november 2011


Jag är inne i en period när aktiviteterna avlöser varandra. Det mesta är ohyggligt roligt, men det finns lite tid för reflektion. Det blir lätt kaosartat och när det känns som om man ständigt ligger precis på marginalen. Det är lika hektiskt privat som på jobbet och ibland glömmer man bort vad som hände för två minuter sedan, för man är redan på väg i något nytt. Äldste Knatten tappade sin andra framtand i förra veckan. Själva lossnandet skedde i skolan, vilket jag upplever som en oerhörd lättnad. Sedan andra tanden föll ut har barnet misstänkt att jag är tandfén, ”jag misstänker dig starkt, mamma”. Istället för att få en guldtia, frågade jag nu i egenskap av misstänkt tandfé om det inte vore bättre att önska sig Pokémon kort istället för pengar? Sexåringen var genast med på noterna, med en ögonblinkning och ett stort fint tandlöst leende. Tandfén blev försenad, för hon hade inte hunnit till leksaksaffären under natten, men hon fick dispens till eftermiddagen dagen efter.

Övergången mellan att vara förskolebarn och elev har gått relativt lätt under hösten, vilket har varit en lättnad för hela familjen. I somras så var ordet ”skola” samt allt som eventuellt kunde tolkas som härhörande till detta stora skrämmande, fullständigt tabu. Men efter en vecka så refererades det ständigt till olika kompisar från klassen, vilket var skönt. En rad faktorer spelade till vår fördel, de flesta barnen kände inte varandra sedan tidigare, två andra klasskamrater kunde också danska, så denna kunskap blev lite ”cool” istället för att vara en outnyttjad kunskap och så vidare. En av mina rädslor inför skolstarten var att sexåringen skulle bli för stor för fort genom att dras med in i lekar som barnet inte kunde hantera, men istället har det handlat om att spela kula och nu Pokémon kort.

Äldste Knatten har inte spelat kula sedan tidigare, inte heller ägt ett enda Pokémonkort, istället var det ”Bakugan” plastkulor med tillhörande kort, men det känns åtminstone som hyfsat greppbart för den mossiga föräldern. När jag var liten spelade vi också kula, då var stenkulor sämst, glaskulor bra och porslinskulor oöverträffbara. Numera heter glaskulor ”glaror” har jag allvarligt fått förklarat för mig. Den som ställer pyramiden får alla kulor som har missat pyramiden, medan den som ”tatchar” den får pyramidens innehåll. Sexåringen tillhör kategorin som ständigt blir av med sina kulor. Nu har vi en begränsning på hur många kulor som man får ta med, dessutom har vi börjat träna på gården. Knatten skall inte behöva att känna sig som den ständiga ”loosern”.

I förra veckan hade vi Kulturvecka på jobbet, något som jag har varit med och samordnat. Det krävdes en hel massa extrajobb, förutom det vanliga. Dessutom fick jag i sista minuten en praoelev. En jättegullig femtonåring, men som dock skulle sysselsättas, så intressant som möjligt. I lördags var det så dags för att ha födelsedagskalas för den närmsta familjen. Vilket i mitt fall innebär arton personer. ”Det får bli köttgryta”, tänkte jag, ”det kan jag fixa dagen innan”. Glatt förträngde jag därmed att samma fredag även skulle innehålla glöggfest och tändande av all belysning i bostadsrättsföreningen. Dessutom skulle det naturligtvis inhandlas, hämtas barn, bakas tårtor också. Allt skedde naturligtvis. Men det är inte utan att man funderar på om man någonsin kommer att hinna njuta av något alls.

I lördags hade jag så min familjelunch och det var så oerhört mysigt att se alla. Riktigt firad kände jag mig också, massor av skratt och fina presenter. Maken skickades iväg på morgonen på gympa med Knatteligan och sedan vimsade jag omkring och gjorde ”det där sista”, som bland annat innebar bakandet av ytterligare en tårta, släpa hem fyra nya kassar från mataffären på cykeln samt bärandet av stolar och bord. Men helt ärligt fyra minuter innan första gästerna kom, så var alla fyra nyduschade, borden var dukade, salladen låg fint skuren i skålarna, köttgrytan puttrade och så gjorde även riset. Så varför gnälla?

”Det blir en lugn dag imorgon”, tänkte jag nöjt, när jag satt där och studerade mina gäster. ”Vi skall bara plocka fram adventsljusstakarna, inviga nya kaffemaskinen och och såsa runt på morgonen, det blir lugnt”. På eftermiddagen var det planerat att vi skulle kolla lite på julskyltningen, maken skulle åka tillbaka till Rotterdam och sedan en liten adventsfika med bästa kompisarna. Men så lugnt blev det väl inte så här i backspegeln, tvärtom så blev det storm med inställda tåg, regn som gjorde att promenad på stan inte var så lockande och så vidare och så vidare. Det blir sällan som man planerar. Om det någongång händer, så blir man närmast förvånad. Men tråkigt, nej det är väldigt sällan som jag upplever det som riktigt tråkigt faktiskt. Tvärtom så är det nog så att när det inte blir som man hade planerat, så blir det någotannat och det kan vara minst lika bra, fast man inte hade funderat i just de tankebanorna. Det är det fina i livspusslet, överraskningsmomentet. Men alla dagar är inte värda att fånga, faktiskt det gäller att sålla.

Annonser

Förra veckan hade familjen förmånen att ha maken hemma. De skulle påla ett nytt hus utanför hans kontor och det ansåg han skulle vara störande för arbetsfriden, därför tog han med sitt arbete och flög hem till oss. En vinstlott för oss alla, för min del insåg jag att det är en otrolig skillnad på att vara två vuxna som skall lämna, hämta, handla och laga middagar och allt annat pyssel. Man får helt plötsligt tid över, man kan läsa en bok själv eller någon extra för ungarna eller ta en spontan dusch. Helmärkligt.

I lördags var det dags för det första av mina tre kalas. Jag gillar att fylla år, jag tycker även om när andra fyller år, jag tycker att vi firar för lite överhuvudtaget faktiskt. Vi lever förmodligen bara en gång och varför skall man då inte passa på att högtidlighålla så många av dessa dagar som möjligt? Antingen det gäller mig själv eller att fundera ut kul presenter för andra, så känner jag alltid samma förväntan. Lördagen inleddes med att Knattarna skulle på gympa, ömma modern som hade kommit ner över helgen och jag begav oss till sporthallen. Det var extra spännande att mormor var med och tittade. Efter lunch skickades familjen ut i skogen. Jag hade en hel timme av egentid innan mitt kalasande skulle börja. Naturligtvis använde jag denna tid till att sätta in räkningar i en pärm. För vad skall man annars göra om man får en stund över? Jag menar jag har lagt dem i en plastmapp under året och köpt en ny pärm, men just själva förflyttandet mellan plastmapp och pärm har liksom inte blivit av. Det har stört mig, men eftersom jag nu har dröjt med processen i tio och en halv månad så kan man undra varför man får för sig att just denna tidspunkt kändes optimal.

Kusinen anlände och vi drack ett glas vin (eller två). Sedan begav vi oss till simhallen, där vi skulle möta upp för att ha, om inte förfest, så en försammankomst. Vi bubblade oss igenom bubbelpoolerna och begav oss sedan in i bastun. På minste Knattens inrådan, ”mamma, man kan inte ha födelsedagskalas utan godispåsar”, så hade jag gjort godispåsar till mina gäster. Påsen hade ett fint, mycket rosa Askungemotiv på (under förevändningen att jag är av honkön), men innehållet var lite mer vuxeninriktat, shampo, inpackning till håret, fotskrubb, ansiktsmask, bodylotion samt en liten tetrapack vitt vin med tillhörande sugrör. Efter denna förbättring av anletsdrag och välbefinnande, gick vi och åt middag, därefter gjorde vi ett stopp på en tapasbar och drack Cava. Många fniss och skratt blev det, men även en del mer djuplodande konversation. In vino veritas.

Efter att ha skiljts åt, travade kusinen och jag hem i den kalla november natten. Vi hade bestämt oss för att avsluta kvällen med en film och mer vin. Det första var en bra idé, det är härligt att avsluta med en film, men det där vinet borde ha bytts ut mot annan dryck. Man kan tycka att man borde ha lärt sig något under livsresan, men så är icke fallet. Hursomhelst så kände jag ytterst tydligt efter sex timmars sömn att jag föredrog om jag blev serverad frukost och inte behövde göra något själv. Kusinen och jag traskade iväg och åt brunch på ett café, vilket var ett mycket bra val. Trots mitt något trötta tillstånd, kände jag mig ytters väl till mods, tänk att man iallafall har lyckats skramla ihop några riktigt goda vänner, som man kan ha så roligt tillsammans med. Då är man rik.

Veckan innan hade inneburit både influensavaccinering och mammografi. Det är som sagt en prövning att fylla jämnt, när man har uppnått den här åldern. Men just inledandet av mitt firande, känns helt klart lyckat. På lördag är det dags igen, då är det familjen som skall trakteras. Fyraåringen har återigen flaggat för att det inte är något riktigt kalas om man inte får någon godispåse, så jag får väl göra nya. Men jag tror att innehållet blir mer barnvänligt denna gång.

Imorse när jag cyklade till jobbet sken solen, luften var kall och himlen klar. Vintern har kommit, de döda lövhögarna blir vackra i sin frostskrud. Fyraåringen konstaterade att månen var uppe när vi begav oss av hemifrån. Barnet är för tillfället mycket upptagen med att registrera sin omgivning, precis som om det vore första gången som det iakttar årstidernas förändringar. Det har kommit en medvetenhet hos fyraåringen som inte har funnits tidigare, det är så härligt med dessa funderingar över sakers tillstånd. När vi kom fram till förskolan utbrast barnet: ”titta, någon har ritat ett kors på himlen” och vi stod en stund och tittade på det vita korset, tecknat av två för längesedan försvunna flygplan och jag njöt av att känna den lilla vantprydda handen i min. Tiden stod stilla, vi delade nuet och värmen gick emellan oss som på ett pärlband.

Det är så märkligt att var gång som tiden gör sådana stopp, så påminns jag om hur oerhört skört livet är, hur viktigt det är att bara vara här och nu, våga sluta stressa vidare och bara njuta. Jag är dålig på det, men det börjar bli bättre, Knatteligan har haft den effekten på mig.

Det är mycket tal om att hitta balansen i en mängd självhjälpslitteratur just nu. Jag läser väldigt sällan sådana böcker, men jag läser ofta om böcker i allmänhet i och med mitt intresse och jobb. Även om jag ofta upplever saker inom självhjälpsindustrin som rent ”hokus pokus” så är det något tilltalande med just balans. Vid den här årstiden tänker jag oerhört mycket på livets mer svarta sidor, av en mängd olika anledningar, ljuset försvinner, löven faller ner, många av de människor som jag har älskat som har gått bort hade sina födelsedagar under just hösten och vintern.

Innan vi fick barn brukade jag åka ner ordentligt på botten just i november, ligga där och kräla i alltings förgänglighet. Nu finns det tack och lov inte lika mycket tid att göra det, numera hinner jag knappt ta av avgundsbrunnslocket och titta ner i det mörka, motbjudande kalla, förrän någon kräver min uppmärksamhet. Det är skor som behöver tömmas på sand, teckningar som behöver tejpas, tvätthögar som måste läggas i maskiner, sagor som måste läsas, mat som skall lagas, kramar och pussas som utbyts. Det finns inte tid över att djupdyka i misär, men naturligtvis smyger jag fram till det där locket och ruckar på det mellan varven. Jag dras dit, till sorgen, hatet och orättvisorna, samtidigt bejakar jag värmen, ljuset och hoppet. Det är ett kretslopp, där allt är sammanflätat.

I oktober skulle min pappa ha fyllt år och varje år tänder jag ljus för honom i fönstret. Saknaden går aldrig bort helt, varje år så känns det som om det är något nytt på min livsbana, som jag på något sätt skulle ha önskat att han visste om eller delade. Igår skulle min morfar ha fyllt 99 om han hade levt, i morgon är det min mormors födelsedag och trots att hon lämnade oss i augusti förra året så känns såret fortfarande färskt. Jag kan fortfarande höra hennes röst i mina tankar, se hennes leende ögon, känna hennes mjuka kind mot min eller hur hennes skrovliga händer höll i mina.

Kanske är det just det som är balansen, att väga det levande med dess motsats. De älskade människor som man mist, känns levande genom att de har byggt bo inom oss. Det är omöjligt att föreställa sig hur det skulle ha varit om vi inte hade mött de människor som betyder mest för oss. Balansen uppnås först när man bestämmer sig för att vara levande just nu. Därför väljer jag att tända ljus för mina älskade döda, på deras födelsedagar istället för dödsdagar, för att fira livet och det vi har delat. Jag har inte lust att fira att de har gått bort, då får det istället vara till minne av dem.

Imorse delade jag ett speciellt ögonblick, med en fyraåring som brann av nyfikenhet och intresse för något som inträffade just precis då. Det var en påminnelse för mig om att det är härligt att leva nu, idag och här. Den kalla luften, den klara himlen och det pulserande livet i en liten kropp, jag kände mig översköljd av kärlek och tacksamhet för att få finnas till.

Barn gör inte som vi säger, utan som vi själva gör, har någon smart människa sagt. Det är verkligen så. Samtidigt vill man inte att barnen skall ärva dina rädslor. Därför hycklar vi vuxna ofta i situationer som vi anser kräver det. Min ömma moder är höjdrädd, gissa vem som fick åka de vildaste berg och dalbanorna vid så späd ålder som möjligt? Just det, barnet, som råkade vara jag. Jag älskar verkligen att åka alla de våghalsiga attraktionerna på nöjesfält, klättra högt och jag trodde stenhårt på att det inte var farligt, för det hade ju mamma sagt.

Jag hatar dock sprutor. Jag vet att det knappt känns, jag vet att man gör det för att man inte skall få eventuella motbjudande sjukdomar, jag vet, jag vet, jag vet. Men när jag själv skall stickas så förvandlas sjukvårdspersonalen till drägglande monster, med huggtänder, världen börjar snurra och huvudet fylls med massor av konstiga bilder om sprutor med luft, salpetersyra eller andra gifter. Jag kallsvettas, blir torr i munnen, känner mig sjuk och har svårt att få luft. Även om själva processen är över på ca 40 sekunder, så hinner jag känna hur livet passerar i revy. Det är inte ett självvalt tillstånd, jag kan inte påstå att jag gillar dessa hysteriska drag i min personlighet, men så är det. Jag har ingen aning om vart det kommer ifrån.

Men naturligtvis tvingar jag mina barn att vaccinera sig. Jag talar om att ”det känns knappt”, ”det är snabbt överstökat”, ”om du inte gör det kanske du blir sjuk”. Om det inte hjälper tar jag fram stora mutmaskineriet att man kan få en serietidning efteråt och om det mot all förmodan inte skulle hjälpa, så håller jag helt sonika fast ungen. Vilket var fallet för två år sedan när de skulle vaccineras mot den stora farliga influensan. Två gånger per unge. Jag höll fast dem och lirk-hot-uppmuntrings-mut viskade i deras öron. Jag hyllade dem efteråt, men när det var dags för mig att ta min egen spruta så svimmade jag. Hur pinsamt som helst. Ingen klubba fick jag heller.

Igår skulle vi ta influensavaccin på jobbet. Det var frivilligt. Eftersom jag har en hel del roligheter som jag helst inte vill missa de närmsta veckorna, så tänkte jag att det var lika bra att jag tog denna spruta. Dessutom har jag vid två tillfällen fått influensa, när jag har varit ensam med barnen och då haft så hög feber att jag inte har kunnat ta hand om mig själv eller ungarna. Maken har fått flyga hem. Om man kan undvika det så är det bra. Det värsta är om vi alla blir sjuka samtidigt.

Nåväl, när vi radade upp oss för att få sprutan kände jag hur väggarna kom smygande. Vi stod och småpratade och helt plötsligt känner jag att paniken är på väg, jag hör inte riktigt vad de säger runt omkring mig och när en sjuksyster kommer ut och ber oss fylla i ett papper blir jag nästan panisk, eftersom jag knappt kan läsa vad som står på lappen och pennan funkar inte. Jag försöker att lugna ner mig, jag vill inte att de runt omkring mig skall inse hela vidden av hur obehagligt jag tycker att det är, men jag känner att jag är väldigt nära att svimma. Som tur är har jag bara två personer framför mig, medan kön växer och växer. ”Bara få det överstökat, bara få det överstökat,” hör jag inne i mitt huvud.

När jag går in berättar jag att jag behöver få sitta ner och att jag är ”lite stick rädd”, vad det nu innebär är faktiskt ganska diffust. Sjuksyrran är snäll, proffesionell och pratar med mig hela tiden, jag mumlar till svar och stirrar in i väggen. Hon försöker få ögonkontakt med mig, men jag stirrar stoiskt in i den murade väggen och så är allt över. Det kändes knappt, men å andra sidan är det inte smärtan som skrämmer mig, det är något annat, vad det är är oklart. Jag tackar för hjälpen och på ben fyllda med gelé går jag ut. Jag bestämmer mig för att prata med en kollega om ett ärende, ta en kopp kaffe och sitta ner innan jag skall cykla hem.

Jag hittar kollegan i kön och berätttar vad jag har fått reda på angående vårt gemensamma ärende. Helt plötsligt ser jag hur hennes ansikte ändrar form, hon börjar mer och mer likna en bild av Salvador Dalí. Det är fullständigt surrealistiskt, jag ursäktar mig hastigt och går ut till kaffemaskinen. Där sitter tre kollegor i sofforna och jag sjunker ner och försöker följa deras samtal. Hela tiden mal tankarna på inne i mitt huvud, hur kan det komma sig att jag blir så hysterisk av att ta en spruta? Vad hände egentligen med kollegans ansikte? Håller jag på att bli galen?

Små barn skriker när man vaccinerar dem, barn skriker innan, under och efter man skall ge dem en spruta. Tonårstjejer blir fnisshysteriska och tonårskillar är tuffa om de skall få en spruta. Vuxna brukar bara resignera inför det faktum att det behöver göras. Jag uppmuntrar mina barn att det är viktigt och man måste göra det, medan jag själv gör det mesta för att undvika att göra det. Jag är en hycklare av stora mått när det kommer till sprutor. Imorse när jag kom till jobbet hade kollegans ansikte gått tillbaka till sitt vanliga, härliga utseende. Jag tror inte ens att hon själv vet om att hennes ansiktform för en stund var en hängande oval i ett naket träd i en öken.

Jag skulle kunna somna stående, det är så mörkt att man knappt kan lokalisera väckarklockan. I lördags när väckarklockan ringde klockan sju var jag knappt medvetande om att det var helg. Hur kommer det sig att jag lite klämkäckt tyckte att det var bra att ha inplanerade aktiviteter för barnen på helgerna i augusti? Förklaringen ligger förmodligen just där, i augusti känner man sig inte som en zombie på morgonen. Maken och jag har det längsta undvikit att ha planerade aktiviteter på helgerna, av den enkla anledningen att vi ses varannan helg och då har vi oftast annat att göra än att följa schemalagda tider. Rastning av Knattarna kommer vi inte undan, oavsett om det är schemalagt eller inte. Det känns som om utmaning och utmattning, mat och vila, är ett måste när man har Knattar. Jag förundras alltid när vänner med barn hävdar att de har haft en lugn helg, hur lyckas de med det? Lugnt hemma hos oss är när de ovanstående fyra komponenterna hamnar i harmoni. Då kanske det är lugnt, en liten stund.

Morrande lämnade jag den varma sängen i lördags morse, tog mig ut i badrummet och insåg att jag inte bara kände mig som en zombie, jag såg ut som en också. En knapp timme senare var vi frukostade, påklädda och påväg till sporthallen. Fyraåringen tog sig an sin gymnastik med liv och lust, sexåringen hittade en kompis som också väntade på sitt småsyskon. Två tomma plastmuggar och en studsboll var det enda som behövdes. Själv drack jag kaffe och tittade på den stolte yngste Knatten som med en fullständigt brinnande energi och total koncentration följde den ena av hinderbanorna. Sexåringen och kompisen formulerade någon slags komplicerad bollek. Efter fyrtio minuter anlände maken, som inte hade kunnat somna om efter vår avfärd. Vi satt och småpratade. Efter en tur förbi torget åkte vi hem och åt lunch, sedan sov vi middag. Sexåringen protesterade lite men somnade snabbt. Efteråt åkte jag och handlade och ungarna lekte med grannarna. Maken höll ställningarna hemma. På kvällen såg vi ”Så mycket bättre” under ganska kaosartade former, hela familjen. Det där med familjeunderhållning kan lätt urarta, iallafall hemma hos oss.

Söndag, farsdag och tillika pannkaksfrukost. Maken fick fina presenter, fyraåringen hade gjort ett bokmärke, laminerat med ett löv på. Det stod ”I löv you” på med stora fina egenpräntade bokstäver. Jag kände att jag älskade den pyssliga personalen på dagis som hade inspirerat denna fiffiga present. Sexåringen hade gjort ett familjeporträtt och hade till och med fått med makens älskade dator på bilden. Det var en oerhört genomarbetad bild, med massor av detaljer och stor text: Grattis på farsdag! Jag kände mig märkligt nog ganska rörd, farsdag har varit en märklig högtid för mig de senaste tolv åren då jag inte har haft någon som epitetsmässigt har kvalat in i rollen. Möjligtvis min plastfar, men vi har båda känt oss lite obekväma i de roller som denna dag indirekt tilldelar oss om vi skulle fira denna dag. Men nu får alltså maken vara far och vi får ytterligare en anledning att fira.

Efter en lång frukost, begav vi oss till simhallen. Det är bara sex veckor kvar av terminen på simskolan och formen måste finslipas. Familjen skulle cykla dit, jag kände mig lite mindre svettig av projektet eftersom vi nu var två vuxna. Vår baddare har haft problem med att flyta på magen och jag kände att det förmodligen handlade om att rädsla för att sväva fritt i vattnet. Vi började med några sedvanliga turer runt äventyrsbadet, gick vi och satte oss i den stora värmepoolen.

Efter lite lirkande fick vi av barnet luftkuddarna runt armarna under förevändning att barnet ändå bottnade. Sedan sköt maken och jag minste Knatten mellan oss i det varma vattnet. Efter ett par minuter utvidgas avståndet och fyraåringen kände sig säkrare, till slut ville ungen inte sluta att prova den nya glidande känslan. Sexåringen kände sig utanför, på grund av att fyraåringen fick så mycket beröm och uppmuntran. Det är inte så lätt att vara storasyskon, det hjälper inte alls att veta att man själv har fått samma förutsättningar för några år sedan. Maken och sexåringen försvann bort till vattenrutschkanan, fyraåringen och jag fortsatte glidövningarna. Ungen var så stolt och ville absolut prova mer, dessa nyvunna egenskaper kliade för att få komma ut och övas. Ögonen blev helt röda av allt klor, men med brinnande iver skulle det göras om och om igen.

Imorse vaknade jag med kuddränder i ansiktet, alldeles för sent. Min familj låg huller om buller omkring mig. Värmen från allas kroppar, min favorithög av människor, sovljuden, den rufsige, rödkindade sexåringen, den nappkluckande fyraåringen, maken ihopkurad, det var svårt att motivera sig att gå upp. Jag tittade på mina kuddränder i badrumsspegeln och tyckte att de var klart mycket snyggare än zombielooken från i lördags. Utvilad är en överdrift, men en händelserik helg med de man tycker bäst om ger iallafall lite mer energi än man kanske annars skulle kunna uppbåda.

I förra veckan hade jag förmånen att ha ett par extra dagar ledigt, Knatteligan och jag var tillbaka i min hemstad. Hur man nu kan kalla något en hemstad, när man inte har bott där på 18 år, men så är det, lika lite som man kan byta fotbollslag bara för att man flyttar, så kan man förflytta en känsla av vart man kommer ifrån. Men min hemstad bor jag alltså inte i jag har bara hemma någonannanstans nu. Min ömma moder hade även tagit ledigt från jobbet, så vi hade lite extra tid tillsammans och det var oerhört lyxigt. Vi var på Naturhistoriska museet och tittade på alla uppstoppade djur. Störste Knatten tyckte bäst om fåglarna och de flygande ekorrarna, minste Knatten tyckte att elefantens ögon var läskiga och ville därför bara titta på benen.

Det fanns dessutom en okapi, det vackrast djuret på jorden enligt min smak. Dess skimrande nötbruna päls och randiga ben. Jag har haft turen att få se dessa djur massor av gånger på Rotterdams Zoo och jag förundras alltid över hur deras päls kan ha en sådan lyster. Knattarna vet om att det är mitt favoritdjur och de ville båda att jag skulle uppmärksamma att de hade hittat en okapi på museet. Det var så mycket att titta på, men som vanligt så drabbas man av en viss trötthet efter ett tag.

Jag var dessutom seg för att jag hade varit ute och slarvat med en god vän. Vi hade inte träffats på länge, så det var en hel del som skulle avhandlas. Sent blev det och många skratt, precis så där härligt som det ska vara med gamla vänner. Det är bara vissa människor som man känner så för, som om man liksom bara fortsätter och fyller i det tomrum som har bildats sedan förra gången man sågs. Det är sådana vänner som man skall vara rädd om. Men när vi gick inne på Naturhistoriska dagen efter, så kände jag att det var lite svårt att behålla den röda tråden i besöket. Tankarna vandrade iväg till vad vi hade pratat om dagen innan och en uppstoppad trut eller blåmes kunde liksom inte skingra gårdagens samtalsämnen.

Dagen därpå skulle sprang jag på en annan gammal vän. Det var säkert två år sedan vi sågs och det första personen frågade mig var om jag hade ångest inför min stundande födelsedag. Nästa fråga var hur maken och jag kunde stå ut med att bo så långt ifrån varandra. Jag blev ganska förvirrad, för samtidigt skulle jag blåsa på fyraåringens varmkorv som var för varm och även om jag var glad att träffa personen, som också hade sin familj med sig så visste jag inte riktigt vad jag skulle svara. Faktum är att vad det gäller åldern så kan man ju inte göra något åt det, så det bekymrar mig inte och vad det gäller mitt och makens förhållande så vet jag inte om det är något som jag vill diskutera med någon utomstående. Har man inte träffats på ett par år så borde man kanske ha något annat att prata om eller så kanske det är den andra personens ångest som dallrar. Hursomhelst så kände jag att jag helst inte ville bli nerkladdad med andra människors åldersnojjor.

Jag tror att om man hakar upp sig på form istället för innehåll, så är det lätt att gå vilse. Jag bor i den här kroppen, men det är jag som fyller ut den med mening, innehåll och upplevelser. Om kroppen blir ett år äldre, så innebär det ytterligare 365 dagars innehåll, erfarenheter, skratt, kunskap och kärlek. Jag ångrar bara saker som jag inte har gjort, de gånger jag har hamnat i en återvändsgränd har jag på någotvis hittat vägen tillbaka eller byggt en bro över på andra sidan.

Jag ser på kärleksrelationer på samma sätt. Om man nu, som jag, har haft turen att hitta en människa som man vill vara tillsammans med resten av sitt liv, då kan man inte bara släppa taget om den personen bara för att det är lite krångligt. Självklart vill jag bo tillsammans med min man och våra barn under samma tak, i samma stad, i samma land. Det är inte bara det vanligaste sättet, det är även enklare på alla sätt och vis. Men vi måste båda få luft. Personligen tror jag mer på att få saker att fungera än att bara välja en enkel lösning.

Men med det sagt så kan jag också säga att maken får mig att skratta, jag känner mig som en bättre, smartare och snyggare person i hans sällskap och vi har en hel del gemensamma hemligheter. Vi har även en resa framför oss, såväl som att vi har delat en historia om man ser sig om i backspegeln. Livet och kärleken hör ihop, det går hand i hand. De människor som man älskar ger innehåll och mening, utan dem blir livet tråkigt och grått. Ett år, ett grått hår, en rynka eller något kilo hit eller dit, är knappast något livsavgörande, men kärlek och vänskap gör den stora skillnaden om det var värt det i slutändan.

Fyraåringen ligger efter i talet om man jämför med sexåringen. Jag har försökt att inte stressa över det, det kommer när det kommer och visst kommer det, för nu går det inte att få stopp på ordflödet. Både och maken och jag älskar ord, vi pratar, läser högt, försöker att diskutera saker som har hänt och som vi har sett. Men som sagt, människor är olika. Sexåringen har redan tidigt imponerat på oss med sin ordrikedom, sättet ungen har konstruerat meningar, underfundigt men korrekt. Fyraåringen har istället varit oerhört kreativ i att skapa, rita och sätta ihop saker. Men igår när vi skulle ta tåget hem från mormor efter höstlovet går sexåringen för nära kanten, enligt fyraåringens tycke och utbrister: ”akta dig för avgrunden”. Vi blev helt mållösa, hela familjen och bara tittade på fyraåringen, för det var så träffsäkert. Mellanrummet mellan perrong och tåg är en avgrund om man är 108 respektive 123cm över havet.

En timme senare har jag en sovande fyraåring i knät och sexåringen byter hattar och hår på sina legogubbar. Vi är lite trötta alla tre, men den äldste Knatten har en tendens att bli fullständigt överaktiv istället för att vila om man inte råkar befinna sig i närheten av en säng. Sexåringen byter kroppar och huvuden och jag känner efter hur skönt det har varit att få vara ledig ett par dagar.

Det här är nog den värsta tiden på året, det är som om motivationen för allt har gått och gömt sig. I oktober hamnar jag alltid i dimman, av flera olika orsaker. Det är inte så att jag misstrivs med livet, tvärtom faktiskt, men det är bara det att det är så mycket lättare på våren. Det känns som om jag kan hålla på med arbetsuppgifter dubbelt så länge som om minsta ansträngning tar på krafterna. Jag skulle kunna somna stående. Sexåringen pysslar med sina legogubbar och försöker dra in mig i leken, ”du kan vara den dubboroid mamma, så kan jag ta surfgubbens huvud och sätta den på skelettet, vad blir jag då?” Jag vet inte ens vad en dubboroid är, än mindre vad ett skelett med surfgubbe kan tänkas heta. En ”surforoid” naturligtvis. Tyngden och värmen från fyraåringens varma kropp fyller mig och leken får mig att glömma tröttheten för en stund.

På måndagen kommer jag till jobbet, lite mer än halvfull av arbetslust. Men så går jag in i personalrummet och ser att någon (jag misstänker de två kvinnorna ur ledningsgruppen) har lagt ner tid och energi på att ”pimpa” upp det kala rummet. Det finns plädar och kuddar i sofforna, på borden finns tända ljus, ett par lampor och växter har placerats ut. Skålar med frukt och godis står på borden. Tänk vad lite som behövs för att man skall bli glad, jag vet att de knappast hade mig i åtanke när de gjorde det, men det känns helt klart förmånligt och uppiggande att få ta del av det. Kanske kan det här få folk att slå sig ner i sofforna igen, jag saknar verkligen att få lyssna på annat än kollegornas gnäll, en inbjudande miljö kanske kan stimulera till lite roligare samtalsämnen, än att bara köra på i gamla invanda fotspår.

Väl på plats inne i mitt krypin på bibblan, så av verkas först ett möte angående en kulturvecka som känns som om den spretar åt alla håll. Jag är en av spindlarna i nätet, men det känns som om de flesta har tankarna på annat håll. Jag försöker hålla kvar den där mysfaktorkänslan från personalrummet. Därefter avhandlar jag ett antal klassbesök och försöker slutligen få ihop ett mail som jag har filat på i flera veckor. Efter lunch så kommer det äntligen, det där flytet som jag har väntat på, jag får positiva besked som resultat av mailet.

Några tjejer från nian kommer in och vill se på musiken från ”så mycket bättre” från i lördags, de diskuterar klädsel. Jag står och plastar lite böcker. Senare på eftermiddagen går jag på ytterligare ett möte och när det äntligen är dags att trampa hemåt blir jag stoppad av en glad yngling som delar ut reflexvästar. ”Om du inte syns så finns du inte” står det med reflexfärg på ryggen av denna illgula väst. Ynglingen trär bredvilligt den runt ryggen på mig. Hans glädje smittar av sig.

Fyraåringen beskådar mig med avundsjuka ögon när jag stegar in i denna gula tingest på dagis, ”jag vill också ha en sådan fin väst, mamma”. Jag lovar att jag skall försöka hitta en i passande storlek. Kanske är det så att vi vissa dagar behöver fina personalrum och reflexvästar mer än andra. Uppskattande blickar, blöta pussar och hårda kramar från sina ungar gör det också lättare att andas. Lite flyt på jobbet underlättar också, att inte alltid känna att man måste streta i uppförsbacke.

Vad det än är så är det helt klart lättare att uthärda novembermörkret om man känner att man inte känner sig stressad och genomskinlig. Men nu har jag iallafall en reflexväst som jag kan dra på mig, fyraåringen har lärt sig att använda ordet ”avgrund”, sexåringen har konstruerat en surforoid, maken kommer hem i helgen och åttorna på min skola får besök av författaren Niklas Krog i början av december. Livet är inte så pjåkigt trots allt.

Nästa sida »