augusti 2010


Det är stor skillnad på att bli jagad eller att jaga sin egen skugga. Jag har funderat en del på det under dagen. Jag håller på att läsa ”skulle jag dö under andra himlar” av Johannes Anyuru, jag har varit mycket förtjust i hans diktsamlingar och såhär långt in i debutromanen är jag förtrollad av hans språk, men jag är ännu inte övertygad om att jag anser att själva berättelsen håller.

Om man känner sig jagad av sin egen skugga är man rädd, enligt mitt sätt att se på saken om man jagar sin egen skugga är man däremot rastlös. Under dagen har jag arbetat och samtidigt funderat på hur jag ser på min skugga. Jag tror att vi är i fas, jag känner mig iallafall inte rädd för den, jag tror att vi lever i symbios. Förmodligen har vi någonstans på vägen gjort upp med en hel del rädslor och kommit fram till att vi hör ihop. Vi får helt enkelt dras med varandra, min skugga och jag.

På uppkommen anledning har jag tänkt en hel del på livets mörkare sidor den sista månaden och jag har till min egen förvåning kunnat konstatera att jag inte är rädd för döden. Det är egentligen märkligt, då det verkar vara något som de flesta människor är rädda för. Men med det sagt, så vill jag tillägga att jag inte längtar efter att dö. Det verkar bara som om jag har kommit underfund med att det skall alla göra och alla människor har i urminnes tider klarat av att göra det, så därför kommer jag också att göra det. Jag hoppas att det dröjer länge tills det är min tur, men jag tänker inte gå omkring och vara rädd för något som jag inte kan göra ett dugg åt.

Det känns faktiskt ganska skönt att ha kommit fram till det, även om det inte är något som jag tänkt speciellt mycket över. Men boken och det faktum att jag skall på min mormors begravning senare i veckan har förmodligen bidragit till att jag omedvetet har funderat på det. Man får helt enkelt konstatera att man har en skugga och den får man vara vän med, då den är kontrasten som visar att vi är levande och så får man acceptera att man någongång skall dö. Med det i bagaget får man helt enkelt koncentrera sig på att leva. Det är en fantastisk hösteftermiddag, med solsken och mogna äpplen på mitt favoritträd.

I helgen var jag med om en ganska märklig händelse, klarblå himmel, sol och skyfall samtidigt. Vi råkade naturligtvis vara på en lekplats utan regnkläder, det var bara att gå hem. På vägen såg vi en dubbel regnbåge, det har jag faktiskt aldrig gjort i Sverige förut. Det kändes som om det var någon form av tecken, frågan är bara på vad. Det var otroligt vackert och resten av dagen gick jag omkring och kände mig melankolisk, ett tillstånd som jag faktiskt tycker är ganska trivsamt. När man känner vemod och lugn, brukar jag av någon anledning bli ganska kreativ.

Efter regnet gick vi ut i trädgården och medan ungarna hade en vild piratlek, så klippte jag gräset och beskar buskar och träd för glatta livet. Det finns människor som anser att hösten är den bästa årstiden och jag kan hålla med om att det finns en viss charm såhär i början av årstiden, men jag bruka hemfalla till mörka tankar i oktober och november. Men när jag gick där och kände mig allmänt sorglig, så var det ganska skönt att få klippa loss på den evinnerliga fågelbusken som rasslar med sina långa spröt mot sovrumsfönstret. Det kändes som om jag åstadkom något vettigt. På kvällen började vi läsa en Emilbok som vi inte hade läst på länge och båda Knattarna låg stilla och bara njöt av att få följa med i hans upptåg. Det vilade någonslags lugn över oss alla tre.

Idag har jag öppnat min arbetsplats för eleverna för första gången för terminen och det var väldigt roligt. Alla dessa historier om sommarlovsupplevelser, alla böcker som skulle lånas och all positiv förväntan som låg i luften. Jag har sagt det tidigare, men jag tänker säga det igen, jag har verkligen världens bästa jobb. Visserligen kan jag bli intill döden trött på allt tjafs över småsaker ibland, men generellt så är det väldigt positivt att få ta del av dessa unga människors vardag. Dessutom hade jag haft fyrorna och ettorna som låntagare på morgonen och det skapar ett visst avbrott till hur resten av dagarna brukar vara.

Jag har dessutom kommit på att jag inte skall bli vegan, jag bestämde mig för det i fredags. Inte för att jag någonsin hade tänkt mig att bli det, då jag tycker att det verkar opraktiskt och krångligt. Jag är emot dålig djurhushållning och för att äta grönsaker, men jag är inte emot att äta kött. Det är så modernt att man skall göra listor över saker, det skall få oss människor att känna oss mindre stressade och då tänkte jag att jag från och med denna veckan så skall jag bestämma mig för olika saker, för eller emot och på så sätt så kommer det att hjälpa mig i att planera mitt liv. Att bestämma mig för att inte bli vegan är alltså mitt första beslut på vägen till att bli en mer effektiv och mindre stressad person. Det var ett enkelt beslut, men nu är det alltså taget och jag känner mig redan lättad. Jag har kommit till ruta 32 i mitt stora lapptäckeprojekt och har nu övergivit färgen grön till förmån för blått. Det känns som en skön omväxling, då jag har börjat tröttna på alla variationer av grönt.

Ibland funderar jag på hur bra det skulle vara om man kunde anmäla sig till en kurs i lydnadsträning. Det finns för hundar, men varför finns det inte motsvarande kurser för människor? Det skulle vara praktiskt. Jag vet att det inte är helt politiskt korrekt att tycka att det vore bra, men faktum kvarstår tänk vad praktiskt det skulle vara om man kunde gå med sina barn på en sådan kurs. Ibland känns det inte som om de hör vad man säger till dom, en gång trodde vi till och med att femåringen hade fel på öronen, så jag viskade till barnet, varpå barnet vänder sig om efter en stund och säger: ”jag hör var du säger mamma, men jag bryr mig inte”. Ungen var knappt fyra år och tyckte inte om vad jag hade att säga. Man kan säga att jag blev en aningen paff av det raka svaret.

Det är dock inte bara mina barn som jag funderar på lydnadskurs för, det skulle vara ganska bra om jag kunde delta också. Ibland har jag klara problem med att lyda, ens mina egna order. Hur många gånger har man inte tagit beslutet att man skall gå ner i vikt till exempel? Man har haft en inre diskussion och kommit fram till träningsform, plats och tidpunkt, när dagen har kommit har man genast skjutit upp hela projektet. Jag vet att det kallas bristande självdiciplin, men om man nu hade gått en kurs och kommit fram till att man borde följa sina egna goda råd, så skulle det vara mycket praktiskt. Det är inte så att jag inte vet vad jag bör eller inte bör äta eller att jag inte inser att jag skulle må bättre av att röra lite mer på mig. Men nu krockar bara min egna olydnad ned mina egna goda råd. Det är förargligt, för att inte säga synnerligen irriterande.

Nej, en ordentlig lydnadskurs hade nog varit bra, för hela familjen, men då hade förmodligen det uppstått vissa problem om vem som skulle lyda vem och när. Man kanske skulle inrätta någonsalgs schema, så att alla familjemedlemmar får en dag i veckan när de fick bestämma över de andra. Frågan är bara om det hade varit möjligt att kombinera med ett vanligt vardagsliv. Yngste medlemmen i Knatteligan hade dock blivit förtjust över att kunna bestämma att vi alltid åt fiskpinnar på dennes dag, medan den äldre knatten hade frossat i att få se obegränsat på TV. Själv hade jag förmodligen straffkommenderat hela familjen att städa, medan jag själv hade avnjutit att få ligga och sträckläsa böcker varvat med kafferaster. Maken hade förmodligen också givit oss en massa arbetsuppgifter, medan han hade kunnat surfa hur mycket som helst på sin dator. Det kanske inte hade varit så bra trotsallt.

Det kanske är bra att det inte finns lydnadskurser för människor, det är nog bra att man stretar åt olika håll i vissa situationer. Annars skulle nog livet bli ganska monotont. Visserligen bråkar man ganska ofta om skitsaker, men i det stora hela så skulle det nog bli ganska långtråkigt om man alltid fick som man ville, då hade man nog aldrig lärt sig något nytt. Men vissa dagar har jag iallafall svårt att hålla mina dagdrömmar om exemplaris uppförsel och helt enligt mina vilkor ifrån mig. Det hade varit så mycket lättare om allt bara var som jag ville ha det. Förmodligen är det så för alla, vi måste sträva mot utopin, annars vet vi inte vart vi är på väg. Å andra sidan håller det inte i längden om man ser till ett längre perspektiv, för det finns många som tycker om att bestämma och många (inklusive mig själv) som skulle ha svårt att inlemma oss i ledet efter andras bestämda åsikter.

Man vet att det är måndag när man kommer till jobbet och inser att ett bord, en arabisk ordbok samt din kontorsstol har försvunnit. Det är då som man börjar undra om man håller på att tappa förståndet, behöver glasögon eller om man bara helt sonika skall gå hem igen. Efter en del jagande kom jag underfund med att varken bordet eller ordboken fanns kvar på skolan, stolen kunde dock ersättas. Man blir fundersam ibland, varför stjäl man ett bord? Nu har iallafall eleverna börjat igen och det känns som om det sakta börjar återgå till det normala. Det finns människor som tycker att det är skönt att återgå till sina rutiner och trots att jag gillar min vardag så saknar jag friheten med att vara ledig. Det största problemet är helt klart att gå upp på morgonen och hinna i tid, jag ogillar att börja dagen med stress, men det är helt enkelt oundvikligt. För oavsett när vi går upp på morgonen, så öppnar inte förskolan förrän halv åtta och efter lämning så har jag tjugo minuter på mig att hinna till jobbet, det är fullständigt omöjligt. Jag skulle behöva att ha både jet motor samt vingar. Det är bara att leva med den inre stressen.

I helgen var vi med makens familj på en liten sammankomst, uppe i svärföräldrarnas sommarhus. Det var så fantastiskt härligt att bada i havet, för trots att himlen var mulen så var vattnet varmt. Enligt mig finns det inget mer uppfriskande än just ett havsbad, man blir ohjälpligt på gott humör. Ungarna skrek och skrattade när böjorna slog över huvudet på dom. Det kändes som om det var ett härligt sätt att avsluta sommaren på. För så var det. Nu är det höst, jobbet har börjat, det blåser friskt och det är bara en tidsfråga innan man kommer att vara tvungen att ta på sig skor istället för sandaler. Det gäller att hålla fast vid känslan av sommar inom sig. Det gäller att fortsätta att tänka på ljus, sol och värme. Det brukar bli svårt fram i oktober. Men efter att ha sett Winnerbäck i söndags på Malmö festivalen så inser jag att jag är inte den enda som går omkring och känner ett ambivalent vankelmod med drag av optimism till livet i allmänhet. Det är dock inte så mycket som skall till för att vemod skall vändas till glädje, pussar och kramar av min familj eller stoltheten och glädjen i ansiktet på Knatteligans yngste medlem över att ha gjort ett helt fantastiskt halsband i träpärlor. Det är då man tackar högre makter för att just jag har fått en sådan härlig, om än bullrig liten familj. Då skiter man i att hösten är i antågande och att någon har stulit saker på din arbetsplats, då tänker man på det där leendet och sätter på Cardigans i lurarna och så rullar det på igen.

Igår gick jag HLR (Hjärt- och Lungräddning) utbildning, på jobbet. Förra året gick jag brandutbildning, man kan fråga sig egentligen varför man skall utbilda sig inom detta när man arbetar i en skola, men faktum är att av alla utbildningar som jag har gått genom åren, så är nog dessa två de viktigaste. Om man skulle hamna i en situation som kräver att man skulle behöva släcka en brand eller kunna rädda livet på en person genom HLR, så skulle det ha varit en aning snopet om man hade hoppat över att gå just den kursen av ren lathet. När vi satt och såg introduktionsfilmen till HLR-kursen igår, så slog det mig hur skört livet är. Här går man omkring och känner sig odödlig var dag, men man har under sina drygt trettioåtta jordsnurr inte reflekterat över att det kan vara bra att veta hur man gör i en akutsituation. Kanske beror det på att min inneboende Florence Nightingale är ganska klen, att jag ogillar tanken på sjukdom i allmänhet och död i synnerhet eller så har jag helt enkelt varit förskonad från att behöva tillägna mig dessa kunskaper. Vid eftertanke, hoppas jag att inte alla har tänkt som jag.

Nåväl, när vi sett introduktionsfilmen, så var det hög tid för att praktiska övningar. Dockan, som var en torso, skulle ge ifrån sig ett ”klickljud”, när man tryckte rätt, detta skulle upprepas trettio gånger i rask takt, sedan skulle man se till att lungorna fylldes av luft och återupprepa massagen igen. För att klara testet skulle man hålla på med den här serien i två minuter, det såg lätt ut på film. I verkligheten tog det drygt sju minuter innan jag kunde få övningsdockan att klicka överhuvudtaget. Jag var fullständigt utpumpad, runtomkring mig klickade mina kollegor loss på sina träningsobjekt. Vanligtvis skulle detta ha gjort mig fullständigt vansinnig, jag har tyvärr väldigt lite tålamod när saker inte fungerar som jag vill. Men av någon anledning så tog jag denna docka på dödligt allvar, jag bad om hjälp, jag ändrade ställning, inga klickljud. När jag äntligen fick dockan till att klicka, så fick jag, om inte ta i från tårna, så åtminstone från höften. Efter att ha bemästrat så inföll sig faktiskt inte en känsla av lättnad, istället förstod jag att i en verklig händelse så kommer inte personen att klicka, man kommer alltså inte ha någon som helst vägledning om att man gör rätt. Förutom om man nu skulle lyckas få igång hjärtat på någon.

Efter denna isande insikt, skulle vi lägga varandra i framstupa sidoläge och lära oss hur man med hjälp av olika tekniker kunde få loss främmande föremål ur luftstrupen. Det gick bättre. När jag cyklade hemåt och begrundade dagens äventyr så slog det mig att var gång som jag lär mig något nytt, så väcker det alltid en vag känsla om att det finns så mycket man inte kan. Hur kan det komma sig att man anser att man kan så mycket i senare tonår, men ju mer världen och dess mysterier vecklar ut sig, desto mer inser man hur oändligt lite man kan? Det är märkligt, när man är liten koncentrerar man sig på att lära sig saker med en enastående envishet, under sina första levnadsår lär man sig förmodligen mer än vad en vuxen individ gör sig under en tioårsperiod. Ett litet barns naturliga nyfikenhet och envishet är fantastisk, på något sätt verkar vi bli avtrubbade som äldre. Vi blir mer och mer selektiva i den nya kunskap vi väljer att tillskansa oss. Personligen är jag väl inläst i det yrkesområde som jag har, men tyvärr saknar jag vissa elementära kunskaper som faktiskt kan vara lika, om inte mer nödvändiga, än de jag utövar i mitt arbete. Det är en ganska svindlande tanke. Det får mig att fundera på när jag skall hinna inhämta dessa och framförallt hur skall jag komma på vad det jag verkligen behöver veta, om jag inte snubblar över dessa luckor i situationer då det redan kommer att vara försent för att kunna göra något åt saken. Det är en obehaglig tanke.

All denna oinhämtade kunskap, som för min del inte bara handlar om liv och död, när skall man proritera den? jag får väl trösta mig med att en del kommer man att lära sig med tiden, det finns trotsallt en viss del som handlar om learning by doing, till exempel hur man byter proppar, lagar cykeldäck och så vidare. Men allt det andra, när skall man lära sig det och hur skall man prioritera?

Ett par gånger om året får jag något slags hushållsrelaterat ryck, när det infaller så gäller det att surfa på den känslan och låta sig dras med. Det är dessa små infall som får hemmet att framstå som att jag faktiskt har någon form av talang för att sköta ett hem. Förra året vid den här tiden målade kusinen och jag om varadagsrummet och i oktober förra året så bakade ungarna och jag pepparkakor, så ingen skall komma och säga att jag inte försöker iallafall. Nåväl i lördags fick jag iallafall för mig att jag borde baka, efter det att jag hade tvättat och dammsugit. Först bakade jag grahamsbullar med morötter och äppelmuffins och därefter gjorde jag bullar med solrosfrön. Mycket stolt. På söndagen höll sig rycket i och därför gjorde jag lasagne till familjen efter makens uttryckliga önskemål. Det känns nu som om det har lagt sig för denna gång.

Kanske var det mitt plötsliga quiltande som föranledde detta ryck. Det är ganska så hög hursmorsfaktor på att sticka, tycker åtminstone jag. Nåväl jag har hunnit till ruta nummer 16 och är fortfarande kvar i den gröna garnpåsen. Jag hoppas att jag under veckan kommer att få avancera till en annan färg, för trots om jag gillar grönt och det finns hur många nyanser och sorter som helst att välja på, så har jag börjat längta efter en annan färg. Min strategi att tömma påse efter påse kanske inte är hållbar i längden, då det helt klart fins en viss tristessfaktor i att sticka i samma färg hela tiden. Vi får väl se hur det utvecklar sig.

Igår var det iallafall första dagen för större delen av personalen att börja arbeta. Det låg en hel del förväntning i luften och det kändes som om de flesta hade haft tid nog på sig att ladda om. Det är något visst med skolmiljön, det är som om den kräver att det är elever i byggnaderna annars känns det inte riktigt som en arbetsplats. Men nu är det alltså inskolningstid för lärarna, bänkar skall flyttas, information och fortbildning, arbetslagsträffar och utvärderingar. Själv sitter jag och gör lånekort och plastar böcker, är runt i arbetslagen och ber alla att komma ihåg att fundera över biblioteksplanen. Man kan helt klart känna att det är uppstartsvecka alla har mycket att tänka på och hinna med innan eleverna kommer på måndag. Idag har det dessutom blivit höst, regnet fullständigt vräker ner och man undrar vart sommaren tog vägen. Men det kanske är lättare att börja arbeta när inte solen skiner och man hellre vill ligga på stranden.

Ingen mer sommar alltså och hösthushållsrycket avklarat, nästan alla jobbförberedelser klara inför terminsstart. Nu drar det igång igen på allvar, vi får väl se hur lång tid det tar innan man börjar längta efter julen.

Efter eget önskemål har jag ärvt min mormors stickor. Jag gillar att sticka och har alltid gjort, men de sista åren har det mest blivit sporadiska småsaker till ungarna. Tiden har helt enkelt inte funnits med studier, jobb och familj. Det var min mormor som lärde mig att sticka, vilket jag är väldigt glad för. Mamma är inte den pyssliga typen så därför var det tur att mormor hade tid och lust att gör det. Jag är inte heller speciellt pysslig egentligen, men att sticka tycker jag av någon anledning är roligt. Det går snabbt och när man behärskar tekniken, så behöver man inte tänka så mycket, det blir snyggt ändå. Värre är det när jag enstaka gånger får för mig att använda en symaskin. Det finns några saker som jag undviker så mycket som möjligt och bland annat tillhör symaskiner, strykjärn (pressande av sömmar), minigolf och recept där det krävs gelatin i, dessa.

Min ömma moder kom, förutom med en hel korg stickor, med tre papperskassar fulla med garn. Hon tyckte att jag kunde slänga det jag inte ville ha. Initialt var jag inställd på att börja sticka sockor inför vintern. Men när jag satt där och skulle försöka färgsortera dessa drivor med garn insåg jag att jag varken skulle kunna slänga något av det. Dessutom fanns det ingen möjlighet att jag skulle kunna sticka strumpor eller vantar av allt garn, då skulle ett fotbollslag vara självförsörjande på raggsockar i en livstid. När jag satt där och sorterade, hittade jag gamla anteckningar som mormor hade fört när hon har stickade strumpor till jul till hela familjen. Naturligtvis vällde tårarna fram när jag kom till ”min” lapp, antal maskor hon hade använt, hur fördelningen var över stickorna var, vilken färg som jag hade fått på mina strumpor under åren. Det går väl inte att slänga bort sådana lappar, med hennes fina handstil. Jag bestämde mig för att inte en enda tråd av garnet skulle gå till spillo.

När jag satt där och kände hur melankolin bara växte, hur regnet forsade ner, hur hösten kom och satte sig på mina axlar och grep tag i mig, så kom jag faktiskt på vad man kan göra med allt garn. Jag skall sticka ett lapptäcke, en nordisk version av den amerikanska quilten. Ett ode till min mormors stickor och garn. Jag räknade ut att om jag gör 300 rutor i storleken 10 x 10 cm och sedan monterar det på tyg så kan det bli ett sängöverkast (jag kommer att se till att jag får hjälp med monteringen, då det förmodligen involverar en symaskin). Jag har aldrig gjort något så stort projekt, några tröjor har det blivit, men knappast något som har med heminredning. Med tanke på att garnsamlingen spänner över regnbågens alla färger kommer det att bli brokigt, men helt klart personligt. Jag är nu inne på min sjunde ruta och beslutsamheten och motivationen är på topp, bara 293 kvar. Jag får nog sätta upp något veckomål, annars kommer det här projektet att hålla på till jag skall gå i pension. Men om man aldrig försöker sig på något nytt, så får man och hålla på att återuppfinna hjulet var dag och det vore hemskt tråkigt.

I helgen såg jag en oerhört varm film som hette Julie & Julia, det handlar om en kvinna som beslutar sig för att laga sig igenom en hel kokbok på 365 dagar och sedan blogga om det. Berättelsen om kvinnan bakom kokboken och bloggerskan vävs samman på ett mycket bra och roligt sätt och inte blev det sämre av att skådespelarna var duktiga. Anledningen till att hon bestämmer sig för att ge sig på projektet är att hon är nyinflyttad i en stad, har ett tråkigt arbete, när författardrömmar och att hon aldrig har slutfört något ordentligt . Förmodligen är jag lite smått inspirerad av filmen, men jag är mycket nöjd med mitt stickprojekt, då det både kan ses som en form av sorgearbete och om resultatet blir om inte oerhört konstnärligt, så iallafall personligt och färgrikt. Jag ser fram emot många timmar med mina stickor och garnnystan, ett riktigt höstprojekt, som möjligtvis kan sträcka sig över nästa höst också…

Nästa sida »