Jag kan ibland bli ganska upptagen av ord. På samma sätt som att vissa melodislingor och textrader kan dröja sig kvar med irriterande långsamhet inne i huvudet på mig, så kan vissa ord och dess betydelse
stanna med mig och roa alternativt oroa mig ganska länge. Igår när jag var på lekplats med mina barn var det ordet ”musa” som jag började tänka på. Jag funderade på vad den manliga versionen av ordet skulle
bli på svenska, enligt mitt sätt att tänka så borde det logiskt sett bli ”mus” alternativt ”muse”. Båda alternativen verkade ganska orimliga. Om det skulle bli mus, så är det ju ganska kul då det är ett
smeknamn av det kvinnliga könsorganet och om det var blev muse så är det förvillande likt musse, som i musse pigg. När jag kom hem så slog jag upp det i SAOL och fick inget svar. Med andra ord finns det inga manliga musor på svenska, alltså är det upp till min personliga tolkning. Men jag röstar helt klart på att en manlig musa, borde heta mus.

Enligt min etymologiska ordbok, kommer musa från grekiskan och latinet och är ett samlingsord för sånggudinnor, uppenbarligen fanns det inga manliga sådana. Idag använder vi det nog mest som ett ord för
mänskliga inspirationskällor, flera svenska sångare har musor i sina texter, Lars Winnerbäck har sin Hjärter dam, Stefan Sundström sin Sabina, Evert Taube hade sin Ulla. Kvinnor har tydligen inga möss i
bakgrunden när de skriver. Jag tycker att det skulle vara ganska kul om någon kvinlig trubadur eller författare svarade på frågan om sina inspirationskällor att deras största mus inom området var till exempel
maken.

Ords uppkomst är ganska roliga, jag slår ganska ofta upp saker etymologiskt. Men när det kommer till våra barns inovativa språk, finns det inga ordböcker i världen. Vårt äldsta barn har döpt om vårt
yngsta barn till Aggie av oklar anledning, numera lystrar barnet även till detta tilltalsnamn. Jag har ingen aning om vart det kommer ifrån, men Aggie har kommit för att stanna, oavsett om vi vill eller inte.

Vårt yngsta barn har uppfunnit en väldigt märklig och smärtsam lek. Inte heller denna förstår vi vart den kommer från. Den heter ”gang” och går ut på att barnet antingen stångar eller skallar en. När man
försöker förklara för barnet att det är en väldigt tråkig och dålig lek, blir det mycket ledset. Jag har till och med lett ut ungen i skamvrån efter att ha blivit utsatt för ”gang”, men det enda som sker
är att det vill leka mer ”gang” och därmed säga förlåt. Om man har blivit utsatt för ”gang” vill man inte gosa, man är helt klart rädd för att få sig en rejäl dansk skalle, det gör vansinnigt ont. Jag har vid ett flertal tillfällen fått blåmärken efter denna lek. Det är svårt att förklara för en glädjestrålande snart tvååring att man absolut inte vill delta i ”gang” (som skall uttalas med ett visst svung i rösten). ”Gang” finns inte heller upptaget i den etymologiska ordboken, men jag tror att uppkomsten är antingen syskon eller dagis.

Vårt språk utvecklas hela tiden och i mitt liv finns flera musor och möss som inspirerar mig dagligen. Ibland har orden en självklar betydelse, ibland är den mera tveksam. Det är dock alltid spännande att fördjupa sig i vart de kommer ifrån. Andra favoriter bland mina barns ord är soppolej (tjolahoppsansa, ursprung Pippi långstrump sången), kluck-kluck (napp, ursprung ljud då man tar sig ett rejält sug) och schuppilacki (bra mojäng, med olika användningsområden, ursprung okänt). Det som är mest fascinerande med ord, är att de aldrig tar slut, det finns alltid nya att upptäcka!

Annonser