mars 2014


En vit, medelålders man går i ett demonstrationståg mot nazism, han bär ett plakat med texten ”Vanligt folk mot nazism”, mannen blir förevigad på bild och intervjuad i stadens tidning. Bilden och artikeln blir sedan delad på Facebook, detta blir ivrigt kommenterat. Vad är vanligt folk? Har en vit, medelålders man rätt att anse att han är vanligt folk? Folk är upprörda, eftersom det även finns färgade människor, kvinnor, HBT personer, feminister, politiskt orienterade och en mängd andra som vill vara inkluderade i epitetet vanligt folk. Om man läser intervjun med mannen så menar han att poängen med hans plakat är att han inte ser sig som en politiskt eller på annat sätt bunden person och därför anser han sig vara just en del av vanligt folk. Han exkluderar ingen i sin skylt, men han inkluderar inte heller någon, det blir alltså upp till var och en att tolka plakatets budskap.

Efter att ha läst ett otal kommentarer, känner jag mig fundersam över att människor kan bli så upprörda över mannens skylt. Personligen hade jag kunnat gå bakom denne vite man och hans skylt och känt mig vanlig, att jag sedan har en hel massa åsikter både om feminism, invandring, homosexualitet, rasism och rätten till fri religiös orientering är en helt annan sak. Jag är mot nazism och i detta sammanhang, delar jag tydligen åsikt med mannen som skrev skylten. Trots att jag inte är vit man och att jag i övrigt inte har en aning om vad han tycker i andra sammanhang.

Jag blir trött på att man inte skiljer på olika sammanhang, att man inte ser sakens kärna. Mannen gick ut på gatan, med i en demonstration för att han var mot nazism, det skrev han på sin skylt. Han råkar vara en vit medelålders man och uppenbarligen räcker det för att människor skall ha en massa åsikter om honom. Det finner jag ytterst märkligt. Att man dessutom blir vansinnig på media som visar upp honom, som en av tusentals som demonstrerade, tycker jag är konstigt. Jag tror knappast att han tryckte upp sin skylt i fotografens kameralins och vrålade ”här är jag, ta en bild och intervjua mig”.

Det finns massor av människor som lever i fysiskt eller psykiskt utanförskap, men som fortfarande ser sig som vanligt folk. Jag tror knappast att mannen med skylten exkluderar dom. Jag tror att förutfattade meningar är farliga. Det finns vita män i samhället som inte nödvändigtvis ser ner på vare sig kvinnor, flyktingar, asylsökande, HBT, HBTQ, muslimer, kristna, buddister, feminister eller ”ister” eller ”ismer” överhuvudtaget.  De ser andra människor, som de vill skall bli behandlade som vem som helst, det kallas för respekt för andra. Det tror jag är huvudsaken med demonstrationen, att visa respekt. 

Jag håller just nu på att läsa Kristian Lundbergs ”Det här är inte mitt land”, det tycker jag att fler skall göra. Det är en bok som upprör. Kristian Lundberg är förvisso en vit man, men han exkluderar inte, han anser att vi borde inkludera mera.

Annonser

Jag har för länge sedan förstått att mina barn är smartare än vad jag är. Vi vuxna har fått för oss att det är vi som lär och formar barnen, men det är precis tvärtom och om vi inte har insett det, så borde vi snarast revidera vår uppfattning.

I förra veckan förklarade vår yngste Knatte för mig att ”elefanter får inte  grisbarn. För att föröka sig ska man vara av samma art. Föröka sig betyder få barn. Art betyder sort”. Jag blev fullständigt förbluffad av denna förklaring, som kom i samband med att vi satt och fikade och väntade på att äldste Knatten skulle bli klar med sin blockflöjtslektion. Man skulle kunna tro att barnet har funderat på tidelag och i så fall skulle man ju kunna undra vart det kom ifrån. Det var tydligt att denna förklaring, åtminstone delvis kom ifrån en vuxen, eftersom ordvalet inte är sexåringens eget. I skolan har de forskat om tidsåldrar. Vårt barn har varit uppslukad av detta forskande. 

I höstas hade ungen hittat en bläckfisk som var utdöd, som upptog intresset fullständigt i samband med denna forskning. När jag förklarade att jag aldrig hade hört talas om just detta djur, blev barnet mycket förvånad, eftersom det var ett väldigt viktigt djur i arternas uppkomst. Att vi alla stammar från en liten organism, att livet började i havet och krälade upp på land och att vi därmed stammar från samma lilla cell, men att olika arter har bildats är oerhört viktig information enligt vår sexåring. Jag håller naturligtvis med i sak, men jag har nog inte funderat eller problematiserat speciellt över det. Tyvärr, kan jag väl säga. Men sett i detta sammanhang så är det naturligtvis oerhört intressant att fundera på varför olika arter inte kan para sig hursomhelst.

Själv går mina tankar hursomhelst för tillfället och i ingen speciellt organiserad struktur överhuvudtaget. Det är simhopp, simlektioner, blockflöjt, fotboll, konstskola, matsäckar, föräldrarmöten, jobb, studier, flytt, packa inför flytten, försäkringar, telefonabonnemang, matinköp,matlagning, tvättider, vårkläder, elevarbeten som skall rättas, texter som jag skall läsa in mig på, läxläsning och samtidigt så är jag förbannat trött, fast att våren äntligen har kommit. 

Dessutom så lockas min hjärna till att engagera sig med en massa elände. I fredags var jag funderade jag oerhört mycket på hur det kom sig att en man bränner inne sina egna barn, för att hämnas på sin före detta sambo. Hur en person som gör detta, fortfarande ur en rättssynpunkt kan anses frisk och inte känna ånger. Under söndagen späddes dessa dystra tankar på, när personer i en fredlig antirasistisk demonstration blir utsatta för oprovocerat våld, så att människor svävar mellan liv och död, detta i den stad där jag har valt att leva. Jag kan dessutom konstatera att dessa våldstankar knappast blir mindre av att jag precis har läst att Sveriges korrespondent har blivit nerskjuten i Kabul. Det är våld på så många olika nivåer i samhället och världen.

Samtidigt med alla dessa tankar om stort och smått, så slår det mig att vår sexåring är mycket smartare än jag. Den långa tankeprocessen som Knatten har ägnat för att hitta svar på sina frågor och godtagbara förklaringar. Jag som istället försöker angripa allt på en och samma gång, vilket inte fungerar nämnvärt tillfredsställande. Jag borde lära mig att vila i mina frågeställningar och därefter ta tag i en sak i taget. Jag funderar alldeles för lite på arternas uppkomst och alldeles för mycket på en massa annat.