Igår hade jag en fantastisk konversation med mina två avkommor. Vi håller på att läsa Häxorna av Roald Dahl tillsammans. Den är riktigt spännande, vi var alla inne i handlingen och när kapitlet var slut pratade vi om innehållet. Vår åttaåring ville förvissa sig om att det inte finns häxor på riktigt och att det gick att sova tryggt, även om häxor tycker om att röva bort barn. Tioåringen började då förklara att det som händer i böcker inte alltid är verkligt. Vi kom att prata om skillnaden mellan fakta respektive skönlitterära böcker. Det bör tilläggas att den här konversationen har jag haft med mina elever på jobbet många gånger, men att jag alltid blir lika glad när just det här samtalet spontant kommer upp efter att ha läst en saga.

Det kan tyckas underligt att man fortfarande tycker att den här specifika frågan är så spännande, men för mig är det en mycket bra fråga som läsare att ställa sig. Det är själva kärnan till läsnings underbara magi. När man sugs in i en bra historia, så vill man gärna på något sätt leva kvar i händelseförloppet, även när kapitlet eller boken är slut. Man vill röra sig tankemässigt i den världen, den kan växa och ta med dig till en inre verklighet, där bara din egen fantasi eller kunskapsramar sätter gränserna.

Ibland är det så att man läser en skönlitterär text, som känns verklig eller fakta som känns helt overklig. Det kan vara svårt att förstå att när man hör att det finns häxor överallt, som nästan är omöjliga att identifiera och som rövar bort minst ett barn i veckan, eftersom de avskyr barn, så är det inte på riktigt. Även om man är åtta år, bevisligen ett barn och man vet att det inte finns häxor, så kan texten vara skickligt skriven och göra dig osäker. Det kan också göra att det blir lite svårt att somna, eftersom din egen fantasi och uppfattning av vad som är verkligt eller påhittat känns lika levande för dig.

Som förälder kan man vara tveksam om man har gjort rätt val av kvällslektyr, men som bibliotekarie vet jag att jag precis har gjort min åttaåring en tjänst genom att dela den här underbara boken med mitt barn. Jag ska dock att läsa den något tidigare på kvällen, så det inte är det sista som dröjer sig kvar i huvudet innan sömnen kommer idag. Det roligaste som inträffade när vi diskuterade skillnaden mellan olika genrer igår, var dock ej om häxor existerar eller inte. Samtalet flöt vidare in på huruvida en berättelse finns eller inte finns när man stänger boken, det var tioåringen som anförde konversationen. Ungen kom fram till att en bok blev levande genom läsningen och att den vilade när det inte fanns någon som läste texten. Så långt var den stolta bibliotekariemamman med.

Sedan kom den finurliga slutklämmen, vissa boksidor blir gula med ålder, det beror på att den har delats med olika läsare under en längre tid. Precis som en människa blir rynkig med tiden, så åldras en bok utifrån hur läst den är och hur många som har delat dess innehåll. Vilken underbar tanke även om det är helt fel, men jag tänkte inte ta ifrån min tioåring den fantastiska tolkningen av textens livslängd genom att berätta om papperskvalité. Det får bli en annan gång. Efter det att min åttaåring hade ryckt mig i håret och konstaterat att jag inte hade peruk (vilket alla RIKTIGA HÄXOR) har och inspekterat att jag hade tår (som RIKTIGA HÄXOR saknar) så somnade våra älskade knattar och bibliotekariemamman tog sig en kopp kvällskaffe med ett lyckligt leende på läpparna.

Annonser