december 2010


Jag förstår att man inte kan påverka vädret, men det finns saker som man kan påverka, kanske inte som enskild individ, men som projektledare och marknadsförare i ett stort kommunalt, regionalt och statligt projekt. I staden där jag bor invigdes Citytunneln, för en vecka sedan. Under fem år har staden varit en byggarbetsplats. Det förfulande byggandet har blivit en del av stadens utseende. Det har inte kännts lika angeläget för mig personligen, som till exempel Öresundsbron gjorde. Likaväl så är jag inte blind eller döv, det har varit omöjligt att inte följa dess framväxt, om man bor här. I början av december blev det hela invigt av själva Kungen.

Men sedan var det den där lilla detaljen, vädret. År 2010 började med snö, mycket snö. Kommunen gick ut och berättade att de hade underskattat kostnaden av snöröjningen, pengarna var slut. Vi pulsade oss igenom februari, mars och i april började man kunna överväga att ta av sig vinterskorna, men inte vinterkläderna. Ursäkta min onostalgiska minnestripp av Skånes väderlek.

Det är inte bara att staden väljer att inviga Citytunneln under årets kallaste månad, utan att fundera över detaljen att nya transporter behöver köras in för att klara tidtabellerna. Man lägger om alla busslinjer så att en ny knutpunkt, nära Citytunneln. Platsen ligger mycket centralt, det är bara ett litet problem, den är inte dimensionerad för att svälja den propp som uppstår av all ny trafik.

I måndags började Knatteligan och jag med att konstatera att eftersom det inte var skottat, så fick vi nog hitta ett alternativt sätt att ta oss till förskola och arbete. Att ta med sig någon vagn, var fullständigt otänkbart och jag hade aldrig klarat av att dra bägge ungarna i pulkan, återstod så att pulsa till bussen. Med en Knatte i var vantklädde hand forcerade vi snövallarna till hållplatsen. Det kom en buss, samma linje som vi har använt oss av vid ett flertal tillfällen, det var bara ett problem, den körde åt fel håll. Detta uppmärksammades av mina unga följeslagare. Vi steg av bussen och bytte till en som gick åt rätt håll. Efter fyrtio minuter nådde vi fram till förskolan, en resa som vanligtvis tar sju-tio minuter med cykel.

När jag skulle vidare till jobbet efter att ha lämnat barnen, så hade busshållplatsen flyttats. Jag lyckades att lokalisera rätt ställe efter att ha använt mig av den beprövade metoden, att ha springa omkring runt hela busstorget. Den elektroniska skylten med information fungerade inte. Dessutom hade man hade passat på att stänga informationskiosken för lokaltrafiken, förmodligen för att relokera personal, information och tidtabeller till den nya Citytunneln. Döm av min förvåning när min måndag toppas av att tidtabellen och förekomsten av bussar som materialiserade sig, inte hade någon som helst verklighetsförankring. 26 minuter i 10 minusgrader senare fick jag äntligen påbörja min resa till jobbet.

På vägen hem upplevde jag först en resa i hög fart, på sliriga sommardäck, som sedan förvandlades till en snigelfart, på grund av att det var för många bussar, vilket gjorde att jag fick kliva av tre hållplatser för tidigt, för att hinna hämta ungarna i tid. Det är tur att julefriden och glädjen har byggt bo i mig.

Vi tog inte bussen hem, vi pulsade, Knattarna var inte överdrivet positiva till deras moders val av fortskaffningsmedel i den tilltagande kylan, men jag hade fått nog av lokaltrafik för en dag. När vi kom hem hade vi fått en käck liten skrift från kommunen om den nya Citytunneln. Den predikade att nu när vi hade fått en sådan ny fin tunnel som kunde föra oss ut i våra förorter på rekordtid, så kunde vi tryggt lämna bilen hemma. Det var så mycket bättre för oss att åka kommunalt, cykla eller gå. Jag fnittrade fullständigt hysteriskt, sedan tog det galna gapskrattet in och tog över. Detta måste vara ett skämt. Hur fan skall man kunna gå eller cykla när snöröjningen innebär att treåringen har snö upp till midjan, på trottoarerna? Hur skall jag kunna känna glädje över en metro när den inte går dit jag skall och skapar kaos i övrig lokaltrafik?

Om man nu inte kan påverka vädret, stadens snöröjning, busstrafiken, så kanske man istället kunde påverka tidpunkten för invigningen av stadens nya stolthet? Det kanske hade känts lite lättare att känna kommunal stolthet om jag slapp göra det i tio minus, försenade bussar och pulsande i snö.

Jag är innerligt tacksam för att jag skall ha jullov. Transportproblemet till och från våra dagliga gärningar är dermed ur världen, de närmsta två veckorna. Vem vet, tomten kanske ger Malmö Kommun några ordentliga snöplogar i julklapp, med tillhörande manualer om hur man skottar.

Annonser

Egentligen är det ganska lätt, man borde bara omge sig med människor som man tycker om, inte nödvändigtvis personer som tycker samma sak som du själv, men individer som man tycker om. All den kraft man får genom att vara i just den där positiva bubblan, är oerhört kreativ och härlig. Jag går omkring i någonslags pre-julefröjd för tillfället. Jag älskar jul och jag njuter till fullo för tillfället. Julkorten är postade, klapparna införskaffade och jag känner en oerhörd glädje att få bara njuta. Inte ens detta pulsande på oskottade trottoarer, försenade bussar och andra hinder kan rucka min sinnesstämning. Min man tycker att det är fullkomligt vansinnigt alltihop varje år, men jag kan inte sova på julaftonsmorgon och jag vill bara mysa med min familj. Jag önskar verkligen att fler hade känt det så, men jag inser helt krasst att för många är julen den jävligaste tiden på hela året.

I helgen var jag med min plastfar, mamma och Knatteliga ute i stugan och julpysslade. Vi sågade ner gran, klädde den, julpyntade, tände i kaminen, åt godis och myste. Fullständig tomtelycka och kaos, vilket naturligtvis inträffar när man har en Knatteliga. Igår var vi hemma hos bästakompisarna och julfikade. Hemmagjort godis och vild dans av ungarna. När vi senare pulsade upp till bussen, den sockerstinna Knatteligan och jag så tänkte jag över hur fantastiskt livet egentligen är, samtidigt som det är så skört och bräckligt. För lika mycket glädje och förväntan som jag känner för att få vara med familj och vänner över ledigheten, lika sorgligt känner jag att det är att i år finns inte min älskade lilla mormor med.

Jag tänker på henne dagligen, allt som jag skulle vilja prata med henne om, jag älskade verkligen att se hennes barnsliga iver när hon packade upp sina paket. Hon blev skär om kinderna, precis som Knattarna blir. Jag hade så gärna löst julkorsord med henne, fått njuta av ännu ett julbord med henne och i år blir första året utan klenetter. Men det blir jul, det vet jag med bestämdhet och idag har jag återigen stått och känt hur gråten har trängt på bakom ögonlocken, på elevernas skolavslutning. Glädje och sorg är de ständiga vapendragarna och så kanske det alltid kommer att vara.

Men när jag ser den stora julklockan som jag har fått ärva av mina morföräldrar, som de köpte sin första jul som gifta, så känner jag att de finns med hemma hos oss och i mig. Jag minns dom med värme, alla jular som vi har haft tillsammans, sorgen är endast för att vi inte kommer att få fler gemensamma stunder. Det är livets bräcklighet, det är först i efterhand som jag har insett hur härligt det var. Jag tror att det är det som är det egentliga ursprunget till att jag älskar julen, det är en varm tid fylld med omtanke.

En konsumentförening har stämt McDonalds i USA, då de hävdar att McD lockar barnen att äta onyttigt genom att det finns leksaker i Harry Meal. Det är väl ingen nyhet att man lockar barn med leksaker i olika reklamsammanhang, det känns inte heller som en blixt från klar himmel i informationsföldet att hamburgare inte är det mest nyttiga som man kan äta. Men jag måste jag ställa mig ganska frågande till om man kan förbjuda ett företag från att göra reklam för en maträtt. Som förälder så anser jag att det är min sak att styra vad mina barn äter till stor del, så våra besök på McDonalds är begränsade. Men det förekommer och mina barn väljer alltid Happy Meal, om det beror på leksaken eller om det beror på att de knappast skulle kunna äta en Big Mac låter jag vara osagt.

Jag tycker inte speciellt mycket om varken reklam eller McD, men när jag läste artikeln om stämningen så undrade jag i mitt stilla sinne om detta inte är att skriva folk på näsan. Jag undrar dessutom vart i hela världen som hände med föräldraransvaret? Om du inte vill att dina barn skall äta onyttigt, så får du väl ge dina ungar ett alternativ. Jag skulle aldrig drömma om att låta MCDonalds fostra mina barn, så varför skulle jag då vilja lägga över ansvaret för deras matvanor på någonannan? Jag vill inte heller att någon konsumentförening skall ta över ansvaret för vad mina barn eller jag själv äter. Det är bra att sådana organisationer finns och håller efter så att producenterna håller sig till de regler som finns, men så länge det inte är olagligt att framställa onyttig mat och tillverka plastleksaker, så måste konsumenterna faktiskt ta ansvar själva.

Det skrivs och talas mycket om att vi curlar våra barn. Men hur mycket barnen än tjatar om MacDonalds, på grund av reklam eller önskan efter snabbmat, så har man som förälder ansvar att säga ”nej” eller ”ja”. I teorin är det alltid lättare än i praktiken och ibland är det viktigt att faktiskt säga ”ja” och inte alltid bara säga ”nej”. Men det är skillnad på att alltid säga ”ja” för att slippa tjatet. Jag blir ganska irriterad när man vill avsäga sig sitt eget ansvar och skylla på andra. Vem vet inte idag, i västvärlden, att för mycket snabbmat är inte bra för hälsan oavsett hur många leksaker som man kan få? Dessutom är det så att det är billigare att köpa en leksak, än att äta Happy Meal sju dagar i veckan.

Jag brukar fråga mina barn om de vill ha lördagsgodis eller om de vill gå till Buttricks, i nio fall av tio vinner den berömda skämtaffären över godispåsen. Ekonomiskt sett går en pruttkudde för 29 spänn på ett ut med en godispåse. Ibland önskar de en serietidning istället, det är också okej. Men det viktigaste är att ge barnen alternativ, att lära dom att man måste välja, att man inte kan få allt och ibland måste man vänta och längta. Ibland är ett nej ett nej, man kan förklara varför man säger nej och barn är mycket smartare än man tror. Men som sagt så länge inte snabbmat eller leksaker förbjuds, så kommer det att finnas till salu och då får föräldrarna vackert ta sitt ansvar för sina barn.

Ibland stannar människors uttalande kvar inuti mig och jag har svårt att värja mig, för dess innehåll och mening. Igår hände det två gånger den ena gången gällde det ett statusinlägg på FB, en vän skrev ”är bekymrad över att vi låter rädslan och girigheten härja fritt” och jag började fundera på hur fullständigt meningslöst det är att bara gå omkring och vara rädd. Hela den här hösten har så många människor runt omkring mig varit rädda, först för den där krypskytten som härjade runt, nu är det självmordsbombaren. De låter sig begränsas i sin rädsla, de bygger upp murar, delvis för att försvara sig, men någonstans begränsar de sin egen frihet. Jag reagerar med att bli arg. Jag tänker fortsätta att vistas utomhus när jag har lust med det, oavsett om det finns risker med det. Men det finns så många lager i hela problematiken.

På mitt arbete kommer flertalet elever från familjer som är muslimer. Mig veterligen har vi relionsfrihet i Sverige. Jag blir arg när jag träffar på människor som på fullaste allvar uttrycker oro över att det är för många muslimer i Sverige. Ofta uttrycker de sig oerhört slarvigt och generaliserar på ett sätt som på något märkligt sätt har blivit politiskt korrekt när det gäller muslimer, men som man knappast skulle vara okej om man använde om andra religioner. Det är verkligen hög tid att folk börjar rannsaka sig själva och sin egen förträfflighet innan de börjar uttala sig. Alla människor har rätt att tro på vilken Gud de vill eller avstå från att tro på något alls, det är faktiskt en rättighet som vi har i Sverige. Vi är skyldiga att bemöta andra människor med den respekten, det är liksom det som är kärnan i hela resonemanget, rättigheter genererar skyldigheter och tvärtom.

Eleverna på mitt arbete, som utövar sin tro, blir inte automatiskt självmordsbombare, jag har inte blivit krypskytt av att bo i Malmö och vara svensk. Det är naivt och barnsligt att tro att alla som är muslimer, automatiskt är skyldiga att ta ansvar för alla som är anhängare av samma religion. Jag har inte gått ur Svenska Kyrkan, men jag vägrar att ta ansvar för alla andra som också är kristna och deras handlingar. Jag tror inte att man kan säga att en person med en viss tro skall ta ansvar för alla andra med samma religiösa övertygelse. På samma sätt som jag inte tror att alla blondiner lever upp till det promiskkuösa ryktet, att alla Sverige Demokrater är idioter eller att ett samhälle kan upprätthållas utan konflikter om det består av mer än en person. Men det hade varit oerhört tråkigt.

Min andra fundering under gårdagen, gällde en artikel som Mustafa Can skrev i SVD. Han hade blivit tillfrågad av en vän vad han kände inför självmorsbombningen. Can kände sig påhoppas som muslim, men sedan vänder han resonemanget på ett oerhört rafinerat sätt. Han blir precis som jag arg och han använder det till att föra ett oerhört intressant resonemang som visar att han har samma övertygelse som jag. Vi är människor, vi har rättigheter, skyldigheter, vi tycker, tänker och tolkar utifrån sina erfarenheter och kunskaper. För att kunna avkrävas ansvar för en annan persons handlingar, måste man dela samma värdegrund. Därför kan man inte generalisera.

Igår morse var det stjärnklart, cykelkaravanen tog sig till förskolan utan några bestående men. En viss tveksamhet hade byggt bo i den äldste telingen, då denna hade kommit att omvärdera sitt val av klädsel. Ingen av de andra, förutom småsyskonet, hade valt att vara stjärngosse. Men nu var det som det var, sa den stränga modern som hade inhandlat lucianattlinne samt övriga tillbehör. På förskolans vind satt vi packade som sillar alla föräldrar, jag tror att vi var mer nervösa och förväntansfulla än barnen. På slaget kvart över åtta tågade fyra femåringar in och reciterade fyra verser om advent. Det gick strålande, stjärngossen var naturligtvis lysande, enligt den oerhört objektiva modern. Sedan kom resten av förskolans 1-5 åringar in och sjöng luciasången, det var hur fint som helst. I rask takt avhandlades ”vi komma”, ”tipp-tapp”, ”blinka lilla stjärna” och sedan kunde inte den minsta stjärngossen hålla sig, utan började dansa till ”en sockerbagare”, för den är ju faktiskt hur rivig som helst, om man tänker efter. Det var ett uppspelt gäng som sedan tog emot sina föräldrar och bjöd på pepparkakor och lussebullar.

Jag var så varm inombords av kärlek och stolthet när jag sedan cyklade vidare mot jobbet, för mer luciafirande. Tvåorna och treorna gick luciatåg i år och även här, var det naturligtvis första klass på alla sånger, tonarter och framträdande. Jag vet inte vad det är egentligen som gör att man blir så glad av all sång, men det är något med den där förväntan och att man vet hur mycket de har övat för att framförandet. De är så ivriga, så självlysande och smittsamma. Det är bra, batterierna laddas, man orkar lite till, kanske ända fram till jullovet. För vi är trötta, slitna, kylan och mörkret tär på oss. Vi behöver, värme, ljus och glädje.

På vägen hem igår, upptäckte vi att vår stammis granförsäljare hade slagit upp portarna. Det är en äldre liten man som i alla år vi har bott i lägenheten, har sålt granar. Han säljer granar som han själv driver upp, de kanske inte är de ståtligaste granarna, men de har karaktär. Mannen är mysig, ungarna får ”hjälpa till” utan att han blir irriterad och trots att det råder brist på julgranar, så tar han inga överpriser. Vad det gäller julgran så är jag dessutom inte speciellt petig. Det skall vara en lagom stor (det vill säga ungarna skall med hjälp av en stol kunna klä den), den skall vara hyfsat symetrisk, men helt ärligt så är det bara en gran. Ur mitt perspektiv handlar en jul, inklusive en julgran om det man fyller den med och en sned gren mer eller mindre spelar inte så stor roll. Det finns säkerligen något ur Knatteligans oerhörda produktion av julpyssel som kan piffa till det. Om Knattarna anser att granen är extremt ståtlig, så tycker jag det också. Ikväll skall vi iallafall klä granen och den kommer förmodligen inte att synas under allt som skall i den. Min uppgift blir att sätta i ljusen i den först, sedan får de fria händer att gå loss. Granen skall gnistra, glimma och lukta och det är jag fullständigt övertygad om att vårt exemplar kommer att göra, även i år.

Idag skall vi alltså klä vår fina gran som har fått stå till sig i sin fot över natten. Igår var det lussefirande och postande av julkort, julen närmar sig med stormsteg och vi är vässade till tänderna, Knatteligan och jag. Vi har förberett oss sedan vi bakade pepparkakor på höstlovet. Idag fick jag dessutom reda på att goda, härliga vänner kommer över från London för att fira nyår med oss, det kan liksom inte bli bättre och det behövs, för detta har varit ett sjuhelsikes år. Bring it on tomten, vi är redo.

Jag skall inte få betyg för första gången, men det fullkomligt jäser i min närhet. Jag vet att det kommer att gå bra för de flesta, utifrån deras egna förutsättningar. Jag är förvånad över mig själv, jag hör min mammas röst inom mig och inser att jag idag har kommit till samma slutsatser som hon faktiskt presenterade mig för 25 år sedan. Hur blev det så? Varför lyssnade jag inte mer på henne redan då? Eller rättare sagt, jag hörde vad hon sa, men budskapet gick inte riktigt in. Vissa erfarenheter är något man själv måste uppleva, för att man skall kunna omvandla konsekvenserna till erfarenheter. Jag kommer fortfarande ihåg att jag stod i hallen, hemma i lägenheten och försökte hitta mod för att ringa till min mamma på jobbet och tala om att jag hade fått betyg som idag motsvarar underkänt i matte och kemi. Jag kommer ihåg hur dåligt jag mådde och klumpen i magen.

Min mamma blev inte arg, det blev hon väldigt sällan. Hon frågade istället hur det hade gått i de andra ämnena och det hade gått bra. Jag visste inom mig att jag naturligtvis inte var rädd för min mamma, det fanns inget att vara rädd för, men jag var orolig för att hon skulle bli besviken på mig. Att hon skulle tycka att jag var en dålig människa, för att jag inte ens kunde nå upp till godkända resultat i två skolämnen. Jag hörde hennes tröstande ord, men min egen dom över min oförmåga var mycket hårdare än hennes. Jag var verkligen övertygad om att jag var en idiot för att jag inte förstod matten och kemin. Det spelade ingen roll att jag var relativt duktig i andra ämnen.

Nu ser jag det i eleverna, den där obehagliga osäkerheten, i väntan på domen. Det finns inget och ingen i världen som kan övertyga dessa elever om att ett IG inte är en domedagsprofetia, em motorvägsled till undergången. Det finns inget motgift, mot osäkerheten och rädslan, speciellt inte för de elever som har gjort sitt yttersta. Om ditt bästa inte är bra nog, hur skall man då kunna nå sina mål? Det finns alltid olika vägar att nå sina mål, men usådana upplysningar är ganska ointressanta för en fjorton-femtonåring som är livrädda för att få dåliga betyg. Det finns helt enkelt inte så mycket tröst att ge. Jag känner mig ganska nedslagen, för trots att jag vet att det kommer att lyckas för många av dessa rädda tonårssjälar, så känner de ett djupt mörker här och nu.

Igår på hemvägen, frågade Knatteligans äldste medlem mig vad det betydde att ha ett ”rikt ordförråd”. Frågan kom lite sömndrucket ur cykelkärran, efter simskolan, som en blixt från en klar himmel. Lite förvånad undrade jag varför barnet undrade över det? Jo, det hade ungen snappat upp efter att ha hört vuxna diskutera språkutveckling. Knatten hade förstått att ordförråd var det samma som att kunna många ord och att meningen med det var något bra. Men varför skulle man stoppa orden i källaren? Lite förvirrad och full i skratt över kommentaren, försökte jag förklara att om man kan många ord, så kan man både säga och förstå många olika saker. Repliken kommer snabbt: ”-men du mamma, det är en av de saker som man inte kan önska sig av tomten, eller hur?” Nej, det kan man förvisso inte, men precis som med betygen, så kan man göra sitt bästa för att uppnå det.

Nu har man fått en årsring till. Jag gillar att fylla år och jag tycker att allt som kan firas, är värt att firas. Därför hade jag två kalas i år. Nu går jag med andra år in i mitt fyrtionde år och jag förväntar mig naturligtvis mycket av det. Att ha födelsedag innebär för mig en tid av reflektion. Lite som nyårsafton för vissa personer. Jag tycker att det är viktigt att man då och då stannar upp och funderar på hur livet ser ut och vilka mål man har. Jag har under den senaste femårsperioden hunnit med en hel del, en ny utbildning, nytt arbete, två barn och ett giftermål, de två sistnämnda sakerna var dock en följd av ett elvaårigt förhållande. Man skall inte rusa in i saker hursomhelst. Jag är på det stora hela väldigt nöjd med hur mitt liv ser ut för tillfället och hur långt jag har kommit.

Naturligtvis finns det saker som man kan förbättra, förändra och det finns nya mål att nå. Men just nu, efter att ha blivit grundligt firad, så känner jag att jag är en lyckligt lottad människa, omgiven av kärlek, omtanke och värme. Det känns bra. Speciellt om man ser tillbaka på året som har gått som faktiskt har varit ett riktigt skitår. För många människor som jag har älskat och dött. Man kan välja att känna tacksamhet för den tid som man har fått tillsammans, men när man verkligen älskar någon så vill man inte att den gemensamma tiden skall ta slut. Förutom död, så har det varit alldeles för mycket sjukdom, tråkiga besked och oplogade cykelbanor. Om jag inte hade haft min familj och mina vänner hade det nästan varit ett outhärdligt år, men som sagt jag har haft turen att ha dessa människor runt omkring mig.

På min plan för den närmaste tiden av saker som jag vill uppnå, är målen ganska lågt ställda. Jag vill läsa de två romaner som jag fick av min käre make gav mig på min födelsedag. Jag vill fira en härlig jul- och nyårs helg med familj och vänner. Vad nästa år skall innehålla, vet jag inte riktigt, men planen är att jag till hösten skall hitta någon ny rolig kurs att läsa på distans. Det finns så många outforskade ämnen, som jag gärna vill fördjupa mig i. Men under våren skall jag koncentrera mig på skönlitteratur och simning. Jag skall njuta av att det enda krav jag egentligen har, förutom jobbrelaterade saker, är att ha riktigt roligt med min familj och mina vänner. Det känns som ett mål som är värt att se fram emot med glädje. Det känns också som ett mål, som är mycket viktigt, lika angeläget som ny kunskap.

Nästa sida »