande som jag någonsin har varit på, så kan jag säga med en självklarhet att dessa ungar går in under huden på mig. Inte alla, men förvånansvärt många. Imorgon är det avslutning och större delen av eleverna i årskurs nio kommer jag aldrig att träffa igen, men betyder inte att de automatiskt flyttar ut från varken mitt huvud eller mitt hjärta. Det blir både en lättnad och samtidigt en saknad.

När jag började arbeta i bokhandeln hette en av våra bästsäljare ”Kvinnors vrede”. Det var en populärpsykologisk bok som gick ut på att kvinnor skulle lära sig att bli arga eller rättare sagt släppa fram sina inre aggressioner. Jag var nitton år och hade aldrig haft problem med att släppa fram min vrede, jag förundrades över hur många som ansåg att de behövde hjälp med det. Var tid har sina självhjälpsböcker, det kommer hela tiden nya ”Tio tankar om tid”, ”Långsamhetens lov”, ”Att välja glädje”, listan kan göras lång. Vårt behov av att få rekonstruera oss själva, till nya bättre personer är enormt.

Vi har gått från Callanetics, Aerobics över Yoga, Pilate, Nordic walking, Powerwalks till Poledancing och eldig Tango. Vi skall äta ekologiskt, helst odla allt själv, ha det fullständigt fläckfritt och vitt hemma. Mitt i allt kan man ibland känna att ”hur fan skall man hinna med all denna mindfulness och självförverkligande?” Helt ärligt det står mig upp i halsen. För tolv år sedan gick jag in i den berömda väggen, det började med små saker som att jag glömde bort eller felprioriterade, för att mitt vanligtvis fungerande omdöme slutade att fungera. Det kom som en chock för mig. Hur kunde jag glömma bort så enkla saker?

När jag äntligen kom underfund med att jag faktiskt hade blivit sjuk av allt som skulle hinnas med, så hade jag turen att min omgivning var ytterst förståede och gav mig tid att bli frisk. Jag läser inte självhjälpsböcker och sedan yogan kom in i mitt liv för drygt tio år sedan, så är det den träningsform som jag har varit mest trogen förutom löpning. Jag har blivit en rutinfast tråkmåns och så enkelt är det med det.

Anledningen till att jag har svårt för självhjälpsböcker är att jag ogillar att läsa om andra människors olycka och väg tillbaka. Det gör mig ganska deprimerad för att vara ärlig. Jag behöver inte heller hjälp med att bli arg, jag behöver snarare ha redskap för att hantera min upprördhet och min ilska över alla möjliga saker i världen, min omgivning och människors ignorans.

Jag har alltså snickrat ihop min alldeles egna formel eller självhjälpslåda, för hur jag vill ha det och vad jag behöver göra för att uppnå de mål jag vill nå. Jag behöver daglig motion för att må bra, jag behöver läsa bra böcker, jag behöver lära mig nya saker, jag behöver vara med människor som jag tycker om annars blir jag sur, arg och deprimerad. Jag gör val och står fast vid dessa, annars gör jag nya val.

Jag behöver inte lära mig poledancing. Jag skulle bara känna mig ohyggligt fånig. Jag tror att det viktigaste är att man bestämmer sig för vad man vill göra och så gör man det. Man vaken kan eller måste vara perfekt och organiserad vad det gäller allt. Man får själv lägga ribban för vad man har lust med och så får man stå fast vid det. Resten får någon annan göra eller låta bli.

Idag var jag och tittade på niornas genrep av avslutningen. Dessa elever har varit minst sagt påfrestande under ett par veckor. Elever som man har följt genom skratt, gråt, provstress och uppsatser, privata problem och tonårstid, så mycket roligt vi har haft och så förvandlas de till grymt tråkiga individer under de sista veckorna. Men när jag satt där och lyssnade på deras sång, så såg jag det igen, den där glimten av att avsluta, gå vidare, att vara nervös och uppsluppen. Låtvalet var också bra gjort och de kommer att vara självlysande på fredag i sina sommarkläder. Det är deras tur att göra val och stå fast vid dessa. De kan gå hur långt som helst.

När jag kom hem idag hade en tidskrift från fackförbundet som jag tillhört kommit. Paul Auster stirrade på mig när jag kom innanför dörren. Gud såg mig. För en dryg månad sedan när jag befann mig på väg ner för depressionens nedåtgående trappa, så fick jag en unik möjlighet att träffa denne man. Min idol. Jag har varit fåordig vad det gäller detta möte. Kanske beroende på att denne mans ord trollbinder mig. Mannen som inte behvöver adjektiv. Nu stirrade på honom från vårt hallgolv.

Jag vet, det är en smula patetiskt, men kvinna i min ålder borde ha vuxit ifrån idoler. Om man nu inte har gjort det rent fysiskt så borde man ha gjort det emotionellt. Men så är inte fallet. Naturligtvis var jag tvungen att sätta Knatteligan i sysselsättning, så att jag kunde försjunka i artikeln. Eftersom jag borde diska, laga middag och kanske slänga i en tvätt, så borde undertecknades vuxna kvinnas instinkter ha kickat in, men det gjorde de inte. Barnen placerades framför playmobil och legofigurer, medan jag skummade artikeln. Inga praktiska göromål utfördes.

Det var en oerhört egoistisk handling från min sida då Knatteligan hade varit påutflykt hela dagen på Ystads djurpark med kall matsäck med sig. Självklart insåg jag att en varm middag var på sin plats. Men man är väl å andra sidan så dör man inte om man får vänta tio minuter extra och en artiken om Paul Auster är inte helt ointressant, tvärtom. Femton minuter senare står äldste telingen vid min sida, jag inser efter en snabb blick på klockan att det inte har gått längre tid. Barnet vill ha min uppmärksamhet, men jag lyssnar inte riktigt. Jag har försvunnit en månad tillbaka i tiden. På en föreläsning med Paul Auster. Jag är helt enkelt inte närvarande.

Äldste Knatten meddelar att yngste Knatten är på toaletten och behöver hjälp. Jag rycks tillbaka till verkligheten. Toalettbesök, hur trivialt är inte det? Yngste telingen är trött efter dagen ute, feber speglar sig i blicken. Det mumlas något om silkesapor och zebror. Det är svårt att behålla fokus, för helst av allt vill jag suga åt mig de där orden i tidningen, de där orden om Paul Auster.

Vi äter middag, pratar om djurparken och jag funderar över vad det är för fel på mig. Varför har jag svårt att behålla fokus på den där kamelen som kanske är en dromedar, för den ena ungen har minsann sett två pucklar medan den andra skulle sätta sitt liv på att det bara var en? Jag känner mig hopplöst förvirrad över att hålla koll på pucklarna och vill helst av allt bara läsa färdigt min artikel.

Jag kommer fram till samma insikt som jag har gjort tidigare, jag har ingen ”egen tid” jag har små barn. Men min tankevärld har inte helt gett upp, ibland har helt enkelt mitt vuxna jag ett övertag på barnens behov. Min store Knatte tittar ibland på mig och säger förnuftigt till sitt yngre syskon, ”vi får göra något annat, för mamma läser”. Ibörjan kände jag mig otillräcklig när det hände. Nu har jag bara insett att barnet har en fenomenal förmåga att läsa av mig och att det är okej att vara tankspridd ibland.

Paul Auster är och förblir min husgud. Det kommer alltid att vara så. Jag kommer aldrig att växa ifrån det faktum att jag helt enkelt dyrkar det skrivna ordet i allmänhet och hans i synnerhet. Men när två ögonpar i höjd med bordskanten kikar på mig och undrar om vi inte skall mysa framför danska Disney show, så är prioroteringarna glasklara. Vi kurar ihop oss, dessa små pyjamasklädda individer och jag, artikeln om Paul Auster får vänta till imorgon.

I maj var jag ganska deprimerad, jag kände mig på gränsen till avgrunden. Det hände för mycket på jobbet, på fritiden, så många avslut och så mycket ovisshet. Vanligtvis brukar jag älska den månaden, den skira grönskan, blommornas uppvaknande, när det känns som om naturen rullar ut sin matta och välkomnar oss till att ta av oss skorna och barfota beträda dess daggstänkta mark. Jag älskar det verkligen. Men i år kom det på något sätt av sig alltihop. Personalbeskärningar och förflyttningar, elever som mådde dåligt, ovisshet inför äldste Knattens skolgång som skall påbörjas till hösten och allt möjligt annat.

Men i helgen släppte det, lång ledighet, fest, mat, vin, familj, vänner och strålande väder. Vem kan sura då? Vilka grubblerier kan hemsökda dig då? Jag kände mig så där stressat uppsluppen och glad. Bland annat träffade jag en riktigt gammal vän och hennes familj. Det var så härligt. Hon fullkomligt strålade av lycka och det är ohyggligt smittsamt. Jag var så stolt över mina jubilarer, maken och yngste Knatten. Alla var så fina och återigen kände jag den där sköna känslan av att vara en lyckligt lottad människa, tänk att jag känner och är en liten del i alla dessa människors liv. Kärleken, den räddar mig gång på gång.

Igår fyllde så den yngste Knatten fyra år. Jag kommer ihåg när han föddes, det var den sommarens varmaste dag. Jag kommer ihåg hur jag cyklade till MVC för att gå på kontroll då det var den beräknade födelsedagen och hur barnmorskan undersökte mig och konstaterade att barnet skulle komma inom de närmsta timmarna. Hur förvånad jag var, eftersom jag hade cyklat dit och faktiskt var tvungen att återlämna en hyrd dvd på vägen hem. Att jag inte hade känt något, om man bortsåg från att jag kände mig som en strandad flodhäst i kroppen. Hur jag tvivlade på barnmorskan då jag föregående förlossning hade legat på sjukhus i nästan 24 timmar i förlamande plågor, trots all smärtlindring som stod att hitta. Nu kände jag mig hur pigg som helst.

Sedan cyklade jag hem. Tjugo i sju på kvällen så kom yngste Knatten till världen. Maken och jag förbluffades över att vi ännu än gång hade fått det mest fulländade barnet som någonsin hade fötts. Även om vi hade varit med om det en gång tidigare, så kändes det precis lika unikt och omvälvande som första gången. Det var en lättare förlossning än förra gången, men ungen är helt klart en större utmaning än det stora syskonet. En liten personlighet som är envis som synden, men även mer obekymrad till sin läggning än vad äldste Knatten någonsin har varit. Tänk att få vara med om det två gånger i sitt liv att bli förälder, att ge liv och inse att trots att det är samma genpool som det handlar om, så kan det bli hur olika som helst. Det är coolt.

Eftersom vi redan hade haft kalas för familj och vänner i helgen, så blev det inte något stort kalas igår. Tre kompisar var bjudna. Det var tryckande varmt, fyra små individer sprang nakna omkring i trädgården och jagade varandra genom vattenspridaren. Då är det sommar. Sedan åt vi korv och tårta. Knattarna somnade mycket nöjda, ”kalas igen” mumlade den fyraårige Knatten nöjt, innan sömnen svepte in barnet i sin filt.

Kalas och sommar är en oslagbar kombination. Nästa fredag är det dags för skolavslutning. Innan dess skall niorna springa omkring som galna. Det gör dom varje år vid den här tiden. Klockan tre idag stänger jag biblioteket för terminen. Imorgon skall jag arrangera tipspromenad för förberedelseklasserna på lågstadiet. Därefter blir det fika. Kalas var ordet sa Bill till Bull.

Jag har jobbat idag och det kändes som om jag var en av de få i hela södra delen av landet, som tyckte att det var en bra idé. Jag tror att jag mötte en handfull bilar på vägen dit. Men solen värmde och jag fick en massa gjort. Det kändes faktiskt riktigt skönt, fast å andra sidan arbetade jag bara en halvdag. När jag kom hem mötte jag ett glatt gäng, maken satt i en soffa i trädgården och tittade på medan ungarna ömsom sprang genom vattenspridaren och ömsom rullade sig i gräset. De hade cyklat till Folkets Park och varit på lekplatsen.

Efter lunch och en välbehövlig liten middagslur var det dags att göra en sista kraftansträngning. Den sista maten inför morgondagens kalas och fest behövdes göras. Det känns som en evighet sedan vi hade fest, på riktigt med mat, tårta, vin och sol. Nu är det ju faktiskt så att vi har en hel del att fira, maken fyller jämnt och yngste telingen fyller fyra. Det händer trotsallt aldrig mer än en gång.

Jag har bakat och lagat mat i en vecka. Den som inte blir mätt får faktiskt skylla sig själv och skall tilläggas, den som om aftonen inte är onykter, men önskar att vara det, får också skylla sig själv. Vi börjar vid lunch med kombinerat barn och familjekalas och avrundar med grillning utan barn.

Jag tycker om anledningar att fira och skulle det vara helt och hållet upp till mig, så borde man få fira åtminstone två födelsedagar var om året. Jag är ganska säker på att Knatteligan håller med mig, men maken är mer tveksam. Han tycker inte om att bli firad, men han tycker om fest i största allmänhet.

På jobbet fick jag visserligen mycket gjort, men jag hade hela tiden årets sommarplåga med Eric Amarillo ringande inne i cellen och hade förmodligen inte stått ut en sekund mer än fram till halvdag. Jag är nog lika förväntansfull som snart fyraåringen. Fast skillnaden är väl att jag vet om vad de kommer att få för presenter. Så jag behöver inte vara lika nyfiken som dom.

Nu är det äntligen sommar och om två veckor börjar semestern. Det är bara lättare när solen skiner. Folk är bara lite snyggare, bättre och mer intressanta, när kulissen inte är iskallt snöblask.