I skolan idag talar vi mycket om individanpassning. Eleven ska känna att den får rätt stöd i sitt lärande. Jag tycker om den tanken, att man ska kunna se lärandet som en pågående process. I mitt arbete får jag följa eleverna från förskoleklass och upp till nian, jag har ganska hyfsad koll på var i läsandet mina låntagare befinner sig, de flesta följer någorlunda en utvecklingskurva som går från att ljuda till mekaniskt till läsande. För vissa tar denna delen lång tid. För andra är det enklare. För en hel del är det svårt med läsförståelsen. Andra är så bundna av den faktiska texten att de inte kan fantisera kring det som inte står i texten. Det finns lika många läsningar som individer. Men en sak som jag har lärt mig det är att man inte kan säga att det är tråkigt med böcker, för då har du bara inte hittat rätt bok, så enkelt är det.

Att individanpassa och som jag göra massor av instuderingsfrågor på litteratur för eleverna har fått mig att inse att utifrån samma text kan man ställa frågor på olika nivåer. Ofta har jag varianter på samma frågor beroende på vilken nivå som läsaren befinner sig. Det gör att vi i en klass kan utgå från samma bok, men beroende på om eleven behöver mer tid att läsa texten och därför får mer textnära frågor så kan en annan elev som läser snabbare få frågor som kräver lite mer tanke kring själva reflekterandet av texten. Det blir en anpassning av materialet på den nivå där läsaren befinner sig och det fungerar mycket bra, men det kräver en hel del av de vuxna som ska stötta eleven. Framförallt kräver det tid.

På grund av mitt arbete och de anpassningar som jag hela tiden gör så har jag utvecklat mitt uppdrag som förälder lite på samma sätt. Det handlar om att nivåanpassa och individanpassa den information som jag vill att min avkomma ska ta del av. Vår 11-åring har under våren haft i uppgift att skriva om Favelas i Rio de Janeiro. Det har varit en ganska krånglig, tidskrävande process. Framförallt för att det har varit svårt att få fram åldersadekvata texter om ämnet på svenska. Vårt barn hade ganska begränsade förkunskaper i ämnet och som förälder kan jag säga att det kanske inte är så att jag vill att mitt barn ska veta allt om detta eländiga ämne på en och samma gång. Barnprostitution, limsniffning och kriminalitet hos gatubarn som befinner sig i samma ålder som vårt barn är ganska tunga saker att diskutera på en lättfattlig nivå. Det tog två veckor att ut debattera ämnet barnprostitution så att vår 11-åring kunde förklara och emotionellt hantera hur det kom sig att ett barn skulle komma på idén att sälja sin kropp, så att någon vuxen kunde ”sexa” med dom. ”Det fanns liksom inte på kartan”ansåg vårt barn ”så äckligt”. Jag kunde inte annat än att hålla med. ”Varför kan den vuxne inte bara ge pengar eller hjälpa barnet?” var en annan helt adekvat fråga som jag inte heller hade något bra svar på. Vi kämpade med alla dessa frågor och arbetet är nu inlämnat och vårt barn har konstaterat att det inte verkar så kul att vara gatubarn i Brasilien.

Man lär sig massor av sina barn, speciellt när man ska anpassa informationsflödet till rätt nivå. För två veckor sedan kom återigen, för tredje gången den här terminen, vår 11-åring hem utan sitt pennfack. Efter flera dagars tjat om att ta med det från skolan kröp det fram att det var borta. Det klart att man som förälder blir trött och arg på alla dåliga ursäkter och på att fixa nya pennor, suddgummin, pennvässare och linjaler i strid ström. Jag har gått över till att köpa askar med blyertspennor. Vid frukosten kom jag på ett nytt sätt att individanpassa, jag lanserade begreppet ”föräldrar matematik” det är egentligen konstigt att ingen har kommit på terminologin tidigare. Det är nämligen busenkelt sätt att både individanpassa och ge konsekvenser på en och samma gång, jag gav vårt barn tankenöten:

3 pennfack-3 pennfack = 0 mobiltelefoner

ungen förstod direkt och kontrade med:

3 pennfack- 3 pennfack + 1 (upphittat) pennfack= vad skulle summan då bli?

det bestämde föräldrarna att svaret kunde bli ”möjligtvis till höstterminen”

båda våra barn förstod denna individanpassade information. Inte för att det var någon större glädje för den som skulle lösa uppgiften, men budskapet gick in. Jag tror att vi vuxna borde individanpassa mer, det är lärorikt både för den som ska förenkla eller utmana och för den som ska förstå och lära. Det är faktiskt viktigt att vi förstår att vi är här för att lära tillsammans och att det är både spännande och kul.