april 2010


Det är inte speciellt ofta som jag tar mig tid till att besöka en kyrka, men jag älskar verkligen kyrkor som fysisk plats. När allt annat rusar på så kan man alltid lita på tyggheten, tystnaden och lugnet inne i kyrkan. Jag anser att alla former av religion, livsåskådning och Gudstro är en privat ensak, som bör respekteras. Jag har sedan länge gjort upp med min egen tro. Jag tror att det var en av de berömda överlevnadsstrategier som jag gjorde som barn, då min pappa dog i för tidig ålder och inga logiska svar kändes som sanna. Jag bryr mig inte om vad andra tror, jag har bestämt mig för vad jag tror på. En sak är iallafall säker och det är att den tro som min konfirmationspräst predikade om, är inte min. Vid ett tillfälle sade han till mig att eftersom min pappa inte var en regelbunden kyrkobesökare, så var han troligtvis i helvetet. Det är ganska tung information för en fjortonåring att ta in och därför bestämde jag mig helt sonika för att inte tro på prästens version. Jag tror att Gud, oavsett vad man väljer att kalla honom eller henne är förlåtande och kärleksfull, inte fördömande.

Nåväl, förmodligen är det på grund av min konfirmationspräst som jag inte går i kyrkan speciellt ofta. I mitten av den här veckan gjorde jag ett virituellt undantag. Jag såg en gudstjänst på svt play. Inte så mycket för min törst efter andlig vägledning och tröst, utan eftersom en gammal klasskamrat till mig är präst och att det visades en gudstjänst från den kyrka där hon arbetar, att Eldkvarn var där och spelade samtidigt gjorde naturligtvis det hela mer intressant. Det blev en inre resa under andaktens gång, som jag nog inte alls hade varit beredd på, om det berodde på musiken eller det faktum att min gamla klasskamrat tog mig tillbaka i tiden, låter jag vara osagt.

Min gamla klasskamrat och jag gick i gymnasiet tillsammans. Hon var var svartrockare och vad det nu än var som jag var, så var det iallafall inte det. Hon var späd, svarthårig, pratade stockholmska och vi läste italienska tillsammans. Jag tror aldrig att det föll mig in att vi skulle lyssna på samma musik, vi tillhörde inte samma krets. Gymnasieklassen var en ganska härlig samling, men vi höll oss i våra små grupper och öveskred bara gränserna om det av någon anledning krävdes av oss. Jag var på hennes studentfest, den hade 40-tals tema, jag vet att jag åkte till min älskade mormor och botaniserade i hennes garderob innan festen för att hitta rätt kläder. Det var även i samband med den festen som jag började raka benen. En annan livsavgörande sak som hände under festen var att en kompis och jag bestämde oss för att åka på Roskildefestivalen tillsammans. En vecka senare blev jag även stormande förälskad.

Nu sitter jag här och ser henne på TV, det har gått tjugo år sedan vi tog studenten. Jag vet att förutom att hon är präst så har hon två barn, är gift och har pluggat till bibliotekarie. Hon inleder gudstjänsten med att prata om att hon var 16 år när Eldkvarn släppte ”Himmelska dagar” och hon fick skivan på ett kassettband, från en pojkvän. Jag kan inte låta bli att le. Jag älskade den skivan, jag hade min walkman i öronen ”tjugofyrasju”, som eleverna på jobbet skulle sagt. Det var Eldkvarn, Imperiet, Thåström, The Smiths, Eva Dahlgren och The Cure, de förklarade hur livet skulle levas och vi kunde naturligtvis inte koncentrera oss på något annat än våra tonårshomoner och livets smärtor, vi var faktiskt humanister och som sådana satte vi höga integretets- och imagekrav på oss själva.

Det är inte svårt att känna igen min klasskompis, hon har fortfarande en glöd, ett driv som vissa människor har medfött och som både är anmärkningsvärd och avundsvärd. Men det är något nytt som har tillkommit och då menar jag inte rynkorna, hon utstrålar ett lugn och jag flyter med i hennes predikan, på samma våg som jag följer med i Eldkvarns musik, Pluras raspiga röst som ger lyssnaren sin version av sitt liv och sin omvärld. Efter 56 minuter är programmet slut och jag känner mig helt lugn, ungefär som efter ett riktigt bra yogapass, jag känner att oavsett vad som händer så kan endast positiv energi nå mig. Det känns som om man är i en puppa, allt utanför berör, men inget illa kan hända. Det är en skön känsla, den är fylld av ro och kärlek. I sådana stunder har jag svårt att tro att det inte skulle finnas en högre makt. Jag vill tacka min klasskamrat och Eldkvarn för att ni tog mig på promenad i den rofyllda allén, där alla möjligheter bor.

Jag gillar helgdagar, jag är av åsikten att man bör fira allt som kan sätta lite guldkant på tillvaron. Sedan 2005 är Nationaldagen en helgdag, jag har inget som helst emot det, men jag är emot att man har tagit bort Annandag Pingst. Vi är typ det enda landet i europa som inte firar Pingst och det är faktiskt ganska underligt. Men vi har ingen statskyrka längre och sett ur det perspektivet så är det kanske inte så konstigt att vi inte heller skall vara lediga, när vi kan vara produktiva på våra arbeten istället. Vi kan inte begära att få vara lediga för att alla vårhormoner rusar i våra kroppar och vi helst av allt vill sniffa på blommorna och njuta av våren eller är det kanske just det som vi borde göra?

Imorgon firar Holland sin drottning. Hon fyller inte alls år då, men det gjorde hennes mamma, så nuvarande drottningen har ärvt att bli hyllad den 30 april istället. Vår Kung fyller faktiskt år den 30 april, så vi borde kanske fira honom, men istället så firar vi den heliga Valborg istället. Det är egentligen lite humoristiskt, inte är vi lediga heller. Men ganska stor del av befolkningen vill under denna dag gå i väg och stå och titta på en brasa och kanske sjunga in våren.

Att vi bränner bål har inget med att bli av med gamla höstlöv att göra, även om jag faktiskt trodde det väldigt länge. Nej, till minnet av den Heliga Valborg bränner vi eldar för att skydda oss mot häxor. Vi är minst sagt röriga i vår historieskrivning, eftersom vi använder oss av häxor till Påsk och inte till Valborg.

Jag tänkte ta med mig knatteligan och titta på en majbrasa imorgon. Jag tycker att dessa eldar är det verkliga startskottet på den tidiga sommaren, jag hoppas verkligen att det inte regnar, för det är inte så kul att stå där och huttra. Det känns som om man har gjort det för många gånger.

När jag fortfarande bodde kvar i min hemstad så gick man och tittade på studenternas parad (Cortegen) varje Valborg. När jag flyttade hemifrån så hyrde jag en liten etta brevid Chalmers och under hela april månad så terroriserades man natt som dag med att de byggde sina vagnar och spelade dålig musik på hög volym. Det året fick jag min överdos av Cortegen och jag kom på att riktigt så mycket var jag faktiskt inte intresserad av studenternas syn på saker.

Det skall bli spännande att se vad knatteligan har för åsikt om majbrasor, det kommer förmodligen att generera en hög med frågor som jag inte kan svara på. Men oavsett vad, nu är det iallafall officiellt vår och sommar. Det här året känns det som om man har väntat längre än någonsin.

I förra veckan blev femåringen sparkad i huvudet på förskolan och i måndags hade ungen under mystiska omständigheter fått ett trappräcke och spräckt upp hakan. Det är lätt att bli förtvivlad. Även om barn får slår sig och får blåmärken, så är det en helt annan sak när det gäller att bli utsatt för regelbundet våld. Efter otaliga möten med dagis, efter bedyrande om att förskolan har nolltolerans vad det gäller våld, så händer det alltså igen och igen. Femåringen har Alfons Åberg som idol och förebild och vill därmed inte slåss. Att tumla runt med kompisen eller småsyskonet är mer en fråga om att testa sin fysik än att bråka och på samma sätt provar man sig fram i mer eller mindre vild lek. Men femåringen har blivit utsatt för regelbundet återkommande olika former av våld av en grupp jämnåriga på sitt förskola, vilket har fått mig att bli både förbannad och förtvivlad på en och samma gång. Jag tror att pedagogerna gör vad de kan, men tydligen så räcker inte det.

Redan förra våren var det turbulent på förskolan och då satte maken och jag upp barnen i kö på alternativa icke kommunala dagis. Man kan nämligen inte byta förskola om man redan är inne på en, eftersom man då automatiskt hamnar sist i kön hela tiden eftersom man redan har barnomsorg. Ett mycket märkligt kösystem, eftersom man fick byta, så blev det automatiskt platser lediga. Men förmodligen så skapar det en massa onödigt pappersarbete.

Igår fick vi reda på att våra barn får byta till en annan förskola i augusti, båda barnen får komma till samma avdelning på ett montessoridagis, som är privat. Jag blev så lättad. Visserligen handlar det bara om ett år för femåringens del, men det kanske kan göra att barnet får bättre möjligheter att få utvecklas inom de områden som är intressanta för just honom och inte behöver lägga ner en massa energi på att försvara sig. Snart treåringen har inte haft några problem på sin avdelning, men skall byta tillsammans med femåringen. De kommer att få gå på samma avdelning och snart treåringen har trots allt tre år kvar på förskolan och det är ganska lång tid. Naturligtvis finns det ingenting som talar för att snart treåringen skulle utsättas för samma sak som femåringen, när barnet når samma ålder, men det finns inte heller något som talar emot, så varför inte prova något nytt.

Samtidigt så gnager beslutet i mig som förälder, är det rätt att byta en förskola mot en annan. Trots övergrepp, så vet man vad man har, men inte vad man får. Det finns positiva saker med det dagis de går på också, men det har under ett drygt års tid känts som det är mer negativt än positivt. Det bästa har varit att femåringen har fått en riktig vän, en riktig bästis och sådana relationer skall man vara rädd om. Men bästisen skall börja skolan till hösten och trots att det finns andra kompisar som inte är våldsbenägna, så kommer knatteligans äldste medlem att stå inför en hel del förändringar, så varför inte prova något nytt. I slutändan så är det ett beslut för oss som föräldrar och jag, personligen tror att man alltid skall prova något nytt om man kan. Det finns ingenting att förlora i det här fallet, bara massor att vinna. En av de stora förbättringarna för knatteligan kommer att vara en ökad personaltäthet i barngruppen och det tror jag bara kan vara positivt. Det är bra för alla i allmänhet men barn i synnerhet att man blir sedd och lyssnad på och det är svårt i en grupp där man kanske inte skriker högst.

Jag har läst mängder om rapporter inom skolvärlden om att pojkar är högljudda och därmed får mest uppmärksamhet, men nu råkar det vara så att man inte skriker, men heller inte gillar att bara pyssla och lägga pärlplattor, vad hamnar man då? Jag har sett det så många gånger och även diskuterat det med pedagogerna och deras svar blir tydligen att då kan barnet sättas framför en dator eller så kan de utan uppsikt vara i kuddrummet och om de har otur så kan de råka ut för diverse ”olyckor”. Det är både beklämmande och tröttsamt. Jag hoppas att denna förändring blir positiv för knatteligan, om inte annat så får man leva med vissheten om att maken och jag har gjort vårt yttersta för att förändra en omöjlig situation för våra barn.

Alla är rädda för något, det bör man respektera och ta på allvar. Andras rädslor kan ibland vara obegripliga. När det gäller knatteligan är det ibland svårt att komma underfund med vad som är rädsla, obehag eller helt enkelt bara ett avståndstagande eftersom något är nytt och kräver att barnet själv förstår situationen och därmed väljer strategi för hur det skall hantera det hela.

Femåringen var på bowlingkalas i lördags. Ingen av de vanliga kompisarna var bjudna och det fick mig att anta att det berodde på att jubilaren var av det andra könet. Trots detta ville femåringen gå, då föremålet för festen inte bara är en rolig lekkamrat utan dessutom råkar vara den person som enligt femåringen skall göra mig till farmor en dag. Jubilaren är en riktigt rivig, rolig liten unge och trots att ingen av de vanliga vännerna ur mysmesligan skulle med, så tänkte jag att det nog skulle bli roligt för femåringen, som dessutom aldrig har bowlat. Knatteligans äldste medlem är blyg. Väl på kalaset visar sig att det är 12 barn sammanlagt, av dessa tillhör femåringen en minoritet av tre individer från sitt kön. Detta var ett scenario som jag hade förklarat för barnet att det förmodligen skulle inträffa, men det är först nu, bland alla rosa paket som barnet inser det hela till fullo. Till viss del kan det bero på att de båda andra som tillhör minoriteten, är två av de antagonister som femåringen har utsatts för våld av.

Femåringen vill inte att jag bara skall lämna och gå och jag bestämmer mig för att stanna en liten stund. Efter att paketen har öppnats, går vi mot banorna. Klotet som barnen skall spela med väger sex kilo. Det ser kul ut, alla har dessutom sina egna tekniker, de har roligt och jag förklarar att jag tänker gå och komma tillbaka om en timme. När jag kommer tillbaka hittar jag femåringen sittandes vid ett långbord, ensam. De andra ungarna dansar längre in i lokalen. Knatteligans äldste medlem sitter och äter, alla andra verkar ha ätit upp, det är inte speciellt ovanligt, barnet är långsam när det gäller att äta. När jag frågar varför ungen sitter där och inte är med de andra, så får jag svaret att det tog lång tid innan det fick sin dricka. Fan, det slår mig femåringen dricker inte läsk, det borde jag har talat om. Förmodligen har jubilarens föräldrar utgått från att alla ville ha Cola och så har femåringen i sin tur varit för blyg för att säga till. Det visar sig att så är fallet och att det tydligen uppmärksammats att femåringen inte drack något och sedan hade det korrigerats, men att det hade blivit en hel del uppmärksamhet kring det hela och det hade barnet tyckt varit lite pinsamt. ”Vad bra att du fick juice!” säger jag hurtfriskt, för vad skall man säga? Att man inte dricker Cola kan ju knappast jämföras med jordens undergång, men för knatteligans äldste medlem så har det tydligen skapat visst obehag.

Jag frågar om femåringen vill gå och dansa med de andra, barnet skruvar på sig och jag säger att jag kan gå med och vi går mot dansgolvet. Helt plötsligt märker jag att jag går ensam, ungen har smitit. Efter en stunds letande hittar jag barnet ute vid bowlingbanorna, det visar sig att det inte alls vill dansa eftersom den inte känner till den musik som spelas, att det är mörkt och att de andra barnen ser annorlunda ut i mörkret. Eftersom jag vet att femåringen inte känner sig helt trygg med varken mörker och med denna nya konstellation av barn så vill jag knappast tvinga ungen att dansa, men efter lite konfererande går vi in tillsammans igen. Jubilaren närmar sig och femåringen gömmer sig bakom min rygg, det är pinsamt igen, men efter ett tag leker de båda någon slags klätterlek längs med bardisken.

Jag tycker att det är helt okej att man är blyg när man är fem år, men ibland är det lite svårt att helt hänga med i vad som kan vara orsaken till vad som är pinsamt eller vad barnet är rädd för. Vissa av de saker som man initialt är lite rädd för, måste man ju dessutom utsätta sig för annars kan man ju aldrig lära sig något nytt och vem vet, det kanske är så att det visar sig vara början på något helt nytt intresse. Men som föräldeer har man ju en hönsmamma gen som slår till med oregelbundna mellanrum och som alltid vill skydda sitt barn mot allt obehag.

Efter kalaset berättar femåringen hur roligt kalaset var och att vi verkligen borde ta med maken, småsyskonet, bäste kompisen och dess familj, mormor och morfar och gå och bowla. När jag försöker få reda på vad som gjorde att barnet hade suttit själv vid långbordet när jag kom och varför det inte ville dansa med dom andra, så fick jag ganska kryptiska svar. Klart och tydligt var att det inte var så kul at vara på kalas hos jubilaren med bara två andra av samma kön, speciellt inte dessa två. Det andra negativa var det där med dryckesproblematiken och det tredje var att det var mörkt när man skulle dansa till okänd musik. I övrigt var allt jättekul! Undrar vad ungen refererar till tänker jag, men beslutat mig för att inte gräva mer i det hela. Vidare berättar femåringen att anledningen till att den hade beslutat sig för att gå på kalaset, var att jubilaren hade uttryckt önskemål om att barnet kom och då ansåg det att det var bäst att komma. Det var trotsallt jubilaren som bestämde, inte femåringen och då var det bara att böja sig och komma.

Det är svårt att inte skratta, när femåringen vid så späd ålder, inser att man är två i en relation och då är det viktigt att ibland böja sig för vad den andra tycker även om det kan medföra visst obehag. Som mamma tycker jag att femåringen var mycket modig, som valde att utsätta sig för sådant som barnet redan från början visste kunde vara lite jobbigt.

Aprilväder är en term som innefattar typ alla slags väder som finns sol, regn, hagel, snö, värme och kyla. Jag tror att jag är född med aprilhumör. I onsdags var jag låg, igår var jag intill döden trött och därmed inte på speciellt bra humör och idag trodde jag faktiskt att jag skulle svimma när klockan ringde. Halv sex ansåg verkligheten att det var hög tid för mig att gå upp imorse, knatteligan sov lugnt vidare, två ungar kläddes på mer eller mindre medvetslösa och lite innan sju var vi på förskolan. Fyrtio tipspromenads frågor skulle sättas upp, i isande snålblåst, mitt humör var inte på topp. Det tog över en timme innan jag kände att jag hade full kontroll över mina stelfrusna fingrar igen.

Väl inne på min arbetsplats öppnade jag bibblan och satte igång med att svara på lite mail, lägga in och plasta lite böcker, de första eleverna släntrar in. Det småprats, fnissas och några kom och bad om att få låna en kortlek. En låntagare blir överexalterad över att den efterlämnade boken äntligen hade kommit in. En kollega kommer förbi för att diskutera ett kommande gemensamt projekt. Ett trivsamt småsurr bland eleverna. Jag känner hur jag plötsligt töar upp både i kroppen och själen, humöret vänder sig sakta från botten mot toppen. Aprilhumör ömsom istid ömsom sol.

Det krävs inte så mycket med andra ord, jag tycker visserligen om att ha ett högt tempo både på fritiden och på jobbet, men ibland blir det bara för mycket. Denna vecka har varit rent ut sagt löjlig med alla måsten både privat och på jobbet, vissa dagar har varit en kamp mot klockan. Det jag framförallt blir irriterad över är när mitt arbete går ut över mitt familjeliv, när jag är så trött att jag inte orkar vara trevlig, när jag bara vill hem och dra ner rullgardinen. Men snart är det helg och även om det finns en hel del planerat för helgen, så känns det som att det skall bli oändligt skönt att slippa gå upp klockan halv sex imorgon. Framförallt skall det bli härligt att inte behöva klä barn som sover. Det är ju knappast deras välmående som sätts i fokus sådana här veckor. Jag tror att vi idag har gjort oss förtjänta av varsin glass, för lite fredagsmys skall man ju ha. Sedan kommer min styvpappa och hämtar oss och kör ut oss till sommarstugan och ikväll när ungarna har somnat skall jag först umgås lite med mina föräldrar och sedan skall jag försjunka i en bok och njuta.

Denna vecka har varit helt galen jobbmässigt. Arbetsbördan går helt klart i perioder, men jag känner mig fullständigt färdig, som om jag har haft en lång och intensiv dejt med en vampyr, dränerad på ork och blod. Idag skulle jag egentligen förkovra mig hela dagen genom att sitta på skolbänken själv hela dagen, men efter lunch fick jag istället bege mig ut till jobbet för att göra det sista inför morgondagens firande av Världsbokdagen. Imorgon ringer väckarklockan halv sex för att jag skall hinna med att sätta upp fyra stycken olika tipspromenader innan klockan åtta på morgonen. Jag tror inte att knatteligan kommer att gilla den arla stunden alls.

I förmiddags och lyssnade på en föreläsning om vikten av läsning och framförallt läsande längre stunder åt gången, det var riktigt intressant. Någon annan satte ord på de tankar jag länge har haft, om det verkligen är möjligt eller ens lönt att låta eleverna ha schemaförlagd läsning i kortare stunder än i tjugo minuter. Själv skulle jag hata att bli avbruten i min läsning efter tio minuter en kvart, för att sedan försöka ladda om och vara fullständigt fokuserad på något annat ämne. Skönlitterär läsning kräver nämligen att man hinner komma in i berättelsen och om man skall ha någon som helst behållning av det man har läst, så krävs det att man får en liten stund på sig att reflektera och ta in det man just har upplevt i sitt läsande annars faller hela poängen.

En del elever kommer in till mig på bibblan och ”skall bara ha en bok till läsningen”, de lånar i princip vad som helst bara de kan ha en bok framför sig på bänken under just denna tid. Det är så fel tänkt att det ofta gör mig båder irriterad och ledsen. Beteendet tyder på att de aldrig har haft den där svindlande känslan av att man är en del i berättelsen, att man gärna vill se vad som kommer att hända på nästa sida.

Jag tror att det är med läsning som med massage, man kan ta den där avslappnings massagen eller så tar man den mer djupgående, som ibland känns ganska hårdhänt till att börja med men som i efterhand känns härlig, utmattande och uppiggande på en gång. Men för att få den effekten så måste man ge det hela tid, det går inte att skumma igenom en text och få samma aha-upplevelse, lika lite som man kan få en djupgående massagebehandling på tio minuter en kvart.

För några veckor sedan fick jag en avi från posten om att jag hade fått en bok som skulle hämtas ut. Förvånad, eftersom jag inte hade beställt någon mig veterligen, gick jag och hämtade ut paketet. Det var adresserat till mig, en betald bok, små skumt. Efter en liten funderare kom jag på att det förmodligen var en kompis som hade beställt och betalt den, eftersom det var en titel som vi hade diskuterat på nyår. Tänk vad läckert att få en present utan att varken årsringar eller tomte involverde.

Det är väldigt få människor som ger mig böcker, jag får anskaffa dom själv på ett eller annat sätt. Folk utgår från att jag har läst allt, men så är det faktiskt inte och det är alltid kul att få just böcker eftersom det råkar vara det bästa jag vet. Den ende som vågar köpa böcker till mig är maken, men det beror förmodligen på att vi delar bokhyllor med varandra.

”Skuggbiblioteket” av Mikkel Birkegaard, vilken bok det var som en förtrollning från första till sista sidan. Som litteraturnörd målar den upp en förförisk version, som dessutom visar sig vara en farlig hemlighet. Jag var fängslad, berörd och fullständigt upptagen på en och samma gång. Den boken lästes inte i några tio minuterspass.

Igår inträffade två saker som fick mig att inse att det fortfarande finns saker som man kan lära sig om livet om man bara ger saker en chans, även dom dagar då man helst av allt vill dra täcket över huvudet och önskar sig långt bort. Det första som hände var att femåringen frågade mig om jag kunde förklara skillnaden mellan att vara överraskad och förvånad. Eftersom det var en mycket tidig morgon, fick jag funderade lite över detta och började att förklara. Knappt hade jag börjat min lilla analys över distinktionen mellan de två orden, när barnet avbryter mig tvärt. ”När man blir förvånad mamma, så är det såhär” ungen lyfte på ögonbrynen, ”men om man blir överraskad så är det såhär” femåringen formade munnen till ett o och satte händerna omkring munnen. Det såg ut som en glad version av Munchs ”Skriet”. Frågestunden var över, barnet var mycket nöjd över sin egen förklaring.

På dagis håller man på med empatiövningar i ett program som heter ”Stegvis”, som förälder kan jag ibland fundera på vad detta lär barnen, även om jag inte har något emot det. Men jag undrar om de lär sig att formulera och hantera sina känslor bättre genom att kunna lyfta på ögonbrynen. Insikten som slog mig var att femåringen håller på att bli stor och att det inte bara är familjen och närstående som är med och formar barnets sätt att se på sin omvärld och att det faktiskt är väldigt lite som jag kan göra för att påverka den tid som barnet spenderar med andra.

På mitt arbete skulle skolans två åttondeklasser få besök av en journalist från TV4, eftersom det är ett steg i enlighet med skolans biblioteksplan, så var det jag som hade bokat det hela. Jag har sett fram emot det här besöket med en slags skräckblandad förtjusning och även om jag knappast har legat sömnlös, så har jag bävat för det hela. Sanningen är att åttorna är ganska vilda och därför var tanken att ha dessa två klasser i informationssalen, samtidigt som man har bjudit in en utomstående som skulle representera sitt yrke, en klar chanstagning. Nåväl, det hela avlöpte hur lugnt och fridfullt som helst, eleverna ställde relevanta frågor och var både intresserade och förhållandevis pålästa.

Dagens andra insikt var med andra ord att om man föreställer sig det värsta som kan hända, så blir det ofta precis tvärtom. Det kanske är därför som man ofta har en tendens att ”måla få fan på väggen”, då kan det nämligen bara bli bättre. Det var till och med så att jag både kunde ha tänkt mig att lyfta på ögonbrynen och forma munnen till ett o, jag var både förvånad och överraskad, stolt över eleverna och glad över att det hela var över.

Man kan lära sig nya saker varje dag, det gäller bara att man ger saker och ting en chans och att man väljer att inte fega ur och sluta ta risker. Det är egentligen bara då som man vinner något. Att bli positivt överraskad och förvånad hör faktiskt till höjdpunkterna i livet, man skall bara vara beredd på att ibland blir det precis tvärtom.

Nästa sida »