februari 2014


Personlig integritet är viktigt, som jag skrev i mitt förra inlägg, men vissa anekdoter är helt enkelt för bra för att inte berätta. Igår följde vår nioåring med mig till jobbet. Ungen hade varit hemma från skolan för förkylning i två dagar och skulle egentligen gå till skolan, men på morgonen fick Knatten näsblod för första gången i sitt liv. Eftersom de skulle ha idrottsdag, så konfererade maken och jag och kom fram till att det bästa var nog att att det kanske var bäst att stå över denna skoldag. Väldigt få har väl dött av näsblod, men eftersom de skulle prova på olika racketsporter, så verkade det bättre att avstå. Lösningen blev att Knatten fick följa med mig till jobbet, utrustad med skrivbok, mattebok och en ipad.

På förmiddagen hade jag tre olika klasser i olika läsprojekt, nioåringen hjälpte mig i lånedisken, klippte ut hjärtan till alla hjärtans dag och gjorde matte. På eftermiddagen hade jag elever från högstadiet som var inne i biblioteket och satt och klippte ut kort, som också skall användas den 14 februari. Ungen spelade Minecraft och jag plastade böcker, eleverna var nyfikna på Knatten och vi småpratade allihop. 

När vi åkte hem med bussen, utbrister nioåringen: ”mamma, på ditt jobb pratar nästan alla som Zlatan i Sverigesången”. Jag kunde knappt hålla mig för skratt. Sedan två veckor tillbaka har Knattarna upptäckt att vi har en Nationalsång. Något som jag tycker är ganska roligt, då jag anser att denna sång bör man kunna om man bor i Sverige. Jag har förklarat att de har bytt ut ”Norden” mot ”Sverige”, att den är skriven under Skandinavismens tid. Vi har pratat om skillnaderna mellan att ha en Nationalsång som pekar ut ett land som det mest fantastiska som finns, kontra tanken om ett gemensamt Skandinavien. Vi har tränat på den klassiska versionen av ”Du gamla, du fria”, men naturligtvis är den inte lika cool som när Zlatan talar texten, till musik. Både sexåringen och nioåringen har blivit mycket intresserade av tankarna med att ha en sång som förmedlar ett nationellt budskap. 

Den suggestiva versionen av denna sång som Zlatan framför har väckt mycket känslor har jag märkt, även bland vuxna. Alla har en åsikt. Jag har ingen aning om kineserna kommer att sälja fler Volvobilar på grund av denna reklam, men jag tycker att den är vacker, förtjusande och rolig, för att den har väckt den debatt. Jag uppskattar att man visar fram olika versioner av vad som anses är svenskt. Jag gillar svensk natur, fotboll och vad det gäller Volvo så är jag uppvuxen i Göteborg under åttiotalet, då Volvo var en tydlig del av stadens struktur som inkomstkälla och symbol, med PG Gyllenhammar i spetsen. Det var det svenska industrisamhället personifierat.

Min nioåring är till skillnad från sexåringen, fullständigt ointresserad av fotboll, men Zlatan är ändå en person som ungen hyser respekt för. Sättet som Nationalsången framförs har gjort stort intryck på barnet, med jämna mellan rum sedan två veckor tillbaka, nynnas: ”jag vill leva, jag vill dö i S-V-E-R-I-G-E”, på korrekt rosengårdsdialekt, på cykelbanan, vid matbordet eller vid Legobygget, hos oss. Våra ungar har inkorporerat Zlatans dialekt, som en självklar del av sången, fullständigt ovetande om att det finns många svenskar som får rysningar av detta. Personligen är jag stolt, makens och min indoktrinering har funkat, alla människor är lika, alla versioner av en sång kan vara rätt och de vet om att i originalet av ”Du gamla, du fria” så sjunger man ”Norden” och inte ”Sverige”. 

Jag skulle nu kunna hänge mig till en lång debatt om vad som är svenskt och inte och varför, men jag väljer att låta bli. Det viktiga är att Zlatans och Max Martins version visar, på ett positivt sätt, att Nationalsången inte är Sverigedemokraternas egendom, den tillhör alla som bor i det här landet. Det är en vacker hyllning och den tillhör alla som laddar orden på sitt personliga sätt, oavsett dialekt och den är faktiskt till för att ena inte splittra, den skall var välkomnande inte uteslutande. 

Annonser

Jag tänkte att jag ville skriva om att vi idag har fått en nioåring i familjen, men när jag sitter här och ska skriva så kommer jag underfund med att det faktiskt är för privat. Det är en sak att skriva om vad ett barn säger eller gör som är roligt, men vår stora Knatte har gått från att vara ett litet barn och är nu en helt egen individ med rätt till egen integritet. Därför kan jag inte skriva vad som helst, jag har helt enkelt inte rätt att lämna ut ungen på det sättet. Men så mycket kan jag säga att ikväll, för nio år sedan förändrades mitt liv för alltid och det var en av de absolut bästa saker som har hänt mig.

Jag är egentligen för otålig och rastlös för att vara förälder. Till att börja med hade jag ingen aning om hur man skulle byta blöjor eller trösta eller skilja ett ljud från ett annat. Men man lär sig och man lär känna en liten människa med sina egna behov och personlighetsdrag och framförallt upptäcker man nya sidor hos sig själv. Det är helt galet hur mycket man kan oroa sig över något som visar sig vara en vanlig förkylning. För att inte tala om vilka urkrafter man bär inom sig när man upplever sin egen avkommas första möte med orättvisor. Jag var inte heller ett dugg beredd på att man kunde älska en människa så villkorslöst. 

Häromkvällen, när vi åkte hem från skolan så cyklade Knattarna framför mig och de småpratade om några små plastfigurer, så kallade Trashpacks, så intensivt, att jag inte kunde låta bli att skratta för mig själv. De har en begreppsvärld som är baserad på leksaker, spel, filmer, böcker och tidningar och det är inte alltid jag hänger med i deras tankebanor. Det är väl så det ska vara, frigörelseprocessen har börjat. 

Året som har gått har varit otroligt händelserikt och det har inte bara varit i medvind. Men när jag i måndags satt och såg på när ungen var på simhopp, som koncentrerat skulle göra ett hopp, blicken var fokuserad, kroppen var spänd, ett fjäderlätt sving från trampolinen och det segervissa leendet när ansiktet nådde vattenytan igen, då kände jag en sådan enorm stolthet och glädje. Jag vet att livet inte alltid är lätt, ibland måste man göra saker som känns jobbiga även om man inte vill och vågar. 

Jag kan bara konstatera att vår nioåring är modig, det är inte lätt att byta skola, det har bara varit till det bättre, men det visste vi inte från början. Det är jobbigt när en nyfunnen  god vän flyttar till andra sidan jordklotet, men det går och som tur är finns det möjligheter att kommunicera. Det kan vara svårt att ligga efter i skolämnen, men att jobba ikapp och uppnå nya mål, kan vara mycket bra för självförtroendet. Livet är en utmaning, med oviss utgång vad det gäller mycket, men kärleken till ett barn förändrar en för evigt och jag har haft tur, för jag har fått två fantastiska ungar. Men jag undrar verkligen vart de här åren har tagit vägen, det går så vansinnigt fort.