april 2012


I helgen sov bästa kompisarna över för första gången hemma hos oss. Det var mycket stort för alla involverade. Fyra Knattar i åldern 4-7 år och så jag då, den något oroliga mamman. Vi började i trädgården med att spla kula och frisbee. Därefter var det Nintendospel, pizza, legolek, pyjamas på, Pokémon film med saltapinnar och grillchips, kvällsfika, fyra godnattsagor och sömn. Klockan nio var det ro i lägret. Jag andades ut, lite torr i halsen av att ha betat av fyra böcker och var mycket förvånad över hur smidigt allt hade gått. Vi hade faktiskt haft en riktigt rolig eftermiddag och kväll, mycket lite bråk och jag hade tjuvlyssnat på deras djuplodande samtal när de tittade på Pokémonfilmen. Jag undrar om inte jag hade varit mest bekymrad över hur det skulle gå av oss alla fem.

Eftersom jag av gammal vana alltid förutsätter att det skall gå åt skogen, så betämde jag mig för att så här lätt kunde det bara inte gå, med andra ord var jag övertygad om att det skulle bli en orolig natt. Men det blev det inte, om man bortser från att gästerna vaknade klockan sex, vilket vi vanligtvis inte gör när vi är lediga, så gick det otroligt smidigt. Framförallt var jag förundrad över att de är så otroligt samspelta alla fyra. På morgonen blev det mer legolek, frukost och sedan spelade vi Åsnespelet, en ny favorit som vi inhandlade i påskas.

På söndagen kom gästernas mamma, picknickkorgen packades och vi cyklade allihop till Folketspark för lekplats ute och inomhus, samt gemensam lunch. Jag blev förärad med sommarens säsongsmugg från Mumin och kände mig både generad och tacksam. Jag var glad över att detta nya stora steg i Knattarnas liv hade varit ett äventyr som jag hade fått vara med om. Vi har sovit över i kompisarnas sommarstuga tidigare men då har alla fyra föräldrarna varit med, så det här var första gången på riktigt. Det var spännande.

På kvällen när vi skulle somna var telingarna fullständigt utpumpade. Men det hade verkligen varit spännande och det var något som jag förstod skulle efterföljas av många liknande strapatser, för det sita som sjuåringen sa var: ”nästa gång sover över, så skall vi dricka chokladmjölk till kvällsfikat, för det glömde vi denna gången”. Det är tur att man inte bränner av alla trumfkort första gången.

Ibland när andan faller på, så brukar jag fasta. Det brukar starta med att jag känner att jag är för godissugen, uppe i varv och att min hud är knastertorr, trots att jag har smörjt in mig enligt konstens alla regler. Efter en eller två veckor börjar jag vanligtvis fundera på när jag fastade sist och så kommer jag underfund med, att det förmodligen är hög tid för en liten utrensning. Normalt fastar jag sju dagar och har en nedtrappning och två upptrappningsdagar, totalt tio dagar. Att få ledvärk, frysa och bli avtrubbad samtidigt som att jag känner mig oerhört pigg hör till. Det är många motsatta känslor på en och samma gång. Men det är värt det, tro mig.

Igår fick jag äta för första gången på en vecka och tro mig, bananen jag åt till frukost smakade som om den kom från himmelriket. Det är som om alla smaker blir starkare när man har fastat, mer nyansrika, smaklökarnas palett har förfinats. Efter en fasta kan är magsäcken något förminskat, vilket gör att man äter mindre portioner och något som alltid har förvånat mig är att det man vill äta oftast är nyttigt. Det är övervägande positiva effekter, lägg därtill att hyn får en frisk ton och om du har anlag för torr hud så brukar den blir mycket bättre efter en fasta. Kort sagt, man känner sig utrensad på gifter, stärkt och pigg, efteråt. Men under själva fastan är det mer tveksamt, själv brukar jag alltid försöka lägga det så att jag andra och tredje fastedagen är ledig, då brukar jag frysa och ha grym ledvärk, men redan fjärde dagen brukar det vara borta.

Ett vanligt missförstånd vad det gäller fasta, är att folk tror att man går på diet. Visserligen går man vanligtvis ner ca ett halvt kilo om dagen under en fasta, men tro mig, det går du upp efteråt igen. Däremot så kan fasta vara ett bra startskott om man vill lägga om sina matvanor, precis som jag skrev tidigare, så brukar magsäcken krympa ihop under fastan, vilket gör att man inte äter lika mycket efteråt. Jag blir alltid lite pikad av kollegor och en del bekanta när jag fasta, men jag har faktiskt gjort det regelbundet under 20 års tid och jag mår bra av det. I år testade jag en amerikansk detoxvariant, som där man drack 3 liter om dagen av blandning betående av cayennepeppar, citron och argarve sirap (går bra med honung eller lönnsirap också). Därtill skulle man dricka te, vatten och juice, minst tre liter per dag. Eftersom denna variant tillät sötning av detoxblandningen har jag faktiskt inte känt mig lika avtrubbad som vanligt, då min blodsocker nivå inte har legat i höjd med anklarna hela tiden.

Nu känner jag mig piggare och fräschare än på evigheter, dessutom strålar solen från en vacker vårhimmel, blommorna börjar slå ut och semestern är planerad. Det är skönt att den långa mörka vintern är över. Jag säger som Wilmer X: Hallå väerden häur äur jag igen!

Jag läste en artikel av René Vásquez Díaz i Sydsvenskan idag, i vilken han hävdar att barn och ungdomar läser för lite skönlitteratur. Vidare skriver han att eleverna bör uppmuntras att läsa mer klassiker eftersom de ger en sammanhängande historiesyn, som leder till en större förståelse av människans livsvillkor både i Sverige och i resten av världen. Han slår vidare fast att var tredje skola saknar skolbibliotek. Det är lätt att bli deprimerad när man läser sådana artiklar, speciellt om man som jag arbetar på ett skolbibliotek på en grundskola. Men vänta lite nu, just det, på min arbetsplats finns det ett bibliotek och imorse hade jag två klasser som var och lånade samtidigt. Femtio elever valde bland hyllorna och helst önskade de att låna flera stycken, för de ville inte riskera att vara utan bok innan nästa tillfälle gavs. Men när det väl skrivs en enda rad om den skola som jag arbetar på i tidningarna, så skrivs det endast när polisen har varit på besök eller att vi inte når upp till målen vid de nationella proven. Det är nämligen så man skapar rubriker i svart, det är ganska dystert.

Jag håller med Díaz om att man borde läsa mer skönlitteratur, men det gäller inte endast för barn och ungdomar, det gäller faktiskt alla. Det räcker inte med att man ”läste mycket som barn” i bokslukaråldern mellan 9-11 år, läsande är nämligen en färskvara. För att behålla sitt intellekt och språk rörligt och undvika stagnation eller röra, så bör det underhållas kontinuerligt. Jag träffar dagligen människor som anser att de inte har tid att läsa, däremot har de tid att titta på både två och tre dokusåpor i veckan, då det anses som mer avkopplande än att läsa. Att zappa på fjärrkontrollen anses som mindre ansträngande än att använda fingrarna till att vända blad i bok. Nu var jag elak och jag menar inte att man är en bättre människa för att man läser i stället för att se på ”Biggest looser”. Men jag blir ganska trött på vuxna som tycker att barn och ungdomar skall göra något som man inte anser att man har tid att göra själv.

Att läsa berikar ditt språk, det ger dig tillgång till världar och möjlighet till identifiering, som du kanske inte vanligtvis har tillträde till. Det är något som jag är fullständigt enig i. Vi läser mycket hemma hos oss och när jag var liten läste mina föräldrar mycket för mig och även själva. När jag började läsa själv forsade jag igenom bok efter bok i pur glädje över att få tillryggalägga pärm efter pärm med allsköns olika historier. I mitt fall har det fortsatt, trots en liten svacka på högstadiet, när jag var mest intresserad av att läsa tidningar. Jag hoppas att mitt och makens läsande är lika smittsamt för våra barn som mina föräldrars var för mig. Kvällsrutin med läsning är lika självklart som att borsta tänderna.

På jobbet arbetar kollegorna och jag mycket med läsning, att vi har ett skolbibliotek gör att läsning skall vara lättillgängligt. Jag arbetar med läslust i projektform i många klasser. Men till syvene och sist så är det väldigt enkelt, om du vill få dina barn och ungdomar att läsa, så måste du göra det själv. Det handlar om att vara en förebild inom läsning, precis som att du visar dina ungar hur man cyklar, vad bordsskick är för något eller hur och varför man skall knyta sina skor. Om du kör till jobbet varje dag, så kommer dina barn att förvänta sig att bli skjutsade, varför skall de gå, cykla eller åka buss en regnig dag om du skall åka iväg torrskodd från dörr till dörr? Om du konsekvent anser att läsning är längst ner på prioriteringslistan, så lovar jag dig att din avkomma kommer att kopiera ditt beteende och anse att när läxorna är övertökade (förhoppningsvis), så behöver de inte läsa mer. Då kan de göra något annat, det finns nämligen begränsat med tid per dygn och det finns många olika saker som man kan göra, när man inte ”behöver” läsa.

Det är så lätt att förfasa sig över fenomen som barnfettma, utarmat språk, ökande våldsbrott och fallande läsarstatistik, men man bör se sig själv i spegeln och tänka: ”vad gör jag personligen för att förändra dessa deprimerande siffror?” Det krävs nämligen förebilder, så enkelt är det och det sjunkande intresset för skönlitterärt läsande kommer inte ändras om inte föräldrarna börjar agera, när tog du ditt barn till ett bibliotek sist? När läste du en klassiker? När kröp ni upp i soffan och delade en läsupplevelse tillsammans eller om du har äldre barn, när intresserade du dig för vad ditt barn läser? Det finns grymt mycket bra ungdomslitteratur, du kanske till och med skall läsa några själv och prata med din tonåring om romaner? Det brukar inte fungera när vi i skolan försöker tvinga, men om man visar och delar upplevelser så brukar det få oanade, positiva konsekvenser.

När min mormor var liten fick man inte göra någonting på Långfredagen. De vuxna kallade det en dag för eftertanke, barnen gjorde som de blev tillsagda och hade outhärdligt tråkigt. Det var den längsta dagen på hela året, brukade hon alltid säga till mina kusiner och mig. När jag berättade den historien för mina barn, blev de helt chockade, hur kan man inte göra någonting alls en hel dag, det ligger helt utanför deras förståelse. Det är jag helt ärligt glad för. Det finns saker som definitivt inte var bättre förr. Båda Knattarna har med förskolan respektive skolan varit i kyrkan och lyssnat på vad som hände under påsken, på Jesus tid, när de kom hem var de rörande ense om att ”historien om julen var bättre”. Jag tycker om att de blir bevandrade i de högtider som vi följer, men jag anser inte att man måste sitta still på Långfredagen och det gjorde inte mina föräldrar heller när jag var liten.

Dessutom vore det en omöjlighet att få dem att vara stilla under en hel dag, men det kanske beror på den uppfostran som de har fått. Vi har varit slarviga på den fronten maken och jag, med just stillasittandet. I helgen var i ett av min svärföräldrars sommarhus. Det var blåsigt, men kallt och klart. Vi tillbringade några timmar på stranden, det är helt fantastiskt att gå omkring och bara känna naturens makter runtomkring en.

Denna påskvecka har varit fylld med aktiviteter, cykelturer, simhallen, tekniska museet, biblioteket, spelat spel och läst böcker. Kort sagt gjort massor av saker som man vanligtvis aldrig känner att man hinner med på riktigt. Precis som vanligt när man får lite tid över, lite perspektiv så kommer man till en punkt när man förvånat inser att man har mer energi och att man därför faktiskt kan tänka sig att göra något mer. Jag blir alltid lika förvånad när den där känslan uppfyller kroppen, helt plötsligt har man både putsat fönster, fixat akvariet, tvättat och möblerat om lite. Det är helt underbart, man har varvat ner och sedan haft möjlighet att växla upp.

Långfradagen spenderades således inte med att sitta still och begrunda att Jesus blev korsfäst, istället begav vi oss till simhallen, trots att vi är småförkylda alla fyra. Men det var ett önskemål från yngste Knattens sida. Efter en timme inne på äventyrsbadet går vi till femtiometersbassängen för att träna lite hopp från kanten på de djupa med fyraåringen. I högtalarna blev vi informerade om att de skulle öppna in till den djupa hoppbassängen och att man gärna fick prova om man var simkunnig. Där finns trampolin, samt ett fem och ett sjumeters hopptorn. Sjuåringen har varit där och provat trampolinen med sin simskola. Ungen älskar verkligen att simma och hoppa och vi går dit för att låta barnet prova, nu när det är öppet för allmänheten.

Först testar Knatten trampolinen ett par gånger, sedan frågar sjuåringen om det får prova hopptornet på fem meter. Maken, lillasyskonet och jag sitter och är oerhört imponerade, eftersom även denna höjd avprovas fullständigt utan rädsla. Jag godkänner även nästa höjd, när frågan kommer och ungen går glatt iväg mot stegen, då undrar maken om jag har blivit fullständigt galen. Kanske hade jag inte gjort någon större riskkalkyl, det skall väl villigt erkännas, men jag var fullständigt smittad av barnets mod, glädje och stolthet. Men nu går denne sjuåring upp i tornet, går fram till kanten, tittar ner, tvekar, går tillbaka till stegen för att klättra ner. Börjar klättra ner, mot den säkra höjden av fem meter som redan är avklarad och vunnen. Någonstans i steget börjar vårt älskade barn klättra uppåt igen, går med bestämda kliv ut i hopptornet igen, tittar ner på oss, vänder med koncentrerad blick huvudet och väntar på signal från koordinatorn/badvakten. Får den där handvinkningen och hoppar. Den tunna lilla kroppen plaskar ner i vattnet och när ungen kommer upp igen är det ett solskensleende i det fina lilla ansiktet.

När vi cyklar hem kör fyraåringen framför mig, så rakryggad och lycklig över att ha vågar hoppa i från kanten utan armkuddar och simma fram till våra öppna armar. Jag är nog den stoltaste mamman på jorden i den stunden. Två små individer, som tar gigantiska kliv i sin utveckling, så modiga, så fina, det är en ära att få följa med på deras resa som bisittare, det är mäktigt. Jag hade förmodligen aldrig vågat hoppa från sjumeterstornet, jag hade funderat för mycket över eventuella konsekvenser, men det var så häftigt att se den där envisheten som övervann alla tvivel hos sjuåringen.

Imorgon är det skattjakt/äggjakt. Det är jag som har varit påskhare. Därefter skall vi hem till kusinen och äta påskmiddag. Livet är fantastiskt i perioder, det är värt att komma ihåg när det känns trögt ibland. Det är tur att inte vi i vår familj satt stilla under Långfredagen, för då hade vi inte fått uppleva denna helt fantastiska dag.

Egentligen är det konstigt, jag är bibliotekarie, läser dagligen i princip allt jag kommer över från dagstidningar, innehållsförteckningar, serietidningar, facktidsskrifter, böcker, information och reklam i en salig blandning och jag bloggar relativt flitigt, men jag skriver aldrig om litteratur i mina inlägg. I början hände det att jag gjorde det, men så kom jag underfund med att jag faktiskt inte ville recensera min läsning i den här bloggen, det finns massor av litteraturbloggar som är lysande och jag var egentligen mer intresserad av att återge olika fenomen i min vardag som jag stötte på, än att skriva om min läsning. Dessutom pratar jag böcker dagligen på mitt jobb, läser böcker hemma för ungarna och lyssnar alltid på talböcker när jag cykelar till och från mitt arbete, samt läser på kvällarna. Jag diskuterar ofta böcker med vänner och kollegor, så det känns som om att jag inte har mycket att tillägga på just det här sättet. Det händer att jag skriver passionerat om läsningen som akt här, men det är liksom en annan sak, på något vis.

Det är iallafall ingen uttalad regel från min sida att aldrig skriva om en bok i min blogg och om det nu skulle vara det omedvetet, så tänker jag bryta det idag. Jag skriver nämligen alltid upp all skönlitteratur som jag läser i en liten fin svart skrivbok, dessutom poängsätter jag samtliga, som den nörd jag nu är. När det kommer till min privata läsning så är jag allätare, jag brukar blanda deckare, skönlitteratur och klassiker på rullande schema. Häromdagen när jag skulle skriva in en titel i min svarta bok, kom jag underfund med att just i år har det blivit nästan uteslutande kvinnliga författare, vilket är ganska ovanligt för min del. När jag nyfiket började kolla igenom orsaken så insåg jag att det främst berodde på Anna Jansson och Marie Hermansson. Jag har lyssnat mig igenom samtliga deckare av Jansson på mina cykelturer till jobbet, med start i december. De är välskrivna och Maria Wern känns som en polis att lita på, med en hyfsat vanlig, smålabil personlighet och privatliv i bakgrunden. Lättlyssnat, lättsmält och rappa att trampa till.

Sedan är det alltså Marie Hermansson, som egentligen inte är någon ny bekantskap, jag fick ett recensionsexemplar redan för knappt tjugo år sedan när jag jobbade för den stora bokhandelskedjan, som hette ”Tvillingsystrarna”. Redan då fastnade jag för hennes sätt att kombinera det absurda med vardagliga saker och sedan snurra det hela ett par varv, för att sedan veckla upp historien och knyta ihop det hela med ett grymt bra slut. Allt var så välpacketerat i snygga formuleringar, genomtänkta ordval, kort sagt hon har ett helt eget, fantastiskt skrivspråk. Sedan gick det några år, hon skrev ”Musselstranden” och blev en etablerad författare. Med ”Hembiträdet” tog hon mig återigen med storm och jag kan inte riktigt peka på vad det är som gör hennes berättande så vansinnigt bra, men hon kan verkligen berätta en riktigt bra historia, på ett trovärdigt sätt, även om den är fullständigt overklig.

Denna vår har jag gjort en djupdykning i hennes böcker och jag kan varmt rekomendera ”Mannen under trappan” som var lika bra vid denna andra omläsning, som första gången. En oerhört mörk historia om en lycklig, lyckad familj som köper drömhuset, men så visar det sig att de har en objuden inneboende som vägrar att flytta. Han är en liten, smutsig, man/varelse som bor i en skrubb under trappan som agerar hustomte mot framförallt den manlige ägarens vilja. Om man tycker det känns lite för skruvat som vårlektyr så kan man välja ”Svampkungens son”, som handlar om hemmasonen utan ambitioner, med en far som är galen i svamp. Under säsongen håller fadern beryktade svampkurser, med uteslutande kvinnliga deltagare, som sonen får följa med på. Svampkungen är något av en skogens Don Juan och även om sonen försöker att gå i sin fars fotspår, så är det inte helt lyckat. Slutligen vill jag slå ett slag för hennes senaste bok, som kom förra året och som nu finns i pcket ”Himmelsdalen”. Det handlar om ett par tvillingbröder, där den ena brodern är en hyfsad vanlig om än lite tråkig man, översättare till yrket och hans bror som är vad man kan beskriva som motsatsen till det normala. Här pratar vi om att Hermansson har dragit till med det tunga artelleriet med byte av identiteter och suggestiva, nästan klaustrofobiska förvecklingar. En utmärkt roman, lika spännande som en thriller, fast utan detektiver.

Mitt tips är att ni skall njuta av er läsning, vad ni än väljer, men om ni inte har testat så är Marie Hermansson ett tips för er påskläsning! Istället för alla påskdeckare som handeln vill att ni skall läsa. Ge en författare med ett härligt språk och skruvade intriger chansen!