oktober 2010


Jag tror att vi människor utsätts för ett antal prövningar under vår levnad. Jag tror att alla gör det, personligen har jag märkt att just i mitt liv kommer det med tioårs intervaller. I år har varit ett sådant år. Det gäller inte bara dödsfall, utan även sjukdomar, familjerelaterade problem, arbete och andra motgångar. Det är alltid svårt, även om jag inser att det brukar komma något ljust i andra ändan. Just nu har knatte två vattenkoppor och jag inser att även om knatte ett såg ut som en salami på kroppen, så var barnet lindrigt utsatt. Knatte två lider, kliar, har feber och mår allmänt ruggigt. Det innebar att vi två lade oss i soffan efter en dos alvedon igår kväll, efter att ha försökt att somna i sängen tidigare. När barnet själv anser att det är sjukt och vill ha alvedon, då är det verkligen sjukt. Jag tror att ungen har sovit i tjugominuters intervaller i natt. Vid en tidspunkt kom även knatte två in och var mörkrädd. Jag kan meddela att sova skarfötters med en femåring och ha en sjuk, kliande treåring bredvid sig inte är direkta sömnpillret.

Imorse ringde jag vårdcentralen, efter att provat ett antal olika mixturer mot klåda, asolsalva, kylbalsam och potatismjöl, barnet är så inpudrad som man bara kan bli. Klådan blir värre och värre. Efter att ha stått i telefonkö, fick jag prata med en sjuksyster som tyckte att vi skulle köpa ytterligare ett receptfritt medel på apoteket, det tyckte inte jag, vilket jag upplyste henne om. Efter att jag hade hotat henne med att dra med mig knatteligan och komma ner till vårdcentralen och smitta alla övriga patienter med min yngste teling, lovade hon att tala med en läkare och återkomma. I samma veva ringde vår granne på dörren, som råkar vara läkare, han sa till mig att den receptfria behandling som sjuksystern hade föreslagit skulle ha typ noll effekt i treåringens fall. Han lovade att ringa in ett recept till apoteket. Efter en stund ringde de faktiskt från vårdcentralen och meddelade att de också hade ringt in ett recept av samma recept, jag behövde absolut inte komma till vårdcentralen med knatte två.

När vi skulle bege oss till vårdcentralen så kom bästa kompisens mamma förbi, för att lämna några filmer som de hade lånat. Yngste sonen hade fått vattenkoppor. Jag skäms och känner mig som om vår familj har varit med och pestsmittat alla. Jag hoppas innerligt att de får den lindrigare varianten. Galghumoristiskt bjöd hon in oss till äldste telingens födelsedag om två veckor, eftersom vi redan har haft vattenkoppor så kan vi ju gå på kalaset.

Jag tror på Gud till husbehov, men när det kommer till husgudar så har jag ett antal, främst litterära sådana. Igår hade min ömma moder skickat en artikel om Paul Auster till mig, det är han och Oscar Wilde som jag anser är den yttersta eliten i det skrivande skrået. Han sa att anledningen till att han skriver är att han anser att han ännu inte har lyckats till fullo. Jag är stum och tacksam och hoppas att han aldrig kommer att bli nöjd, annars kanske han slutar att skriva. Det är med hans författarskap som med ungarnas vattenkoppor, om man inte tar sig igenom hela författarskapet, så uppstår det en viss klåda, även om det i det senare fallet är av intellektuell natur. Återigen så har böckerna räddat mig, jag tror att jag skulle bli tokig om jag inte kunde läsa för tillfället.

Till råge på allt ringde en av mina bästa vänner och berättade att hon och hennes familj skall flytta till LA. Hur ofta kommer man att kunna träffas då? Jag är naturligtvis glad för att hennes man har fått ett bra jobb, men just nu känns det mest som en del av min år 2010-förbannelse. Som sagt utan böcker skulle jag gå under, vad skall man annars ta sin tillflykt till om man inte kunde läsa böcker?

Annonser

Först var det bondgårdsdjur, bara bondgårdsdjur, sedan dinosaurier, bara dinosaurier, Mumintrollen, farliga djur, Emil i Lönneberga likaså. Just nu är det Loranga, Dartanjang och Masarin. Först boken, sedan seriealbumet, därefter lånade vi den tecknade filmen på biblioteket. Nu nynnar äldste Knatten på ”Rosen” av Arne Qvick från 1966. I filmen är detta Lorangas favoritlåt, som får definiera hans passion för ”popmusik”. Det är tveksamt om detta idag kan klassificeras som popmusik, men det är en långsam, smäktande sång om försmådd kärlek. Barnet älskar låten och vill gärna ha den, så att den kan spelas om och om igen. Det är tur att den finns på You Tube, för jag är tveksam till att den går att beställa och köpa på cd.on, men å andra sidan har jag inte försökt. Däremot har jag beställt filmen, som jag tänkte kunde bli en bra julklapp.

Vårt äldsta barn har ibland klara koncentrationsproblem. Jag tror att det har delvis med åldern att göra. Är man snart sex år, har man förstått att det finns oerhört mycket som man inte kan, än. Det kan vara frustrerande, det kan göra att man snabbt vill lära sig mycket och det går helt enkelt inte. Att vänta är svårt, det är en konst som erövras över en lång tid. Det är dock inte så att den äldste Knatten inte har något tålamod, men det kommer bara fram när det är ett genuint intresse. Ungen snöar fullständigt in, fördjupar sig, funderar, dissekerar och uttömmer det och går vidare till nästa. Jag är precis likadan, men jag inser även att det kommer att bli svårt när det är dags för skolan till hösten. Då förväntas det att man håller igång samma glöd och intresse för flera olika ämnen, samtidigt. Då går det inte att snöa inne på kräldjur, fullständigt.

Bästa kompisens moder och jag har diskuterat det, då hennes teling är precis likadan. Det är förmodligen därför som jag inte är så stressad av symptomen. Dessutom har alla saker som jag har oroat mig för under barnets levnad hittills, faktiskt löst sig slutligen. Jag tror att även detta kommer att fixa sig på något sätt, ungen är tillräckligt smart för att anpassa sig åtminstone någorlunda. Men denna besinningslösa besatthet inom ett område åt gången, kommer det bara att kunna leva ut under innevarnade år. Sedan inträder 12-13 års skolplikt, då man förväntas vara lika intresserad av flera ämnen samtidigt. Det positiva med det, är att man hittar nya intressen, ständigt. Men det är mer strikt och man har inte lika stora möjligheter att välja fritt. Det är en av de riktiga höjdpunkterna med att lägga grund- och gymnasieskolan bakom sig. Man kan få bli en riktig nörd igen. På universitetet har man förmånen att inte läsa flera kurser samtidigt, visserligen krävs det att man tar sig igenom en vansinnig massa text, men i mitt fall så var det en befrielse att få börja på universitetet.

Även om Knatteligan väljer en annan väg än vad föräldrarna har gjort, så kommer jag alltid att uppmuntra barnen att behålla sina nördintressen. Det är nämligen det som räddar en under både bra och dåliga perioder i livet. Om jag inte får läsa- eller lyssna på talböcker, tidningar, artiklar, så blir jag en tråkig och dyster person. Min passion för att frossa i det skrivna ordet, är en stor del av att vara just jag. Som vuxen spelar det inte så stor roll vad det är man har specialintresse för. Det kan vara tulpanlökar, musik, data- eller onlinespel, heminredning eller någon sport. Det kan vara svårt att hitta rätt inom djupintressena från början, å andra sidan finns det så oerhört många områden som kan vara spännande. Ibland möter jag elever på mitt jobb, som faktiskt inte tycker att någonting är roligt. Det gör mig väldigt ledsen, för deras skull. Det är en sak att ha ett socialt skyddsnät, men lika viktigt som familj och vänner så är det att ha ett fri rum i ett eget intresse. Jag önskar att alla hittar sin egen insnöade lilla nisch, det gör livet så mycket enklare. Därför låter jag äldste telingen lyssna på ”Rosen” oavbrutet, även om det ligger helt utanför mitt eget intresseområde.

Ordspråket säger att ”gammal kärlek rostar inte”, för min del stämmer det bara delvis. Självklart bryr man sig om människor som man har älskat, men det finns ingenting som säger att man fortsätter att älska någon, bara för att man har gjort det. Däremot tror jag att en människa som har betytt mycket, alltid finns kvar inom en. Om man har upplevt tillräckligt mycket tillsammans, skapat en gemensam historia, så kan inte alla minnesbilder suddas bort. Oavsett om det gäller kärleksförhållanden eller vänskap. Det finns kvar inom en, vissa av dessa relationer går att plocka fram om det finns tillfälle och möjlighet.

I fredags fick jag tillfälle att göra just det, fortsätta att bygga vidare på en vilande vänskap. Det är på någotvis både svårare och lättare att fortsätta på en vilande relation. Lättare eftersom man känner till varandras egenskaper och historia, svårare för att man ibland undrar varför man inte har fortsatt att prioritera varandra under en tid. Det behöver faktiskt inte betyda något alls. Livet är en spiral som snurrar upp och ner, en ständig rörelse.

Nåväl, min vän och jag hade ett långt samtal, om livet, utan att det blev sentimentalt. För vi har en del som skall avhandlas, döden, livet, kärleken och jobbet. Min vän och jag fångar upp tråden, fyller i, lyssnar och tystnar. Det är skönt. Det är samhörighet, djup och lugn. Jag tycker mycket om min gamla vän, jag vet faktiskt inte varför vår relation har varit vilande så länge. Det är inte så att jag inte längre räknar personen till min innersta krets, för det gör jag faktiskt, men vi hörs inte av så ofta som tidigare. En gång i tiden var vi i det närmaste oskiljaktiga. Sedan kom studier, geografiskt avstånd och andra människor emellan. Men hon är fortfarande en av de människor som jag skulle kunna ringa mitt i natten och förvänta mig att hon fanns där och jag skulle tycka att det var fullständigt naturligt att hon gjorde samma sak med mig.

Nya relationer är ofta mer bubblande, men även trevande. Det är så mycket som inte har sagts, man delar inte samma historia. Det kan vara både roligt och jobbigt att starta om igen med nya människor. När man är yngre så är det lättare, det går snabbare, man är ofta i nya sammanhang, möter nya människor och upptäcker ofta fort om man är intresserad av att närma sig någon eller inte. Det är faktiskt en av de saker som är jobbigare att bli äldre. Även om jag träffar människor i mitt arbete var dag, så kan jag inte påstå att det är speciellt ofta som jag utvecklar nya vänskaper längre. Tyvärr, bör tilläggas, för jag tycker att det är hemskt roligt att fångas upp i nya kontakter med andra människor. Förra året fick jag av em slump en sådan ny vän. Det är så roligt, dessutom är det ganska roligt eftersom vi faktiskt har liknande bakgrunder, vi har gjort ganska många val, utifrån samma värdegrund. Det är intressant när man känner att man till stor del kan spegla sig i en annan människa.

Vissa saker är liknande i en kärleksrelationer, det är så oerhört intensivt i början, sedan lugnar det ner sig lite, men innerligheten, önskan att dela försvinner inte, om man har tur. Men naturligtvis kan man i alla relationer ha perioder när man inte delar allt. Det viktiga är bara, att när man väl har det där snacket, telefonsamtalet eller närheten, så känns det som om kontakten aldrig hade blivit bruten. Det är härligt.

”Mamma, titta! Jag har fått vattenkoppor på snoppen!” Femåringen står med pyjamasbyxorna vid knäna och ser stolt, fascinerad och rädd ut på samma gång. ”Hämta kylbalsamet”, säger barnet rutinerat efter ett dygn med vattenkoppor. Treåringen ser storögt och imponerat på storasyskonets utslag, sedan fylls ögonen med tårar, avundsjukan och indignationen slår till:”jag åsså ha vattenkobpor på snobpen” skriker ungen. Jag skyndar ut i badrummet för att hämta kylbalsamet jag duttar först femåringens alla utslag och sedan på alla osynliga vattenkoppor på treåringen.

Det är jobbigt att vara minst, yngst och sakna alla de erfarenheter som storasyskonet har förvärvat först. Simskola, snabbast, längst, bäst på att klättra, Skogsmulle, störst skor, en hel värld fylld av orättvisa enligt vår treårige knatte. Ingenting i världen kan övertyga barnet om att det kommer att bli dennes tur, att det inte kommer att missa något av de åtråvärda sakerna. Å andra sidan är femåringen inte alltid så glad för att behöva leva upp till sin roll som förebild.

Ibland är jag faktiskt glad för att jag inte har syskon. Att jag aldrig har varit tvungen att mäta mig med någon hela tiden. Jag har fått växa till mig i min egen takt. Men samtidigt ser jag att Knatteligan verkligen älskar och utmanar varandra hela tiden, de är verkligen bundsförvanter i tunt och i tjockt. Det måste vara härligt att veta att någon står i din ringhalva, hela tiden även om de kan vara ovänner så att jag tror att de skall göra varandra illa.

Tillbaka i verkligheten undrar jag dock hur vi skall överleva dessa vattenkoppor, treåringen har ännu inte fått några utslag, men de kommer väl som ett brev på posten. Frågan är bara när och jag undrar vad man skall önska sig, att de har det båda samtidigt vilket kan bli en tämligen öronbedövande och tålamodsprövande erfarenhet för föräldrarna eller att de skall avlösa varandra. Det förstnämnda är instinktivt det som är att föredra så att vi slipper att dra ut på lidandet, det andra är förödande för mina möjligheter att gå till jobbet. Maken kommer hem i helgen och avlöser. Det känns helt klart som en cliffhanger, för den mentala hälsan. Det här kommer att bli en låååång dag. Ingen av dom har feber, femåringen är visserligen lite slö, treåringen är redan understimulerad och klättrar på väggarna. Jag har snabbt insett att lite frisk luft och ett snabbt besök på biblioteket för att låna lite böcker och film är en nödvändighet. Vattenkoppor behöver också luftas lite, det är jag helt övertygad om.

På min cykelväg till och från förskolan, så möter jag med jämna mellanrum en dam som skall i motsatt riktning. Naturligtvis är det inget märkligt med det. Men damen i sig är faktiskt speciell. Hon har nämligen alltid blå plast tossor över sina skor, sådana där som finns inom landsting och barnomsorg, för att man inte skall smutsa ner golven. I övrigt är hon mycket välklädd. Första gången jag såg henne tänkte jag leende att hon förmodligen hade haft en stressig dag på jobbet, men under hösten har jag stött på henne flera gånger. Hon är mycket välklädd i övrigt, så jag undrar varför hon konsekvent använder blå plast skoskydd, som någon billig variant av galoscher. Kanske ogillar hon damm på sina skor, men man kan tänka sig att det finns andra sätt, till exempel att ha inne- respektive ytterskor.

Jag tycker iallafall att det ser ganska intressant och tankeväckande ut och det väcker definitivt min nyfikenhet. Hur kom hon på att just dessa tossor gjorde susen? Snygga är de iallafall inte, inte heller speciellt praktiska om man skall gå. Dessutom är jag nyfiken på hur hon rekvirerar dessa tossor, det är knappast något som man ser speciellt ofta ute på marknaden.

Idag såg jag henne igen, vilket som vanligt satte fart på mina funderingar kring skoplast. Jag blev dock avbruten i mina funderingar för jag hann knappt in på jobbet, sedan ringde telefonen, Knatteligans äldste medlem hade fått vattenkoppor. Det var bara till att cykla tillbaka till förskolan. Igår var samme knatte på simskolan och då fanns det inte ett enda utslag på kroppen, så det måste ha kommit under natten. Snacka om morgontrött, jag har inte ens noterat att ungens ben såg ut som två stänger medwurst. Det får väl sorteras in under fliken ”moderns neglegeringar”, men jag tror vi överlever det med. Men det klias naturligtvis, men film på DVD verkar ha en oerhört smärtlindrande effekt i kombination med Lego bygge. Dessutom har vi idag gjort en liten shoppingexpedition till Hemglassbilen, det verkar också vara oerhört lindrande mot vattenkoppskliande.

Vi vet inte vem vi är förrän vi har ett namn, det har jag lärt mig idag. Det är visserligen en kunskap som har vuxit fram under de senaste fyra åren. Om man vet vem man är, brukar man inte bry sig om vad man heter. Det är inte speciellt viktigt. Det är ett kompliment till allt annat, personnummer, adress och telefonnummer. Det som tillhör min identifiering, ur ett samhällsperspektiv. Redan som liten lär vi oss att rabbla alla dessa data. Om vi inte kan dessa uppgifter kan vi inte gå till läkaren, tandläkaren, betala skatt, öppna bankkonton, skaffa lånekort, hyra en film, skaffa en lägenhet, jobb eller gå i skolan. Sett ur den aspekten är det viktigt att ha ett namn, i Sverige börjar vi dock alltid med att ha ett personnummer, det kommer hem ett brev strax efter din födelse, ställt till dina föräldrar med ett nummer och en uppmaning att de skall skicka in ett namn som kan kopplas till dessa siffror.

För eleverna på mitt arbete handlar deras namn främst om två saker, dels om deras historia, de förväntar sig att i och med att de har detta namn så skall man veta vem dom är. Det andra handlar om respekt. Med namnet följer respekten. Det är ganska hårt att inför varje läsår lära sig alla namn, det tar tid, tid som man faktiskt inte har om man i elevernas ögon skall vara någon att bry sig om. I personernas namn ligger deras historia, deras familjetillhörighet, erfarenheter och så vidare. För dessa personer är det viktigt. För mig är det relativt oviktigt om jag ser till mig själv, väldigt få personer bryr sig om att jag är Hugo,Margit P, Bertil och Gunvor Js barnbarn. Jag vet om det, mina familjemedlemmar vet att det är så, men människor som jag möter dagligen vet inte om det och det är föga troligt att det skulle spela någon större roll för dessa personers uppfattning om mig, om de visste om det. Det är helt enkelt inte så viktigt i det samhälle vi lever i.

Till viss del har det med elevernas ålder att göra, denna fixering vid sina namn. De är X eller XX och det går i den eller den klassen, de håller på att formas till individer men de har inte uppnått så många meriter som de skapar sin identitet kring. De är dock mer än de tror, mer än sitt tilltalsnamn eller efternamn, de har bara inte lärt sig att de erfarenheter de hittills har gjort, de händelser de har upplevt är med och formar den de kommer att vara, det är med och skapar deras referensramar. Den historia de har innan vårt första möte är med och formar de personerLångt innan jag kan deras namn, har jag ofta en uppfattning om vem de är, genom deras sätt att gå, tala, hur de beter sig mot andra, vad de säger, vilka böcker de väljer att låna. Förr eller senare lär jag mig alltid namnet, jag vet att det är viktigt för att kunna adressera en elev och få repekt tillbaka. Det intressanta är att det endast är ett fåtal som kan mitt namn, det blir någon av de otal varianeter som finns av namnet. Jag tror att de flesta faktiskt vet vad jag heter, men det är inte så coolt att kunna bibliotekariens namn, det är mycket fräckare att rabbla upp en massa variationer, som alla är fel och avsluta med ”eller vad du nu heter” än att välja rätt namn.

Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas, respekt kan man bara förtjäna. Min respekt sitter inte i mitt namn, utan hur man beter sig, för andra är det annorlunda. De tror att namnet ger respekt. Kulturella skillnader är spännande och tål att tänkas på. Vem bryr sig om att mina släktingar var bönder, snickare eller sömmerkor, jag är bibliotekarie och inte speciellt duktig på varken att odla, snickra eller sy. Jag heter dessutom inte Stunten, inte ens som tilltalsnamn.

För någon vecka sedan läste jag i tidningen att kvinnor nu vill ha män som kan laga mat, helst en gourmetkock eller alternativt en TV-kock. Snacka om att begränsa sitt urval, vad hände med ”fina ögon”, ”schysst häck” eller ”snäll”? Man kan undra vad männens kontring till detta kommer att bli, en kvinna som är med i ”Pimp my truck”och som är grym mekaniker? Hursomhelst, personligen är jag ganska kass kock och har därför inte allt för stora krav på min mans färdigheter i köket, då all mat som jag själv slipper att laga är jättegod. Han är dessutom smart, snygg och snäll, så jag är glad att jag slipper att vara ute på marknaden och jaga gourmetkockar, det finns förmodligen inte så många att välja på.

Men nu var det inte de olika attraktionskrafterna i spelet mellan man och kvinna som jag hade beslutat mig för att skriva om idag, istället så tänkte jag mig på en stilla reflektion över maträtters namn. Jag brukar läsa på vad som serveras i matsalen, dels eftersom eleverna brukar vara intresserade av att veta vad de skall få i matsalen och dels att Knatteligan numera får mat på sin förskolan från en skola. Jag vill helst undvika att vi äter för lika mat hemma som barnen har ätit under dagen, så jag brukar kolla vad som kommer att serveras. Förutom vanliga rätter som köttbullar, köttfärssås och spagetti, så kan man lätt undvika att krocka med vad som bjuds, vissa rätter har jag aldrig hört talas om och andra har jag svårt att ens föreställa mig ens i min fantasi vad det är.

Imorgon skall de till exempel inmundiga ”Örtfärs i form”. Helt ärligt, vad kan det vara? Vem har ens kommit på namnet? Förmodligen är det någonslags ugnsbakad färs, troligtvis ganska färglöst och utan tuggmotstånd. Det är säkert helt oförargligt att äta, men varför hittar man på så konstiga namn och vart kom formen in i bilden? Ingen skulle väl någonsin kalla ”kokt potatis” för ”kokt potatis i gryta”? Kanske är jag en smula petig, men jag skulle bli ganska förvånad om någon kallade det för ”kokt potatis i stekpanna”. Ingen färsrätt hemma imorgon med andra ord. Jag är helt säker på att det inte är någon läcker gourmetkock som har döpt maten som eleverna serveras, för då skulle ”ört” i ”örtfärs” vara specifierad såsom ”timjansfärs” eller något liknande och formen skulle inte heller få vara med, istället skulle det heta ”tarte” eller ”timbal”, en formad hög med andra ord.

Mario Vargas Llosa fick nobelpriset i litteratur. Det är bra.

Nästa sida »