maj 2009


Vi har haft miljödag på skolan. Eftersom dagen inte ha varit lika schemalagd som vanligt, var mitt lunchsällskap annorlunda. Jag kom att hamna med några av våra hemspråkslärare, samt en av våra receptionister. En av hemspråkslärarna berättade att hennes svärson, som kom från en ekonomiskt gynnsam bakgrund, var besviken på sig själv eftersom han vid knappt trettioårs ålder inte hade en villa i tjugomiljonerklassen. Hon var både förfärad och bedrövad.

Vi kom att tala om 70- och 80-talisters strävan efter materiella status artiklar, men om själens utarmning. Om att lägga tusentals kronor på att gå till tarotspådomar, personliga tränare, självläkande litteratur och chokladmassage behandlingar, i sin iver på att leta efter svar som snabbt skall ge lösningar och svar på sina frågor.

Jag tycker att det är bra med drömmar och mål, men jag har kommit underfund med att åtminstone mina förändrar sig hela tiden. Mitt övergripande mål med livet är att ha roligt, att göra det mesta av de chanser som jag får. Jag har inte alltid roligt, men när jag ser mig runt omkring så är jag knappast mer olycklig än mina medmänniskor, snarare tvärtom. Det finns massor av saker i mitt liv som jag gör på rutin och tycker är tråkiga, men tristessens motpol är glädje och den vinner gång på gång.

Jag är ingen karriärist, det är bara att inse. Jag har bytt yrken och studieinriktningar, fler gånger än jag själv kan räkna. Jag vill göra mitt yttersta, är oerhört lojal och hängiven i mitt yrkesutövande men jag är mer intresserad av utmaningar och utveckling än vilket kliv på karriärstrappan som skulle vara ekonomiskt mest gynnsamt. Man skulle kunna säga att detta är en svaghet i min karaktär, men jag ser det mer som ett tecken på nyfikenhet.

Denna nyfikenhet har ibland gjort att jag har gjort val som inte är så strategiskt smarta, men som i sin tur har lett till andra möjligheter och val. Jag tycker är viktigt med pengar, men de i sig ger inte mig trygghet. Det är viktigt att arbetsinsatsen återspeglas i lönen och är i nivå med de utgifter som är nödvändiga, naturligtvis kan man alltid sätta sprätt på mer pengar, men man måste väga in om det är viktigare att jobba fler timmar, för att få mer pengar eller om man vill göra något annat.

Med det sagt skall det dock erkännas att det bästa är om man kan kombinera roligt jobb, nödvändig inkomst och tillräcklig fritid för att man skall må bra. Idag gjorde jag just en sådan transaktion. Imorgon på ungarnas förskola skall det vara tårtkalas. Av en massa anledningar har denna eventuella tillverkning av tårta givit mig brutal Ågren. Jag bestämde mig för att sluta leka duktig flicka och ansvarstagande mor, det handlar trots allt bara om en tårta, jag skiter fullständigt att andra föräldrar har lagt liv och lust på detta projekt. Jag har beställt en tårta på ett kondis. Jag valde att byta pengar mot tid och dämpa min inre prestationsångest, då tårtbakning inte tillhör mina favoritsysselsättningar. I detta fall är jag glad att jag har pengar nog att säga: ”jag skiter i pressen och köper en tårta”, istället för att göra en själv vilket hade varit billigare.

För några år sedan gjorde jag ett val som för vissa kanske var fullständigt vansinnigt. Jag bytte en fast tjänst, för en projektanställning och gick samtidigt även ner i lön till förmån för roligare arbetsuppgifter, samt mer fritid. Jag har aldrig ångrat det valet. Man kan välja att se det som att jag gick i den traditionella kvinnofällan, genom att arbeta deltid eller så kan man välja att se det som jag gör. Nämligen jag har ett skitkul, stimulerande jobb, som ibland gränsar på randen till vansinne och samtidigt så har jag fått mer fritid att förfoga över.

Jag känner inte mig som ett offerlamm, jag känner inte att jag har gått i en kvinnofälla, jag har bytt mig till tid på bekostnad av någon eventuell statuspryl som jag inte behöver. Jag vill hellre göra en biblioteksplan och lägga upp strategier däromkring, på skolan där jag arbetar, än att jobba på ett stort folkbibliotek. Jag har stor möjlighet att påverka mina arbetsuppgifter, hur jag löser dessa och miljön är utmanande. Jag njuter att tänka på att vi snart skall ha sommarlov, om jag hade jobbat kvar på mitt gamla jobb skulle jag max ha fått tre veckors sammanhängande semester.

Vi har många vänner som har valt det motsatta. De har 60 timmars arbetsvecka och löner som gör att de har fått de mång miljonlån som behövs för att bo i för stora hus. Husen kräver underhåll och skötsel och dessa tjänster köps in för att få mer tid för familjen. Man skall ha tid att njuta av sin familj och det man har uppnått och det är svårt när arbetsveckan är lång. Om man arbetar 60 timmar i veckan, så hjälper det inte att köpa hämtmat, ha städhjälp, nanny, någon som klipper gräset och vad det nu kan vara, man hinner ändå inte med att vara närvarande, man skaffar bara fler utgifter. Om man inte passar sig så har familjen somnat, försvunnit eller gått sönder på ett eller annat sätt, medan man var ute och strävade efter mer makt eller mer pengar.

Ingen vet om vi har fler liv. Man ska bestämma sig för vad man tycker är viktigt och göra medvetna val. Man skall fundera på om man bygger luftslott, eller om man uppfyller drömmar.

Idag hade vi möte med rektorn på barnens förskola, angående de förändringar som vi delgivits kommer att ske inför hösten. Mötesdeltagarna var rektorn, en pedagog, maken, jag samt fyra andra föräldrar som jag hade bett komma dit. Rektorn uppmanade nämligen mig i sitt senaste, av en rad mail som har utväxlats, om att informera andra föräldrar som kunde vara intresserade om detta möte.

Totalt sett har fem mail utväxlats oss emellan och jag kan inte påstå att jag tyckte att det var märkligt att hon bad mig sammankalla de andra föräldrarna, snarare kände jag mig förvånad. Om man skall ha ett möte av en sådan här art, bör rektorn vara sammankallande och inte en av föräldrarna, som dessutom inte har tillgång till namn och adressuppgifter, men det får ju stå för mig. Rektorn hänvisade till att stora informationsmöten inte passar alla föräldrar och möjligtvis är det så, men då tycker jag att dessa vuxna individer skall få ta det beslutet själva och åtminstone bli upplysta om att ett möte kommer att äga rum. Personligen hade jag blivit ganska irriterad om jag hade fått reda på i efterhand, att det hade varit ett möte om dessa frågor, men att jag inte hade blivit kallad eftersom rektorn möjligtvis trodde att detta forum inte passade mig.

För mig har det alltid varit viktigt med kunskap. Man inhämtar information i ett ämne, begrundar den och skaffar sig en åsikt. Iallafall har det varit så de senaste tjugo åren av mitt liv. Dessförinnan trodde jag, precis som övriga tonåringar, att världen var svart eller vit. Att sanningar aldrig kunde skifta i nyanserna. Detta är dock ett passerat stadium. Jag är numera fast troende på hela gråskalan också.

I ett trångt, varmt personalrum kl. 16.30 måndagen den 25 maj, ägde alltså detta möte rum. Maken och jag hade laddat genom att dricka dubbel espresso, samt läsa igenom och memorera de frågor som vi hade att ställa i ämnet. En timme senare gick vi därifrån, svaret på våra frågor var ganska tydliga, men klart otillfredsställande. ”Det fanns inga färdiga lösningar”, ”svaren låg i framtiden” och en rad andra floskler hade utväxlats. När rektorn tackade för vår uppmärksamhet och för att vi hade tagit oss tiden att komma, så gick jag. För vad fanns det att säga?

Maken skulle iväg till tåget mot Kastrup, två ungar, vars dag hade påbörjats redan kvart i sex på morgonen, skulle hem, ha mat, mys och bok innan sänggåendet. För mig stod det glasklart, peronalens behov och arbetsmiljö, går före barnens bästa, sett ur förskolans perspektiv. Det var viktigare att man flyttade de mindre barnen till de två avdelningar som hade höj- och sänkbara skötbord, för att skona personalens ryggar, än att låta barnen stanna kvar i den miljö där de kände sig trygga och hemmastadda. Ett annat alternativ hade ju varit att köpa in ytterligare två skötbord, kan jag personligen tycka, men det verkade inte finnas med på listan.

Jag tycker också att det är viktigt att personalen trivs, det smittar nämligen av sig på deras sätt att möta våra barn. Jag har vid ett flertal tillfällen bytt arbete eftersom jag inte har trivts av olika anledningar, jag förespråkar att man skall försöka diskutera och lösa eventuella problem på arbetsplatsen och förbättra oegentligheter. Men det är sällan man gör en total omvändning av den verksamhet som bedrivs, utan att försöka vara lyhörd och diskutera med alla intressenter. Maken formulerade det med: ”Ni säljer en produkt och vill förändra den, men glömmer att sälja in den nya produkten till de potentiella kunderna”.

Våra barn skall inte behöva bli stämplade som barnen till de jobbiga föräldrarna. Därför kommer jag vackert på torsdag att gå på tårtkalas, le och vara trevlig. Jag kommer även att undvika att ställa några frågor på det öppna forum på 45 minuter som ställs till vårt förfogande, jag kommer att fokusera på att låta våra barn ha normala föräldrar som kan vara sociala med andra.

Men jag kommer inte att låta mig tystas, jag kommer bara att kräva ytterligare ett möte och ett till och ett till, fram tills dess att jag får svar på de frågor vi har. Jag tycker nämligen inte att man kan totalförändra drygt 60 barns vardag, utan att ha någon somhelst mer detaljerad pedagogisk plan än att personalen ser fram emot lite omväxling på arbetsplatsen. Det är helt enkelt för absurt. Mitt ansvar som föräldrar att försöka underlätta och skapa positiva förutsättningar för mina barns väl och ve. Det är mitt ansvar och min plikt eftersom jag var med och skapade dessa två barn. De har rätt att få den bästa av alla förutsättningar, vilket visserligen inkluderara glada pedagoger och deras behov, men främst sett ur min synvinkel, glada barn.

På mitt jobb har ungarna ett uttryck som lyder: ”Jag tycker det är smuts, mannen”. Det skall uttalas på lätt brytning och med en sjungande betoning på ”u” i smuts. Innebörden är att man tycker att något är riktigt dåligt.

Igår när jag kom till förskolan så låg det en lapp i barnens fack. På den stod det att man till hösten skulle börja att arbeta åldershomogent istället för som tidigare åldershetrogent. De fyra avdelningarna om totalt 66 barn och 12 pedagoger skulle gynnas av det. Det stod att förskolan hade arbetat åldershetrogent (1-5 åringar i samma grupp) och att man nu ville prova något nytt. Som föräldrar uppmanades vi att tycka till om detta och antingen komma med våra frågor direkt till rektorn eller så fanns det avsatt 45 minuter vid det årliga tårtkalaset för barn, föräldrar och pedagoger på torsdag.

Eftersom det bifogades ett schema med indelningen av de nya grupperna, kunde jag snabbt konstatera att båda våra barn skulle byta avdelning. Vårt yngsta barn skulle få vara i en grupp där en av pedagogerna är med från den gamla avdelningen, samt två kompisar. Den nya gruppen består av 15 blöjbarn och 3 pedagoger.

Vad det gäller vårt äldsta barn så är saken lite mer komplicerad. Ungen började på en annan avdelning 2007, 18 månader gammal. När småsyskonet föddes och maken fick jobb i Holland flyttade familjen med. När vi skulle återvända till Sverige valde vi att önska att få komma tillbaka till samma dagis igen, då vi trodde att det skulle vara en trygghet för barnet både vad det gällde miljö och pedagogik. Vi fick plats på en annan avdelning, men på samma förskola. Inskolningen gick smidigt. På den nya avdelning som skall bli barnets från och med hösten är det 20 stycken barn födda 2004-2005. Barnet har med sig en kompis från sin gamla avdelning, men ingen pedagog. Men sedan tiden från den första avdelningen så återfinns en del gamla kompisar samt en pedagog. Mestadels nytt men nygammalt till stor del.

Förskolan har haft fyra avdelningar, alla blandade i åldrarna 1-5 år. Två dagar i veckan har man arbetat åldershomogent i tvärgrupper mellan avdelningarna. Vi fick som föräldrar har fått veta att detta var bra för barnen då det stimulerade och utvecklade olika egenskaper, såväl motoriska, språkliga och intellektuella. Maken och jag tyckte var en bra idé att yngre lär av äldre och äldre får visa hänsyn och kanske komma ner i tempo av yngre.

Med detta som utgångspunkt, så kan man sluta sig till att det förslag som vi presenterdes för igår, går i helt motsatt riktning, utan någon som helst motivering förutom att ”det är bra med lite förändringar för arbetsgruppen”. De naturliga frågeställningar som framkom från min ömmande hjärnbalk var varför då? på vilket sätt? vad vill man uppnå? Vid hemkomsten diskuterade jag med några andra föräldrar, samt maken via telefon och de hade samma frågor.

Med tanke på att det tårtkalas som är inplanerat nästa torsdag är meningen som ett samkväm, så kom vi fram till att detta känns som ett märkligt forum att ta upp dessa frågor. Barnen bör hållas utanför dessa diskussioner. Med stöd av de andra föräldrar som jag hade talat med och eftersom det uttryckligen stod att rektorn ville höra våra åsikter, så ringde jag henne imorse, för att tala om att vi önskade ett barnlöst föräldrarmöte. En elektronisk röst meddelade att hon satt upptagen i möte hela dagen.

Jag ringde då till förskolan och pratade med en av avdelningens pedagoger och framförde mitt ärende, personen sa att den skulle försöka att få tag i rektorn och återkomma under dagen. Senare ringde pedagogen och upprepade det jag redan visste, att rektorn var upptagen under hela dagen, men att jag uppmanades att skicka ett e-mail och framföra mina frågor. Jag gjorde så och fick ett svar som entydigt talade om att det var bra att jag ställde mina frågor, men att hon hade en annan åsikt än de föräldrar som jag hade talat med och mig.

Föräldrarmöte gick inte att åstadkomma, då det snart var semester och att det inte fanns någon lokal som var stor nog. Hon hänvisade även till att när det gällde personalens omflyttningar så ansåg hon att det var ett ansvar för ledningen och att de pedagogiska syften och mål som kunde åstadkommas av de strukturella ändringarna var upp till proffessionen, med andra ord personalen.

Jag har aldrig någonsin ifrågasatt varken hennes ledarskap eller att pedagogernas kompetens. Jag undrade bara varför vi inte kunde få bli informerade utan att barnen skulle höra på, vilka fördelar de tror att dessa förändringar kommer att ha för grupperna, vilka pedagogiska mål de i framtiden kommer att sträva efter och hur de har tänkt att uppnå dessa. Det handlar trots allt om en total pedagogisk kappvändning vad det gäller tidigare uttalande från förskolan, dessutom handlar det om en vardag för pedagoger såväl som barn och deras föräldrar.

Den inbjudan till diskussion som det stod om i brevet är med andra ord en retorisk floskel och resten är fullt av tomma ord som endast är till för att föräldrarna skall känna sig informerade. I mitt fall känner jag mig numera inte bara lika oinformerad som tidigare, jag känner mig även förbannad. Min öppenhet, nyfikenhet och önskemål av diskussion blev behandlad med en klapp på axeln och ett vänligt men bestämt ”det där kan du ingenting om, så låt oss ta hand om det, men det är kul att du visar intresse nog för att höra av dig”.

Istället för att försöka bemöta mina frågor och därmed underlätta för mig att prata med mina barn om den här förändringen, så väljer man att tydligt visa att det här är något som förskolan tar hand om eftersom dom kan det bäst.

Men våra barn pratar mycket med mig om sin dag, sina glädjeämnen, utflykter, pedagoger, kompisar, orosmoment och rädslor. Våra två barn upphör inte med att ställa frågor och vilja ha svar rörande sin vardag bara för att de går hem från förskolan. Familjens tillvaro påverkas självklart av att deras tid där, på samma sätt som att våra respektive arbeten sätter prägel på vårt gemensamma liv. Som förälder vill man kunna bemöta barnens frågor, hjälpa dom att överbygga deras eventuella oro över förändringar och man vill göra detta med liknande argument som de kommer att få av personalen. Vi vill helt enkelt underlätta både för barnen och personalen, vi vill vara med att skapa trygghet, nyfikenhet och glädje så att det känns bra för barnen att gå på förskolan.

Jag tycker att hela den här historien är smuts, mannen. Jag tycker det är smuts.

Igår var jag på ett möte för alla grundskoleskolbibliotekarier i Malmö. Som vanligt insåg jag vilket viktigt arbete vi har, men hur dåliga vi är på att marknadsföra oss själva, hur ensamma många känner sig. Själv känner jag mig väldigt sedd av både låntagare och skolledning. Vi har just antagit en biblioteksplan och förutom att pedagogrna fasar för att det skall generera mer jobb för dom, så har jag bara hört positiva responser.

Pedagoger är ett ganska konservativt släkte, de älskar planer i alla former. När det väl finns en skriftlig plan så kan de förhålla sig och därmed agera och förändra. Läroplaner, handlingsplaner och biblioteksplaner. Egentligen är inte detta så konstigt, när något är konkretiserat så kan man inlemma det hela i den dagliga rutinen, om det inte finns några fasta ramar är det svårt att skapa utrymme och fantasi nog att få in det i arbetet.

Skolan är en mycket schematisk värld. Allt har fasta tider och platser, inte alls statiskt med de yttre förutsättningarna är givna. När man skall inkorporera en ny plan i denna värld, som inte har några läroböcker så är det svårt. Man är helt enkelt rädd för att det skall bli flummigt och flytande. En sak som alla klagar är dock elevernas brist på att söka och förhålla sig till information. Skriv om ett land, låter uppgiften, men vad vill man egentligen få reda på? Jag är inte så stor vän av problembaserat lärande om inte eleverna får reda på hur man ställer en konkret fråga.

Tidigare i mitt liv var jag vikarie i ämnet barnkunskap. Eleverna skulle skriva ett fritt valt arbete inom ämnet. Mitt arbete var att få eleverna att genomföra denna uppgift. Jag fick bland annat in ett arbete om epelepsi om hundar. Eleven i fråga hade aldrig tidigare slutfört någon så omfattande uppgift, läraren som skulle betygssätta uppsatsen var helt förbluffad. Hur hade jag kunnat få honom att skriva ett arbete överhuvudtaget? Jag hade bara visat eleverna vad man skall tänka på när man vill skriva om ett ämne. Hur man kunde angripa ett ämne genom att ställa en huvudfråga och sedan försöka besvara den genom en rad relaterade frågor. Man kan ju naturligtvis fråga sig vad hundar har med ämnet barnkunskap att göra och det gjorde vi också, men det är en annan problematik.

I första ledet måste man få eleverna att inse vilka enorma möjligheter det finns i att inhämta information. Men vägen dit går helt klart via att få pedagogerna att inse vilka möjligheter det finns i biblioteket och vilka möjligheter det finns till att berika deras undervisning, om eleverna kan hitta information. Det krävs mer än en biblioteksplan, mer än en sökning på google, om kunskap går via information, så måste vi vuxna lära oss att hantera verktygen-

Över middagen ikväll frågade vårt äldsta barn vad jag skulle vara för djur om jag inte var människa. Jag är ingen djurmänniska, det är lika bra att erkänna. Inte så att jag egentligen har något emot dom, jag är bara inte speciellt mycket för djur. Men våra ungar gillar Zoo och jag tycker att det är sunt att uppmuntra deras fascination för djur, fråga mig inte varför, men det känns lite naturligt och fint.

När jag tänkte efter så har jag iallafall gjort en del test på Facebook om vad jag är för slags glass (piggelin), smurf (smurfaren, ingen aning vad det är för smurf), Astrid Lindgren figur (Farbror Melker) och Nordisk Gud (Oden) så jag borde faktiskt även relatera detta till djur. En gång så talade en pojkvän om för mig att jag var kompakt som en säl. Vi är inte tillsammans längre av förklarliga anledningar, vem fan vill vara fet och ha mustascher? Att han dessutom sa det i en smeksam, romantisk ton och menade det som något positivt, gjorde inte saken bättre.

När jag var gravid kände jag mig som en valross, när jag hade fött så kände jag mig som en ko med ömmande juver och vissa dagar känner jag att jag definitivt har morrhår och vassa tänder som en tiger. Men egentligen skulle jag vilja likna mig vid en Okapi, som är det mest fantastiska djur som jag någonsin har sett.

Jag älskar randigt och Okapin har randiga bakben, sammetslen skimrande mörk päls, insiktsfulla ögon, tuppkamsfrisyr och är nätt för att vara ett fyrfotat djur. Jag är inte lik en Okapi för fem öre, men jag skulle vilja om jag nu skulle vara ett djur.

Vårt äldste barn tyckte inte heller att jag hade några som helst likheter med en Okapi. ”Nej mamma, du är faktiskt mycket mer en snigel. Du bär alltid massor av saker och det går långsamt när du skyndar dig”, lät den hårda domen. Barnet hade även funderat på om jag möjligtvis kunde vara en skölpadda som djur, men kommit fram till att jag inte såg så konstig ut i ansiktet. Fyraåringen själv var en isbjörn eller möjligtvis en haj.

Har tillbringat helgen i föräldrarnas sommarhus. Naturligtvis såg jag på schlagerfestivalen igår, tillsammans med mamma, styvfar ett glas rosé samt grillchips. Det var kul. Men som vanligt vann fel låt. Jag skiter i vad tidningarns skrev idag, men tondöv, bildskön, fiolspelande gutt är bara inte min grej. Han kunde spela fiol, han är nog en het flickdröm, men herregud är det verkligen ingen som lyssnar på om de kan sjunga eller inte? Tydligen inte. Det sjukaste i hela sammanhanget var att inte expertgrupperna hör huruvida någon kan hålla en ton eller inte.

Personligen tycker jag att Malena är cool, hoppas inte att hon var missnöjd eller känner sig misslyckad efter detta. Hon är glimrande och hon kan verkligen sjunga. Kvällstidningarna idag skriker efter nya koncept. I en av dom stod det att vi borde ha skickat Sarah Dawn Finer istället, eftersom hon representerade Sverige bra då hon avgav våra röster igår. Är det någon som kommer ihåg att Malena vann den svenska schlagerfestivalen? Är det någon som kommer ihåg att hon vann både folket och juryns röster? Om vi nu behöver ett nytt bidrag, ett nytt koncept, vad skall vi då göra med svenskarnas smak? Vi valde ju trots allt att rösta fram vårt bidrag.

Jag tror personligen att det blir svårt att få svenskarna att få mer östeuropeisk smak och därmed rösta fram bidrag som går hem i fler östländer. Annars kan vi ju alltid göra som norrmännen och låta en vitryss spela lite fiol. I Sverige finns det faktiskt fler människor som har annat etniskt ursprung än i Norge och någon av dessa är förmodligen bra på dragspel och jojk. Det är säkert oslagbart bra. Frågan är bara om svenska folket skulle rösta fram detta som bidrag. Men om det nu är så viktigt för oss att vinna i Europa, så får vi nog rösta på mer knätofs.

Jag hoppas att folk fortsätter att rösta på det de tycker är bäst. Det är visserligen en tävling, men underhållningen, sången, glittret och glamouren ger ett genomsnitt av vad de olika länderna tycker är representativt. Det är roligt. Men när det är EM i fotboll vinner det bästa laget, det har ingenting med personlig smak att göra.

Jag trodde aldrig att jag skulle förvandlas till någon kycklingmamma, det ligger inte för mig, trodde jag. Min självkännedom visade sig att på detta område vara obefintlig. Hur kan man vara så fruktansvärt naiv, att man uttalar sig eller uttrycker sig om något som man faktiskt inte har någon som helst erfarenhet av? Jag trodde att man växte ifrån att man spontant uttalade sig om saker, utan erfarenhet någongång i tjugotvåårsåldern, men icke.

Jag bekämpar dock min inre kycklingmamma, på samma sätt som att jag har valt att bejaka den moraltant som har slagit rot i mig. Jag tror inte att mina barn mår bra av att jag är för överbeskyddande, jag tror att man skall ta saker och problem som de kommer, finna lösningar efterhand och jag tror att man skall utmana sig själv, för att nå förbättring. Detta tror jag på, på ett intellektuellt plan. Men kycklingmamman är en svår bitch att knäcka. För när hon rullar in, så sticker förnuftet ut. Då helt plötsligt är vi inne i det svarta hål som har med instinkter och känslor att göra. Man är chanslös, vi talar om en kamp i storleken David och Goliat.

Igår hämtade mina svärföräldrar barnen på dagis, så att jag kunde gå på ett informationsmöte gällande en diabetesstudie som vårt yngste barn är med i. Vårt barn har inte utvecklat antikroppar, har inte diabetes, det finns inget som pekar på att det kommer att göra det heller. Men ungen är med i en förhöjd riskgrupp, av någon oklar anledning. Ingen i våra respektive släktled har Typ1 diabetes, inte heller syskonet. Detta är tyvärr den störst växande delen inom typ1 diabetes, det som lite slarvigt talas om som ”barndiabetes”.

Vanligtvis drabbas 1 barn av 100 av sjukdomen, men i vårt barns fall är det 7 av 100 som gör det. Det är en omfattande studie av barn från Tyskland, USA, Finland och några ytterligare länder. Under 15 år skall barnen följas. Vi pratar inte någon liten studie, vi talar om blodprov, matdagböcker, bajsprover, nagelprover, salivsvabbningar och omfattande enkäter. Vi talar om timslånga möten, en gång i kvartalet. Vi har valt att vara med eftersom det innebär regelbundna kontroller, om det nu skulle hända något, samt att vi tror att det är viktigt att medverka till att det finns material att arbeta med inom forskningen i detta område.

På informationsmötet igår blev vi introducerade till att det finns ytterligare ett område som skall innefattas i studien, nämligen Celiaki, eller glutenintolerans som det vanligen kallas. Om det finns något som väcker hypokondriken inom mig så är det när de radar upp symptom. Svullen mage, diarré eller hård mage, torr hud. Naturligtvis kunde jag återfinna alla dessa saker i vår lille teling. Att jag sedan personligen också har problem med eksem, ibland har problem med svullen mage eller har erfarenhet båda avföringssorterna, var som bortblåst. Helt plötsligt tog kycklingmamman sin chans och sprintade in i mitt medvetande. Sänkt av dystra tankar cyklade jag hem och tittade på semifinalen i melodifestivalen, inte ens paljettödlan kunde få mig att le.

Både Typ1 diabetes och Celiaki är kroniska sjukdomar, man kan avhjälpa dom med medicinering och kost, men man får dras med resten av livet. Deprimerande. Dessutom har inte forskningen kommit någon vart vad det gäller om det går att undvika vad det är som utlöser sjukdommarna eller inte. Imorse kom jag på att kycklingmamman hade flyttat in igen. Men det är lite som att vänta på Becketts Godot, kommer vårt barn att få någon eller båda diagnoserna, eller inte?

En sak är dock säker, under tiden som man oroar sig kan någon av ungarna faktiskt bli påkörda av en bil, de kan få andra sjukdommar eller kanske bryta ett ben. Det kan också hända naturkatastrofer, det kan utbryta krig och de kan ju faktiskt bli mobbade, ha dyslexi eller bli allergiker. Jag tror som sagt inte man kan skydda sina barn, man kan dock förebygga en massa saker genom att ge dom bra mat, regelbundna sömnvanor, goda värderingar, möjligheter till att utveckalas fysisikt och psykiskt och sedan kan man bara älska dom och hoppas på att det bästa. Kycklingmamman är en hård dam att knäcka, kan faktiskt liknas vid en kronisk sjukdom….

Nästa sida »