november 2009


Det är allt bra fiffigt det där med att när det är som mörkast, tråkigast och man är som tröttast på hela året, så skall man tända ljus och fira jul. Man kan faktiskt undra om Jesusbarnet hade en aning om vad han ställde till med när han föddes.

I någon slags dimmig analys så inser jag att de elektriska ljusen skall symbolisera stjärnhimlen och då specifikt stjärnan över Betlehem som ledde de tre vise männen rätt, i sitt sökande efter frälsaren som föddes. Men jag undrar ändå, när jag sitter här i kvällsmörkret och ser alla adventsljusstakar och stjärnor i folks fönster om inte hyllningen till julens stjärnor trotsallt mest gör att EON och andra elbolag gnuggar händerna såhär års. Inte för att kasta någon som helst skugga på julen, alls icke jag är julfrälst helt klart.

Jag älskar alla ljus, julkort, pepparkaksformar, julklappar och mat som hör tiden till. Men Betlehems stjärna känns ljusår härifrån när jag skådar plommonträdets blå ljusgirlang, som maken med livet som insats klättrade runt och satte upp igår. Slippriga, hala grenar, en hel del svordomar, men sedan satt den på plats. Faktum är att maken faktiskt sammanlagt tre gånger, oerhört osjälviskt offrade sig för att hänga upp belysningen, eftersom jag hade lovat grannarna att vi skulle göra det i år och som vanligt när jag lovar något så involverar det att maken,någon släkting eller vän blir satta i arbete. Det är ju så tråkigt att arbeta ensam, eller hur?

Den första omgången ljusslinga som jag övertalade maken att klättra omkring och sätta upp, var en variant som någon galning måste ha konstruerat i någon slags veritabel ljusglädjeyra, en ring med fem olika förgreningar av ljusslingor skulle frälsa oss från mörkret. När vi hade trasslat ut alla slingor (jag) och maken satta upp, så var det någon slags glappkontakt i skiten, så det var bara att ta ner skräpet igen.

Tanken på att vi efter en timmes trasslande, klättrande, svärande och kopplande skulle ge oss ner på stan och köpa en ny belysning, fanns inte i vår tankevärld. Jag rotade vidare bland gemensamma utesaker i källaren och fann en blå slinga, samt något slags ljusnät. Maken grymtade visserligen något när jag släpade upp mina två fynd från källaren, men som den godhjärtade människa han nu en gång är så gick han med på att göra ett nytt försök.

Fört klädde vi en buske i ljusnätet och det blev faktiskt ganska snyggt, stärkta av framgången, gick han med på att klättra upp i plommonträdet ytterligare en gång. Till saken hör att en av våra mer konstnärliga grannar hade önskat att vi skulle sätta upp belysningen som ett hjärta, åt detta fnös maken ljudligt. Här skulle inte bli något hjärta utan en del grenar virades in och det blev riktigt bra.

Till historien hör att den konstnärliga grannen var ute och beskådade makens irrfärder bland grenarna och upprepade sitt önskemål om hjärtform. När detta inte väckte bifall från varken makens eller min sida, så bestämde sig grannen för att inhandla ännu en ljuskedja för att fylla ut de övriga grenarna i trädet. Unisont tänkte både maken och jag: ”lycka till med klättringen”. Vi tänker nämligen sitta i vårt köksfönster och se när grannen klättrar omkring och fäster nästa ljuskedja, kanske läppjandes på glögg. En sak är säker vi tänker inte anmäla oss frivilligt till att trassla ur skiten ur trädet i januari. Bara tanken på fler ljuskedjor gör oss båda lätt irriterade och från min sida så ligger ett nästan hysteriskt asskratt på lur bara jag tänker på det.

Men nu är det ljus i vårt hus både inne och ute. man kan bara undra varför firandet av denna högtid måste föregås av så mycket bestyr som man blir stressad av. Men det är nu en gång för alla så vi människor är ihopskruvade, vi älskar att stressa, fylla oss med ängslan och jagande efter att leva upp till de traditioner som vi kallar vårt kulturarv. Jag är precis likadan och jag längtar efter att få se adventskalendern med knatteligan imorgon och tända adventsljusstakarna.

Jag har haft en sådan där vecka på jobbet som man helst vill glömma och som tur är så brukar jag göra det också. Fullständigt överhopad med jobb och dessutom en del elever som har betett sig riktigt illa. Så illa att jag har behövt tala med deras mentorer som i sin tur har talat med föräldrarna. Idag kom samma elever in och betedde sig likadant igen, man börjar faktiskt fundera på om världen håller på att bli fullständigt galen. Dessutom avslutade de sin lilla sejour med att tycka att det var förfärligt orättvist att deras mentor hade trott på min ”version” av händelseförloppet och att de dessutom hade talat med föräldrarna. Vem vill vara orättvis? Inte jag iallafall, så imorgon skall jag besöka klassen när de har mentorstimme.

Men det klart jag kanske är orättvis som inte tycker att det är mitt arbete att sopa upp gammalt skräp efter just dessa elever, jag kanske är orättvis när jag tycker att det är märkligt att återfinna alla böcker på tyska inslängda under en hylla när de lämnar biblioteket, kanske kan man till och med kan kalla mig petig som inte tycker att det är fullkomligt normalt att samma elever gång på gång gör konfetti av tidningarna och sedan undrar varför det inte finns några, som tycker att jag kan gå och hämta eller köpa nya.

För att inte tala om hur ”fattigt” biblioteket är och att de minsann inte använder det alls, trots att de varje rast sitter just i bibliotekets soffor och att de dagligen använder de datorer som finns till deras förfogande därinne.

Jo, jag är faktiskt ganska petig eftersom jag tycker det är märkligt att fjortonåriga elever inte vet om att man inte ligger med fötterna uppe i en soffa, speciellt inte eftersom man har ytterskor på sig. Jag brukar även påpeka att eftersom det finns både stolar och soffor att sitta på, så tycker jag inte att det är helt självklart att man väljer att sätta sig ovanpå ett bord. En annan liten detalj som kan tillföras min orimlighet det är att jag inte tycker att just skolbiblioteket är en plats att leka tafatt i, dricka läsk i, spela diverse bollspel i, skrika eller terrorisera varandra på. För att inte tala om hur fullständigt horribelt det är att jag slänger ut personer som tycker att det är roligt att kasta tidningar på yngre elever när de sitter och spelar schack.

Man kan egentligen undra vilken fullkomlig hagga jag är, som trots att jag arbetar deltid, tycker att det är viktigt att biblioteket är öppet för alla så mycket som möjligt. Att jag hela tiden strävar efter att man skall kunna bedriva verksamhet, såsom lån av böcker, sökande av information, beställning av material, brännande av talböcker till elever som behöver det, planera undervisning inom ett otal områden och vara allmän samtalspartner vad det gäller boktips, högläsningsböcker, horoskops uttydning, beställning av material inom specifika områden, laga, plasta och katalogisera material, planera författarbesök, studiebesök och samtidigt ha öppet. Det är helt enkelt inte rättvist mot dessa stackars elever att jag inte ger min fulla uppmärksamhet till deras behov av att jag ställer tillbaka deras stolar, sopar efter dom, rättar till de böcker som de har ställt på fel plats för att det är roligt. Jag är faktiskt en hemsk människa, jag kommer direkt att erkänna det vid morgonens möte.

Men det klart eftersom jag nu är en rabbiat kärring, så tänker jag också upplysa dom om vad jag kunde ha skrivit i det mail som gick hem till deras föräldrar. Det faktum att sju personer ivrigt hejar på den åttonde som skräpar ner just den gången, som surfar in på en site med titlar som ”eat my poo”, snurrande köns organ eller hur några feta män hånglar med varandra i bastun, förstör datorerna så att de inte går att använda eller som gömmer böcker, kastar dom på golvet eller gör konfetti av tidningar som det finns knappt sjuhundra andra elever som därmed inte få möjlighet att läsa, gör inte att de sju som tittar på är fria från ansvar. Att stå brevid och fnittra förtjust eller vråla av garv är faktiskt att delta. Det är nu en gång så för alla att såvida man inte lever på en öde ö så har man ett kollektivt ansvar.

Varje gång det limmas igen ett lås, krossas en fönsterruta, körs igång ett brandlarm, hoppas sönder en soffa, så stjäl det pengar, tid och energi som kunde användas till bättre saker. Saker som gynnar alla. Varför skall ständigt den stora massan få betala för vad ett fåtal personer beter sig illa? Det kallas faktiskt kollektiv bestraffning och det är inte ens lagligt.

Allt handlar egentligen om att sätta saker och ting i perspektiv. De flesta skolbibliotek har stängt och öppnar bara för låntagare eller personer som skall använda datorerna för specifika arbetsuppgifter. Så kan man också ha det.

Fantasi är för det mesta en ganska bra sak att ha, men när man skall ta vaccin så borde man kunna trycka på en stop knapp. Jag är faktiskt inte speciellt stickrädd längre, jag blev av med just den rädslan när jag födde vårt första barn. Men i fredags var det då min tur att vaccinera mig.

I vår stad har de, för att kunna lösa vaccinationerna så fort som möjligt, iordningsställt en gammal sjukhuslokal som för tankarna till ett gammalt koncentrationsläger. När jag fick kallelsen från min egen vårdcentral så var det bara min vanliga läsgirighet som gjorde att jag faktiskt insåg att jag inte skulle till vårdcentralen utan till en helt annan adress. När man slog upp adressen så fick man färdbeskrivning till en förskola, som jag aldrig hade hört talas om. Jag frågade lite folk på jobbet om adressen, eftersom jag inte är infödd här och fick reda på att stället låg i andra ändan av stan och skulle generera tre bussbyten, det fick mig att inse att cykeln trotsallt var det bästa transportmedlet.

En femtio minuter cykeltur, utan lunch, eftersom jag var rädd att köra vilse tog mig från ena änden av stan (min arbetsplats) till den andra ändan (sjukhuset) och eftersom det stod i kallelsen att man skulle bereda sig på viss kötid, så hade jag trott att man skulle få hämta andan, mentalt förbereda sig samt inmundiga en banan, men så var icke fallet. Vi slussades in som straffångar av en securitas vakt i en trång gång, från höger och vänster blev vi tillsagda att ta fram kallelse, leg, ta av oss på överarmen.

Vi gick i gåsmarch och jag kan säga att även om jag hade mitt leg i munnen, så var det svårt att få av sig vinterkläder, balansera med väska och samtidigt visa upp leg och kallelse. Vi slussades till höger och vänster av vitklädda, äldre sköterskor i fotriktiga skor och helt plötsligt var det alltså min tur. Ett helt skrivbord fyllt med färdiga sprutor med plastad topp på och jag kände att det började snurra för ögonen. Jag viskade till sköterskan att jag var lite stickrädd och fick det korta svaret ”vänd bort huvudet”, vilket jag naturligtvis hade tänkt på själv.

Där satt man halvklädd med en ringlande kö av människor som kunde se mig i ett trångt sterilt rum, fullt av sprutor, jag kände mig ganska otuff måste jag medge. Själva sticket kändes förvisso knappt, men omständigheterna fick det att svartna för ögonen när jag ställde mig upp. Fy fan, det var värre än att ta stelkrampssprutan i skolan. Tio gånger värre, sedan skulle man sitta i ett väntrum med andra vaccinerade människor och vänta på efterreaktioner.

Jag vet inte vad det är med sjukhusmiljöer och alla dessa vitklädda människor, men jag känner mig aldrig så benägen till sjukdom som i just den miljön. Jag begav mig så fort som möjligt därifrån. Natten efter hade jag de vildaste feberdrömmarna med extremt stora sprutor med dubiöst innehåll och att jag skulle vara tvungen att göra militärtjänst i x antal år, på ett sjukhus och att jag därför var tvungen att ta alla dessa sprutor. Vakande med en bula på överarmen, som syntes genom kläderna. Vi skulle dessutom hämta ungarna hos makens föräldrar och jag kände mig febrig och konstig och sov middag med yngste telingen i flera timmar.

Det som gör mig mest skamsen är inte att jag reagerade som jag gjorde på situationen, inte heller att jag fick feber och sov bort en familjemiddag, nej, det är att jag bara gav fyraåringen käcka tillrop som tröst när barnet fick ta sin spruta för några veckor sedan. Sedan tackar jag min lyckliga stjärna för att fyraåringen fick sin spruta på vårdcentralen av en person som den redan känner. Om barnet hade varit tvungen att följa med till det där sjukhuset som jag var på, så hade vi aldrig fått med ungen till en läkare fler gånger.

Det plågar mig att även behöva ta med tvååringen nästa vecka. Det plågar mig att jag återigen skall stå där med ett barn och säga, ”det känns inte alls”, ”det går över” och tvångshålla barnet om det nu skulle göra motstånd och det kommer det att göra. Stark som en iller är ungen också. Förmodligen kommer jag att ha munnen full med mutor. För efter fem dagar har jag fortfarande ont i armen och ett mega blåmärke som bestående men. Jag hoppas att det inte kommer några fler massvaccinationer, som man skall behöva genomlida och isåfall vill jag också ha med mig min mamma, som mutar mig, så det så.

Knatteligan är på semester hos farmor och farfar. Vad gör en (oftast) ensamstående förälder när den får barnpassning? Jo, den jobbar över. Igår visade det sig faktiskt vara den sämsta av alla strategier. När jag lämnade min arbetsplats klockan halv sex så var det storm. Det var bäckmörkt, regnet öste ner och jag var tvungen att cykla förbi ungarnas förskola för att hämta cykelkärran, annars skulle den blåsa bort eller bli stulen. Det är inte så vansinnigt lockande att ha dryga milen framför sig på en mörk, ödslig cykelbana, som knappast befolkas efter mörkrets fall och definitivt inte i storm. Om nu någon skulle få för sig att gå ut så var det förmodligen någon galning. Jag ringde ömma modern för att ha en buffert, förklarade läget och vi bestämde att jag skulle ringa till henne när jag kom hem. Inte för att hon skulle kunna göra så mycket om jag nu skulle få en gren i skallen och ligga avsvimmad någonstans på en cykelbana eller om jag blev rånad, det är trots allt trettio mil mellan våra bostadsorter, men ändå. Det är ju bra om någon undrar var man är någonstans om man inte kommer hem.

Jag var ute och cyklade när det var orkanen Gudrun också, så jag borde ha en viss vana, men så var det inte. Antingen cyklade jag i motvind lika stark som Pink Floyds ”The wall” eller så stod jag på bromsen, ganska obehagligt faktiskt. När jag äntligen kom hem, så hade elen gått och där satt jag i mörkret med mina stearinljus och kuckilurade. Jag som hade haft storstilade planer vad jag skulle göra nu när knatteligan var hos farmor och farfar, fick ta mig en ostmacka till middagen och dricka vatten, ingen härlig kopp kaffe i lugn och ro med tidningen här inte. Jag kunde å andra sidan varken dammsuga eller tvätta heller så kontentan var en lugn och skön kväll att ligga och stirra i taket. Jag måste säga att det är roligare när ungarna är hemma, då är det full rulle, fast å andra sidan var det skönt att slippa ha en mörkrdd fyraåring hemma när det inte går att tända ljuset. Dessutom ven vinden i luftkanalerna och utanför fönstren så att fyraåringens fantasi förmodligen hade gått på högvarv.

Fyraåringen kommer ofta vandrande över på natten, tycker inte om att sova själv. Förra veckan vaknade barnet för ovanlighetens skull efter mig och i sin egen säng. Istället för att känna sig stolt över att ha sovit i sin egen säng hela natten var barnet mycket surt och nästan förolämpat, ”mamma jag tycker inte om att sova själv, jag vill inte sova ensam”. När jag med glada tillrop försökte överösa barnet med beröm om hur duktigt det hade varit som hade sovit ensam hela natten, fick jag bara ett surt ”jag vill inte sova själv, säger jag ju”.

Själv att insåg jag igår att jag har vant mig vid att sova bland knatteliga, nappar och mjukdjur. Jag brukar somna när jag lägger mig och blundar. Det slutade med att jag fick gå upp och hämta lite sällskap att ha i sängen, fast jag valde ett gosedjur och så makens morgonrock som sällskap att kura ihop mig med. Imorgon kommer maken hem och då skall vi på dejt, något som inte inträffar speciellt ofta. Det skall bli fantastiskt, men först skall jag gå och vaccinera mig, man får ju hoppas att man inte får en massa följdsjukdomar. Men först skall jag försöka somna utan mjukdjur…

Igår när jag cyklade hemåt med knatteligan så låg det ett uppklippt cykellås på en trottoar, en klart deprimerande syn. Stackars den personen som kommer ut och tror att den skall få återse sin cykel och som bara får se det uppklippta låset. Plågsamt, irriterande och tråkigt. En någorlunda väluppfostrad tjuv borde åtminstone ta med sig låset, så att den före detta cykelägaren, kunde få möjligheten att leva på hoppet.

En annan sak som jag förundrades över igår var att jag skulle köpa långkalsonger till tvååringen. Jag har redan gjort reflektionen att samtliga större klädkedjors barnavdelningar till drygt två tredjedelar av kläder till flickor och en knapp tredjedel består av killkläder. Flickavdelningarna består av insydda byxor som får en att ana att alla flickor torde vara ur blöjstadiet innan två års ålder, samt glittriga toppar (inte tröjor utan just toppar) i rosa. I min jakt efter vanliga normala långkalsonger, insåg jag att det inte bara är flickavdelningen som är otroligt puttinutti, det är så att alla pojkar över två års ålder blir inslussade i en slags machovärld som de förmodligen inte har någon aning om. Långkalsonger med Batman, Spiderman, tjuvar, poliser och diverse motorfordon fanns, men ett par enfärgade eller normal mönstrade typ randigt i någon normal färg fanns inte att uppbringa.

Våra ungar är två och fyra år, de skulle aldrig någonsin få se en film om vare sig Batman eller Spiderman. De vet vilka dessa figurer är eftersom det finns hur många som helst barnkläder med just sådana logotyper på, de tycker att de ser ”läskiga” och ”spännande” ut men varför skulle jag köpa underkläder till dom med actionhjältar på? Det verkar faktiskt ganska malplacerat.

Hela samhället skriker om hur utåtagerande pojkar är i jämförelse med flickor är, men hur skalll det kunna bli på något annat sätt om man inte ens kan få ha underbrallor som inte är våldsinspirerade? Inte heller kommer de att bli mindre skrikiga av alternavet är att ha ett par rosa trosor på sig med hello kitty på rumpan. Det är iallafall inget alternativ för mina barn. För ett par veckor sedan berättade fyraåringen med harm i rösten att ett äldre barn på förskolan hade talat om för honom att han hade tjejstrumpor (dom var lilarandiga). Barnet har aldrig någonsin tyckt illa om lila, men nu hade jag gjort ett ödersdigert misstag i min föräldrarroll genom att sätta på ungen ett par tjejstrumpor. Vi enades att strumporna endast skulle användas utanför förskolan i framtiden.

Vi får de barn vi skapar både som föräldrar, i förskolan, skolan och i övriga samhället. Jag menar inte att man automatiskt blir cykeltjuv och börjar klippa upp folks lås bara för att man hade sådana kalsonger som tvååring, men man kan ju faktiskt börja undra vad för signaler som vuxenvärlden sänder till ungarna, när man bara gör kopior av vuxenkläder. Tjejer behöver kunna röra sig när de leker och alla barn kanske inte är trådsmala över rumpan, precis som att alla vuxna inte har samma storlek.

Jag vill kunna välja på fler färger än blått, blått, blått och svart när jag köper långkalsonger och jag vill inte att mina ungar går omkring som reklampelare för figurer som de inte borde se på film, tv eller DVD de närmsta åren. Jag tycker faktiskt inte att man skall dela i färgskalan i bara rosa och blått, det finns faktiskt grönt, gult, rött också och om man blandar dom så blir det många andra färger. Dessutom är det inte självklart att man gillar bilar, båtar eller actionhjältar bara för att man råkar vara av pojke, på samma sätt som varför tjejer inte nödvändigtvis gillar hjärtan, glitter eller prinsessor.

Hur skall man som förälder kunna uppfostra ungarna till att tänka gränsöverskridande och jämlikt när man inte ställs inför några valmöjligheter? Det osar gammal moral och inskränkta värderingar som jag trodde att vi för länge sedan lämnat bakom oss.

Det blev inga långkalsonger igår, jag blev för sur, det blir till att nöta på de gamla ett tag till.

För ett par veckor sedan så var vi på kalas på ett lekland för för fyraåringens bästis och dess syskon. Det gick ganska vilt till och även om paket överlämnades och tårta inmundigades, godispåsar fiskades upp ur en fiskedamm, så var helt klart arenan för kalaset huvudattraktionen med dess kuddlabyrinter och hoppborgar. Jag tror att alla små kalasdeltagare var fullständigt utmattade av tillställningen och att alla somnade med ett leende på läpparna. Det var ett fantastiskt kalas.

I lördags var vi på ett annat slags kalas, ett sådant som de flesta av oss förmodligen aldrig kommet att få uppleva, nämligen ett nittofyraårskalas. Förutsättningarna var dom samma, jubilaren var härligt rosig, tårtan var fin och god och vi åt även godis! Men vi fick inte fiska upp godispåsarna bakom ett lakan med fiskespö. Dessutom så tyckte inte att min älskade lilla mormor att hon skulle ha några paket, men det är bara kvalificerat skitsnack, för vem vill inte ha paket? Ögonen lyste och vi fick massor av skratt.

Maken tycker inte om att fylla år, det har han sagt alla fjorton gångerna som det har inträffat och som jag har känt honom. Men han tycker om paket och tårta, det vet jag.

Personligen älskar jag att fylla år. Jag tycker om att ha kalas eller fest eller vad det nu kan vara och jag kommer aldrig att växa ifrån det. Jag vaknar tidigt varje gång och undrar om det skall hända något extra kul just den dagen. Jag tycker inte ens det är barnsligt att tycka det, jag tycker det är härligt att få frossa i överraskningar, mat, tårta, ljus, blommor, kort och paket.

Jag fyller år i den dåliga änden av året, den när det knappast är tal om att ha några utomhus bjudningar, grillningar eller trädgårdsfester. Under många år höll jag alltid brakfester på min födelsedag med alla tillbehör. Det har jag inte gjort på ett tag nu på grund av små barn. Men i år har jag bjudit in ett fåtal till en brunch, med alla tillbehör. Mycket mat skall det vara. För att vara på den säkra sidan har jag bjudit in fyraåringens bästis familj, så man vet att ungarna får en kul stund också.

Jag tror att även om man känner sig pinsamt berörd av att vara jubilar, så tror jag inte att man kan växa ifrån känslan man får av att öppna prassliga papper. Oavsett om innehållet i paketet är en teckning, ett par innetofflor eller en bok. För i det där paketet som du öppnar, eller födelsedagskortet som du får skickat från någon som inte kommer, så finns det en omtanke. Någon har tänkt på dig.

Dessutom är jag av den bestämda åsikten att man skall fira allt som finns att firas, det piggar alltid upp med lite extra guldkant. Det kan vara en namnsdag, en födelsedag, ett ljus i fönstret en speciell minnesdag, en adventsljusstake, ett påskris, den första lilla vårblomman i en äggkopp. Men oavsett vad det är så kan det helt klart vara värt att firas. Den dagen man växer ifrån att man inte vill fira något, så väljer man att endast bejaka de tråkiga sakerna i livet och hur kul är det?

När jag var föräldrarledig så lyssnade jag mycket på radio, det var lagom input med musik, debatt och underhållning. På fredagarna lyssnade jag ofta på ett panelprogram till vilket folk kunde maila in förslag på saker som borde förbjudas, jag kommer bland annat ihåg att de förbjöd papaya, då den var sötsliskig och unken. Idén att förbjuda saker som man ogillar tycker jag är ganska tilltalande, tänk om man bara kunde förbjuda till exempel glas på cykelbanan, det vore en klar förbättring av livskvalitet för mig. Nåväl, en annan sak som diskuterades var daggmaskarnas vara eller icke vara, men jag kommer inte ihåg om de kom fram till någon dom i ämnet.

Igår var fyraåringen på heldagsutflykt med förskolan i Skånes djurpark. Vi har diskuterat utflykten i över en vecka, eftersom vi har besökt samma djurpark under sommartid och det fanns en viss spänning över hur djuren hade det på vintern. När jag igår vid hämtningen frågade om vilka djur som hade varit mest intressanta så rabblades ett tjugotal djur upp, allt från kanin till älg. Man får förmoda att det var en givande dag, för det talades bara i superlativer.

Senare på kvällen kommer barnet utrusande i köket när jag diskade, ”mamma vet du vad jag hittade på Skånes djurpark idag?” i tanken gick jag igenom allt som jag vanligtvis brukar återfinna i fickorna, pinnar, stenar, plastbitar, halva pennor och så vidare, men jag gissade inte utan frågade bara ”nej, vad hittade du?”. Det visade sig att fyraåringen hade hittat en daggmask under bänken när de åt ”och jag tog upp den i min famn, mamma och alla ville se den, till och med tjejerna från Baloo (fyråringens förra avdelning)”. Det hela berättades mycket dramatiskt, med stor inlevelse och entusiasm. Jag blev så full i skratt, men allvaret i barnets berättelse höll mig tillbaka, då fortsättningen var en ganska ingående beskrivning om hur masken sedan hade placerats nära en vattenpöl, om den nu skulle vilja bada eller dricka, ”för daggmaskar gillar vatten, mamma” och det fick jag hålla med om för att åtminstone så långt sträcker sig även mina kunskaper vad det gäller daggmaskar.

Efter en hektisk dag i närhet av djur och vänner somnade barnet djupt och snabbt, man får vara glad över att jag inte kommer ihåg huruvida daggmaskar officellt via radion är förbjudna, de är nämligen mycket viktiga varelser i fyraåringens liv. Jag tror aldrig att jag kommer att glömma bort med vilken dramatik det berättades om daggmasken som lyftes upp i barnets famn.

Imorse kunde jag dessutom förklara att en lastbilsmotor består av fler och större delar än en personbilsmotor, för det har jag minsann tagit reda på av en expert, när jag berättade det för fyraåringen så spred det sig ett nöjt leende över barnets ansikte, för nu skulle bästisen F informeras om hur det låg till med motorerna. Man skall inte underskatt vikten av kunskap, i vilket ämne det än handlar om.

Nästa sida »