juli 2011


Hur botar man att man känner sig låg? Kärlek, god litteratur och musik, gärna nynnvänlig sådan. Igår kände jag att jag hade fått nog av att gå omkring och känna mig som att världen vilade på mina axlar. Jag fick ta ett musikrus, alla låtar som får mig att känna mig glad, sjunga för full hals, dansa som en galning med Knattarna. Jag känner djup sympati för alla berörda i Norge, men jag kan inte låta att en galnings verk ta över mitt humör. Det går ut över människor som inte förstår varför jag är så frånvarande.

Ibland är det så, jag väljer att gå in i mig själv och försöka sortera intryck, förklara för mig själv och då behöver jag tid för att ta ett steg tillbaka. Just nu är det väl en blandning av olika saker. Jag ser attentatsmannen från Norge framför mig, han ser stolt ut, hur kan det vara möjligt? Hur kan man ta unga människors liv och samtidigt tycka att man har gjort rätt? Jag har de senaste dagarna även läst kondoleanser över Amy Winehouse, jag känner mig märkligt tom. Jag tycker också att hon hade en schysst låtkatalog och en fin röst, men hur kan folk förundra sig över att hon är död? Winehouse valde en väg och vek inte från den, det var en nedåtgående spiral, ingen verkade kunna påverka henne att byta riktning. Hon bestämde sig för att dö ung och hon gjorde det. Droger är skit, så är det bara. Det finns inga lyckliga alkoholister, narkomaner eller pillermissbrukare. Drogromatik är skitsnack. Droger och beroende dödar, förr eller senare, punkt slut.

Nej, man måste bestämma sig, livet är en räkmacka, det gäller att erövra det smaskigaste. Man får välja trappan upp istället för hissen ner. Privat har jag just nu ett par saker som jag grubblar över, hur kan sex veckors semester snart vara slut? Jag har så smått börjat planera för vad jag skall börja med på måndag när jag kommer tillbaka. Arbete borde inte inskränka på fritiden, men det gör den. För knappt ett år sedan insjuknade och sedemera dog min älskade lilla mormor, det går inte en enda dag utan att jag tänker på henne och saknar henne. Det är en djup sorg.

Idag har jag dessutom beställt en bukett blommor till min farmor till hennes födelsedag. Det borde vara en lätt, självklar och kärleksfull handling. Det är komplicerat än så. En dag skall jag försöka formulera det hela, men tiden är inte mogen och inte jag heller. Det handlar inte om att betala på ett dåligt samvete, jag vill önska henne grattis på hennes födelsedag, men jag orkar inte ta konsekvenserna av att göra något mer personligt än att skicka blommor.

Istället lämnar vi Holland, åker hem och byter kappsäck och drar ut till Karlskrona skärgård för att träffa vänner. Vi har inte setts på hela sommaren och det skall bli roligt. Sedan blir det vardag igen, på gott och ont. Det finns saker i min vardag som jag saknar och det finns saker som jag älskar med att vara ledig. Men livet har av någon anledning givit oss både och, vi behöver både privat- och arbetsliv för att få ihop livskartan. Det är bra att längta.

Idag var Knatteligan och jag på Zoo. Okapin, som är mitt älsklingsdjur hade fått en unge. Jag såg in i de vackra ögonen och blev påmind om att oavsett alla motgångar och tradgedier, så går livet vidare. Vi måste bara bestämma oss, skall vi dröja kvar i sorgerna eller ta del av det liv som pågår…

Annonser

”Respektera att T sover!”, jag korrigerar äldste Knattens beteende. Barnet kan inte låta bli att pilla på den yngre telingen som sover i vagnen. ”Mamma, vad är respektera?”, jag försöker att förklara begreppet. ”Det är när man låter folk vara som de är, oavsett om man håller med om vad det gör, tycker eller säger. Man måste inte vara enig med dem, men man måste låta folk tro, tycka eller göra saker, så länge de inte skadar sig själv eller andra” Det är mindre än två dygn som jag hade diskussionen med vår sexåring.

Idag känner jag mig osäker på min egen förklaring. Respekt är ett viktigt ord, speciellt innebörden. Men det är människans rätt att i vissa ögonblick tvivla. Det är fullständigt omöjligt för att förstå att man kan släcka unga människors liv på grund av någon politisk uppfattning. Det är en galnings dåd, visserligen en sjuk människa med tillräckligt mycket intelligens i behåll för att kunna planera och utföra det, men det är trots det en sjuk handling. Då sätts innebörden i ordet respekt på någon form av undantag.

Jag tror inte på våld, jag har varit förskonad från att behöva ta vapen i min hand. Jag är dock fullständigt övertygad om att jag skulle kunna använda våld om någon hotade min familj. En pacifist med dubbelmoral med andra ord, men det är jag förmodligen inte ensam om.

Men att planera att mörda människor på grund av annan politisk eller religiös övertygelse än den jag har, är för mig fullständigt ofattbart. När människor dör av ingen anledning alls, mer än en persons vansinniga handling, så är det svårt att förstå. Det här var människor i början av sina liv, med så mycket att uppleva framför sig, hur kan det finnas någon form av mening i det?

Idag hoppade äldste Knatten svanhopp från en trampolin på 3,5 meters djup, för första gången. Den sexåriga kroppen spändes, tog sats och hoppade ner i vattnet. Det krävdes mod, respekt för vattnet som element och samtidigt en övertygelse om att det här var något som barnet behärskade, att det skulle gå bra. Jag kom på mig själv med att hålla andan. Jag vill att mina barn skall ta sig an livet på just detta sätt, det som hände i detta ögonblick var magiskt. Maken, det yngre syskonet och jag, stod vid kanten och såg på. Naturligtvis har det övats en hel del, både på att simma, att hoppa och att dyka. Men den spända koncentrationen just där och då som övergick i jubel, när huvudet dök upp och barnet lite smått noncharlant simmade in till kanten. Det är något som jag är oerhört lycklig över att fått vara med och uppleva.

De unga människor som befann sig på läger i Norge var där för att de hade en övertygelse, de vill dela den med andra och ha roligt i några dagar. De var uppfyllda av just den där känslan av övertgelse om att det de gjorde var bra, att det gjorde en skillnad, de brann. Det är just det som sådana läger alltid har varit fyllda av, ung längtan och med lite tur träffa någon att dela det hela med, med lite amorösa inslag. Ord som respekt, solidaritet och förståelse står högt på agendan. Det är bra, jag har deltagit i liknande läger själv.

Jag vill att mina barn också hittar det som får dem övertygade, som tänder just deras egen eld. Jag hoppas att denna dåres verk inte får vuxna att känna att de inte vill släppa iväg sina ungdomar. Vi kan inte skydda, vi kan bara försöka fostra och hoppas på att det går bra. Oavsett vilket straff den häktade får, kommer det aldrig att läka de sår som offrens familjer har fått. Men det är viktigt att vi inte låter våldet inskränka oss, det är då som det i sanningen har slagit rot. Vi har tänt ljus i våra fönster, mina tankar går till offrens familjer, vänner, arbets- och skolkamrater. Jag hoppas att inte rädslan och sorgen äter upp dem. Låt inte dessa människor ha givit livet för ingenting, respektera deras önskningar om att göra världen till en bättre plats.

En av mina otaliga kusiner sade en gång att det inte var någon idé att byta kärring, efter två veckor med en ny var det likadant. Jag har skrattat gott åt hans oefterhärmliga sätt att formulera sig. Det är kanske inte så amoröst precis. Men faktum är att det finns en rad bra saker med att känna varandra över en lång tid.

Maken och jag har en tyst överrenskommelse, jag tjatar inte på honom för att han ”behöver” klicka på sitt on-line spel vid en rad tillfällen per dag och han gnatar aldrig över när jag ”måste” läsa. Det är som det är och ingen av oss kommer någonsin att förändra oss på just dessa punkter. Irritation är ofta en ganska jobbig känsla, ofta handlar det om något som ligger utanför den personliga kontrollen. Egentligen borde man inte bry sig men gör det iallafall.

Jag tror att det är där familjen kommer in i bilden, man får helt enkelt ha överinseende för folks olater, för man kommer att dra omrking med dem i en oöverskådlig framtid. Alternativet är liksom att ta livet av dem och det finns väldigt få som överväger att bli massmördare på grund av olater.

När jag blir förförd av en roman, när den fångar mig, så kan jag inte vara riktigt närvarande i den värld som kallas verkligheten. Jag förstår att det är irriterande för omvärlden, men det är som det är och jag kan inte låta bli att försätta mig i detta transliknande tillstånd. Det är ett gift.

Idag var Knattarna ”tvugna” att spela Nintendo i tjugo minuter för jag hade bara elva sidor kvar av en bok. Jag tror att vi var mycket nöjda med arrangemanget alla tre. Vi hade just varit på Maritim Museet i nästan fyra timmar och regnet stod som spö i backen. Väl hemma ansåg jag att det inte fanns något så tillfredsställande som att få lägga mig på sängen med min bok. Tyvärr är Knatteligan lite för ung för att de skall kunna göra detsamma. Inte så att de inte kan sysselsätta sig med en bok, men då inkluderas jag som högläsare. Om det inte gäller serietidningar, men de vi har med oss är i det närmsta sönderlästa.

Nåväl, Nintendo för knattarna och jag fick läsa ut min bok. Vi var alla väldigt nöjda. Men sedan uppstod en viss panik från min sida, nu har jag läst ut alla böcker som jag hade med mig. Jag fick gå på upptäcksfärd i makens bokhylla, jag passade naturligtvis på att ställa alla böcker i bokstavsordning. Vilket gav mig en svag indikation på att det kanske är hög tid för mig att börja jobba och sluta ha semester. Till min enfaldiga lycka, fann jag en ny, som jag inte hade läst. En gammal kvarglömd bok, från tiden då vi delade hushållet. Lyckan var gjord. Ännu en fulländad semesterdag till ända.

Maritim Museum, Rotterdam Zoo två gånger, inomhuslekplats, kanalrundfart i Amsterdam, kanalrundfart i Rotterdam, hjortfarm, smådjurs zoo och bad. Allt på en vecka. Det finns olika slags semestrar. Vi har haft besök den en senaste veckan av vänner. Det är en oerhörd skillnad från den semester som vi hade i Frankrike med sol, bad och pool. Vädret här har inte varit lika stabilt som det var på de mer södra breddgraderna och då blir det automatiskt mer aktivt.

Det viktigaste är väl egentligen att ha tillräckligt mycket ledigt, så där så att man villar bort sig i veckodagar och datum. Jag njuter i fulla drag. Det är härligt att vara med familj och vänner, det är helt klart något annat än den vanliga lunken. Ett avbrott, andra möjligheter och en helt annan rytm.

Jag tror faktiskt inte att det spelar någon som helst roll att man tycker om sitt arbete, man måste ha semester för att inse att vardagen är meningsfull och värdefull. Jag har hunnit läsa en mängd böcker, det är så oerhört skönt nu när man sitter och dregglar över höstens nyheter som börjar komma. Att man har läst, att det inte ligger en hög som man aldrig hinner med, att man har möjlighet att ta sig tid. Att det inte bara är så att alla drar i en, att man kan bestämma själv. Att disponera egen tid heter det tydligen på fackspråk, som jag hade längtat när vi for iväg på semestern och hur härligt är det inte att inse att man har fått göra allt det där som man gick och längtade efter. Det finns till och med mer tid kvar. Det är lyx.

”Mamma, jag har ont i benen”, gnäller fyraåringen. ”Ja, ja, men vi är snart hemma”, svarar mamman. Vi sitter på bussen efter att ha trampat runt Rotterdam Zoo hela dagen, ingen möjlighet för någon middagslur. Jag har också ont i benen. ”Meennn jag har ont i benen”, halvtjuter barnet. En dam vänder sig om och tittar på oss irriterat. Naturligtvis döper jag genast om henne till ”surkärringen” inne i mitt huvud. Ungen är fyra år och trött, men surkärringen vill nog bara ha tysta alternativt tindrande, om alls några barn, i sin närhet.

Barn tindrar inte på beställning, iallafall inte mina. De reagerar spontant. Är de trötta så blir de gnälliga. Det är möjligt att vi för att visa ”surkärringen” hänsyn skulle ha valt ett annat transportsätt, men det skulle å andra sidan gå ut över sexåringen och mig på ett ännu mer brutalt vis, då alternativet är att gå hem. Nej, hellre då gnäll och en bussfärd på sju minuter med en sur passagerare.

När vi kom hem stod luften stilla inomhus. Snabbt av med alla kläder. Fyraåringen fortsatte att gnälla över att ha ont i benen, för att lätta upp stämmningen satte jag mig ner bredvid barnet och började blåsa på benet. Två gigantiska myggbett, av storleken munsbit av vampyr, bredde ut sig i det ena knävecket. Instinktivt bannade jag mig själv, för att jag inte hade tagit barnets klagomål på större allvar. Dessa bölder måste ha skavt hur mycket som helst under byxorna.

I enlighet med min vanliga ologiska logik, så blev jag ännu mer förbannad på surkärringen på bussen. Jag borde ha blängt tillbaka, istället för att ha krympt ihop och åtagit mig rollen som den otillräckliga modern, med det högljudda barnet. Jag borde ha sagt: ”ungen är fyra år och trött och vad är din ursäkt för att sitta blänga och ge mig dåligt samvete?”

Jag baddade ungens mumsbitsbett på benet med kylbalsam och undrade varför att jag så ofta tar åt mig när mina barn inte uppför sig exemplariskt. Det är ju faktiskt vi vuxna som hycklar. Jag är ibland också sugen på att vråla för att jag är trött, klia på mina myggbett som en galning eller sjunga högt när jag har en låt på cellen, men jag gör det inte. Förmodligen för att jag vill att folk skall anse att jag är normal, men egentligen är det bara en form av uppvisande av fasad. Barn tindrar inte på kommando, det skall de inte heller göra. Att reagera instinktivt och handla därefter, är ungars sätt att kommunicera, innan de blir väldresserade och utvecklar sitt verbala språk.

Naturligtvis tycker jag att det är jobbigt när ungarna gnäller, men eftersom jag oftast förstår anledningen till att de gör det, så får jag välja tillvägagångssätt att bemöta deras reaktion. Ibland tröstar jag, ibland mutar jag, ibland hotar jag med skamvrån och ibland vill jag självklart låtsas som om det inte är mina barn. Men idag borde jag ha tagit min fyraårings gnäll på större allvar. Inte för att jag hade kunnat handla annorlunda, vi var fortfarande tvungna att åka med bussen hem, men för att då hade jag nog faktiskt sagt åt den där kärringen att hon kunde ta nästa buss eller tindra lite själv.

Solen skiner och maken har gjort en espresso till mig. Dagarna börjar glida ihop. Det är sommar. Jag vaknade upp imorse och var sugen på Gazpacho. Det var en craving. Helt sjukt. Jag är inte gravid, jag har gjort mitt vad det gäller fortplantningen, men jag tror helt klart att jag var dehydrerad. Igår kväll åkte vi till Rotterdam. Maken måste börja arbeta, den stackaren. Men vi började alla bli lite mätta på sol och bad, fast det klart en dag till, två eller tio hade vi säkert överlevt. Maken och barnen blev parkerade i ”Barnhörnan”, medan jag gick för att se om det inte var något som jag var tvungen att handla. Det var det förstås.

Bland annat var jag tvungen att göra att göra en djupdykning bland alla skvallertidningarva, amerikanska eller brittiska, urskiljningslöst. Det blir så, var gång jag inte har haft tillgång till något språk som jag har förstår. Frankrike, har sol, värme, vin och goda ostar. Men jag kan inte franska utöver de fraser som ger mig pinfärskt, varmt bröd, en kopp kaffe eller vad jag nu kan behöva.

Jag är helt beroende av att kommunicera, jag tror att det är därför som jag känner att det vore direkt livsfarligt för mig att skaffa en iPod. Ett par veckor om året, sätter jag mig på total svältdiet. Ingen dator, inget internet, ingen mobil, bara familjebubblan, böcker, god mat, simma och sola. Jag behöver det för att komma ner i andningen, för att få börja på noll igen.

Jag har steckläst flera bra böcker, äldste Knatten har lärt sig att dyka efter dykringar. Barnet har gått från magplask till svanhopp. Yngste Knatten har helt kommit över sin rädsla att hoppa från bassängkanten, barnet har legat i hårdträning inför höstens start i simskolan med ”Baddaren2 i sikte. Maken har klippt olivträd.

Solen har smekt våra kroppar, vi har villat bort oss bland dagarna och våra vänner från London har varit på besök. Vi har druckit litervis med vin och ätit massor av getost. Vi har sovit siesta och vi har lyssnat på grodor och syrsor.

Idag har vi varit på Kronhjortsfarmen i Rotterdam. Ungarna sprang fram och tillbaka mellan att hämta gröna blad och mata djuren.Sedan gick vi hem och sov. När vi vaknade gjorde jag Gazpacho. Det är därför som man har semester man har tid att tillfredsställa sina behov och man gör det. Vackra paprikor, tabasco, gurkor, vitlök och tomater som solen har färgat djupröda. Naturligtvis serverat iskyld, med en likaledes kall Chardonnay. Sommar, kan vi be om en överdos, tack.