september 2011


En ny värld har öppnat sig för sexåringen och mig som förälder. Bakugan, Gormiti, Ben 10, Ninjago och Beyblade. Det kom smygande i våras, men nu har det fullständigt exploderat, olika slags små plastmonster och kulor, styrke kort och obegripliga regler. Det ena fulare och dyrare än det andra, det enda som jag som jag kan ha någon som helst fördragsamhet med är väl Ninjago, legogubbar i olika former av ninjadräkter som skall snurras mot varandra. De har åtminstone ett ansikte.

Övergången från förskola till skola har gått relativt smärtfritt, sexåringen har hittat nya kamrater och varje vecka plitas det frenetiskt i läxboken. Med tanke på hur mycket kraft ungen lade ner i somras för att hålla skolvärlden på avstånd genom att vägra prata om skolstarten, inte vilja handla ny ryggsäck eller gympa påse, så känns det faktiskt ganska bra. Men det är svårt att få ur barnet vad de egentligen gör på dagarna, förutom att de har fruktstund och läser bok var dag så är det rasterna som det refereras mest till.

Onsdagar är den dag, som på något vis har lyckats bli familjens kaosdag i och med höstens förändringar. Sexåringen har gymnastik, vilken innebär både ryggsäck och gympapåse. Efter skolan är det hemspråk, vilket gör ytterligare en undervisningstimme. Efter skoldagen är det sedan snabba ryck och iväg, hämta fyraåringen, inmundiga äpple och sedan till simskolan. På kvällen äter vi middag tillsammans med bästa kompisarna. Det är en utmattande dag för oss allihop och vi brukar somna mycket fort.

Igår när jag kom för att hämta fyraåringen på förskolan var det en mycket stolt liten teling som snabbt sprang bort till sitt fack, bakom ryggen fanns det en present till mig. Barnet pyste av stolthet och en ring hölls fram. Det var en ring, vid vilken ett halvt ekoloon satt fast, insidan hade målats med rött och beströtts med silver glitter. Det var en rubinring och glatt konstaterade barnet att nu fanns det en ring, så nu kunde vi gifta oss.

Det var en mycket stolt mamma som cyklade hem med sin nya ring på lillfingret. Ett dyrbart alster som naturligtvis måste bevaras. Vilken släktklenod! Jag passade mig noga för att berätta att man inte kan gifta sig med sin mamma, att jag redan är gift med barnets far och att man inte godkänner månggifte i Sverige. Vem bryr sig om sådana petitesser, när man har fått en rubinring?

På eftermiddagen skulle sexåringen få besök av en kompis sedan det gamla dagiset, de har inte träffats sedan innan sommaren och det var ett ytterst efterlängtat återseende. Den andra mamman och jag satt och småpratade medan barnen gick loss på legot. Kompsien hade med sig ett antal Ninjagoleksaker och det var en hel del som skulle avhandlas mellan barnen. Jag kom på mig själv med att sitta och småle, det var en helt ny terminologi kring dessa små plastgubbar som jag fick lära mig. Jag kanske har dömt alla dessa gubbar lite för hårt? Alla tre ungarna hade jätteroligt och var helt uppslukade av leken och vem är jag att dömma ut alla dessa leksaker som plastskit?

Själv var jag djupt involverad i lekar med mina Monchichi apor, när jag var i samma ålder. Skillnaden mellan Monchichi, som var orginalet och Monami som var en billig kopia var milsvid och oerhört viktig. Det var även mycket viktigt att föräldrarna visste om denna skillnad, så man inte råkade få fel apa, det hade varit en katastrof.

Den andra mamman och jag satt försjunkna i barnens lek en stund och det var precis som om tiden stannade, det var en känsla av att vara bara här och nu. När jag på senare på kvällen tog mig en kopp kaffe insåg jag att sådana stunder skall man vara ytterst rädd om, för åren som småbarnsförälder är mycket snart förbi. Den kaos och stress som man upplever, det dåliga samvetet, det får man nog inte fästa sig så mycket vid, för barnen leker, lär och utforskar hela tiden. Idag plastmonster alltså och snart vill de inte alls att man sitter och är med, då blir man som vuxen en belastning. Här och nu, skit i sedan.

Idag har jag avslutat en fantasyläsning som jag har haft tillsammans med eleverna i årskurs fyra. Vi har träffats en gång i veckan, jag har läst högt, eleverna har fått ett kapitel i läxa och fått i uppgift att skriva kreativt kring det som de har läst. Inga recensioner här inte. Att formulera sig fritt kring den text som man har läst, att inte referera utan själv göra betraktningar, dra paralleller till sådant man har upplevt själv eller fantiserar om, har visat sig vara en ganska svår uppgift. Vi har hållt på i fem veckor och varje gång har jag skrivit personliga kommentarer till eleverna och försökt att hjälpa dem att lyfta sig i deras tolkningar på individuella nivårer. Det har varit hur roligt och inspirerande som helst.

I den här uppgiften har jag förmånen att skita i så triviala saker som stavfel och meningsbyggnads fel, tanken är att få eleverna att flöda i sitt läsande, skrivande och få dem att fundera och längta efter vad som kommer att hända. Att tänka utanför ramen av det vanliga läsandet och skrivandet. Vissa elever har hatf stora problem att tänka utanför de vanliga ramarna, de har varit rädda att göra ”fel”, när de har insett att jag inte är lärare utan vill att de bara skall vräka ur sig vad de känner när de tänker på en slemmig sjöorm, brinnande ögon eller ilskna stormvirvlar i havet så har det nästan inte gått att stoppa deras inlevelseförmåga. De sista veckorna har jag fått reda på deras funderande kring vad en hjälte har för hjälpmedel, om en hjälte kan vara ful, om hjältinnor ser ut som prinsessor och vilken färg en trollkarlsmantel bör ha. Fullständigt frosseri i fantasivärlden. Jag tror inte för ett ögonblick att de har förstått att jag inte är speciellt förtjust i fantasy. Det är min egen hemlighet, men genren har varit mycket bra för att få igång deras eget läsande och fantiserande.

Det är viktigt att lära sig att läsa rent mekaniskt, men om du skall ha någon nytta av ditt läsande så måste det upplevas som något intressant och spännande. Om man har svårt att förstå det man läser, är det ännu viktigare att man försöker lyfta själva det motoriska läsandet till något så trivialt som lustfyllt. Man måste törsta efter fortsättningen och det gör man inte om läsandeprocessen i sig själv upplevs som jobbig, motig och full av oöverstigliga hinder. Man måste helt enkelt få lite hjälp på traven av sin egen fantasi, först då kan man inse att boken, texten och läsning är ett ytterst privat medie, som kan vara lika intressant som att se en film.

En film är trotsallt en persons tolkning av en text. En persons fantsier och tankar kring ett manus. Efter detta fantasyprojekt är det faktiskt nästa steg som vi skall göra med klassen. De skall få läsa en bok och sedan skall vi se en film. Det skall bli oerhört spännande att se om och hur eleverna går vidare i sitt lärande. Det är så vansinnigt roligt att se hur deras individuella utveckling fullständigt exploderar. I vissa av de texter som jag har fått in under veckorna har deras egna personligheter vuxit fram, det har varit så oerhört roligt att få följa. För de är mycket duktigare än de själva tror.

En baktanke som både läraren och jag har, är att eleverna skall öva sig i att uppfatta och tolka det som skrivs mellan raderna. För att kunna göra det måste man använda sin fantasi och dra paralleller till det egna livet, erfarenheterna man har gjort och kunskap i skilda ämnen som man har tillägnat sig. Först då kan den mekaniska läsningen bli till mycket stor hjälp, i både fakta och skönlitterär läsning. Men denna baktanke är naturligtvis eleverna fullständigt ovetande om, för om de visste om vår baktanke, så skulle vi ju ta ifrån ungarna att de faktiskt tror att det de gör är någotannat än bara läsa och ha roligt utanför de normala skolramarna.

Idag hade eleverna på högstadiet friluftsdag på vår skola, de skulle orientera, ett årligt återkommande evenemang. Själv begravde jag mig med arbete i biblioteket, jag hade hellre varit ute och njutit av höstsolen, men istället sysselsatte jag mig med att plasta nyinköpta klassiker. Det är ett ganska monotont arbete och förutom att den ena förskoleklassen kom för låna böcker så såg jag faktiskt inte en enda person på hela förmiddagen. Jag kände mig mer eller mindre som en eremit, men eftersom jag hade med mig en Brunettideckare i lurarna, så var det trotsallt inte så tråkigt.

Att plasta böcker har lite samma tjusning som när man storstädar, man gör fint och man ser resultat. Det är inte speciellt underhållande när man gör det, men när man efteråt betraktar det glänsande resultatet, när klassificeringskoden sitter där den ska, koderna och stämplar är på plats, så känner man sig ganska nöjd.

Vid lunch satt jag och slölyssnade på några kollegor som pratade om hur överhopade de var med arbete. För tillfället är vi nog det allihop, men det är liksom ingen tröst, det är bara att bita ihop. Kollegan pratade om att hon var på väg in i den berömda väggen, hon hade nått sin egen personliga gräns och hon inte hade någon extra energi att ta av. Det sorgliga är att det bara är drygt en månad sedan samma kollega kom tillbaka efter ett sommarlov.

Att säga att man är på väg in i väggen, har blivit ett uttryck som används i dagligt tal, på min arbetsplats. Jag känner att folk istället borde gå i taket, istället för att gå i väggen. Bli förbannade istället, att gå hem och bli sjukskriven löser ingenting. Några dagars sinnesro, men skrivbordet är om möjligt bara ännu mer belamrat när du kommer tillbaka.

På Facebook ikväll såg jag att en föredetta kollega hade skrivit ett mail till sin nye chef och bett om ett möte, då arbetssituationen var ohållbar. Min föredetta kollega är en sådan där människa som vågar stå för sina åsikter och ta plats, men tyvärr är det inte någon vidare återväxt på sådana personer på mitt jobb. Folk biter ihop och förväntar sig att bli tackade för att de ”klarar av”, trots att de hela tiden känner sig trampade på. Jag undrar vad det kommer sig, är det så att skolvärlden befolkas av ”duktiga flickor”?

Jag tänker inte gå in i någon vägg, trots att jag är överhopad av jobb, precis som alla andra, så har jag bestämt mig för att inse att det finns saker som man inte hinner med. Jag är anställd på 75% och eftersom min arbetsgivare inte tänker ge mig mer tid, så gäller det helt enkelt att prioritera och säga nej, när det är uppenbart att det inte går att pressa in fler arbetsuppgifter på en arbetsdag på sex timmar.

Istället för att gå omkring och sura och stressa över det jag inte hinner med, så har jag bestämt mig för att ha roligt och göra mitt bästa under de arbetstimmar som jag har. Under eftermiddagen hann jag med att plasta ytterligare böcker och ha ett möte inför en kulturvecka i stadsdelen som vi skall ha i november. Återigen blev jag varse om att folk ständigt tar tillfället i akt och berätta om hur mycket de har att göra och hur lite uppskattade som de blir. Varje gång jag hör sådant tjat så undrar jag om det bara är jag som inte är livegen. Det klart att man måste försörja sig, men det finns trotsallt andra arbetsplatser, om man nu känner djup antipati för allt och alla som man har runt omkring sig, så kanske man borde söka sig ett nytt jobb. Det måste vara så oerhört tråkigt att hela tiden behöva röra sig i en vardag som är på randen till outhärdlig.

Jag är knappast glättig till min läggning, men när jag hör för mycket gnäll så undrar jag om det inte ibland är så att folk trivs med att gå omkring och småtjura. Att det helt enkelt finns människor som hittar en del av sin yrkesidentitet i just gnäll, det känns som om de i och med att de alltid påpekar hur oerhört jobbigt just de har det, gör de till lite bättre personer än oss andra. Jag tror att det är bättre att bli förbannad och ryta till om man har fått nog, försöka lösa problemet mer eller mindre tillfredsställande och sedan gå vidare. Att mala, älta och tjura gör varken individen själv eller omgivningen speciellt glada.

Efter arbetsdagen idag, hämtade jag Knattarna på respektive ställe, sedan spelade vi fotboll i trädgården, njöt av solen och fikade på kex. Det var oerhört lätt att skaka av sig dagens gnäll, när det fanns nya Bamseplåster på obefintliga skrapsår att diskutera.

I början av förra veckan tänkte jag att jag förmodligen inte skulle överleva fram till torsdagen. Det var föräldrarmöten, friluftsdag, simskola, matsäckar och förberedelser av mat, tvätta, handla, packa, Skogs Knyttarna, logistik intill förbannelsens rand. Jag kände mig fullständigt dränerad och då hade inte ens veckan börjat. Varje morgon började helvetiskt tidigt och när jag på onsdagsmorgonen gick upp klockan halv sex för att steka plättar, som skulle inmundigas direkt efter simskolan, så att jag kunde åka på föräldrarmöte, så funderade jag allvarligt på om det var det här som skulle kallas för ett liv.

Nåväl, på torsdagen klockan två stod två Knattar och jag på Centralen och väntade på att gå på tåget. Jag hade jobbat på förmiddagen, äldste Knatten hade varit på sitt livs första Friluftsdag med ”skoljoggen” och den yngste hade varit med förskolan på skogsknyttarna. Matsäcken väntade på att bli uppäten, ryggsäcken tyngde mina axlar och serietidningar var inhandlade, solen sken och jag gick mentalt igenom vad som skulle utspela sig de nästkommande dagarna. Lättat tänkte jag att ”så här långt, gick det ju bra”. Jag försökte låta bli att tänka på att jag hade grus i hallen, ett tomt kylskåp och att tvättkorgen återigen höll på att arbeta sig upp till en nivå som innebär att byrålådorna är tomma. Jag lyckades faktiskt ganska bra.

Tågresan gick smidigt och smärtfritt, förutom 20 minuters försening. Serietidningar, böcker och matsäck arbetades igenom och fyraåringen somnade i mitt knä. Ett landskap som håller på att förvandlas från sommar till höst swischade förbi utanför vårt fönster och en viss form av ro inföll. Sexåringen och jag satt och småpratade och jag förundrades över hur stort barnet håller på att bli. Min lilla unge, så smart, klok och fin.

På fredag förmiddag begav vi oss till Göteborgs Konstmuseum, vi skulle gå på en utställning om Jan Lööf. Denna allkonstnär, som har arbetat med så många olika konstformer, man kan inte annat än att bli djupt vördnadsfull över hur många tekniker som han behärskar. Knatteligans dom över utställningen efteråt var ”om det här är konst mamma, så kan vi se konst varje dag”. Det var oerhört roligt och berikande. På eftermiddagen var det dags för vaktavlösning, världens bästa mamma, som råkar vara min, kom hem och tog hand om Knatteligan medan jag begav mig med raska steg mot årets Bokmässa.

Egentligen behövs väl inga kommentarer, det var precis som alltid, lika fantastiskt. Jag vet inte längre hur många gånger jag har varit där, först som besökare, sedan har jag arbetat där när jag jobbade på den stora bokhandelskedjan, därefter som besökande student och numera som bibliotekarie. Men framförallt, oavsett mitt yrke, så är jag där som den litteraturnörd jag är. Det är lite som en törstande vandrande i en öken, som en gång om året får dricka sig otörstig i en oas. Fullständigt utmattad raglar man därifrån med sina tunga påsar med fynd, broschyrer, bokmärken, böcker, tablettaskar och tankar fyllda av hur fantstiska dessa hyllmeter med sidor är.

Jag såg massor av författarsamtal, men det absolut roligaste i år var att se Stina Wirsén som talade om sitt författar- och illustratörskap. Det bästa fyndet var en julklapp som är hemlig. Som vanligt handlade jag mest åt mina barn, själv är jag mer behovsstyrd och handlar, lånar eller lyssnar på det jag känner för regelbundet. Det är en hobby, ett jobb, en passion, ett behov, som det av någon anledning alltid finns utrymme att pengar eller andra möjligheter att tillfredsställa.

På lördagen var vi på Liseberg, Knatteligan, bästa mamman, en kompisfamij och jag. Knattarna åkte berg- och dalbana (för barn) för första gången. Solen sken och det var en riktigt rolig dag. Söndagen hängde jag på låset till Bokmässan och hann med ytterligare ett par timmar i paradiset. När jag kom tillbaka till föräldrarhemmet hade den bästa mamman gjort en barndomsfavorit till middag. Sedan var det dags att bege sig till tåget.

Fyråringen somnade återigen på tåget. Sexåringen och jag läste två böcker och en serietidning, spelade sten, sax, påse och gjorde mattetal. När vi kom in i vår grusiga hall, var det faktiskt ganska skönt att vara hemma. Fiskarna hade överlevt, en cykelhjälm låg slängd på köksgolvet och Knattarna kastade sig genast över en av leksakslådorna. En intensiv helg var över, en ny vecka knackar på vår dörr. Livet som pågår just nu, må vara utmattande, men det finns inte speciellt mycket tid över till att ha tråkigt.

När jag var liten var jag rädd för massor av saker, krig, mörker och att komma bort toppade listan. Jag har haft turen att växa upp i ett land där krig inte tillhör vardagen, ändå var jag rädd för det. Jag tycker fortfarande att krig är hemska, men som vuxen lär man sig att hantera rädslor. Jag har bara kommit bort en gång och då var jag 11 år och vi befann oss i Venedig, det varade nog i ca 5 minuter, men kändes som en evighet. Att befinna sig i en gränd, i ett land där du inte förstår språket, ingen förstår dig och inte veta hur du skall hitta tillbaka till båten är en fasansfull upplevelse. Idag har jag respekt för mörker men är inte rädd.

Igår var vi på simhallen på förmiddagen. Vid frukosten hade vi familjeråd och makens och mitt förslag om att åka till skogen röstades ned. Simhallen fick det bli, det var en grå och murrig dag, det kunde lika gärna ha varit sent i oktober eller i början av november. Efter lunch sov vi middag, till och med sexåringen tog sig en lur. Redan dagen innan hade maken och jag diskuterat om det inte kunde vara mysigt med att se en film tillsammans allihop. Bioutbudet för Knatteligan var dock ganska nedslående, så vi bestämde oss för att en tur till Videobutiken kunde vara en ny upplevelse för barnen. Väl där stod valet mellan ”Trassel” och ”Rio”, filmer som ganska nyligen har gått på bio, men som vi inte har varit och sett, på grund av fyraåringens ringa ålder. Maken och jag var dock överrens om att i hemmet och soffans trygga vrå, med båda föräldrarna, storasyskon samt en skål med popcorn så kunde ingen av de två filmerna vara för svåra för fyraåringen.

Väl hemma bullades det upp i soffan med filtar, kuddar största popcornberget och mysfaktorn var på topp när vi bänkade oss för att se ”Trassel”. Fyraåringen var fullständigt oberörd hela filmen, förmodligen för att det som var otäckt flög barnet rakt över huvudet. Dessutom satt ju pappa alladeles bredvid, en lyx som nog överbygger de flesta problem i världen. Sexåringen däremot blev mycket rädd. Den onda kvinnan som hade rövat bort Rapuntzel, spärrat in henne i ett torn under 18 år och som dessutom hade utgett sig för att vara hennes mamma, skrämde Knatteligans äldste medlem oerhört. Jag fick krama, hålla för både ögon och öron samtidigt.

Jag förstår sexåringen, tanken på att en mamma inte är den som hon utger sig för att vara är mycket otäckt. Dessutom såg denna onda kvinna läskig och hemsk ut, när hon inte hade fått sig en dos av Rapuntzels förtrollade hår. Hur skall man förhålla sig till att det som man tror på kanske inte stämmer med verkligheten? Filmen skall absoulut inte ses om, enligt sexåringen, förmodligen blir ordningen i hemmet återställd när vi har stoppat in den i butikens inkast idag. Sexåringen kom vandrande som en zombi igårkväll och ville sova i soffan när maken och jag satt och tittade på en annan film. Ibland finns det ingenting som hjälper mot mörkerrädsla mer än att känna värmen och lukten av det hemtama.

Jag kommer ihåg häxan i Snövit, jag kommer ihåg hur trädens grenar förvanlades till långa armar som slet och drog i henne i hennes flykt genom skogen. Det drömde jag om i många nätter och jag var många år äldre än sexåringen när jag såg den filmen. Jag förstår precis, men man måste försöka övervinna sin rädsla, det är det enda sättet att hantera det.

I fredags hade sexåringen med sig en kompis från klassen hem. Kompisen berättade att de hade alla Starwars filmerna hemma och att kompisen hade sett samtliga. Vår sexåring får inte se Starwars. Av flera olika anledningar, framförallt eftersom de inte är barntillåtna, men också för att vi tycker att det finns massor av utmärkt film för den åldersgrupp som barnet befinner sig i. Dessutom så är det roligare att se filmer när man är i rätt ålder så att man förstår innehållet. Vi har diskuterat det ett flertal gånger dock, främst eftersom Lego har ett antal byggsatser som just är baserade på serien och de är ju mycket spännande att leka med, samt att de speciella gubbarna är fina.

Med tanke på hur oförställd rädsla som sexåringen visade inför ”Trassel” så är numera debatten om Starwars om inte död, så stagnerad. Jag tror faktiskt att sexåringen förstod varför vi inte anser att det är läge för att se saker för tidigt, igår. Det är faktiskt inte fel att ha saker att se fram emot och under tiden finns det massor av bra alternativ.

Fyraåringen har äntligen fått börja simskolan. Barnet har legat i hårdträning hela sommaren för att klara av att få vatten över huvudet och hoppa från kanten. Det är hårda krav enligt barnets egen utsago. Sexåringen och bästa kompisen har avklarat tre terminer och fem märken var. Fyraåringens främsta morot inför simskolestarten har helt klart varit att få en egen märkessköld att börja pryda med märken som bevis på de uppnådda målen. Baddaren hägrar som första delmål.

Fyraåringen och småsyskonet till sexåringens bästa kompis har sett fram emot denna simskolestart länge. De ser det som ett delmål att också få gå på en aktivitet och därmed påbörja sin klättring att bli lika ”stora” som sexåringarna. Det var två uppsluppna fyraåringar som skulle byta om och duscha, förra onsdagen. Det var både spännande och nervöst. Men båda stod tappra och lät mig tvåla in dem innan vi skulle gå in på uppvärmningen. Det låg en högtidlig stämning i luften.

Väl inne upp uppvärmingen konstaterade jag snabbt att mina små adepter helt klart var yngst, lite nervöst undrade jag hur det skulle gå. Skulle de kunna följa instruktionerna som de fick eller skulle det hela urarta i skrål och skrik? Vilken strategi för att få dem att stanna i bassängen borde jag isåfall anta? Hård och bestämd? Lirkande? Vilken muta kunde användas?

Eftersom jag ofta, av någon outgrundlig anledning lever i en ständig värld av ”worst case scenarios”, så kändes dessa frågor relevanta. Jag upplevde mina följeslagare som små i jämförelse med hur sexåringen och bästa kompisen hade varit när de började. Vilket också stämmer med verkligheten, då de faktiskt var fyllda fem när de började. Men nu var det som det var och vi hade tagit beslutet att de skulle få börja då bästa kompisens småsyskon fyller fem år i november och gott och väl klarar höjdkraven, det fanns ingen anledning att vänta.

Efter uppvärmningen, tågar de ut i duschen för att sedan äntra bassängen. Jag känner att spänningen stiger. De klarar det naturligtvis utmärkt. De sjunger om ”Kalle Kamel” och hans pucklar, de skvätter vatten, de leker flygplaner och motorcykel. Jag ser hur min fyraåring ibland darrar på läppen, men barnet överkommer sin rädsla och ger järnet för att följa med i rörelserna. Jag har all anledning att hylla de två små duktiga ungarna efteråt. De är fullkomligt uppfyllda av sina nya erfarenheter. Det enda som lägger lite sordi på stämningen är att de inte får något märke efter första lektionen.

Jag försöker att förklara att man måste gå en hel termin för att få sina märken, detta förvånar småsyskonen. De har trotsallt uppfyllt alla de instruktioner som de har fått av sina lärare, borde man inte då bli belönad på något vis? En hel termin, det är ju en hel evighet! Jag kan inte annat än att hålla med. Tjugo gånger i simskolan är en oändlighet om man är fyra år, minst och trots det faktiskt klarat av en hel lektion och dessutom varit duktiga i jämförelse med andra äldre barn i gruppen.

Storasyskonen har samtidigt haft lektion i 50-meters bassängen, i deras fall är det nu fisken som hägrar. De är ganska duktiga på att försöka förringa sina småsyskons första simskoleupplevelse, vilket känns omotiverat och taskigt. Jag bestämmer mig därför för att berätta att storasyskonen minsann var nästan ett år äldre än dem, när de började på simskolan och därmed ligger efter sina småsyskon. Jag tillägger att om de stora barnen inte passar sig, så kommer förmodligen småsyskonen gå om deras antal märken ganska snabbt, eftersom fyraåringarna har visat att de är bra mycket bättre på att lyssna på sina instruktörer.

Sexåringarna konfererar sinsemellan om dessa nyheter. Jag ser hur fyraåringarna växer med sin uppgift att anta utmaningen med att ta flest antal simmärken på kortast tid. Jag känner hur jag ler inombords. Att få umgås med dessa fyra ungar på onsdags eftermiddagar och kvällar, är faktiskt en gåva. Trots att det ibland blir högljutt, så finns det en speciell sorts samhörighet dem emellan. Det är en slags samförstånd, där referensramar töjs, böjs och utökas. Det är något som inte ens det faktum att de nu inte befinner sig på samma förskola var dag, inte har kunnat ändra på.

Nu går de två sexåringarna på olika skolor och de två fyraåringarna på skilda förskolor, men trots det så delar de varandras världar, tankar och idéer. Det är riktigt häftigt och unikt, jag kan ibland förundras av denna självklarhet i att finnas i varandras liv. Bästa kompisen hade i förra veckan frågat vad sexåringen skulle få för epitet för dennes kommande barn och blivit förvånad över svaret att självklara epitet endast fanns vikta för familjemedlemmar. För bästa kompisen var det självklart att sexåringen var minst lika närstående som blodssläktingarna. Jag håller med om att de man själv väljer som viktiga i livet är minst lika speciella som de man råkar få pågrund av släktband. Men jag har inte kvar några kompisar från det att jag var sex år, det är en vänskap som jag är lite avundsjuk på.

Ibland när jag berättar vart jag arbetar, så är det som om folk blir rädda, mer än en gång har jag fått frågan om varför jag stannar kvar här och inte söker mig vidare. Svaret är ganska enkelt eleverna är utmanande och roliga. Jag tror att jag möjligtvis skulle kunna få en mer intellektuell stimulans rent litterärt, på en gymnasieskola eller till och med på en grundskola i en annan stadsdel, men ungarna här är verkligen speciella och gång på gång blir jag överraskad av deras förmåga att anpassa sig.

Skolan har fått i uppdrag att tillsammans med några högstadieelever utforma och skriva nästa nummer av stadsdelstidningen. Eleverna har fått ”riktiga” redaktionella uppdrag, som de skall lösa. Igår var jag med fem elever i årskurs åtta som skulle recensera en teaterföreställning som spelas inom stadsdelen. Det visade sig vara en pensionärsrevy med kupletter, fräckisar, sånger och roliga historier. Man kan säga att jag var en smula nervös inför utgången hur det skulle bli.

Väl inne i salongen så konstaterade jag att eleverna var definitivt yngst, näst i tur var det jag, för att sedan vara ett åldersglapp på drygt tjugofem år. Salongen var fullsatt, bland annat en busslast från PRO i Lund var närvarande. Föreställningen drog igång. Om man någon gång kan tala om kulturkrockar och kulturutbyte över åldersgränserna så var detta ett utmärkt tillfälle att få beskåda ungdomarnas reaktioner.

Jag är varken pensionär eller någon revyfantast, men jag har sett nyårsrevyer förr i det samhälle som min pappa härstammar från. Det är ingenting som jag gör om frivilligt, skall tilläggas. Men nu satt jag här på arbetstid med mina fem elever och såg hur det ena skämtet flög över huvudet på dem efter det andra, svininfluensan och spritskämt och kupletter från långt före mitt födelseår. Jag tänkte på ett ganska tidigt stadium att jag får vara glad om de inte somnar eller börjar vrida på sig för mycket, så att det stör andra.

De skötte sig exemplariskt. Jag hade all anledning att vara mycket stolt. Det skall bli mycket spännande hur de skall formulera detta i skrift, för jag tror inte att de förstod mycket av det som hände. Jag tror att den unge teling som jag satt bredvid, som har tillbringat sin levnad, fram till för två år sedan, i Polen och som har skolan som sin referensram, fick sig sitt livs chock när en åttioårig dam kommer in i nätstrumpor, hotpants och svans och drar en ganska obegriplig vits, då hon hade glömt bort att sätta på micken. Åderbrocken syntes mellan maskorna i strumpbyxorna, men humöret var på topp hos damen. Därefter rev de av några låtar av Robert Broberg, som jag förmodligen inte skulle ha kunnat placera om jag inte hade hört dom förut och om det inte hade varit för att skådespelarna hade matroshattar på sig.

Maken brukar alltid påpeka att om svenskar skall göra sig lustiga, så sätter vi på oss en hatt. Jag tvivlar på att han har sett några revyer, men hans dom passade mycket bra i sammanhanget. Nåväl, jag ser med spänning fram emot att få läsa elevernas recinsioner. Fram till dess skall jag leva gott på minnet av att ha fått uppleva elevernas oförställda förvåning och att de klarade av att hålla masken. Det kunde knappast jag, skrattet bubblade i mig, hela vägen till busshållplatsen.Eleverna hade kommenterat för sin lärare idag att jag verkade haft roligt. Det är skönt att de gjorde den tolkningen, för att annars kanske det skulle försvåra deras möjligheter att kunna skriva en recension som inte var färgad av det absurda i situationen.

Mitt arbete är oerhört omväxlande och spännande och det bjuder på många skratt. Hur många kan säga det om sina jobb?

Nästa sida »