Personligt


2016 var ett riktigt jobbigt år, 2017 kunde bara bli bättre, trodde jag. På nyårsafton var min familj i gott förvar hos goda vänner. Vi var rörande enade, det skulle bli skönt att få vända blad. Det var bra i sisådär nio dagar, sedan fick jag reda på att en tidigare kollega, hade gått bort i cancer. Det var inte så att jag inte visste om det, för en månad talade jag med henne och då var det inte bra, bara en fråga om tid. Men man tror aldrig att det är idag som sista dagen, likt en struts värjer jag mig alltid för döden.

Min tidigare kollega, var en varm kvinna med hårda nypor, oändligt tålamod, härliga kramar och något så viktigt som en tidsskapare. Om du var i nöd, skapade hon tid, för att lyssna, hjälpa till, agera, inspirera och en unik förmåga, att få dig att känna dig viktig. Jag har sett henne transfomera den coolaste elev till en lammunge. Jag har sett henne att sporra och sparra den mest skoltrötte elev, till att inte bara nå målen och ta sig vidare i livet, utan att få densamme att glänsa. Det är en fantastisk förmåga att kunna ge hopp till andra människor, men framförallt så var hon riktigt skön att få skratta med, hur hemsk en situation än var, så kunde hon locka till skratt. Sådana människor finns det för få av.

Jag hoppas att 2017 blir året, då revolutionerande vetenskap utrotar cancer. Det räcker inte med bra prognoser, denna sjukdom måste upphöra att existera.

Förra veckan träffades en 16-åring av en kula i bröstet, vid en busshållplats. Förövaren försvann från platsen, men återkom för att försäkra sig om att personen var död, genom att skjuta honom i huvudet. Hör ni själva hur det låter? I staden där jag bor, skjuts en pojke till döds vid en busshållplats, vid sjutiden på kvällen. Han var på väg hem från träningen, han hade drömmar, han ville göra en skillnad med sitt liv. 16-åringen blev skjuten i huvudet. Dödad i Sverige.

I min familj brottas vid med ett problem. Vårt barn fyller snart 12 år. Han får inte ta sig till sin simträning själv. Det tar sju minuter att hemifrån, det är bra cykelväg till träningen. Han har kunnat cykla sedan han var 3 år, vi använder detta transportmedel var dag. Men han får inte varken ta sig hem från skolan eller till eller från sin träning själv. Har vi curlat honom för mycket? Är vi överbeskyddande? Det kan diskuteras, men faktum kvarstår att efter sommarlovet, erbjuder inte skolan fritids för honom. Därför måste ungen få öva. Killen är fullt kapabel rent teoretiskt att ta sig alla möjliga ställen själv, det finns inga fysiska hinder. Han stannar vid trafikljus, väjningsplikt och stop. Vi har övat på detta i åratal. Skulle du låta ditt barn cykla till sin träning, i en stad där man blir dödad i en busskur?

Jag hoppas att 2017 blir året, då man kan röra sig fritt på gatorna utan att bli beskjuten. Det räcker inte med löften från politiker och polis, detta måste upphöra att existera.

Vid dödliga sjukdomar letar vi efter botemedel, det är en självklarhet. Men vad gör vi för att utrota onödigt våld?

Jag hatar verkligen hösten. Den är ful. Det finns många människor som älskar färgerna. Jag ser bara död och mörker. Med det sagt, så skulle man kunna tro att jag lider av dödsångest eller rädd för åldrande, men så är det inte alls.

När kvällarna kommer tidigare och dagarna är grå, så känner jag mig så nära det sköra i mig, de sorger som livet har bjudit på, de människor som inte finns längre, de relationer som man kanske inte har lyckats med, gör sig påminda, de utmaningar som man inte har hanterat på ett optimalt sätt, allt det där som skaver och kommer upp till ytan.

Samtidigt är det en period då jag är mest i kontakt med det fina. Det varma, kärleken, det pulserande, det livsbejakande. Det är som om de diametrala polerna dansar på en tunn tråd och det enda jag kan göra är att låta den där motstridiga strömmen forsa genom mig och så får man se hur det går. Och jag landar alltid på fötterna efter denna virvelvind.

I augusti inträffade en sak som på ytan är fullständigt banal. Jag hade varit på en härlig semester med de som betyder mest, börjat arbeta och åker iväg med mina kollegor på teambuilding. Vi åker till en äventyrskamp och ska där delta i olika tävlingar, indelade i lag. Det är inte något som skrämmer mig, men det är ingen sysselsättning som jag på något sätt tycker om, även om det ska vara under lättsamma och lekfulla former. Det jag ogillar är att det vanligtvis brukar ta fram sidor, både hos kollegor och mig själv som jag inte anser behövs för att vi ska kunna ha en professionell vardag. Trots det är jag alltid med och gör mitt yttersta, då jag är en lagspelare. Det är oerhört viktigt för mig att vara en aktiv del av min grupp, för att på så sätt visa att jag tror på oss, som flock.

Under denna dag får vi göra en rad olika aktiviteter, åka flotte, pussla, blåsa pilar och så vidare. Vi blir även utmanade att gå in i ett bollhav, i mörker, där ska vi leta gosedjur som i sin tur ska slängas i en basketkorg. Jag är 155 cm och inser att nivån på bollhavet kommer att stiga då vi är åtta personer på en liten yta, därför tar jag på mig rollen att vara den som står närmst basketkorgen för att slänga i djuren. Jag är inte rädd för mörker och har ingen klaustrofobi, på grund av min längd är jag van vid att ofta hamna i folksamlingar, där jag är inklämd. Det finns ingenting i mina tidigare erfarenheter, som gör att inte skulle gå in där tillsammans med mitt lag.

För att nå bollhavet måste man klättra in via en lucka. När alla är på plats, når bollarna mig över bröstkorgen. I mörkret famlar laget efter mjukdjur som de sedan kastar till mig för att slängas i korgen. När alla rör sig höjs bollnivån ytterligare. Det viner djur om öronen runt mig som jag fångar och slänger ner. Det är ingen behaglig situation, men hanterbar. Någon från ett annat lag ställer sig i luckan ovanför och fotar, så att blixtar smäller av, det får rummet att gunga ännu mer, som på ett dansgolv. Hela tiden kastas det djur mot mig som jag slänger ner i korgen. Då ramlar kollegan bredvid ner.

Han sugs ner under bollarna och får inget fäste med fötterna och kommer inte upp. Min kollega väger mer än dubbelt så mycket som jag är ungefär en halvmeter längre. Men jag försöker ändå hjälpa honom upp. Samtidigt blixtrar det och djuren slängs allt intensivare mot mig. Jag dras ner under min kollega och fastnar. Jag har ingen möjlighet att ta mig upp och för en kort stund är jag som förlamad. Trots det, så lyckas jag ta mig upp, fortsätter att dunka ner djur i korgen. Jag går på någon form av autopilot. När vår tid är slut, känner jag att jag måste ta mig ut. Jag får ingen luft. Jag glömmer hur man ska göra för att andas, jag klättrar ut och känner att benen håller på att vika sig, det går inte andas och för en stund känns det som jag ska dö. Jag får en panikångestattack. Fast det förstod jag inte då. När jag senare ska hämta barnen på fritids börjar väggarna i trappan flytta på sig, de kommer närmre, det känns som om jag befinner mig i en dålig skräckfilm.

Natten efter händelsen vaknar jag av att min man jämrar sig. Jag har slagit honom, för att jag tror att han ska dränka mig. Hjärtat rusar, det susar i öronen och dödsångesten har fullständigt invaderat mig. Det tar ett tag innan jag lyckas få kontroll över vad det är som händer i min kropp. På jobbet känns det som hiss väggarna hotar att svälja mig och förena mig med järnväggarna. Jag känner mig yr. På lunchen kommer väggarna krypande, när det är fler än fem personer i rummet. På natten upprepar det sig, jag slår min man, jag bankar på honom, han jämrar sig som ett skadat djur. Jag ger upp, går upp och ringer sjukvårdsupplysningen. Klockan halv fyra sitter jag gråtande, huttrande och talar med en vilt främmande människa i telefon, som talar om för mig att jag har haft en panikångest attack och som ser till att jag får hjälp. Jag känner mig helt plötsligt lättare. Jag håller inte på att bli galen, det jag upplever har ett namn.

Några dagar senare får jag reda på att jag har drabbats av Post Traumatiskt Stress Syndrom. Jag har elever som har fått det, för att de har upplevt förfärliga saker i sina unga liv. Själv har jag fått det efter att ha fastnat under en kollega, i ett bollhav på en teambuilding. Jag känner mig så oerhört pinsam och dum. Det blir inte bättre av att jag får reda på att KBT-behandlingen kommer att ta 3-6 månader.

Jag har nu gått en tredjedel av tiden. Jag har lärt mig en hel del om mig själv. Kanske inte helt nya saker.Men en sak är säker, oavsett hur banal eller enkel en sak kan tyckas för dig, så är det inte säkert att den upplevs på samma sätt för en annan individ. Jag vet fortfarande inte fullt ur vad som hände inne i mig under de där fåtalet minuter som jag befann mig i bollhavet. Men det var något som gick sönder. Jag fick hjälp att plåstra om skadan ganska snabbt för att jag bad om hjälp. Just nu håller vi på med att pilla på den förbannade sårskorpan som finns kvar och kliar för att det håller på att läkas. Helt klart kommer det att bli en ärrbildning. Jag kommer att påminnas i vissa situationer om händelsen. Jag kommer förmodligen att stundtals drabbas av fantomsmärtor. Jag kommer att bli starkare, för att jag har lärt mig att hantera stressen och oron, det känner jag redan nu.

Men jag kommer aldrig någonsin tycka om höstmörker. Hur många stearinljus  som än tänds. Jag kommer aldrig att uppleva gosedjur på samma sätt eller kuddkrig för den delen och ingen kommer att kunna få mig till att stå i ett hav med bollar upp till halsen. Däremot har jag börjat på en kurs i tekniksim för vuxna och håller på att lära mig crawla och det är verkligen jättekul. Så hur mörkt, förfärligt och ångestladdat det kan vara, så finns det så oerhört mycket nytt att lära sig och så mycket kärlek att ge och få. Det är kul att bli äldre, att få tårta och presenter och när det tar slut, så gör det det, oavsett om jag har varit rädd för det eller inte, så det är ingen idé att oroa sig för det i förväg.

I skolan idag talar vi mycket om individanpassning. Eleven ska känna att den får rätt stöd i sitt lärande. Jag tycker om den tanken, att man ska kunna se lärandet som en pågående process. I mitt arbete får jag följa eleverna från förskoleklass och upp till nian, jag har ganska hyfsad koll på var i läsandet mina låntagare befinner sig, de flesta följer någorlunda en utvecklingskurva som går från att ljuda till mekaniskt till läsande. För vissa tar denna delen lång tid. För andra är det enklare. För en hel del är det svårt med läsförståelsen. Andra är så bundna av den faktiska texten att de inte kan fantisera kring det som inte står i texten. Det finns lika många läsningar som individer. Men en sak som jag har lärt mig det är att man inte kan säga att det är tråkigt med böcker, för då har du bara inte hittat rätt bok, så enkelt är det.

Att individanpassa och som jag göra massor av instuderingsfrågor på litteratur för eleverna har fått mig att inse att utifrån samma text kan man ställa frågor på olika nivåer. Ofta har jag varianter på samma frågor beroende på vilken nivå som läsaren befinner sig. Det gör att vi i en klass kan utgå från samma bok, men beroende på om eleven behöver mer tid att läsa texten och därför får mer textnära frågor så kan en annan elev som läser snabbare få frågor som kräver lite mer tanke kring själva reflekterandet av texten. Det blir en anpassning av materialet på den nivå där läsaren befinner sig och det fungerar mycket bra, men det kräver en hel del av de vuxna som ska stötta eleven. Framförallt kräver det tid.

På grund av mitt arbete och de anpassningar som jag hela tiden gör så har jag utvecklat mitt uppdrag som förälder lite på samma sätt. Det handlar om att nivåanpassa och individanpassa den information som jag vill att min avkomma ska ta del av. Vår 11-åring har under våren haft i uppgift att skriva om Favelas i Rio de Janeiro. Det har varit en ganska krånglig, tidskrävande process. Framförallt för att det har varit svårt att få fram åldersadekvata texter om ämnet på svenska. Vårt barn hade ganska begränsade förkunskaper i ämnet och som förälder kan jag säga att det kanske inte är så att jag vill att mitt barn ska veta allt om detta eländiga ämne på en och samma gång. Barnprostitution, limsniffning och kriminalitet hos gatubarn som befinner sig i samma ålder som vårt barn är ganska tunga saker att diskutera på en lättfattlig nivå. Det tog två veckor att ut debattera ämnet barnprostitution så att vår 11-åring kunde förklara och emotionellt hantera hur det kom sig att ett barn skulle komma på idén att sälja sin kropp, så att någon vuxen kunde ”sexa” med dom. ”Det fanns liksom inte på kartan”ansåg vårt barn ”så äckligt”. Jag kunde inte annat än att hålla med. ”Varför kan den vuxne inte bara ge pengar eller hjälpa barnet?” var en annan helt adekvat fråga som jag inte heller hade något bra svar på. Vi kämpade med alla dessa frågor och arbetet är nu inlämnat och vårt barn har konstaterat att det inte verkar så kul att vara gatubarn i Brasilien.

Man lär sig massor av sina barn, speciellt när man ska anpassa informationsflödet till rätt nivå. För två veckor sedan kom återigen, för tredje gången den här terminen, vår 11-åring hem utan sitt pennfack. Efter flera dagars tjat om att ta med det från skolan kröp det fram att det var borta. Det klart att man som förälder blir trött och arg på alla dåliga ursäkter och på att fixa nya pennor, suddgummin, pennvässare och linjaler i strid ström. Jag har gått över till att köpa askar med blyertspennor. Vid frukosten kom jag på ett nytt sätt att individanpassa, jag lanserade begreppet ”föräldrar matematik” det är egentligen konstigt att ingen har kommit på terminologin tidigare. Det är nämligen busenkelt sätt att både individanpassa och ge konsekvenser på en och samma gång, jag gav vårt barn tankenöten:

3 pennfack-3 pennfack = 0 mobiltelefoner

ungen förstod direkt och kontrade med:

3 pennfack- 3 pennfack + 1 (upphittat) pennfack= vad skulle summan då bli?

det bestämde föräldrarna att svaret kunde bli ”möjligtvis till höstterminen”

båda våra barn förstod denna individanpassade information. Inte för att det var någon större glädje för den som skulle lösa uppgiften, men budskapet gick in. Jag tror att vi vuxna borde individanpassa mer, det är lärorikt både för den som ska förenkla eller utmana och för den som ska förstå och lära. Det är faktiskt viktigt att vi förstår att vi är här för att lära tillsammans och att det är både spännande och kul.

Det är faktiskt inte så att det var bättre förr. Helt ärligt så tror jag att det var mycket värre att vara barn när mina mor- och farföräldrar växte upp. Jag läste en biografi om Astrid Lindgren förra sommaren och även om hon plockade inspiration från sin egen barndom till sina berättelser såväl i bokform som till film, så kryddade hon med sin egen fantasi. Den var inte heller så munter. Vem skulle vilja träffa Riddar Kato eller Katla? I Bröderna Lejonhjärta begår bröderna självmord, de ser ljuset i tunneln på väg till Nangilima, men ändå, jag blir fortfarande gråtfärdig när jag tänker på allt elände. Karlsson på taket är dessutom än elak rackare, oavsett om han bara finns i Lillebrors fantasi eller inte och Krösa Maja ska vi inte tala om. Min mormor har dessutom berättat för mig om att gå upp innan gryningen för att ta hand om djuren, hur jobbigt som helst. Nej, det var inte bättre förr, det har jag lärt mig genom att läsa och lyssna.

Det finns de som säger att läsare vill fly från verkligheten. Det kan vara så ibland, att få ikläda sig en annan persons identitet, att bli hjälte, att ingripa vid rätt tillfälle i kriminalromanens värld är härligt. Att fylla på fantasilagret, att få försjunka och drömma.

Jag arbetar med läsning var dag, både min egen och elevernas. Det finns lika många läsningar som individer. Det är en unik sysselsättning. Det är rätt häftigt när man tänker på det. Först ska man avkoda bokstäverna, sedan lära sig att ljuda och motoriskt ta sig igenom text, därefter kommer man till basal förståelse. En ”aha” upplevelse, det är inte bara någon som har slängt ihop lite bokstäver, de kan ha en mening, det finns en avsändare som vill förmedla något till mig som läser. Först långt senare kan man tala om att läsa mellan raderna, att förstå det som inte är uttalat.

Det roligaste jag får vara med om som läs-stödstrumpa i skolan, är när läsningen ger individen ett eget språk. När de kan ”höra sitt eget språk inne i huvudet” som en ung elev förklarade det för mig. Det går att se i deras skriftspråk när detta inträffar, då flödar helt plötsligt adjektiven och jakten på synonymer som gör att de kan vara precisa i vad de vill uttrycka. Det händer inte alla, tyvärr, vi borde arbeta ännu mer intensivt för att fler ska nå dit, problemet är att det inte finns någon term för detta.

Med risk för att låta religiös, vill jag ändå slå ett slag för denna förvärvade förmåga, en läsare som har uppnått denna, är nämligen ofta en glad människa. De flesta känner sig berikade, tankarna flyger fritt och sätter saker i system. Det var inte bättre förr, alla kunde inte låna böcker på bibliotek, alla fick inte ta del av kunskap, vissa fick aldrig gå i skola, några fick bara göra de ett par år. Det är bättre nu och oavsett om det talas mycket om vilka brister den svenska skolan har, så finns det förvånansvärt många elever som faktiskt älskar sin skola och som lär sig massor under sin utbildning. Kunskap ger makt, men det finns inga genvägar, för att lära sig måste man investera tid och öva dagligen. Idag har vi ett samhälle som inte bara ger förmånen, de ställer det som krav på oss, vi har en obligatorisk skola, för alla. Det var inte bättre förr.

På nyårsafton satt jag tillsammans med min familj och vänner och summerade 2015. Vår familj hade ett fantastiskt år förra året, med vissa motgångar självklart, en älskad anhörigs bortgång, men också många fina dagar och äventyr tillsammans.

Tillståndet i världen under förra året var förfärligt. Gång på gång blev jag påmind om hur det är att vara lyckligt lottad, ödmjukheten inför det egna och maktlösheten som infinner sig när man ser all misär. Krig, hat, hot, döda individer, stora som små, naturkatastrofer och förvirring. Sjukdom och ännu mer död.

I helgen fyllde vårt äldsta barn 11 år. Inte längre ett barn, en ungdom. Kaxigheten, osäkerheten att vara stor och liten samtidigt. Så formbar och ändå så klar. En egen individ. En som äger eget hårvax, en som inte kan ha samma kläder två dagar i rad, för vad skulle kompisarna tro? En som försvinner in i fantasyberättelser eller legobyggen, som inte går att nå, som färdas i egna världar, men som inte kan ställa in sin tallrik i diskmaskinen, städa utan flera tillsägelser eller packa sin gympapåse utan instruktion. Har vi curlat för mycket eller för lite? Hur mycket ska man misslyckas på egenhand?

Jag vill kunna se på mina barn och tänka att maken och jag har gjort vårt bästa. Men har vi det? Kunde vi inte sett till att det var en bättre värld att leva i? Vi jobbar på att se till att grundförutsättningarna finns och lyckas nog ganska bra med det. Men jag blir så vansinnigt beklämd av all ondska som finns.

Jag går vilse i de små detaljerna. Jag hatar till exempel cancer. I förra veckan dog Bodil Malmsten. Hon är knappast den första i raden. Men jag blir trots det, påverkad, därför att det verkar som om all de bästa går först. Malmsten kunde förklara de små sakerna i livet på ett lättfattligt sätt. När man som jag i helgen har funderat mycket på det där om hur man skall som följa med på sitt barns resa som förälder, så passar till exempel följande diktstrof perfekt:

Ingenting får hända dig
Nej vad säger jag
Allt måste hända dig
och det måste vara underbart

ur diktsamlingen Det här är hjärtat

Jag hoppas att jag kommer att sitta på nyårsafton i år, med min familj och vänner och kunna konstatera att världen har blivit en lite bättre plats. Vi får se om det blir så.

När världen är en obegriplig plats för mig, så tröstar jag mig med Astrid Lindgren. Hennes ord kan förklara ondska, hopp, vänskap och varför man ibland måste göra saker som man inte vågar: ”för annars är man inte en människa, utan bara en liten lort”. Jag har svårt för allt hat, som vissa människor i min närhet förklara som rädsla för det okända. Jag trodde att man skulle konfrontera rädslor, att det var själva nyckeln.

När jag tittar på TV, läser artiklar och pratar med olika människor så blir jag alltid lika förvånad över att att det finns så starka åsikter kring den egna rätten till att ha ett bra liv, eftersom man råkar vara född på rätt ställe. Det är absurt. Vi har haft väldigt få naturkatastrofer i Sverige, inga pågående krig under min livstid eller mina föräldrars för den delen. Vi har en del att arbeta med vad det gäller skola, sjukvård, våld i nära relationer och äldre omsorg. Men om du jämför det med att fly eftersom du håller på att bli skjuten på grund av att du har fel kön, fel religion eller politisk åsikt, så är det knappast jämförbart. Att du från en dag till en annan måste lämna allt som har utgjort ditt liv: din familj, dina vänner, din skolgång eller ditt arbete, ditt hem, dina ägodelar, ditt språk och att du på din flyktväg får se och vara med om mer elände än de flesta får utstå under sin livstid, det är inte ett val, det är en instinkt. Du flyr för ditt liv.

De är för många. Det är ett av de vanligaste argumenten. Okej, säger jag, det är många människor som är på flykt. Vilken familjemedlem skulle du välja bort om du tvingades fly? Din mamma? Din yngste son? Din make? Din syster? Din kusin? Din bästa väns dotter? Om du liksom jag skulle ha svårt att välja, då borde du inse att man aldrig kan säga att människor på flykt är för många. Alla har lika värde. Ska det vara så svårt att förstå? Vi måste dela. Vi måste försöka hjälpa.

Du har inte mer rätt att leva än en annan människa. Har du mer rätt att leva än dina föräldrar? Ditt barn? Dina syskon? Din mormor? ”Kort är livet hos de ting som brinner, snart slocknar vingar över mörka hus, snart slocknar rosorna i nattens trädgård, men aldrig slocknar längtan efter ljus” Stig Dagerman.

Igår hade jag en fantastisk konversation med mina två avkommor. Vi håller på att läsa Häxorna av Roald Dahl tillsammans. Den är riktigt spännande, vi var alla inne i handlingen och när kapitlet var slut pratade vi om innehållet. Vår åttaåring ville förvissa sig om att det inte finns häxor på riktigt och att det gick att sova tryggt, även om häxor tycker om att röva bort barn. Tioåringen började då förklara att det som händer i böcker inte alltid är verkligt. Vi kom att prata om skillnaden mellan fakta respektive skönlitterära böcker. Det bör tilläggas att den här konversationen har jag haft med mina elever på jobbet många gånger, men att jag alltid blir lika glad när just det här samtalet spontant kommer upp efter att ha läst en saga.

Det kan tyckas underligt att man fortfarande tycker att den här specifika frågan är så spännande, men för mig är det en mycket bra fråga som läsare att ställa sig. Det är själva kärnan till läsnings underbara magi. När man sugs in i en bra historia, så vill man gärna på något sätt leva kvar i händelseförloppet, även när kapitlet eller boken är slut. Man vill röra sig tankemässigt i den världen, den kan växa och ta med dig till en inre verklighet, där bara din egen fantasi eller kunskapsramar sätter gränserna.

Ibland är det så att man läser en skönlitterär text, som känns verklig eller fakta som känns helt overklig. Det kan vara svårt att förstå att när man hör att det finns häxor överallt, som nästan är omöjliga att identifiera och som rövar bort minst ett barn i veckan, eftersom de avskyr barn, så är det inte på riktigt. Även om man är åtta år, bevisligen ett barn och man vet att det inte finns häxor, så kan texten vara skickligt skriven och göra dig osäker. Det kan också göra att det blir lite svårt att somna, eftersom din egen fantasi och uppfattning av vad som är verkligt eller påhittat känns lika levande för dig.

Som förälder kan man vara tveksam om man har gjort rätt val av kvällslektyr, men som bibliotekarie vet jag att jag precis har gjort min åttaåring en tjänst genom att dela den här underbara boken med mitt barn. Jag ska dock att läsa den något tidigare på kvällen, så det inte är det sista som dröjer sig kvar i huvudet innan sömnen kommer idag. Det roligaste som inträffade när vi diskuterade skillnaden mellan olika genrer igår, var dock ej om häxor existerar eller inte. Samtalet flöt vidare in på huruvida en berättelse finns eller inte finns när man stänger boken, det var tioåringen som anförde konversationen. Ungen kom fram till att en bok blev levande genom läsningen och att den vilade när det inte fanns någon som läste texten. Så långt var den stolta bibliotekariemamman med.

Sedan kom den finurliga slutklämmen, vissa boksidor blir gula med ålder, det beror på att den har delats med olika läsare under en längre tid. Precis som en människa blir rynkig med tiden, så åldras en bok utifrån hur läst den är och hur många som har delat dess innehåll. Vilken underbar tanke även om det är helt fel, men jag tänkte inte ta ifrån min tioåring den fantastiska tolkningen av textens livslängd genom att berätta om papperskvalité. Det får bli en annan gång. Efter det att min åttaåring hade ryckt mig i håret och konstaterat att jag inte hade peruk (vilket alla RIKTIGA HÄXOR) har och inspekterat att jag hade tår (som RIKTIGA HÄXOR saknar) så somnade våra älskade knattar och bibliotekariemamman tog sig en kopp kvällskaffe med ett lyckligt leende på läpparna.

Nästa sida »