mars 2011


I fredags var vi bortbjudna på eftermiddagsfika till bästa kompisarna, det var Våffeldag och ett nytt våffeljärn skulle invigas. När fyra barn i åldern 3-6 år och två morsor samlas, är det mycket som skall avhandlas, ljudnivån stiger, två av telingarna är lite eftermiddagströtta, de andra två måste liksom tumla av sig rent fysiskt innan samtal eller lek kan uppstå. Mammorna snattrar också konstant, dagsläget skall avhandlas, vårkläder, relationsfrågor, meningen med livet, hur man skall hantera ett våffeljärn innan första användandet. Alldagliga saker, men viktiga att ventilera.

Vanligtvis träffas vi på onsdagar, de två äldsta går på simskola, de yngre leker och efteråt äter vi middag tillsammans. Det är en intensiv kväll, men ett välkommet avbrott på veckan. Äldste Knatten älskar onsdagar, då bästa kompisen och Knatten träffas, då de för en stund kan återgå till vad de anser borde vara normaltillstånd. Efter ett och ett halvt år tillsammans på förskolan, där just deras vänskap, samförstånd och lekar var höjdpunkten, är det denna gemenskap som är det enda bestående. Det är positivt samtidigt som det är lite deprimerande. Vänskap är stort och viktigt, men nog borde alla dessa timmar på förskolan ha innehållt något mera? Tydligen inte, tyvärr.

I höstas började bästisen skolan och Knattarna bytte förskola. Bytet blev ett lyft rent intellektuellt och fysiskt,för äldste Knatten, men saknaden efter bäste kompisen är ett återkommande ämne i sexåringens tankar. Knatten har andra kompisar på sin nya förskola, som också är viktiga och inkorporerade i begreppsvärlden, men det är oerhört tydligt att om man skall välja, så finns det bara en som riktigt håller måttet.

Det är skönt att de där små nördarna har hittat varandra, tur för oss alla tror jag, för trots att deras vänskap var själva startpunkten och anledningen till vår samvaro, så har vi alla hittat beröringspunkter hos varandra och tycker om att vara tillsammans. Det är en otvungen, varm och rolig samvaro. Sexåringen anser att helgerna uteslutande borde vigas åt att umgås med bästisen, vad är det för mening annars med att vara ledig? Det är alltid hårda förhandlingar inför helger som inte är uppbokade, hur det skall det kunna ordnas så att de åtminstone kan träffas någon av dagarna.

Våffeldagen blev mycket lyckad och framförallt god. I måndags skulle jag följa med högstadieelever till simundervisning. De har under tre veckor möjlighet att få gå på skoltid och lära sig att simma, om man inte klarar simprovet får man inte godkänt i idrott i årskurs nio. På bussen till simhallen satt jag och pratade med en elev om just Våffeldagen. Eleven är rolig och frispråkig och undrade varför svenskar har så många högtidsdagar som gäller just mat, våffeldagen, fettisdagen, kanelbullensdag, Gustav Adolfbakelsen och så vidare. Högtider och mat är oerhört tätt knutna kring traditioner i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Maken gjorde reflektionen för några år sedan att vi alltid har mer eller mindre samma mat under festliga tillfällen. Sill, Janssons frestelse, köttbullar har stående abonnemang på våra bord. Oavsett om det är jul, påsk eller midsommar, andra tillbehör som skinka, lax, ägg och jordgubbar är mer bundna kring en högtid, men basutbudet är förvånansvärt likt. Det är omöjligt att förneka.

Kanske är det med mattraditioner som med vänner, vi behöver ritualisera det som vi tycker om. Det skapar en bas, en trygghet som vi visserligen kan bygga vidare på och utveckla, men där det förutsägbara är just det vi söker och som gör att det blir en återkommende succé. Sexåringen måste tumla runt med bästisen när de ses, det är ett slags fysiskt om än kärvänligt styrkeprov. Efter denna märkliga uppvärmning, så kan vänskapen återgå till det normala, de utbyter åsikter kring dagsaktuella saker som har hänt som är knutna till deras gemensamma begreppsvärld. Sedan fikar vi eller äter middag, den stående frågan är alltid vad vi skall äta och om det finns några utsikter för dessert, godis eller en kaka. Mat, vänskap och gemenskap alltså. Jag som alltid har trott att min inre klocka styrdes av väder, jag har helt klart fått något nytt att fundera på.

Annonser

När blir en vana till ett beroende och när övergår det till ett missbruk? Nej, det här är inte ett inlägg om drogmissbruk. Jag funderar mer på ordens betydelse. Människor gillar riter, vanor och traditioner. Vi bygger upp förväntningar och minnen kring högtider vi firar, såväl religiösa som profana (namnsdagar, födelsedagar, midsommar). Vi lever enligt almenackan, årstidernas skiftningar, arbetstider, studier fritidsaktiviteter, privata vanor om hur hushållet och familjen skall skötas. Det skapar ordning och struktur och vissa vill till och med gå så långt att det är just denna struktur som ger mening med det vi gör och varför vi lever.

Var dag, efter det att familjen har ätit middag, disken är undanstökad, Knattarna har fått på sig sin pyjamas och försatt sig i sin Bolibompatrance, så har jag en paus på ca 20 minuter innan resten av kvällsrutinerna tar vid. Dessa dyrbara minuter av total avsaknad av praktiska göromål har jag naturligtvis fyllt med en vana. Jag gör mig en kopp kaffe och slår upp dagens suduko i tidningen. Jag fördjupar mig i siffrornas tänkbara kombinationer dricker kaffet och tiden står stilla. Det är denna vana som är upphovet till inläggets funderingar. Min dagliga aktivitet har sedan länge har lämnat stadiet av att vara en vana och blivit ett beroende. Mitt humör påverkas om det inte finns möjlighet för mig att dricka en kopp kaffe och lösa ett suduko, jag blir sur.

Jag försökte lösa mitt första suduko under en veckas semester, när äldste Knatten var ett halvår. Jag fattade inte ett dyft, siffror har aldrig varit min starka sida och att dechiffrera ett logiskt system i dessa nio rutor var rena grekiskan för mig. Men maken och vännerna var helt bitna och envisheten tog över. Hur kom det sig att de (två nationalekonomer och en ingenjör) kunde se logiken, när jag omöjligen kunde dra några slutsatser alls? En utmaning helt enkelt, så f*n att jag skulle ge mig och det visade sig att det faktiskt vad precis lagom utmaning för min babymosiga, dyskalkylektiska hjärna. Idag har lösningen av ett suduko två funktioner för mig dels avkopplande och dels är det ren hjärngympa. Jag är helt klart beroende, vanan är helt klart på väg att få ståk av missbruk. Nästan lite tvångsmässigt, börjar jag om och om igen om jag inte har lyckats få rätt på en svår suduko.

Min inledande fråga var om när en vana blir ett beroende och sedemera övergår till ett missbruk. Kan man bli skadad av att vilja lösa suduko. Svaret enligt definitionen är faktiskt solklar, ett missbruk är när man inte har kontroll över ett behov. Jag undrar när den första AS (Anomnyma Sudukoister) gruppen startar. Problemet med att vara missbrukare av något slag är väl att man för att kunna bli kvitt beroendet måste erkänna att man är beroende och vilja ändra det beteendet, annars går det inte. Jag gillar min dagliga vana, men ibland jag önskar att jag inte tänkte så mycket över de gånger som jag antingen inte lyckas lösa sudukot eller är tvingad av yttre omständigheter att hoppa över det en dag. Den där tanken bildar ett tomrum, en irritation och det är väl inte helt normalt.

Intelligent popmusik är en oslagbar humörhöjare. Det får mig att känna mig friare, gladare, smartare och framförallt snyggare. Det bara är så och det är bra, man kan behöva att bli lite powerboostad ibland. Inte för att det egentligen förändrar någonting, men att kunna försätta sig själv i just det mentala läget, att man är oövervinnerlig i 3 minuter och 46 sekunder är grymt positivt. En av de få saker som jag ibland kan sakna med tiden före Knatteligan, var att jag gick på en hel del konserter. Det kan jag fortfarande göra, men eftersom det kräver barnvakt, att jag håller mig vaken sent på kvällen, samt pengar som man kan lägga på annat, så blir det helt enkelt inte speciellt ofta just nu.

Jag lyssnar ganska mycket på musik, men den det är något magiskt med att stå där, bland den övriga publiken, vänta på att strålkastarna tänds och bara uppfyllas av musik som man tycker om. Jag är en sucker när det kommer till grötrim i kombination med en melodisnutt som fastnar på cellen, det talar till mig och om mig, direkt.

I fredags var jag på konsert med min styvfar, ömma modern var barnvakt. Vi var och såg Orup på KB och herregud vad roligt det var. Jag var 16 år första gången jag såg honom, året var 1987, turnén hette ”Rock runt riket”, huvudnamnen var Roxette, Eva Dahlgren och Ratata, som uppvärmare hade de den där nye killen Orup. Snygg var han, sjunga kunde han om sådant som berör en 16 åring, ”Jag blir hellre jagad av vargar än älskad av dig”. När jag motvilligt (för man är motvillig när man är 16 år, till allt, det är fullständigt naturligt, man kan ju inte riktigt tycka att något är roligt just då) hade följt med mina föräldrar på konserten så var det främst för Eva Dahlgrens skull. Vi var på semester i södra Sverige och regnet öste ner så gott som hela den sommaren. Dahlgren var som alltid briljant, men den där Orup han stannade också kvar kvar.

Sedan dess har jag varit biten, jag har de flesta av hans plattor, vissa har varit lite ojämna, men alltid med minst ett par riktiga slagdängor, när vi stod där i mörkret på KB i fredags så tänkte jag att ”herregud, vilken låtkatalog den mannen har”. Han hade kunnat hålla på i flera timmar, jag tror inte att den medlålders publiken/allsångskören hade tröttnat, utstrålningen var energisk och vi sjöng för full hals och var uppfyllda och glada. Vi stod lagom packat och åldern var mestadels bestående av 35-55 åringar och det var roligt, bandet var tight, Orup var taggad, oförskämt fräsch och han drog av den ena slagdängan efter den andra.

När jag kom hem kunde jag naturligtvis inte somna, uppfylld av alla låtar, av stämningen. Istället chattade jag med en god vän på FB. Vi gick ner på de dammiga minnenas promenad och daskade låttexter ner i varandras strupar. Helt fantastiskt. Jag gick till sängs med ett lyckligt leende på läpparna, det straffade sig naturligtvis att sitta där och surfa som en annan tonåring halva natten då Knatteligan vaknade tidigt och undrade om det inte var hög tid för den utlovade turen till simhallen. Den hade inte öppnat än, men det var bara att pallra sig upp och göra frukost. Men den där känslan av att vara oövervinnerlig, med retande popmusik i bakhuvudet dröjde sig kvar hela dagen och om jag skall vara riktigt ärlig så finns känslan kvar fortfarande….

”Åh mamma, vilken härlig morgon”, utbrister äldste Knatten när vi styr cykelkaravanen mot förskolan. Jag kan inte annat än att hålla med. Solen skiner, himlen är blå och luften är fylld av löften av vår. Yngste Knatten ekar ”härlig morgon, mamma!” när de hör mitt skratt. Vi hinner avhandla en hel del andra livsviktigheter på vår väg, ”vad är skillnaden mellan en mutter och en bult?” ”Vad betyder cheese?” ”Varför är vissa apelsiner söta och andra sura?” Cykelturen tar åtta minuter och är en bra sammanfattning på veckan som inte ens är slut. Lite av varje och ganska många väsentligheter.

Det har varit en vecka fylld med funderingar, kanske för att det har funnits tid, eleverna är till stor del iväg på BUFF (Barn och Ungdoms Film Festival), jag har gått på fortbildning och läst en del barn och ungdomsböcker på nyhetssidan, som har blivit liggande. Men det jag har funderat mest på är faktiskt en blandning av niornas nationella prov i kemi och en artikel som jag läste i Amelia, om fattiga barn. Staden som jag bor i har landets fattigaste barn, statistiskt sett och skulle man se till de olika stadsdelarna så arbetar jag i den som nog nog prenumererar på bottenskiktsklass. Det är bedrövligt.

Det är en sak att inte ha pengar som vuxen, men barn borde på något sätt bli undantagna från fattigdom, då de har obefintliga möjligheter att påverka sin situation. Det borde, precis som det uttrycks i artikeln, vara en självklarhet att barn har rätt till vinterskor och någon form av fritidsaktivitet. Det borde vara lika självklart som att man behöver äta. Man känner sig maktlös, jag trodde att en av anledningarna till att jag betalade skatt var just för att se till att sådana missförhållanden planades ut. Tydligen hade jag fel. Jag funderar på vad man skall göra åt saken, artikelförfattaren hade skickat brev till samtliga ledare av de politiska partierna och fått ett enda svar. Vågar de inte svara eller har de bara inte lust? Det klart att det känns trist att man behöver ta en fattigdomsdebatt år 2011 i Sverige, men den är minst lika viktig som miljöförstöring, invandrarpolitik, utrikespolitik eller arbetslösheten. Tyvärr och det är dags att vakna nu och hjälpa till.

Efter jobbet hämtar jag upp ungarna och då har yngste Knatten fått skägg (vadd tejpat på hakan), ungen ser helt fantastiskt rolig ut. Jag frågar om barnet är en tomte, ”nej, jag har blivit pappa” blir svaret. Självklart! Vad tänkte jag på? alla vuxna män har ju skägg, precis som att alla barn har vinterskor på vintern, eller just det ja, det var kanske inte så självklart. Men tänk vad bra det skulle vara, att det som borde vara självklarheter, var det med några enkla handgrepp. När vi kommer hem fixar vi även skägg till nalle, rätt skall vara rätt naturligtvis. Nu skall vi bara ordna så att alla barn får skor, mat, samma förutsättningar att utöva fritidsaktiviteter och utvecklas till att bli precis så inovativa, kreativa, personligheter som döljer sig bakom de olika yttre förutsättningarna. Någon frivillig som vill hjälpa till?

I helgen firade vi min mammas födelsedag, släkt och vänner i en en salig röra. Mat, vin, presenter och blommor. Jag hade skrivit ett tal till henne, men det blev för rörigt och jag kom aldrig till skott. Men jag tycker att hon är värd att få det iallafall, om än lite för sent och i skriven istället för muntlig form.

Till jubilaren,
Du borde firas varje dag. Jag läste en artikel som påstod att man var mest deprimerad när man var 46 år, sedan gick humöret stadigt uppåt. Det berodde tydligen på att om man använder sin livserfarenhet på rätt sätt, så ger det trygghet och glädje. Det är många som har fått glädje av att ha dig som lyssnare, som söker sig till dig för att du skall komma med ett råd och det gör du, men du dömer aldrig, utan låter människor vara som de är. Det är en klarsynthet som är få förunnad.

Mamma, du har alltid gått din egen väg, okuvlig, egensinnig och stark. Du är varm, omtänksam, smart och rolig. En Pippi Långstrump som aldrig blir riktigt ”stur”, trots att du alltid har varit fullt kapabel att ta hand om dig själv, din familj och ditt jobb. Du har en inneboende lekfullhet, som du aldrig har vuxit ifrån.

Ingen kan tramsa som du, med stora och små. Popcornen sprutade över golvet, vem tog av locket? Det var naturligtvis du, vi skrattade så att vi kiknade.

Ett år när du fyllde år bakade du en chokladsockerkaka, vi hade inget att dekorera med hemma, det löste du med en banan och en knippe persilja. Det blev en snygg och originell tårta, till både utseende och smak. En typisk lösning signerad UP.

Dina barnbarn älskar dig, de har pysslat på sina presenter i en hel vecka, de har försökt att bräcka varandra för att göra den ultimata överraskningen. Tid med dig ses alltid som ett äventyr, det är ett toppbetyg som vi andra vanliga dödliga har svårt att konkurrera med.

När jag gick i skolan fanns det ingen annan som hade en sådan mamma som jag: snygg, ung, med egna lösningar att uppfostra obstinata tonåringar. Jag hade många kompisar som var avundsjuka på mig, som gärna ville att jag skulle vidarebefodra deras frågor om råd i allehanda ärenden, så att de kunde få en vuxens åsikt på sina problem. När andra revolterade mot sina föräldrar, såg jag dig som en förebild, ett idéplank och det gör jag fortfarande.

Naturligtvis har du inte undgått mer än din beskärda del av sorger, besvikelser och motgångar. Men dina grubblerier går oftast ut över din bettskena och dina naglar. Det är inte ofta om du blir arg, men när du väl blir det så är det att aldrig utan anledning.

Nu kliver du alltså in i ett nytt decennium av ditt liv, ett som du förhoppningsvis kan bestämma lite mer själv över. Om man skulle se till arbetstimmar som du har lagt ner, borde du egentligen fått pensionera dig för tio år sedan, men tydligen är det inte så det fungerar, utan du får fortsätta ett tag till.

Jag hoppas att du får en födelsedag som överträffar alla andra och att du känner dig precis så hyllad, älskad och beundrad som du är värd att göra. Fast som jag sa inledningvis, du borde bli firad varje dag, du är helt enkelt unik. Jag älskar dig.

”När du får spring i dina ben
och jordens dragningskraft är klen
När du är i luften
Kom ihåg mig då”
Winnerbäck, 1999

Man kan ju undra varför det är just fötterna som skall stå stadigt på jorden, ytan av foten är en försvinnande liten del av människorkroppen. Det vore mest logiskt, om man nu tittar på hur vi ser ut, så borde vi hamnade med rumpan längst ner istället, om man talar om tyngdpunkter. Rent talspråksmässigt så betyder uttrycket att hamna på rumpan, att ramla på arslet, hamna med röven före att man har klantat sig. Det är faktiskt ganska intressant och ologiskt.

Jag har aldrig skurit mig i armen, men jag har misströstat, skrapat emot botten, dunsat dovt. Jag tror inte på att tiden läker alla sår, jag tror att vi lär oss att leva med skavankerna, det onda och det goda, jag tror att själens funktion är att blanda upp och lägga dimridåer. Jag har lärt mig att hantera rädsla, sorg och skoskav, men jag har fortfarande ingen hård hud vad det gäller kärlek. Det är tur, det skall man inte ha. Jag har alltid haft turen att landa, hur ont jag än har haft inom mig, på fötterna och inte på min bakdel. Jag är övertygad om att det beror på att jag är omgiven av ett socialt skyddsnät. Det tar tid att bygga upp sådana nät, men till viss del är det medfött. Föräldrar och familj är en viktig del i just detta. Vi borde vara bättre på att ta hand om varandra, det behövs när vi skall hitta vår relation till jordens dragningskraft.

Sverige håller på att montera ner ”Folkhemmet”, ett ämne som är ständigt uppe för diskussion på mitt arbete. Nedmontering låter ganska deprimerande. Men egentligen handlar det väl mest att samhället följer med de strömningar som finns i folks åsikter. Individualisterna framför kollektivet, en livsåskådning som verkar vara förvånande genomgående, men samtidigt så är det ganska märkligt. Man vill ha en bra sjukvård, bra skolor, kommunala förskolor, men man vill inte betala skatt. De flesta människor har inte miljoner på banken, dessutom så är det väl ofta så att när man till exempel behöver vård, så har man inkomstbortfall. Nåväl nu var det inte politisk propaganda som jag tänkte skriva om, inte idag utan en liten lustig tanke.

I detta nedmonterade samhälle, där vi numera inte har någon statskyrka så knyts fler och fler samhällstjänster till Skatteverket. Allt som har med oss som personer att göra: namn, personnummer, personbevis och ekonomi sköts numera av en och samma myndighet. Det är väl i och för sig bra att samla mycket under ett tak, men ibland känns det lite långsökt. Häromdagen behövde jag prata med någon på folkbokföringen, jag hade en fråga som inte kunde avhjälpas med en blankett. Jag ringde Skatteverkets servicetelefon och döm av min förvåning när det endast gick att beställa olika formulär på det nummer som fanns att tillgå på hemsidan. Det fanns inte ens som alternativ att få tala med en fysisk person. Det fanns inte heller något nummer på omnämnda hemsida dit man kunde ringa om man hade en verbal fråga att ställa. Underligt. Jag fick gå in via nummerupplysningen och fick efter en hel del försök på olika nummer fatt i en mycket trött receptionist som kunde ställa mig i telefonkö till folkbokföringen. Jag fick dessutom digitalt höra att jag var nummer 49 i kön, men att det fanns 30 handläggare som snart skulle se till att det var min tur.

Eftersom det tog mig ganska lång tid att ens hitta ett telefonnummer att ringa så måste jag säga att jag var ganska imponerad av att jag hade 48 samtal före mig, det skulle dessutom ta cirka 11 minuter innan det blev min tur, blev jag informerad om. Så jag väntade och väntade, hann till och med gå och hämta en kopp kaffe ute i personalrummet, för att efter 14 minuter senare, som nummer 3 i kön, bli bortkopplad. Det är inte första gången som det händer. Man blir lika irriterad varje gång, vanligtvis är det Försäkringskassan som jag brukar hamna i liknande situationer med. Jag gav upp, jag gjorde ett försök dagen därpå, samma trötta receptionist ställde mig återigen i kö. Jag fick faktiskt tag i en hadläggare, som inte kunde svara på min fråga, som istället skickade en blankett hem till mig som jag kunde ställa samma fråga på. Jag undrar vart vi är på väg, det måste vara fullständigt omöjligt att ens veta vart man skall vända sig om man inte är född rakt in i systemet, vilket jag faktiskt råkar vara, men jag förstår inte byråkratin, ändå. Hur kommer det sig att svaret på förenkling av systemet är att man inte kan få tala med någon? Det är löjeväckande.

Svaret på alla frågor är med andra ord en blankett, om du inte vet vilken blankett som du skall beställa enligt servicetelefonernas digitala röster, så kan du alltid få höra menyn en gång till genom att trycka på 1. Om din fråga inte passar in i någon av de angivna blanketterna som du kan beställa, så kan nog ingen hjälpa dig, alternativt så får du beställa hem lite olika blanketter, fylla i dem och hoppas på att du får svar någongång, på åtminstone en av blanketterna. Förmodligen är det just den alienering som är en av anledningarna till att vi blir större och större individualister. För om man inte ens har möjlighet att ställa en fråga, utan en blankett alltid är svaret, så är det svårt att känna delaktighet och socialt ansvar.

Nästa sida »