Jag gjorde ett test för någon vecka sedan på FB, som person ser jag tydligen alla händelser som sker runt omkring mig som i en absurd film. Det stämmer, tyvärr. Men jag tror att det kan ha att göra med att jag sedan i mars, då vi fick nycklarna till vår nya lägenhet, knappt har haft tid att gå på toaletten. Jag blir ständigt påmind om att man skall leva i nuet, vissa av dessa veckor har jag knappt vågat se efter i kalendern vad nästa dag skall innehålla, då jag har använt mig av samtliga timmar på dygnet.

Jag har tagit mig igenom en dag i taget och varit oerhört tacksam om jag har befunnit mig vid rätt ställe vid rätt tidpunkt och varit medveten om varför jag befinner mig där och då. Min alldeles egenhändiga analys av läget är att både min man och jag har mycket att göra på jobbet, våra barn går i skolan och sedan har de fritidsaktiviteter, vi slipper inte undan varken att handla och laga mat, läxläsning, städning eller tvätt, i normala fall. Om man sedan skall flytta från ett boende som man har haft i drygt femton år, renovera i gamla lägenheten, möblera i den nya lägenheten och dessutom gå på extra två konserter i blockflöjt, tillverka scenkläder till fritids melodifestival, simtävlingar, diverse kompiskalas, inhandla presenter till dessa kalas, försöka planera semestern, påskpyssla, gå på utvecklingssamtal för båda barnen, följa med på disco, gå till vårdcentralen, tandläkaren, justera glasögonen ett par gånger, leta efter borttappade kläder, gå på utvecklingssamtal i hemspråk, fylla i Läsligan schema, möta olika mäklare och välja en, gå på årsmöte i gamla bostadsföreningen och sedan trädgårdsdagar i både gamla och nya bostadföreningen, planera påskjakt, handla påskpresenter, ha PRAO elev på jobbet, ringa skatteverket om deklarationsfrågor, skriva uppsats, läsa in sig på opponenternas uppsats, fundera på läsutvecklingsprojekt till hösten, sitta med i en grupp och planera stadsdelens skolors kulturupplevelser till hösten, åka till Stockholm med elever som har vunnit pris, gå på fortbildning, hålla igång och rätta läsutvecklingsprojekt i sju olika klasser, ovanpå det helt vanligtvis fyllda schemat, så ter sig livet som en absurd film. Även om allt är roligt.

Av alla händelser som den senaste månaden har innehållit som har varit minst roligt, så är det helt klart det Mäklarkontakter. Jag vet inte vad det är som gör att jag får obehagskänslor av dessa stackars människor som har gjort detta yrkesval, men de får mig att känna mig obekväm och illa till mods. För mig är ett hem, en persons mest intima krets när någon utomstående kliver in och betraktar denna sfär och sätter ett pris på det, så blir det helt enkelt någon form av övertramp. En av de mäklare som jag träffade, berättade glatt att en av de saker som de erbjöd, om vi valde just deras firma, var fri styling. Mina instinkter kravlade upp på den röda blink nivån från noll till hundra på en tiondels sekund. Det som var menat som ett finfint erbjudande lät i mina öron som: ”eftersom du har kass smak, så kan vi erbjuda dig hjälp med det, vilken tur för dig!” Naturligtvis vet jag att det inte var menat som en förolämpning, men om du vill att jag skall ge dig en massa pengar för att sälja det som har varit familjens hem under många år, så kanske inte du skall börja med att tala om att vi suger vad det gäller inredningen. Möblerna är faktiskt inte till salu, det hade jag tänkt att flytta över till vår nya lägenhet.

Nu har vi valt en mäklare, de har fotograferat och nu skall den ut på marknaden. Separationsångesten över alla minnen som är konserverade i dessa väggar har så smått börjat avta. Vi har varit med på det sista årsmötet och den sista trädgårdsdagen i den föreningen, målat om så att det inte känns som ”vår gamla” lägenhet. Barnen sover i sitt nya rum på nätterna och vi har börjat packa upp flyttkartongerna. Minnena kommer att finnas kvar och alla foton. Barnens vingliga första cykelfärder, yngste Knattens ivriga räfsande bland höstlöven vid tre års ålder, äldste Knattens vässande av klätterformen i äppleträdet. Alla grillningar i trädgården i ur och skur, stor Knattens sexårskalas när vi grävde ner skattkistan i snön och så vidare. Dags att gå vidare, med sentimentalt bagage med blicken vänd mot nya erfarenheter.

Men visst känns det, jag har aldrig bott så länge på ett ställe, maken och jag har blivit vuxna tillsammans där och bildat en familj. Det finns personer som hävdar att man inte skall äga mycket, att man bara skall kunna bryta upp och gå, men hur skall man göra med alla dessa minnen som man förknippar med en plats, med ett äppleträds skiftningar i årstiderna, med det speciella ljuset i ett rum som gör att du exakt kan tala om vad klockan är. Det handlar inte om saker att flytta med sig, det handlar om ett emotionellt bagage, som påverkar ditt sätt att se världen, på gott och ont. I dessa rum, som i någon annan persons ögon behöver stylas, har jag gått igenom varenda känsla jag någonsin har upplevt och jag har varit mycket lycklig, känt mig trygg och älskat. Det kommer jag att göra igen i andra rum, men det kommer nytt. Livet är en film och jag är både betraktaren och medverkande och ganska ofta är det lite av en absurd film. 

 

Annonser