september 2012


Om man tillrätta lägger historien, om man glömmer bort människosynen i vissa tidsepoker, blir det oerhört svårt att få personer som lever nu att förstå varför vissa delar av historien är ständigt återkommande. Om vi censurerar historien, så att den blir så där lagom och förtjusande, så skulle vi aldrig förstå apartheid, statarsystem eller krig. Litteraturen är en spegel av den tid då den skrivs, ofta är det så och det skall den få fortsätta att vara, enligt mig. Det har gjorts många försök att censurera inom litteraturen, Salinger: ”Räddaren i nöden”, D.H Lawerence: ”Lady Chatterleys älskare och Zola: ”Thérèse Raquin”, är bara några av alla de böcker som har ansetts farliga för läsarna. 

När jag läser att Kulturhusets konstnärliga ledare Behrang Miri har beslutat sig för att gallra ut Tintin från hyllorna, då de anses återspegla en nidbild med ett kolonialt perspektiv, så blir jag förvånad. Det ligger i sakens natur att  vi i idag 2012 inte har samma sätt att framställa eller analysera vår omvärld som den gjordes i ”Tintin i Kongo” från 1931.Vårt samhälle ser inte likadant ut, det finns ytterst få kolonier kvar, många länder har infört rösträtt, religionsfrihet och skrivit under på FN konventionen om mänskliga rättigheter. Men faktum kvarstår, de åsikter som vi har idag kommer från det historiska händelser och synsätt som har utvecklats under tidens gång. Den verklighet vi har idag, var inte den som de hade för åttio år sedan.

Vi lever i ett informationssamhälle, där tillgängligheten av text är oändlig. En av de viktigaste sakerna som läsare är att kunna kategorisera, kritiskt analysera och sortera denna medieflod som strömmar in över oss. För att kunna lära sig det, måste man kunna jämföra olika strömningar i tidsandan, Tintin är ett ypperligt exempel på att förklara hur det koloniala tänkandet påverkade människorna under trettio- och fyrtiotalet. Jag tror att det är viktigt att man funderar på vem det är man anser att man gör en tjänst genom att sortera bort sådant som man anser vara opolitiskt korrekt. Vi kan inte påverka historien, vi kan bara påverka det vi lever i nu. Därför skall vi reagera på sådant som vi anser ger fel signaler av vår samtid, men vi skall inte sortera bort historien, vi behöver dessa tidsenliga dokument för vårt minnes skull.

Vi skall akta oss för att ta ifrån våra barn och ungdomar rätten att göra upp med dessa historiska texter och serier. De är förbluffande goda till att göra avvägningar vad det gäller passande och opassande, alldeles själva. Om vi ger dem chansen, vill säga. Vi skall föra diskussioner med ungarna och ungdomarna  kring de frågor och ämnen som de möter i litteratur, filmer och spel, men vi skall inte censurera historien. Det är helt enkelt både skadligt och farligt. Allt som är förbjudet är nämligen mycket mer spännande att anamma, än att kritisera.

Hergé återger förvisso en förlegad syn på människor i forna kolonier men å andra sidan sätt så är det oerhört få Europeiska män som är lika Professor Kalkyl, Kapten Haddock och Tintin själv. För att inte tala om den kvinnosyn som dessa seriealbum ger. Men det som stör mig mest är att vi tror att förbud är rätt väg att gå. Jag tror inte på allt jag läser, men det är en sanning som jag har kommit fram till efter att ha läst kilometervis av text. Hur skulle jag kunna lära mig att problematisera och analysera min omvärld om allt var böljande följsamt? Det blir snarare en slags omvänd propaganda, om vi tar bort allt fult, obehagligt och äckligt så finns det inte. Vi måste akta oss noggrant för att inte anpassa och censurera bort oss själva i det här landet, för det är precis det vi är på väg emot.

Vi skall inte läsa obehagliga serier som är åttio år gamla, vi skall inte sjunga Nationalsången, för då kanske någon tror att vi är stolta över att vara svenskar, vi skall inte sjunga lilla Idas sommarvisa, för hon utger sig för att vara Gud och går omkring och ”skapar” hela våren, vi skall inte gå i kyrkan på skolavslutningen för då blir vi fundamentalt kristna, vi skall helst inte ha några historiska traditioner för det kanske väcker anstöt. Det verkar vara dags för mig att flytta in i Lille Skutts stubbe, för han är också rädd för allt och han är ju svensk precis som jag. Fast vänta lite, när jag var liten hade inte Bamse eller Lille Skutt barn, usch det kanske är ett tidstypiskt uttryck och Vargen har blivit snäll. Tiden är ur led, vi får nog gallra lite mer eller låta bli.

Nu har det fastnat ett nytt ord på min cell, som kliar skriker och vill göra sig hörd, berörd och funderad över. Då gäller det att älta några varv och sedan kan man försöka komma underfund med varför just det ordet behöver mer plats än andra för tillfället. Jag tror att det beror på att jag läste en totalt meningslös artikel om höstens herrmode härom dagen i en tidning. Ordet ”tidlös” tog ett par steg fram ur texten och jag kom att tänka på att jag faktiskt inte vet hur jag ställer mig till detta ord, är det positivt eller negativt att vara tidlös? Hursomhelst så har det ingenting med klockan att göra. I just den här artikeln tror jag att man blandar ihop begreppen något, jag tror att man menar att det finns klassiska snitt på kläder, samt en återkommande färgskala som aldrig blir riktigt omodernt. Man har kunnat ha en enfärgad skjorta och ett par jeans på sig sedan sextiotalet och hela tiden varit mer ”inne” än ”ute”. Modellen på jeans eller längden på kragsnibbarna har dock varierat. I det reportage, som jag refererar till så var tidlöst något positivt, något som var eftersträvansvärt och rent av en tydlig etikett på god smak. Själv skulle jag som sagt använt ordet klassisk.

I mitt liv lägger jag, för tillfället, ner en ansenlig mängd tid på att lära äldste Knatten klockan. När man går i första klass, så börjar tiden ha en helt ny betydelse, man har tider och passa, som man måste kunna kontrollera själv. Knattens vardag är inte längre tidlös. Sedan flera år tillbaka har det funnits en viss form av förståelse av dagarnas olika innehåll, på helgen är man ledig, på vardagarna går man på förskola eller skola, är det onsdag så går man på simning, när själva vardagen är avklarad. Det har funnits en ramstruktur kring de olika dagarna, men själva klockslagen har varit mindre viktiga.

Sjuåringen konstaterade att en hel del av den frihet som barnet har åtnjutit, numera är förbi, det finns det fler krav och trots att rasterna och fritiden upptas av en hel del lek fortfarande, så kan jag inte annat än hålla med. Med åldern så kommer fler krav, men det jag verkligen försöker få vår käre unge att förstå, är att krav i sig, kan leda till nya former av frihet som man inte kan få om man inte förstår innebörden av regler och former. Ett exempel: om man inte kan sova i sin egen säng på kvällen, så kan man inte heller sova över hos en kompis. Det är enkel matematik och det är lika bra att lära sig, de flesta vänner skulle tycka att det var konstigt om man kom med sin mamma eller pappa nerpackad i övernattningsväskan när man skulle sova över.

Vi har tragglat klockan enligt konstens alla regler i några veckor nu. Vi har även följt Bamses pysselbok i ämnet och nu börjar det finnas en viss förståelse för hur man läser av tiden. Jag ser så sakterliga ljuset i tunneln vad det gäller denna process. Jag bävar dock lite för utvecklingen av denna nya kunskap. Det är på något sätt meningen att detta nyförvärv av tisduppfattning, skall kunna användas genom att man skall kunna lägga klockslag och händelser på minnet. Det hade till exempel varit bra att barnet visste om att på tisdagar börjar hemspråksundervisningen klockan tjugo i två. Jag vet att vår Knatte har en dimmig bild av att det kommer efter rasten på eftermiddagen, men innan mellanmålet. Jag som vuxen tycker att det är bra att kunna sätta samman dessa två saker, medan vårt barn anser att det räcker om man vet att det är någongång under eftermiddagen. Om man bara har en luddig känsla, så kan man alltid förlita sig på att någon vuxen påminner en och det är bra, för då behöver man inte tänka efter så mycket själv. Det har vår unge berättat för mig, mycket stolt med sin analys av läget: ”jag behöver inte kunna klockan, för om jag inte kan den, så behöver jag inte hålla reda på tiden, då kommer istället någon att tala om vad jag skall göra”.

Men nu behöver iallafall barnet lära sig klockan, det har den grymma modern bestämt. Jag har även bestämt mig för att jag inte alls har någon enbart positiv känsla för ordet tidlös. Jag tycker att det är ett undflyende, lite amöbakatigt ord som glider iväg när man försöker definiera det. Jag kan inte snyggt förpacka det i en förklaring och stoppa undan det sorterat, etiketterat och klart. Om man använder det i meningen stil, så föredrar jag klassiskt och skall det användas i någon form av tidsmässig bestämning, så är det ett fullkomligt värdelöst ord eftersom vi lever i en mycket reglerad värld av just klockslag. Att vara tidlös är med andra ord att vara vilsen i sin omvärldsanalys. Nej, usch, ju mer jag tänker på det så tycker jag att det är ett riktigt negeativt laddat ord. Jag lever alltså är jag inte tidlös.

Egentligen borde det vara januari som är startskott för det nya året, men så är det inte. Det är alltid på hösten det händer, den där känslan av att allting börjar om. Det är egentligen bara naturen och vädret som inte har förstått hur det ligger till och hur allt verkligen fungerar. Det är nya jobb, förskolor, skolor, aktiviteter, dieter, löften och kämparglöd. Allt börjar just precis nu. Det gör även sjukdomarna, influensa, förkylning, magåkommor och det ena med det tredje. Själv har jag skaffat mig en rejäl förkylning, medan mina familjemedlemmar istället har provat på judo och Kungfu Freerun.

På jobbet råder full aktivitet. Jag har läsprojekt i årskurs 0-6 i alla klasser och det är riktigt roligt. Men nu ligger jag hemma och försöker kurera mig själv. Det fungerar bara sådär, när jag insåg mina fysiska begränsningar och kastade in handduken vid lunchtid i måndags så avsatte jag tid för denna förkylning i 1½ dygn. Tyvärr räckte det inte, istället har jag fått finna mig i att vara hemma en dag extra. Att gå iväg och fortfarande vara febrig är ingen idé, men tyvärr räcker det inte med att ha feber, höra allt i eko, kliande ögon och näsa, jag känner mig rastlös. Så imorgon blir det till att gå iväg till jobbet.

I fredags var jag på inskolningssamtal för familjens försteklassare, det var spännande. Egentligen var det fröken som ville få reda på mer om vår teling, vilka intressen, egenskaper  och eventuella allergier som barnet har. Jag förundrades över att hon ansåg att vår unge var kunskapstörstande. Glad, nyfiken och social, kändes dock inte som någon överraskning, men det har alltid varit ett problem att sitta stilla om det inte har handlat om att bli läst för, titta på TV eller spela Nintendo. Det är bra att det kan ändras och det känns faktiskt som om sjuåringen är intresserad på ett helt annat sätt än föregående termin. 

Igår skulle jag lämna sjuåringen på skolan och inte på fritids. Detta innebar ett snedsprång från det vanliga invanda mönstret. Femåringen vill helst av allt att alla dagar skall se ut på samma sätt, detta avsteg från normal mallen, resulterade i skrik och kaos. Min ambition var att ungarna skulle få sova lite längre på morgonen, då det kändes som om de var tröttare än vanligt. Istället för lite ny energi, blev det helt och hållet  precis tvärtom. Jag förundrades över att jag hade felbedömt situationen så fullständigt eller det kanske är att säga lite för mycket, för mer energi fanns det definitivt i den yngste Knatten, men den var mer av det hysteriska slaget än av den positiva varianten.

Nåväl, jag tittar olyckligt på vår yngste och undrar hur jag skall lyckas få med mig ungen till förskolan, hur i hela friden skall jag få barnet att först sätta sig ner i cykelkärran och därefter spänna fast säkerhetsselarna? Då känner jag en varm liten hand som söker min. Jag tittar ner och där står sjuåringen, som har sett min förskräckelse. Allvarligt säger ungen: ”Ta det lugnt mamma, det är nog bara en fas”. Jag får hålla mig för skratt, för det är inte menat som ett skämt, även om det låter ohyggligt dråpligt. Jag kramar om Knatten som släntrar iväg till sin klass, för nu har skolklockan ringt. Jag samlar ihop syskonet, som faktiskt lugnar sig något när det nu inte finns några äldre barn att imponera på. Vi beger oss mot förskolan och när jag senare vinkar åt barnet för att bege mig från dagis, så tänker jag att jag förmodligen är den rikaste morsan i världen.