februari 2011


Ljuset kommer tidigare på morgonen och dröjer sig kvar på eftermiddagarna, man behöver inte längre använda cykellyktorna konsekvent, man borde helt klart känna sig piggare och gladare. Men det är den här ihållande kylan, det drar ner humöret, det går mig på nerverna. Alla dessa ytterplagg, alla dova färger, den frostnupna naturen, till och med husen verkar kalla på något vis. Jag spejar i rabatterna, vill så gärna hitta några vårtecken.

Ingen foundation i världen råder bot på de gråglåmiga kinderna, snarare ser man helt gulakigt sjuk ut. Näsan droppar konstant och den ihärdiga hostan dröjer sig kvar. Vintern äter på mig. Men hellre blek och dassig, än att se ut som om man har gulsot. Men man känner sig inte speciellt vikingalik, snarare vill man binda fast en kamin på ryggen.

Jag pratade med min svärmor idag och vi enades om att man faktiskt borde gå i ide. Samtidigt så vet jag att det är övergående, för när den första bländande vårsolen med varmare undertoner kommer, så finns det ingen plats som jag anser är vackrare än just den jag befinner mig på. Fast då väcks å andra sidan en annan längtan, den att vara ledig och en helt kravlös tillvaro, när jag bara kan ligga i en rabatt med näsan pressad mot en blomma.

Till och med Knattarna längtar efter sommaren, de är trötta på morgonen och tycker att det är kallt, trots att de är påpälsade som små michelingubbar. Vad är det med oss skandinaver och vår längtan efter ljus och värme?

Det började i slutet av januari, tre dagars vab. Feber och illamående. Sedan var det lugnt i en hel vecka. Äldste Knatten firade sina 6 jordsnurr med två kalas, bara för att vara på den säkra sidan. Precis som förra året rådde stenkoll på vad som skulle hända ända ner i godisbitarna i påsen från fiskedammen och exakt som förra året försökte föräldrarna att få teleingen att outsourca sitt kalas till Funhouse eller något annat ställe utanför lägenheten. Men det gick inte i år heller. Till viss del kan vi förstå det, Knatten vill leka med sina kompisar hemma, gå på skattjakt, välja hur tårtan skall se ut äta obeskrivliga mängder kokosbollar och ha fiskedamm. Maken och jag hade hektiska två timmar då allt skulle infrias, sedan skulle han tillbaka till Holland och föremålet för firandet fick feber på kvällen. Det går väl över tänkte jag, det blev nog för mycket fest på en och samma gång. Men det blev ytterligare tre dagars vabbande, först för 6 åringen, sedan en dag för lill-Knatten, sedan lyckades jag arbeta en hel dag, sedan var det min tur.

På vägen hem från jobbet kände jag mig fullständigt stelfrusen och utmattad. Ungefär halvvägs fick jag för mig att det skulle vara skönt att lägga mig ner och vila lite, eftersom jag då var vid en Köpcentersparkering så insåg även jag att det faktiskt var en ganska sjuk tanke. Efter att ha hämtat ungarna cyklade jag hem och lade mig, när jag sedan kollade temperaturen hade jag över 42 grader. Det var bara att inse att jag kapabel att gå till jobbet, inte till dagis heller för den delen, telingarna fick titta på ”Tintin i hajsjön” hur mycket de ville. Den yngste ungen kom försiktigt in och lade sin lilla hand på min panna och frågade när de skulle få mat. Förvirrat satte jag mig upp, jag kunde ha svurit på att jag redan hade givit dem mat, men efter en titt i kylskåpet insåg jag att barnet hade rätt, jag hade glömt att ge dom frukost. Som tur var kom maken hem och tog hand om oss allihop, det hade aldrig gått annars. Jag frös om benen och överallt där man vanligtvis inte brukar frysa och har mycket dimmiga minnen av vad som hände under hela helgen. På måndagen kände jag mig redo att gå jobbet, men eftersom jag hade varit så kass under helgen tänkte jag att det var bäst att jag kollade febern iallafall. 38, 7. Jag åkte med ungarna till förskolan, sedan åkte jag hem och somnade och sov i fyra timmar.

Tisdag, nytt försök, det var skönt att komma igång igen, roligt. Eleverna var glada och uppsluppna, boktravar som skulle tas om hand och jag betade av arbetsuppgifterna. På eftermiddagen hände en tråkig incident, en sådan där som man måste rapportera, en sådan där som ger tråkiga följder. Dagen därpå blev som ett enda långt samtal, med än den ena och än den andra. På eftermiddagen skulle vi ha halv studiedag. Jag kände mig inte helt upplagd, trots att jag hade förberett mig. Då ringer mobilen. Stora Knatten har hög feber, jag fick sticka direkt. Det dåliga samvetet dunkar. Mot mitt barn, mot jobbet, dunk, dunk, dunk. Men valet är lätt, en huttrande sexåring med feberblanka ögon vill bli omhändertagen, min lille Knatte. På kvällen pratade jag med maken och min mamma. Mamma beslutade att komma ner och vabba för mig på fredagen, jag hade stort behov av att vara på jobbet, få kontroll över min arbetssituation.

Torsdagen tillbringades i vabbandes tecken, omsorg, sagoläsning och pyssel. På kvällen ankom det tunga kavalleriet, min ömma mor. Mammor är helt klart bäst, hon har en oerhörd förmåga att förstå sig på just mig. Det finns helt klart ingen annan människa som jag beundrar så mycket. Hon är fenomenal. Ungarna var mycket nöjda med substitutet eller vikarien som var insatt istället för den vabbande mamman. Jag arbetade fredagen i godan ro, sedan åkte vi ut till stugan. Helgen tillbringades i det där tillståndet av batteriladdning, som bara kan uppnås i total ro och i kärleksfull omsorg.

Nu hoppas jag att alla sjukdomar är över för denna gången, det finns ju gränser för hur mycket feber man kan få. Det känns som om jag behöver få tillbaka fotfästet i världen utanför vabbvärlden, i vardagen och verkligheten.

Det finns en vanföreställning eller snarare vedertagen förutfattad mening att små personer är söta och nätta. Det vill jag med kraft tillbakavisa. Jag är liten, men inte nätt utan ganska klumpig, för att inte säga väldigt. Jag vet inte varför, jag har alltid varit det och ofta blir det värre om jag är trött eller stressad. Jag skyller det på mina fötter, som på något sätt är underdimensionerade till min kropp. Det kan vara en källa för irritation, men ibland skapar det tillfällen som är helt absurda.

I söndags hade vi besök av en kompis och dennes två barn. Dagen började med ett besök på Aqua-Kul, när vi kom hem var vi alla trötta och hungriga. Vi bestämde oss att dagen var som gjord för en pizzalunch. Efter inmundigandet av denna lunch var vi alla lagom dästa. Jag hamnade i en diskussion med maken, började duka av och följde med honom in på toaletten för att avsluta ett argument. Han hann sätta sig ner och dra ner byxorna när jag snubblade in på toaletten, lyckades ”glömma bort” (efter att ha bott i lägen heten i 12 år) att det är ett trappsteg in på toaletten och lyckades tappa en hel kartong med pizzasallad rakt ner i makens nedhasade byxor. Kalsonger och jeans fullständigt överfulla med sliskig sallad. Jag kommer inte ens ihåg vad jag skulle säga. Maken såg ut som ett åskmoln, men situationen var fullständigt absurd och jag kunde inte hjälpa mig själv. Asgarvet bubblade upp och jag höll nästan på att kissa ner mig, där jag sjönk ner vid badkaret och vred mig i skratt. Efter en liten stund föll maken in i skrattsalvan.

Vår förvirrade gäst undrade naturligtvis vad vi höll på med på toaletten. Det skulle jag också ha gjort. Jag vet inte varför jag gick efter honom in på toaletten, vi brukar inte umgås på toan och jag kommer inte ihåg varför jag tyckte att jag behövde avsluta vårt resonemang just där och då. Men som jag skrattade. Kanske är det så att jag bara får ta att jag aldrig kommer att bli varken nätt eller graciös, jag menar om det var egenskaper som jag skulle få, så borde det ha inträffat för länge sedan. När jag var yngre tyckte jag att det var ohyggligt pinsamt, nu tycker jag mest att det är irriterande att jag knappt vågar hålla i ett glas som inte kommer från IKEA och som kostar under tjugo spänn styck. Jag slår inte så ofta sönder saker, men när jag gör det så är det ofta något handgjort och svindyrt. Det är säkert som amen i kyrkan.

Jag har kommit till en insikt, det finns saker som man kan förändra med sig själv, som hårfärg, kläder och man kan försöka lägga band på vissa känslor. Men sedan finns det saker som man bara får acceptera, att vara klumpig till exempel. Om man slutar att bara irritera sig på sig själv och inser att det faktiskt inte går att göra speciellt mycket åt, ”gilla läget” helt enkelt, så blir det lättare se det humoristiska i problemen som kommer med irriterande egenskaper. Man är den man är och det får liksom räcka. Kunskap kan man studera sig till, men om du är klumpig och tänker på det hela tiden så blir man bara nervös och ännu mer klumpig. Man får ta det onda med det goda och i slutändan så får man nog bara inse att det är kanske just de personliga egenheterna, som gör individen unik.