september 2010


I helgen tillbringade jag majoriteten av lördagen med att städa. Inte ens hemma, utan på ungarnas förskola. Det är tydligen en del i att tillhöra en privat förskola, man blir mer delaktig i deras vardag. Det var faktiskt inte så tråkigt, mest himla skitigt. Det som var roligt var att träffa de andra föräldrarna, ibland är det nästan skrattretande hur lika barn och föräldrar är. Vi tror att vi låter våra barn vara unika små individer och ändå har vi någon slags omedveten inneboende drivkraft att göra våra barn till våra egna avbilder. Det är lite läskigt faktiskt. Jag tror att hur mycket vi än försöker så har vi svårt att låta bli. Det gäller inte bara gester, sätt att tala, klä sig utan även vad de har för intressen till stor del. I biblen står det att Gud skapade människan till sin avbild och det verkar som vi släktled efter släktled fortsätter med det. Det måste vara en inre drivkraft som gör att vi gärna ser våra egna drag i våra ungars personligheter. Oavsett om vi tror på att Gud skapade oss eller inte.

Leksaker är dock ett annat kapitel. Lego, tågbanor, djur, smurfar, dinosaurier och böcker funkar, där har Knatteligan och jag ganska lika smak. Men så är det sådana där halvkrigsleksaker som ”Bakugan”, plastskit, som går att rullas ihop till en boll, kan det verkligen vara något? Vad skall man göra med det? Monster väser femåringen med lysande ögon och jag inser att jag för en ojämn kamp. Vi har haft det förr, när det gäller Starwars lego och vattenpistoler har jag givit med mig, efter konfererande med maken. Men ”Bakugan”, nej jag tror inte det. Samtidigt är det viktigt att barnen utvecklar sig till individer, med egna intressen och ofta är det så att det man inte fick som liten är något som utvecklas till en besatthet. Det är viktigt att man får bestämma vissa saker själv, även om det måste föras diskussioner om varför och hur, naturligtvis.

Jag har börjat köpa julklappar, lego och playmobilsaker. Det är himla roligt att handla leksaker och det finns så många saker att välja mellan, dilemmat är ju att hitta rätt. En och annan bok måste tomten komma med, för vad vore en jul utan nya böcker och någon form av spel eller pussel? Men jag tor inte att det blir någon ”Bakugan”, även om det skrivs med på listan. Det verkar vara ett rätt komplicerat spel som bara går ut på krig, förintelse och förgörelse och så dessa monster av plast. Jag tror att att jag är allergisk. Kan man vara det mot en leksak? Isåfall är jag definitivt det mot dessa. Man kan vara allergisk mot pälsdjur så jag är sonika allergisk mot skräpiga monster. Fullständigt ofräcka om du frågar mig.

Vårt lilla akvariumprojekt fortskrider och idag har det gått en vecka sedan de första fem invånarna flyttade in. Inga dödsfall hittills. Jag har börjat slappna av, går fortfarande snabbt upp på morgonen för att konstatera om det finns någon eventuell döing som hbehöver spolas ner i toan innan ungarna kommer upp, men är inte lika notorisk som tidigare. Kantteligan tycker att det är roligt och förutom matningen så brukar de stå och titta på och prata med ”sina” respektive fiskar. Konklusionen är att husdjur är bra och att fiskar verkar vara ett utmärkt val, iallafall för oss. Jag funderar på om Knatteliga kommer att försöka att uppfostra sina fiskar till sin egen avbild. Femåringen insisterar på att akvariet kräver någon form av leksak, det finns på djuraffären. Jag får hoppas att det inte är något monster som Knatteligan väljer.

Idag kom jag på mig själv med att längta efter julen. Det är faktiskt ganska absurt. Men jag älskar verkligen julen och brukar ha gjort alla stressmoment långt innan jul, så december brukar jag spendera med att mysa, dricka glögg, posta julkorten som jag skrev i oktober, köpa gran så tidigt det bara går och så vidare. En fullblodad julnörd med andra ord. Inte har det blivit bättre sedan vi fick barn heller. Julen skall frossas in med mys, julkalender, lussebullar, pepparkakor och mer fika åt folket. Naturligtvis har jag redan börjat köpa julklappar och planera inköp av klappar till nära och kära. Varför vänta? Nej, när decembermörkret lägger sig, vill jag inte rusa runt som en duracellkanin, då vill jag titta på julskyltning, njuta av alla ljus och dekorationer och överdosera med julsånger.

Julen kommer att bli annorlunda i år, eftersom mormor inte kommer att vara med, den tanten hade hög mysfaktor och trots att hon aldrig ville ha paket så tindrade hennes ögon ikapp med barnens på julafton. Förmodligen är det hennes frånfälle och att jag ständigt blir påmind av sorgen, som gör att jag har börjat längta efter julen. Jag vill mysa, jag vill träffa människor som jag tycker om. Jag känner ett starkt behov av allt som kan förknippas med kärlek, värme, vackra blommor, ungarnas pynt som de har gjort på dagis och som stolt bärs hem för att hängas i granen. Spela spel och dricka varm kako.

Jag inser dock att det är lite väl tidigt att börja längta efter julen innan ens september är förbi, men det har knappast varit någon höjdarmånad varken väder eller händelsemässigt. Först blev man brutalt snuvad på våren, ungarna hade på sig vinteroveraller till sent in i april, sedan var det en iskall maj och sedan kom hösten redan i mitten av augusti. Det känns som om julen och ledigheten skulle passa just precis nu. Men jag tänker tygla mig, naturligtvis och jag skulle bli tvärilsk om jag såg juldekorationer i affärerna redan, inte fuska, det skall inte vara förrän till advent. Men en amaryllis kan man köpa redan i november och pepparkakor gjorde vi redan på höstlovet förra året, så en månad till innan storfrossan går igång.

Tills vidare får jag jag nöja mig med ljus och titta på de fem fiskarna i vårt nya akvarium. Vi väntar fortfarande på att de skall dö, det sa nämligen expediten att vi skulle ställa in oss på, att de första fiskarna i ett nytt akvarium dör. Med darrande ben har jag noga undersökt akvariet innan ungarna vaknat. Halvt äcklad av eventuella fisklik som jag skulle möta på morgonkvisten. Men ännu simmar de omkring och är fina att titta på och det stilla porlandet av luftpumpen är faktiskt ganska trivsamt även om det inte kan slå när Jose Feliciano sjunger ”Felize navidad”. Men jag skall lägga band på mig, minst en månad till.

Det talas mycket om vardagslyx och micropauser, det är tydligen bra för människosläktet. Vi blir mer harmoniska av det. Jag har problem med när folk ”unnar” sig saker. Jag har aldrig riktigt förstått innebörden av att ”unna” sig. Om jag köper en vara eller en tjänst är det för att jag antingen behöver det eller känner att jag skulle vilja ha det. Ibland har jag inte tid och ibland har jag inte ekonomisk möjlighet att köpa det jag vill ha eller är sugen på. Då får jag låta bli eller omprioritera. Jag tror att jag inte gillar ”unna” därför att det låter som om man gör något som man egentligen borde låta bli eftersom man inte behöver det.

I över ett år har den äldste medlemmen i Knatteligan och jag fört hårda förhandlingar, det handlar om att införskaffa någon form av husdjur. Eftersom maken är pälsallergiker så faller katter, hamstrar och kaniner från, då barnet har konstaterat att det trotsallt är viktigare att ha en pappa än ett husdjur. Vi har enats om fiskar. Dels så kräver de inte jättemycket passning, men det är ändå bra djur att öva omsorg och omvårdnad på. Det kan förövrigt vara bra att lära sig att om man inte tar hand om sina husdjur så dör dom och just vad det gäller fiskar så kan jag tänka mig att min personliga insats med att begrava (spola ner) fiskarna inte kommer att vara så emotionellt jobbig.

I lördags begav sig således hela familjen till djuraffären. Jag hade läst på så mycket att jag insåg att det skulle inte bli tal om att köpa några fiskar, utan steg ett var att sätta upp själva akvariet och få igång det. Akvarium införskaffades således och kommande fiskinköp planerades genom att vi såg ut vilken sorts fiskar vi skulle satsa på. Svårighetsgraden ”lätt” föll iallafall den äldre delen av familjen på läppen. Vi gick hem och började montera och fylla i vatten och vätskor enligt konstens alla regler.

I måndags ringde de från förskolan, yngste telingen hade hög feber och det var bara att köra hem barnen så fort som möjligt. Inga fiskinköp således. Det har varit några röriga dagar med sjukdom och delvis passning av farmor och farfar, en make som skulle tillbaka till Holland och ett föräldrarmöte. Det fanns ingen tid. Men akvariet polade på. Idag har vi äntligen varit och köpt fem stycken ”platty” fiskar i olika färger, maken har döpt sin till George (Jörgen) den 1. De övriga fyra har ännu inte fått några namn.

Fiskförsäljaren varnade oss för att vi skulle vara beredda på att den frsta omgången fisk som man släppte ner i akvariet förmodligen skulle dö. Därav makens namnval, personligen hade jag tänkt att man skulle döpa sina fiskar till olika släktingars namn eller favorit karaktärer i böcker, men det känns lite morbidt när de nu ändå skall dö, troligtvis redan inom en vecka.

Det råder strikt ”pilla inte i akvariet” förbud, trots det har Knatteligans äldste medlem lyckats dra upp växterna i sin iver när det skulle titta i luckan. Jag känner en viss aning om att vi redan kommer att skörda vårt första dödsoffer i natt, eftersom jag var tvungen att köra ner hela armen och på nytt plantera växterna.

Jag har inte unnat varken barnen eller mig själv ett akvarium, vi har skaffat nya om än utbytbara, familjemedlemmar. Jag hoppas att vi kommer att lära oss en del under den här resans gång. Men jag vet knappast vilken kategori som kommer att kunna appliceras på detta vardagslyxköp. Det bubblar lite trivsamt dock. Jag hoppas att jag kommer att tycka det är lika mysigt när det skall bytas vatten och rengöras filter, med jämna mellanrum.

Alla tycker inte som jag. Sett ur min synvinkel så är det ju tråkigt, men sant. Jag kan acceptera det, då jag är mer övertygad om att demokrati är viktigtare är partipolitik. Därför känner jag mig en smula förvånad och upprörd över att nu när det finns fler människor som röstar på Sverigedemokraterna, än till exempel Kristdemokraterna, i den ankdamm som jag råkar bo i, trots det bestämmer sig politikerna i de traditionella partierna att de inte behöver lyssna på vad de folkvalda Sverigedemokratiskapolitikerna har att säga. Det är förjävligt. Jag är inte Sverigedemokrat, tvärtom, men om nu så många invånare röstar på detta parti så kan inte de andra partierna välja bort att låta dessa komma till tals i debatten. Det är odemokratiskt och det föder bara ännu mer missnöje. Om det nu är så att de inte har något att komma med, låt detta bli hört.

Första gången som jag fick rösta, så kom Ny Demokrati in i riksdagen, även detta ett missnöjesparti. De spelade ut sig själva och i slutet av mandatperioden, fanns de helt enkelt inte kvar som parti. Jag tror tyvärr inte det blir så med Sverigedemokraterna, speciellt inte när det nu inte finns någon som helst vilja att debattera med de. De är inte samma sort av missnöjjesparti som Ny demokrati, de saknar de jippobetonade ledarna, de är mera lika Dansk Folkeparti som har växt sig starka i Danmark.

Jag hoppas att eftersom Alliansen inte fick egen majoritet så kommer det att generera lite fler diskussioner och debatter. Det måste det bli, då det inte kommer att gå att få igenom förslag utan att det finns ett stöd från båda sidorna av blocken. Det kan bli intressant. Vi är inte vana vid minoritetsregeringar i Sverige. Vi är vana vid majoritetsregeringar som gör att vi vet vem som är den gode eller onde, det kommer inte att bli så de kommande fyra åren. Men frågan är väl främst vad det kommer att bli istället? Jag röstar på öppenhet och jag hoppas verkligen att det kommer att finnas ett stort diskussionsklimat. Vi behöver det, vi som röstar saknar glöden hos de folkvalda, vi vill att det skall debatteras mer i fler frågor. Gårdagens val är ett tecken på det, vi vill inte ha politiker som pratar i gamla flosker, det finns ett missnöje. Nu är det dags för de folkvalda att respektera att vi har röstat, vad har ni tänkt att göra åt det?

Min läsning återspeglar ofta mitt humör. För tillfället är jag inne i en period när jag behöver intelligent, lättläst skönlitteratur. Det är faktiskt inte enkelt att hitta. Jag klarar inte av svårmod för tillfället och jag vill absolut inte läsa deckare som annars brukar vara min räddning. Ingen ond bråd död således. Jag har pratat med en kollega om det, eftersom jag mår ganska risigt och min läsning brukar vara min ventli. Idag kom kollegan och stack åt mig en pocket ”Igelkottens elegans”, hon hade exalterat berättat om den i förra veckan och jag kände mig lite nyfiken. Nåväl, imorse blev det lite kaotiskt eftersom det skulle göras matsäck till Knatte 1 som skulle på Skogsmulle, Knatte 2 fick se att matsäcken innehöll två stycken av Pågens Kanelgifflar. Kalabalik utbröt, tårarna rann, då den onda modern inte tyckte att kanelgifflar var en bra idé att äta klockan sju på morgonen. Summa sumarum glömde jag bort att ta med min egen lunch.

Det var så det kom sig att jag inmundigade lunch på Kinesboxen med ”Igelkottens elegans” som sällskap. Den verkar riktigt bra och jag fick verkligen stålsätta mig för att inte hitta på en ursäkt för att bli lite ”sjuk”, så att jag kunde gå hem och läsa istället. Jag är ingen skolkare, men ibland önskar jag att jag hade en lite mer utvecklad arbetsvägrare inom mig. Man kan faktiskt kalla det för fortbildning, jag måste läsa lite varje dag annars kanske jag glömmer bort hur man gör och det vore förödande för min yrkesutövning. En bibliotekarie som inte kan läsa böcker skulle helt klart ha stora problem.

Jag inser att man inte bara kan gå hem från jobbet för att man råkar ha en bra bok som man vill läsa, men ibland kan man önska att det fanns utrymme och förståelse för att man behöver få sitta med fötterna under en filt, med något gott och dricka och sträckläsa. Det skulle vara skönt om det fanns överinseende för att man periodvis behöver göra det på dagtid och att det inte alls går att göra lika bra på kvällstid då man råkar ha slutat att jobba. ”Jag skulle helt enkelt behöva gå hem och läsa, går det bra? -Självklart, gå du hem och kurera läslusten. Vi ses när boken är slut!” Visst, vore det härligt? På samma sätt som när den första vårsolen och värmen kommer och man bara vill ligga i en backe och sniffa på blommorna. När hela hjärnkapaciteten är ute på vårpromenad, när man har sällsynt stort behov av att bara känna solen lysa upp ögonlocken, dricka ljusa viner, sladdra med vänner och lyssna på olidliga kärleks popsånger. Då borde man också kunna få gå hem från jobbet och bara njuta och ladda batterier, man blir en bättre människa då, man blir en bättre arbetare och jodå jag vet att det finns ett ord för vad jag pratar om, semester. Men det är inte riktigt den slags ledighet som jag pratar om, jag pratar om mer behovsstyrd oerhört akut sporadisk ledighet. Då själ, hjärna och hjärta behöver göra en specifik aktivitet för att återhämta sig. Jag undrar vad jag skall döpa syndromet eller behovet till? Ikväll skall dock barnen somna tidigt, de har båda haft utomhusdag idag, då är de trötta och jag skall efter kvällssagan krypa ihop i soffan, med kaffe och läsa. Ikläda mig den elaka, intellektuella portvakterskans tankar… jag längtar redan.

Varje år bildas det an A-lista på mitt jobb, ofta bestående av ett par niondeklassare som har en stenhård indirekt hierarki och det hela kröns av en ledare, ofta helt självutnämnd som blir ”Kungen” eller rättare sagt ”Kongen” om man skall gå efter deras eget uttal. Det är alltid ganska dimmiga grunder till denna utnämning och ofta vill man helst inte ha reda på detaljerna kring hur självutnämningen kom till. Förra årets Kong kom på besök igår och beklagade sig över att inga av lärarna på gymnasiet brydde sig huruvida eleverna gick till sina lektioner eller inte. I mitt stilla sinne tänkte jag ”grattis och välkommen till resten av ditt liv”. Under tio år har den abdikerade Kongen inte förstått hur bra, bekvämt och ombonat det är på grundskolan. På gymnasiet handlar det om eget ansvar och under första året är man inte högt på ranking listan, även om man råkar ha varit förra årets Kong på sin grundskola. Det är en tuff verklighet och det är hög tid att vakna och fundera över hur man vill att den resterande delen av sitt liv skall bli och vem man vill vara.

Det finns bra, dåliga, vackra, berörande, spännande, intressanta, upplysande böcker. Det finns även böcker som vinner i längden och det finns böcker med vackra omslag, men uselt innehåll och tvärtom och samma saker kan sägas om människor. Eftersom jag hade tillbringat större delen av dagen att försöka hitta en leverantör för ungerska bilder böcker, samt försökt att hitta olika IP adresser som jag var i starkt behov av att få spärrade av den IT ansvariga på mitt jobb, som avsåg en speciell porrsite som är en variation av Face Book, så kan jag inte säga att jag var speciellt mottaglig för att lyssna på den där klagosången. Jag var dessutom inte ett speciellt stort fan av den före detta Kongen. Jag kände inte speciellt mycket sympati för hans självömkan alls faktiskt. Samtidigt som jag lyssnade på hur bedrövligt livet var numera, så genomgick jag en inre kris och debatterade ivrigt med själv för att hitta argument som kunde stödja mitt beslut att blockera ovan nämnda variation av FB. Jag är emot att man blockerar olika siter på nätet.

Jag tror att ungdomarna, till viss del, måste hamna på ”fel” internet sidor ibland. De måste helt enkelt lära sig att kunna skilja bra information från dålig. Det kallas för källkritik och det är något som man har nytta av resten av livet. Speciellt idag när informationssamhället snurrar snabbare och snabbare. Man måste lära sig att kunna hantera ett sådant stort utbud av olika slags information, i olika virtuella miljöer. Men den här variationen för FB var anstötlig, dessutom är våra elever minderåriga och det finns stor risk för att andra elever blir utsatta för grupptryck att se saker som de faktiskt inte vill. Jag kan inte heller stå och vakta bibliotekets datorer enbart, då jag har en del andra arbetsuppgifter förutom att övervaka deras användarvanor.

Den föredetta Kongen var en sådan person, fullständigt gränslös vad det gällde att skilja osmakligt från accepterat, underhållande från vad som gick över gränsen, oavsett om det gällde information eller personlig integritet. Kort sagt en ganska obehaglig, tråkig person. En av de personer som fick mig att ragga IP adresser att blocka, under förra året. Något som sagt egentligen går emot mina egna principer. Att se Kongen inse att resten av livet ligger i hans egna händer och se honom våndas över tyngden av den insikten, fick mig att känna att devisen ”skadeglädje är den enda sanna glädjen” hade en viss sanningshalt. Vi får bara hoppas att Kongen tar bra beslut, det är en fifty-fifty chans och valet är helt och hållet hans eget.

Jag och min feta trut har åter slagit nya rekord. Att man inte bara lär sig att det inte är bra att försöka att vara social och trevlig. Man skall helt enkelt inte försöka, då det ofta slutar precis tvärtom. Iallafall för mig. I onsdags skulle äldste medlemmen i Knatteligan på simskolan, vilket gjorde att jag led av tidsbrist när jag skulle hämta ungarna på dagis. Igår skulle de börja på Skogsmulle och det behövdes saker att stoppa i den medhavda matsäcken och jag tänkte att jag skulle försöka hinna med att handla innan jag skulle hämta upp ungarna på förskolan. Sagt och gjort, jag styrde min röda riddare (cykeln) mot Hemköp. Efter en kort titt på uret insåg jag att min lilla shoppingsejour fick ta max femton minuter ”in and out”. Nåväl, hur svårt kan det vara att fixa lite picknick?

Bröd, köttbullar, morötter, äpplen, bananer, riskakor, drickyoughurt, smoothie och så något gott. De hade fått lov av förskolepersonalen att ha med sig något gott, men det fick inte vara godis. Efter ett visst övervägande vad detta kunde innebära för vår äldste Knatte, så fick det bli lite nötter. Barnet älskar nötter och eftersom starten på Skogsmulle har varit hett efterlängtad, så var det viktigt att även matsäcken slog rekord i mysfaktor. Nöjd med mig själv ställer jag mig i kö, jag har lyckats undvika bullträsket och kommer att få godkänt av mitt barn. När det blir min tur kommenterar kassörskan att det ser ut som om det skall bli picknick och vi börjar småprata. Bananerna åker i väg på bandet och hon har tydligen slagit in fel kod. Kassörskan går för att fiska upp bananerna och göra om vägningsproceduren. Hon håller sig i kanten av varubandet och hoppar liksom fram. ”Åh, har du gjort dig illa i foten?” undrar jag, ”nej, jag har amputerat benet efter att ha blivit påkörd av en buss” blir svaret. Ridå, jag känner mig hur dum som helst och börjar be om ursäkt. Nu skall det tilläggas att om man som jag står bakom kortterminalen och är 155cm över vattenytan, så kan man omöjligt se kassörens ben. Dessutom var det tydligen underbenet som var amputerat, men ändå. Där fick man för att man försökte vara trevlig. Little miss chatterbox slår till igen. Kassörskan godtog dock mina ursäkter med ett stort leende, men gissa om jag kände mig dum.

Igår när vi cyklade till dagis ville den äldste telingen få reda på vad matsäcken innehöll, jag rabblade upp det hela och när jag kom till nötterna (med en viss moderlig stolthet, eftersom jag tyckte att jag hade varit lite fiffig) utbrast barnet: ”men M är allergisk mot nötter, hon kan dööööö, vi får inte ha nötter med. Mamma visste du inte det, vill du att M skall dööööö?” Jag tröstade mitt barn med att denna person ju faktiskt inte skulle äta dennes matsäck, men att jag naturligtvis inte ville ta livet av någon av dagsikompisarna och att jag skulle prata med personalen och kolla att det var ok att ta med sig nötter. En lång diskussion som kändes oändlig om huruvida man kunde dööööö av nötter om man var allergisk fortsatte. Jag kände mig misslyckad till tusen. Varför hade jag inte valt en kanelbulle? Herregud, vilket liv för några nötter.

Väl framme vid förskolan fick jag hela scenariot bekräftat, M var verkligen allergisk och de hade pratat om det vid samlingen, de berömde femåring för att han hade kommit ihåg det. Jag sa att jag inte hade sett något anslag om detta och de förklarade att det inte heller hade funnits någon lapp om det. Personalen hade också glömt, men det var helt fantastiskt att femåringen hade kommit ihåg det. Jag fick ta med mig nötterna, barnet fick klara sig utan något gott i sin matsäck eftersom jag helt enkelt hade misslyckats med mitt fiffiga idé. Två gånger på mindre än ett dygn hade jag misslyckats med mitt uppsåt att vara en bra människa och mor. Jag skall inte vara innovativ alls nästa gång, jag skall bara hålla tyst och göra konvetionella matsäckar. Jag har lärt mig att uttrycket ”att trampa i klaveret” kan ha många lager av mening.

Nästa sida »