december 2009


Jag har funderat på det där med sympati under de senaste veckorna och igår när jag skulle gå och lägga mig så kom jag underfund med hur vi påverkade vi blir i våra sympatier av yttre omständigheter och medier. Sympati är klurigt ord som ofta förväxlas med empati, men medan empatin gör att vi kan förstå och känna vad en annan person känner, så är sympati mer en fråga om utomstående medkänsla.

Jag läser mycket tidningar av varierande kvalitet, när det kommer till böcker är jag mer sellektiv. Jag läser en hel del så kallade slasktidningar, ungefär som andra tittat på TV. Jag ser mycket lite på TV men frossar gärna över Klick! eller Hänt Extra. Jag har tänkt över hur dessa tidningar hela tiden jobbar på att vi skall kännan sympati för stackars kända människor som har ätstörningar, otrogna partners, är alkoholister eller narkomaner. Det är ganska tydligt att vi läsare väljer att antingen känna sympati eller fullständigt rata dessa människor i deras nöd. Om man skall tro på dessa tidningar så är det dessutom mer synd om rika och berömda människor, än det är om alla andra, eftersom dom i och med sitt kändisskap måste dela alla sina problem med resten av världen.

Det finns dock en baksida som man bör ha i åtanke när man läser om dessa människor, de kan faktiskt checka in på ganska fashionabla rehabkliniker eller vad det nu kan vara för att kurera sig och hur många andra narkomaner har råd att göra det? Hur många går under medan de står i kö och väntar på en plats på de offentliga klinikerna?

Under hösten har jag läst spaltmeter efter spaltmeter om Victoria Beckhams hälsenor. De behöver tydligen opereras eftersom hon har någon mystisk sjukdom, när hon har genomgått operationen, får hon endast har platta skor i sex månader. Detta har gjort Victoria mycket deprimerad, hon går knappt ut om det inte gäller arbete, tror sig bland annat Hänt Extra veta. Fru Beckham har ont i fötterna och om hon inte kan ha högklackat så kommer hennes tid som fashionista att vara slut, eftersom hennes klackar ingår i hennes dresscode koncept. Att Victoria med lätthet, hade kunnat få större delen av den kvinnliga inne klicken i Hollywood att bära säckväv och jesussandaler om hon bara ville, skrivs det inget om. Men det faktum att Fru Beckham skulle kunna betala en specialist att fixa till hälsenorna inom en kvart om hon hade lust gör att jag faktiskt inte känner någon sympati alls. Hon skulle säkert kunna få hur många specialdesignade skitläckra, skor som helst att träda på de opererade fosssingarna och därmed hade hennes problem varit som bortblåsta, iallafall vad det gäller fötterna. Kanske ville Victoria Beckham, genom att berätta om sina problem, ge hälsenesjukdomen ett ansikte, inte vet jag.

Ibland kan man ju undra vad som är viktigt här i livet och så kan man ju undra varför man sitter där och ödsla tid på att läsa sådan skit, när man nu uppenbarligen blir förbannad över det. Jag tror det är såhär, genom att läsa om Victoria Beckhams fötter, så inser jag hur oerhört oviktigt det är att rika kända människor vinglar omkring på för höga klackar tills det att de förstör fötterna. Det är i sig också en erfarenhet att lägga i arkivet bland annan kunskap. Kanske något att fundera vidare på under nästa decennium?

Idag har tvååringen varit på bio för första gången, det var ett storögt möte med en gammal bekant, Lilla Spöket Laban. Det var, precis som de övriga tre filmerna, en helt fantastisk liten rulle indelad i sex små episoder. Jag var inte överdrivet förtjust i Lilla Spöket Laban böckerna när jag var liten, men som film tycker jag verkligen att det är en riktig pärla. Lagom mycket humor, spänning och tempo för små barn.

Det hela hade dessutom föregåtts av återlämning av böcker på biblioteket (äntligen blev vi av med ”Vem är borta”, håll tummarna för att tvååringen inte hittar den igen när vi skall låna böcker nästa gång), lek på lekplats, pannkakslunch hemma hos bästisen och sedan gemensamt biobesök. Det var mysigt att sitta där i biomörkret med den lilla kvartetten och se hur de följde med i vartenda steg i Laban och hans familjs upptåg. Jag till och med gapskrattade ett par gånger, när man känner igen sig i föräldrarrollen, jag hade ingen aning om att man hade så mycket gemensamt med kungligheter och spöken, när det gäller uppfostring!

Efter filmen gick kompisarna hem för att sova middag och maken hämtade upp en trött fyraåring och en redan sovande tvååring i vagnen. Maken hade haft en slitsam natt i festandets tecken och skulle gå hem med barnen och sova eftermiddag, medan jag själv begav mig ut i reakaoset, på jakt efter fynd. Som vanligt hittade jag mest till ungarna, men eftersom jag igår gjorde en inventering i lådorna och kom underfund med att båda hade vuxit ur en hel del, så var det välbehövligt.

Om man nu kan prata om välbehövligt, när man faktiskt har ganska mycket. Det är helt klart en ganska relevant fråga när man nu läser alla 00-tals krönikor. Behöver vi egentligen något alls? Det känns som om domedagsprofetiorna haglar över oss.

Mest fantastiskt tyckte jag faktiskt att i Metros tio händelser som har skakat oss under decenniet så ligger Tiger Woods otrogenhetsskandal på tionde plats, efter terrorattcken mot World Trade Center, Tsunamin, Irakkrigets utbrott, Obamas president seger och mordet på Anna Lindh. Hur i hela friden kan några sexualbesök utanför makarna Woods äktenskapliga säng, jämföras med terrorism, mord, krig naturkatastrofer och att amerikanerna äntligen inser att en blek hudfärg inte är samma sak som intelligens? Naturligtvis tycker jag att det är tråkigt för familjen Woods att de har fått hela sitt familjeliv uthängt i tidningarna, att inte ens helylle killen kan låta bli att vara otrogen, men helt ärligt, tycker jag att det finns en hel del annat att rapportera om, sett i ett tioårsperspektiv.

Men årskrönikor skall helt klart läsas med en smula salt. Det är förmodligen jularnas återkommande problem med nyhetstorka som gör att just krönikorna vid nyår får slagsida till uppblåsta decemberskandaler. Å andra sidan så är det ju lite kul att nyårskrönikorna infaller vid samma tidspunkt som de flesta har tid att ägna lite mer tid till tidningsläsande än vanligt, så vår redan skeva bild av verkligheten byggs på.

Ännu en tradition som upprätthålls, om man memorerar tidningarnas tio-i-topp nyheter, så kan man sova sig igenom de kommande tio åren och läsa in sig på de viktiga världshändelserna i december 2019. På så sätt kan man känna att man har fått vara med och delat ytterligare en liten del av mänsklighetens historia. Det är en svindlande tanke, men man kanske skall välja en lite tyngre journalistisk källa än Metro, söndagens SvD hade faktiskt en riktigt intressant bilaga, så jag skall inte alls vara så småsint och stingslig så här i 00-talets sista minuter. I den sistnämnda tidningen stod ingenting om Tiger Woods älskarinnor, de fick ihop en tio-i-topp lista ändå, så det har nog inte varit helt öken i nyhetsfloden de senaste tio åren trots allt.

Tomten kom faktiskt i år också, fast han hade lämnat en säck utanför dörren när vi hade snöbollskrig. Det fanns instruktioner också, att fyraåringen och tvååringen skulle dela ut paketen, eftersom tomten hade varit tvungen att hasta vidare till andra barn. Men vi fick faktiskt möta tomten dagen därpå hemma hos farmor och farfar, han jobbade övertid, bara för oss. Han hade varit lyhörd den där tomten, för vi fick en enorm utdelning allihop.

Idag har vi haft den första vanliga dagen av jullovet, lediga och hemma. Vi har lekt med julklappar, sovit middag, ätit vanlig mat och träffat bästisen och gått på lekland med bollhav och rutschkanor. Knatteligan var mycket nöjda med att i lugn och ro upptäcka sina nya leksaker, leka med kompisar och avsluta med köttfärssås och spaghetti och ett berg av frukt och grönsaker. Maken är på julefrokost med herrbekanta och förutom att ädla drycker skulle sväljas ner så skulle han äta julmat för sjätte dagen i rad, stackarn.

Lika roligt som det är att träffa alla familjemedlemmar, lika utmattande är det. Jag blir inte stressad av julens förberedelser, jag blir stressad av att flänga runt och träffa olika människor, sova på olika ställen, äta för fet mat och åka vidare till nästa ställe. Jag försökte diskutera det hela med maken, om att eventuellt fira hemma nästa år, men han bara skakade på huvudet och meddelade att då skulle vi bara hinna med samma antal personer fast på färre dagar.

Igår när vi kom hem stod granen på trekvart i sin fot, vi försökte rätta upp den, men det strösslade golvet fullt av barr och efter ett häftigt meningsutbyte mellan maken och mej, packades julgransprydnader ner och granen åkte ut. Vi packade upp vårt bagage, nattade barnen och sedan kurade vi ihop oss i soffan och såg en film, det var vansinnigt skönt.

Det är kanske därför som julen är och skall vara intensiv, för att man skall tycka att det är skönt när den är över, fast man fortfarande har en veckas ledighet kvar? Det är liksom nu julefriden börjar, när man kan få sova i sin egen säng, äta vad man vill, hitta på roliga saker tillsammans, spela alla julklappsspel och kanske till och med läsa en eller annan bok? Man kanske till och med behöver lite julstress, fet mat och fnatta runt mellan alla familjemedlemmar för att man skall hitta lite ro och frid och kunna bara andas ut och ta det lite lugnt?

Varje år längtar jag efter julen, myset, ljusen, maten, julkorten och klapparna och vara tillsammans med alla man tycker om och varje år är det precis samma saker som jag blir trött av/på. Tur att jag har kort minne, för jag kommer längta efter precis samma saker nästa år också! Men just nu skall jag bara njuta av att vara lite ledig och vara hemma, imorgon blir det nog bio med knatteligan, en riktig rysare för att vara på säkra sidan ”Lilla Spöket Laban -bullar och bång”. Vi får se om det slår dagens utflykt bland bollhav och rutschkanor eller julaftonens snöbollskrig och kälkåkning.

Snö, snö, snö och ännu mer snö. Allt är insvept i vinterkostym. Min hjärna har laddat ner, jag kan inte arbeta, kan inte koncentrera mig, kan inte formulera mig. Jag sitter på jobbet och lägger in böcker, trots att jag tycker att det är ett ganska roligt jobb, som ger mig tid att även skumläsa en hel del så har jag så svårt att inte låta blicken och tankarna att vandra ivär. Det är bara några timmar kvar, sedan sitter knatteligan, maken och jag på tåget till Göteborg. Imorgon skall vi gå på Liseberg, åka karusell, se alla de tusentals ljusen, äta popcorn, dricka varm choklad och bara vara tillsammans. I detta romantiska vinterlandskap, med ledighet, gemenskap och lata dagar framför oss är det svårt att inte bli en smula sentimental.

Jag läste i tidningen idag att vi denna jul har skänkt rekordmycket till hjälporganisationer, tydligen är det vanligt att folk ger mer i kristider än normalt. Lika paradoxalt som detta är, lika självklart borde det alltid vara. Naturkatastroferna, svälten, sjukdomarna blir ju inte nödvändigtvis större eller värre bara för att vi har lågkonjunktur, de finns där tyvärr alltid. Det är bra att vi ger av vårt välstånd, men det känns onödigt och orättvist att man inte ger av självklarhet alltid. Jag rättar mig mentalt, eftersom det faktiskt är bättre att alla ger något, någongång än aldrig.

Alla borde få känna sig mätta, glada, friska oftare. Kan man önska sig det i julklapp? Jag hoppas att du som läser detta får en riktigt härlig, sagoglimrande jul, med de tillhör som just du tycker att magin kräver. Vi är alla värda det. Själv skall jag njuta av närheten till min familj, njuta av att ännu en gång kura upp mig i soffan mad mormor, mamma, plastfar, knatteliga och make och titta på Karl-Bertil Jonsson. Öppna paket som jag inte visste att jag hade önskat mig. Spegla mig i ungarnas glädje och exaltering över tomten. Äta god mat, lyssna på för många julsånger. Njuta av julgranen, spela spel och äta nötter. Lyssna till mormors ”nej, mina kära barn, nu går jag och knyter mig”, höra hennes innetossors hasande mot badrummet, njuta över att vi har fått ännu en jul tillsammans. För så har det alltid varit, men så kommer det inte alltid att vara.

Vi har sådan tur att vi får fira jul två gånger, för sedan skall vi träffa makens familj och traditioner. Dansa kring granen och sjunga långa julsånger på danska ur häften, träffa tomten och maken skall sin vana trogen karamelisera potatisen, för så har det alltid varit och så skall det förbli. Spela ännu mer spel och i år har vi en ny liten familjemedlem, som skall vara med för första gången, Lilla G. Så även om julen inte varar till påsken, så finns det fina förutsättningar för åtminstone en fem dagar i familjens knä.

Läsa böcker skall jag också göra, se på film och njuta av en och annan middagslur. Hur kan man förvänta sig att med detta hägrande ngra få timmar bort så skall man kunna koncentrera sig på att arbeta?

Eftersom det fortfarande är mycket snö, även i vår landsdel är knatteligan och jag förpassade till kollektivtrafiken när vi skall till förskola och arbete. När jag hade levererat ungarna idag, åkte jag vidare mot jobbat, med en Metrotidning som sällskap. I denna stod det att det vi nu och i framtiden kommer att vara mindre personliga på nätet, i våra bloggar, vårt facebookande och i andra sociala forum som sker i den virtuella världen. ”Nu är man alltså ute igen”, reflekterade jag för mig själv.

Om man har kommit över en viss ålder och något sånär format vem man är, så är det ofrånkomligt att man är inne och ute i olika vågor. Inne är man när ens intressen, musiksmak, politiska åskådning, klädval, samt eventuella hobbies sammanfaller med det som de olika branscherna talar om för oss att vi skall vara just den här säsongen. Det är märkligt hur lite vi egentligen förändras när vi har gått igenom perioden 15-30 år. Det kan visserligen tillkomma nya band som man gillar, intressanta föfattarskap, kanske en ny assecoar inom kläder eller skor, men i grund och botten så avstannar vår utveckling så sakterliga av runt trettio.

Det är ganska skönt att slippa hänga med i en massa trender, som man faktiskt inte bryr sig ett dyft om. Om man ser till barnklädes- samt leksaksindustrin så är det mycket tydligt att de avser att flirta med sjuttio- och åttiotaliseternas romantiserande över vår barndom. Det står ett sentimentalsskimmer över att vi köper Polarn och pyretkläder och t-shirts med tryck och dvd boxar med ”Fem myror är fler än fyra elefanter” till våra barn. Jag är likadan som alla andra, inte ett skvatt bättre, jag tyckte mycket om det pedagogiska barnprogrammet och nu vill jag att det skall betyda lika mycket för knatteligan. Men det finns bra barnprogram idag också, som inte fanns när jag växte upp. Dessutom är inte mina barn så utsvultna av att inte få se tillräckligt med tecknad film, så att de ser på Anslagstavlans vinjett storögt och det tycker jag faktiskt är ganska bra.

Ett annat område som har utvecklats enormt är barnboken och då framförallt bilderboken. Visst finns det moral även i dagens böcker men illustrationerna stimulerar till friare associationer och diskussioner än sjuttiotalets moraliserande kolteckningar. Vi kiknar av skratt hemma hos oss över Geffenblads ”Prick och fläck”, böcker av Stina och Clara Wirséns böcker och vi lär oss en hel del samtidigt.

Man slutar inte att utveckla sin smak när man blir äldre, men man kanske väljer mer nyanserat inom de intresseområden man har. Jag kommer förmodligen att se ut ungefär som jag gör om tio år, men jag kommer troligtvis inte ha en annan politisk åsikt, ha bytt musiksmak eller ha slutat att anse att jeans är både praktiska och snygga. Men jag kommer kanske att ha hittat ytterligare argument för alla de saker som jag tycker om och som gör mig till den jag är och det är väl det som kallas erfarenhet. Jag kommer förmodligen inte att blogga om tio år, men jag kommer inte att sluta skriva eftersom det är något jag alltid ha gjort. Att hänga på Facebook kommer kanske inte vara samma sociala kontaktyta som det är för mig nu, men jag hoppas att jag kommer att ha andra möjligheter att samspråka med alla på någotvis.

Metro har säkert rätt i att vi kommer att bli mer restriktiva med var vi publicerar på nätet, men jag tror att det kommer att finnas likvärdiga former där vi utbyter olika former av information. Det är bara en fråga om namnbyte eller formbyte. Vi får väl följa med och se vad som händer.

Fyraåringen var med mig på jobbet idag och tittade på två julskolsavslutningar, samt var med på personalens glöggmingel. Jag var förvånad över barnets koncentration, visserligen satte det sig ner och läste en medhavd bok vid ett par tillfällen, men ändå, det gick över förväntan, inte ett enda gnäll. Anledningen till att fyraåringen fick följa med var att den hade feber i natt. Det som gjorde störst intryck på barnet var allsången av ”Julen är här”, en sång som även gör mig lätt rörd. Det är visserligen en ganska hednisk sång, ingen tillstymmelse till hyllning till Gud, men den handlar om frid, värme och glädje, jag tycker den är vacker och den ger mig rysningar.

Efter avklarad arbetsdag, åkte vi och hämtade tvååringen som hade vaknat från sin middagslur. Ett antal ärenden klarades av liksom inköp av mat, hämta paket på posten och sedan det viktigaste, inköp av gran. I veckan suckade fyraåringen besviket över att vi inte hade köpt någon gran. Jag har faktiskt letat efter gran sedan i början av december, eftersom vi inte skall vara hemma speciellt mycket under juldagarna, så tycker jag att man kan få njuta i förväg. Nu har det alltså satts upp en del granförsäljningar och nu var det dags.

Fyraåringen hade ganska bestämda åsikter om hur vår gran skulle se ut, ”den skall vara riktig och inte en sådan som finns på dagis”, nej, det kan jag hålla med om, skall man ha en gran så föredrar jag också att inte ha en plastgran. Jag vill att det skall lukta gran, jag vill inte heller packa ihop granen efter jul. Jag vet att det inte är speciellt miljövänligt, men på julen vill jag ha en riktig gran, om man nu skall ha någon alls. Det andra kriteriet som barnet hade var att den inte skulle vara för stor, eftersom då skulle det inte nå upp att sätta i stjärnan.

Vi gick förbi en granförsäljare och jag såg genast en gran som uppfyllde våra kriterier, när jag frågade vad den skulle kosta, granskade den äldre farbrorn de välinpackade barnen i den välfyllde vagnen, sedan vände han sig om och log och sa 100:-. ”100.-?”, sa jag lite fånigt som förra året betalade 350 spänn för en liknande gran på ett annat stället. ”Det är bara jul en gång om året”, sa han och blinkade. Specialpris för överbelamrade småbarnsföräldrar har jag aldrig varit med om tidigare, men mycket nöjd släpade jag barn, vagn och gran de fåtal meter som återstod till vår port.

Väl hemma, slet vi av oss alla yttre lager och tog fram julgranssakerna. Vi hjälptes åt att sätta i ljusen och tvååringen hängde, som första pynt, i sin smällkaramell som gjorts på förskolan idag, mycket nöjd gick den sedan och satte sig i sin lilla fåtölj och såg på medan fyraåringen gick loss på glittret och alla andra saker som skulle vara i. Två minuter senare kallas jag in, för vad jag tror är att beskåda underverket, då jag har uppehållit mig i köket denna ringa tid. Nej, min uppgift blir att leta fram just ”Julen är här”, som vi sjungit på avslutningen på jobbet idag. När jag säger att jag inte har den sången, ser jag hur besvikelsen sköljer över ansiktet på fyraåringen som har blivit förtjust i refrängen. Snabbt tänder jag datorn och hittar låten på YouTube och under en dryg timme pågår följande scen: fyraåringen uppflugen på en stol, hängandes pynt eller med näsan nere i lådan och andaktningsfullt välja nästa, tvååringen lojt i sin fåtölj, med napp, nalle betraktandes sykonets vedermödor och ur datorn klingar ”Julen är här” med Tommy och Sissel. Jag var tvungen att smyga in med kameran.

När jag nu sitter här och ser över den snötäckta trädgården som lyses upp av ljusslingan i plommonträdet, så kan jag inte låta bli att tänka på barnens koncentration, hur fint det blev, på pulkaåkning imorgon, samt att maken kommer hem och då känner jag att julen faktiskt är här, trots att vi har två dagis/jobbdagar kvar. Snön som har fallit är verkligen hurmörshöjande, snart kommer vi att vara tillsammans med alla nära och kära, visserligen i omgångar och fira jul, men det finns inga tvivel, julen är här för att stanna och ”lysa frid på jorden, glädjen är stor, i ett barns klara ögon bor den”, som det heter i sången.

På knatteligans dagis finns det ett barn som aldrig ler. Jag har nog aldrig träffat ett sådant barn tidigare. Vi brukar lämna ungarna samtidigt och det är alltid tillknäppt och truligt. Jag trodde först att det berodde på att barnet var blygt, men efter de rapporter angående hur dagarna ser ut på förskolan har jag kommit fram till att det inte stämmer alls. Tvärtom är barnet ganska påstidig och är alltid den som vill bestämma. Det är E som har talat om för fyraåringen att det har ”tjejstrumpor” som därmed fick degraderas till hemmastrumpor, samt nu senast kom fyraåringen hem och var ganska knäckt över att det var så fult. ”Fult?” sa jag en aning förvirrat, du är väl inte ful? ”Jo, det är jag, det har E sagt.” Fyraåringen må ha en del fel och brister, men utseendet är högst normalt och sett ur mina ögon, naturligtvis, det finaste som finns. Jag blev ganska arg och talade om att förmodligen hade E bara sagt det för att göra fyraåringen ledsen. Jag berättade att ibland säger man och gör saker som man inte menar för att man känner sig utanför på någotvis, muttrande godkändes förklaringen, lite generat när jag tillade att förövrigt så är barnet det vackraste som finns.

Men jag har funderat över E, det är inte naturligt för barn att aldrig le, ögonen är inte sorgsna utan mer tomma, det känns lite olustigt. Jag pratade med bästisens mamma tidigare i veckan om helt andra saker, men av en slump kom vi att prata om E och det visade sig att hon hade samma uppfattning. Hon hade även försökt att skoja lite med E vid olika tillfällen och mött absolut ingen respons alls, vilket är ganska ovanligt. När man hämtar och lämnar på dagis så brukar det vara en hel flock av andra barn som vill hälsa, vinka hej då, berätta vad som har hänt under dagen eller vad som skall hända nästa. Det brukar skojas, stojas och vara ganska uppsluppet rörigt, men E står alltid bara där och betraktar.

Inatt hade det snöat mycket. Det började redan igår kväll och jag bestämde att det nog var bättre att ta bussen istället för cykeln. Jag brukar alltid cykla, men gränsen går vid snö och is. Barnen var ganska exalterade när vi gick till bussen med knarrande steg. Det är mysigt, jag kände också en viss förväntan och mest av allt hade man velat stanna hemma, åka pulka, känna kylan bita i kinderna och värma sig med varm dryck och bullar. Men eftersom ett jullov hägrar så kändes det trots allt inte så tungt att bege sig mot förskola och jobb.

Tvååringen lämnades på sin avdelning och när vi kom in på fyraåringens, så möttes vi av en glädjestrålande E. Det hade snöat, idag skulle de leka i snön, visste vi vad man kunde göra med snö? Barnet var så glädjesprudlande att jag blev en smula tagen av all denna energi och lycka. När jag gick vidare till bussen så var jag på mycket gott humör, tänk att det fanns sådan iver i den vanligtvis så tomma ögonen. Så härligt att det faktiskt fanns värme också inom barnet, jag hoppas att känslan lever kvar länge inom det. Jag tycker att det är härligt med glädje, jag har lätt att dras med i olika känsloyttringar och det här var lite som att få en förtidig julklapp, det bekymrar mig när jag ser barn som jag upplever som olyckliga. Barn byter vanligtvis känsloläge minst tio gånger i timmen, glädje, sorg, ilska, nyfikenhet, hunger, behov som inte kan formuleras och så börjar det om igen, men att bara stirra tomt framför sig är inte normalt, det är sorgligt. Tänk att ett väderbyte kan göra så stor skillnad, vi är märkliga vi människor.

Nästa sida »