januari 2013


Snart fyller vår äldste Knatte år, härom dagen satt barnet djupt försjunket i den senaste Legokatalogen. Det kryssades vid mer eller mindre varenda byggsats i hela tidningen. Önskemål i hela prisspektrat. Efter ett tag såg barnet bekymrat ut. Det visade sig att det fanns fina saker även i ”Friends” serien. Det gällde några smådjur, som var fina. Men de kunde man inte önska sig, visade det sig, eftersom man kunde bli mobbad om man lekte med Lego som kom ur just ”Friends”. Detta föranledde först förvåning, sedan irritation och naturligtvis ett öppet blödande modershjärta från min sida.

Förbudsbelagt Lego, jag trodde inte att man kunde bli utpekad som en udda filur, för att man lekte med dessa klossar. Naturligtvis inser jag att marknadsförarna och produktutvecklarna på det stora företaget har tagit fram den här serien för att locka även flickor till att leka med deras leksaker, det finns såväl lila som rosa delar i dessa paket, vilket det inte gör i några andra. Men att vår snart åttaåring skall bli bekymrad över att det finns en fin sköldpadda just i en av dessa byggsatser och dessutom prata om det som ett problem, med mig, det tror jag nog inte att dessa utvecklare skulle bli speciellt glada över att höra. Det blev inte jag heller.

”Man får väl leka med vad man vill?” säger jag, lite lagom föräldrar naivt. Jag får en lång föreläsning om kill- respektive tjej leksaker, av Knatten. Det är förvisso inga nyheter för mig, men någonstans anser jag att det ungen säger är fullständigt förkastligt. Dom är barn och går i första klass, de borde få leka med vad som helst och inte behöva tänka på sådana skitnormer, vi borde ha passerat det stadiet för längesedan, i vårt genustänkande samhälle. Fast, tänker jag och biter mig i läppen, det är inte så många månader sedan som jag blev provocerad av hen-debatten. När jag frågar om barnet själv brukar mobba personer i sin omgivning för vad de leker med, så får jag ännu en föreläsning.” Självklart skall man inte mobba någon för vad den tycker om för saker, inte heller för deras utseende, kläder eller sätt att prata. Det vore ju både elakt och dumt!” Såger vår snart åttaårige avkomma.

Nåväl, vi enas om att man visst kan önska sig Lego ur ”Friends” serien om man tycker det ser kul ut. Ungen återgår till sitt kryssande, småsyskonet som har hört hela vår diskussion, kommer och vill vara med och bocka för intressanta saker. Jag tjuvlyssnar på deras samtal. De kommer på att man kan gilla just dessa ”tjejleksaker” hemma och gömma undan eventuella pinsamheter ur Legolådan om man skulle få besök av personer som inte fattar att även dessa kan vara kul att leka med.

På kvällen bläddrar jag i Legokatalogen, det finns kryss vid i stort sett alla saker i hela katalogen, oavsett om det är tjej- eller kill Lego. Vid de saker som är extra spännande finns det även en cirkelmarkering. Detta gäller speciellt Ninjagolego och nya Starwarsserien. Men det finns även en cirkel kring sköldpaddan och en karate tjej ur ”fel” serie. Jag drar en lättad suck, det finns kanske hopp trotsallt, för mänskligheten.

Annonser

Jag är grymt bra på att vara ledig, när det är frivilligt. Men när jag fick det där samtalet från förskolan i torsdags eftermiddag, så suckade jag invärtes. Jag hade jobbat fem dagar, på det nya året och jag ansåg inte att jag hade tid att vara hemma med en skjuk Knatte. Men när har man det egentligen? Tid att vara sjuk, menar jag. Nåväl, tänkte jag det är snart helg och på måndag är det dags att gå till jobbet igen.

Fredagen avlöpte med lämning av storknatte i skolan och vård av liten sjukling. Vi spelade Fia, tittade på film, läste nya Pettson och Findus, sov middag, hämtade storknatten. Alvedon med jämna mellanrum, middag och dansk Disneydags och sedan natti-natti. Det går år rätt håll, men det blir ingen judo imorgon, tänkte jag nöjt när jag släckte lampan. Halv fem väcktes jag av en feberhuttrande liten typ som mådde illa.

Lördagen var hemsk. Ungen ville inte äta, knappt dricka, mycket feber och bara sov. På eftermiddagen kom mina föräldrar och det var tur, för vid det laget var jag minst sagt i upplösningstillstånd. Stressad av att ungen var så sjuk, orolig och rastlös som en tiger i bur. Jag hade surfat in på sjukvårdsupplysningens hemsida och konstaterat att barnet hade samtliga av de punkter som var sjukdomsbilden för influensa. Dock var det inte svininfluensa, för den vaccination som alla i familjen tog för ett antal år sedan, gjorde att vi var immuna. Äldste telingen och jag tog en promenad. Snön och solen var bedövande vacker. På kvällen fick jag i ungen två äpplen, det kändes som en seger.

På söndagen var Knatten piggare, fortfarande lite slö, men bättre. På måndagen stannade vi hemma för en feberfri dag. Klart slut, tänkte jag nöjt. Sedan somnade ungen klockan fem, efter middagen, trots att vi hade sovit middag. Klockan halv ett på natten stod den store Knatten vid min säng, huttrande. Jag kapitulerade. Tisdag och onsdag spenderades hemma. Jag knatade ett antal mil på mitt löpband. På torsdagen kunde vi äntligen återgå till våra vardagssysslor. Det blev en produktiv arbetsdag. Nöjd och glad, cyklade jag hemåt med mina dubbdäck på cykeln och med hjälm genom ett bedövande vackert vinterlandskap i sol.

En febrig storknatte mötte oss på fritids. Först försökte jag intala både barnet och mig själv att det kanske hade varit en lång dag och att vi ändå skulle hinna till judon. Ungen tittade på mig med glasartad blick och sa att jag borde känna på pannan. Den var glödhet, förmodligen hade det blivit islossning om telningen hade lagt huvudet på marken. Jaha, bara att gå hem och inse faktum.

Det spelar ingen roll hur irriterad jag blir på mig själv, för att jag hellre vill jobba än att vara hemma och vårda mina sjuka barn, är man sjuk så är man. Idag fick jag plocka fram en film ur gömmorna, som egentligen skulle ha blivit en födelsedagspresent om några veckor. Jubel utbröt. Lego Ninjago, film tre av fem. Jag var så trött på att se och höra de andra två som har gått om och om igen den sista veckan. Jag satt där i soffan, med en knatte på var sida och tittade på hur det skulle gå när de utövade sin spinjitzu mot de onda ormarna och insåg att även sådana här dagar, har sina höjdpunkter. Man kan inte påskynda ett sjukdomsförlopp med ren viljestyrka, men man kan underlätta det hela genom att bara acceptera att det är som det är.

Livet är fullt av olika faser och vi får liksom bara följa med, det är inte alltid som man kan välja, inte ens när det gäller hur vi skall tillbring ledig tid. Ikväll kommer maken och imorgon kanske är en piggare dag.

När jag nu återgick till att arbeta detta nya år, hade jag inte öppnat min jobbmail på närmare två veckor. Döm av min förvåning när jag inser att det har pågått en tidningsdebatt angående skolbibliotek som jag fullständigt har missat på grund av ledigheten. Det är inte så ofta min lilla arbetsnisch diskuteras i pressen. Men nu hade det alltså skett och i min frånvaro dessutom. Glupskt slängde jag mig över allt som jag hittade.

I och med den nya skollagen, finns nu skolbiblioteken omnämnda, vilket är en seger i sig. Tyvärr visade det sig i denna omgång att en stor privat skolkoncern ansåg att de inte behövde några skolbibliotek, då eleverna istället fick fri tillgång till läsplattor, samt möjlighet att ladda ner eventuella verk som de kunde tänkas behöva eller för den delen vilja läsa. ”Så fånigt, de kan inte mena allvar”, tänkte jag och läste vidare. Men det gjorde dom tydligen.

Om man tror att man ökar elevernas läsförmåga, genom att bara ge dem en läsplatta och lite inloggningskoder, så tyder det på en enorm okunnighet om vad ett skolbibliotek och en bibliotekarie kan ha för funktion för den enskilda eleven. Det är ungefär som att ge ett barn en penna och en skrivbok och säga ”skriv nu lite” och sedan förvänta sig att ungen alldeles själv skall lära sig att skriva. Det är ännu inte någon som har förespråkat lärarlösa lektioner i förskole- och lågstadieklasser, men det kanske bara är en tidsfråga.

Det som blev förbluffande övertydligt i hela diskussionen, är att undertonen speglar att de tror att bibliotekarier är emot teknik och endast förespråkar rent fysiska böcker. På mitt arbete finns datorer, ipads, Mp3-spelare vid sidan av böcker. Det ena utesluter definitivt inte det andra. Vi skulle gärna ha mer av allt.

Det som jag ställer mig ytterst frågande till, i den stora privata skolkoncernens resonemang, är om de aldrig någonsin har varit på ett fysiskt bibliotek och blivit inspirerade eller tipsade till ytterligare läsning, genom att prata med personalen eller genom att botanisera på hyllorna? Ett riktigt bra bokprat, högläsning i grupp eller reflektivt läsande, behöver naturligtvis inte föregå i ett bibliotek eller med en bibliotekarie, men det är inte speciellt märkligt om det gör det. Det känns lite föraktfullt och kränkande för min yrkeskår, att höra hur mossiga vi är, för att vi inte tycker att det är en självklarhet att den kompetens som de flesta av oss besitter, kan ignoreras genom att man bara ger låntagarna en läsplatta.

Personligen är jag en läsare som använder mig av talböcker, fysiska böcker, min amazonkindle, min ipad, ett flertal olika online bok affärer, Stadsbiblioteket (både fysiskt och på nätet), diverse bokklubbar samt den vanliga bokhandeln som man slinker in i och handlar över disk. Jag har fått ovärderliga boktips av andra läsande personer i min närhet, men även genom att läsa recensioner, av bibliotekarier, av bokhandlare och sökningar på nätet. Jag skulle vilja påstå att alla dessa sätt att läsa och få tips har berikat mig som läsare. Det ena har aldrig uteslutit något annat och det tror jag är det som driver mig i mitt arbete, jag ger aldrig upp tanken på att hitta den perfekta boken för mina låntagare, hur de sedan läser bäst för att få ut nytta och nöje, är sekundärt och som tur är så finns det massor av alternativ.