Jag är inte utan fel och jag har en icke existerande stubin. Jag är en lagspelare och på gränsen till dumdristigt lojal. Det är en fullständigt vansinnig kombination, som jag har fått lära mig den hårda vägen att hantera. En av de viktigaste sakerna som jag har lärt mig av att härbärgera alla de bristerna i en och samma kropp är helt enkelt att hålla käft, inte bubbla över, inte låta min låga impulskontroll och första tanke få uttryck där och då, helt enkelt tänka en eller två varv till. Det funkar numera i åtta fall av tio. Det är mycket viktiga insikter som har kommit smygande i takt med att jag har blivit äldre och det har varit ovärderligt för mig att lära mig det.

Men, bara för att jag har lärt mig det, innebär det inte att jag faktiskt blir förbannad ganska ofta, för det blir jag och för mig finns inga fulare ord än orättvisa, fördragsamhet och avundsjuka. Lagspelaren inom mig ser alltid till det positiva hos andra och är övertygad om att de brister som en individ har, kan kompenseras av någon annans styrkor i laget. Det viktigaste i kollektivet är att man är sammansvetsad och drar åt samma håll, man godtar att någon måste vara lagledare, men man ser att alla platser på plan är täckta av för platsen den mest kompetenta personen. Om någon i ett lag har brister så ser man till att den får stöd, utvecklingsmöjligheter, till dess att den har nått sin potential, så sluter man upp och kompenserar. Det lärde jag mig när jag spelade fotboll och i stort sett är det så jag fortfarande ser på mitt liv både på jobbet och privat. Trots att min stubin fortfarande är ickeexisterande.

Denna vecka fick jag i uppdrag att på ett offentligt möte bemöta kritik som hade uppkommit när jag inte var närvarande angående hur den verksamhet som jag arbetar i sköts. Självklart kände jag mig utpekad och förbannad, eftersom det hade diskuterats när jag inte var där. Naturligtvis var min första reaktion att blodutgjutelse var på sin plats eller att åtminstone ett rött kort utdelades. Men jag bestämde mig istället för att skicka tillbaka bollen och be om konstruktiva förslag. Det visade sig att just den passningen hade inte motspelaren någon taktik för, istället var det en av mina lagspelare som kände sig utpekad och därför kom med en konkret lösning. Motståndaren kände sig delvis stukad och jag kände mig som en vinnare. Jag hade inte klarat av att hålla mig så lugn om det inte hade varit för mina lagkamrater, samt min privata taktikcoach utanför plan. Men jag är tacksam för att jag gjorde det, för det ger mig tid att fundera ut en plan för returmatchen. Återigen har jag vunnit på att inte låta min stridslystnad ta överhanden, jag har lyssnat på de som kan kompensera mina eventuella brister och som ser mina personliga styrkor.

Privat har veckan varit svår eftersom vi har förlorat en familjemedlem. I går tog vi farväl under en gnistrande sol med tunga hjärtan. Men vad hjälper vackert väder när det regnar i själen? Då är det skönt att få ingå i ett fantastiskt lag, att få dela varma minnen, kärlek och sorg. Att tillsammans upptäcka hur nära glädje och sorg ligger, men att det alltid är lättare när man får vara lagspelare än att vara ensam.

Annonser

I helgen sov bästa kompisarna över för första gången hemma hos oss. Det var mycket stort för alla involverade. Fyra Knattar i åldern 4-7 år och så jag då, den något oroliga mamman. Vi började i trädgården med att spla kula och frisbee. Därefter var det Nintendospel, pizza, legolek, pyjamas på, Pokémon film med saltapinnar och grillchips, kvällsfika, fyra godnattsagor och sömn. Klockan nio var det ro i lägret. Jag andades ut, lite torr i halsen av att ha betat av fyra böcker och var mycket förvånad över hur smidigt allt hade gått. Vi hade faktiskt haft en riktigt rolig eftermiddag och kväll, mycket lite bråk och jag hade tjuvlyssnat på deras djuplodande samtal när de tittade på Pokémonfilmen. Jag undrar om inte jag hade varit mest bekymrad över hur det skulle gå av oss alla fem.

Eftersom jag av gammal vana alltid förutsätter att det skall gå åt skogen, så betämde jag mig för att så här lätt kunde det bara inte gå, med andra ord var jag övertygad om att det skulle bli en orolig natt. Men det blev det inte, om man bortser från att gästerna vaknade klockan sex, vilket vi vanligtvis inte gör när vi är lediga, så gick det otroligt smidigt. Framförallt var jag förundrad över att de är så otroligt samspelta alla fyra. På morgonen blev det mer legolek, frukost och sedan spelade vi Åsnespelet, en ny favorit som vi inhandlade i påskas.

På söndagen kom gästernas mamma, picknickkorgen packades och vi cyklade allihop till Folketspark för lekplats ute och inomhus, samt gemensam lunch. Jag blev förärad med sommarens säsongsmugg från Mumin och kände mig både generad och tacksam. Jag var glad över att detta nya stora steg i Knattarnas liv hade varit ett äventyr som jag hade fått vara med om. Vi har sovit över i kompisarnas sommarstuga tidigare men då har alla fyra föräldrarna varit med, så det här var första gången på riktigt. Det var spännande.

På kvällen när vi skulle somna var telingarna fullständigt utpumpade. Men det hade verkligen varit spännande och det var något som jag förstod skulle efterföljas av många liknande strapatser, för det sita som sjuåringen sa var: ”nästa gång sover över, så skall vi dricka chokladmjölk till kvällsfikat, för det glömde vi denna gången”. Det är tur att man inte bränner av alla trumfkort första gången.

Om jag skulle få frågan om vad jag gör när jag inte tror att någon ser mig så vet jag inte vad jag skulle svara. Det skulle bli så platt, de intima hemligheterna skulle liksom falla till marken, dom skulle inte vara privata längre. Sanningen är att jag faktiskt inte gör så vansinnigt spännande saker i smyg, har nog faktiskt aldrig gjort det, men det vill man ju inte erkänna.

Egentligen så skulle man ju vilja ha mörka fantstiska hemligheter som man inte vill dela, det skulle ge en speciell Marilyn Manson sida, som skulle ge djup och mystik. Men faktum är att jag faktiskt inte har det. Jag har inte ens någon tatuering på något hemligt ställe, inga delfiner i på höftbenet inga rosor på rumpan. Ingen tatuerad änka alltså, bara ganska normal, naken, tvåbarnsmorsa i 36-års åldern.

Vad jag gör när jag är ensam är nog samma saker som de flesta andra gör går på toaletten, detta är dock en sanning med modifikation när man har två små barn. Jag rakar benen och avyttrar generande hårväxt i min ensamhet. Jag petar mig i näsan och granskar min spegelbild, men inte samtidigt.

Men jag sjunger högt till bra musik i hörlurar när jag är ute och går med barnvagnen. Jag sjunger och förvandlas till världens mest framträdande musikalsika geni. Soul, rock, pop, jazz allt är på min reportoar genom mina hörlurar. Det är faktiskt en av de saker som är mycket bra med att bo någonstans där ingen känner dig. Du kan sjunga och skratta högt åt precis ingenting. Det är inte bara det att du är anonym, dom kan oftast inte det språk som du sjunger på heller så då spelar det ingen roll.

Det finns numera en massa terapier som du kan prova för att bli en hel människa, rosenterapi, meditation, skratterapi och så vidare. Men att i snabbtakt gå med en barnvagn och skråla till din musikaliska favoriter är faktiskt helt klart underskattat. Du blir lycklig och ingen kan någonsin tala om för dig hur kass du är eftersom personen i barnvagnen tycker att du är personen som får världen att snurra, tycker att du är rolig och har den bästa sångrösten som han någonsin har hört. Man borde kanske lansera denna terapi. Men det fungerar inte som gruppterapi, eftersom om man slänger ihop en grupp småbarnsföräldrar så kommer dom ofrånkomligen att börja prata om diskmaskiner, partners, barn, blöjor högar med tvätt, sovvanor eller avsaknaden av sådana och så vidare. En grupp människor i karriären skulle prata om sina framgångar eller hur framtiden ser ut inom deras yrken. Pensionärer skulle prata om krämpor, hemska ungdomar och mötet med vården.

Nej, skall man sjunga högt och bli lycklig så skall man göra det i sin ensamhet, eller med någon som bara kan bejaka hur bra man är på det, förslagsvis ett mycket litet barn eller någon som bara kan hålla med. Jag är inte förvånad över hur många körer som det finns eftersom sång är oerhört roligt. Problemet med körer är att du dock måste kunna sjunga bra, helst ofalskt och ett krav är att man vill sjunga samma saker som de andra vill.

Konklusionen är med andra ord att man skall göra saker i sin ensamhet, under lite mystiska förhållande, så att man fortfarande kan låtsas att man har ett djup. Detta gör att man kan hävda att man har en ensamvarg inom sig. Det ligger i tiden, man kan hävda att är en individ som klarar sig själv, som är fri, stark och lycklig. Så sjung, dansa, spela datorspel, se en film eller läs en bok och förvandlas till en karismatisk personlighet och njut av dina egna hemligheter, varför skall man dela allt?