oktober 2011


I torsdags kom den, den där första dagen på hösten, när det egentligen inte blir ljust på hela dagen. När man skulle behöva ett inopererat dimljus, för att man har svårt att orientera sig och man känner hur ruggugglan breder ut sina vingar och sveper in hela din själ och ditt väsen. Ångesten knackar på utan att alls ha blivit inbjuden och du känner att det är svårt att gå upp, svårt att vakna och behovet av mycket mys, levande ljus, värme, skratt och intellektuella samtal är så oerhört starkt, att det nästan är omöjligt att fokusera på tirviala saker som vardag. Den svarta mattan breder ut sig i sinnet. Det är just sådana dagar när du inte behöver höra att du ser trött ut.

I mitt fall finns det bara ett enda sätt att mota bort olusten och det är att se till att det inte finns tid att fundera på all världens ondska och den utmattande, förlamande höstdeprissionen. Jag bestämde mig för att fylla hela helgen med mys. Knatteligan och jag satte klockan och stack till simhallen i lördags morse. Det ekade folktomt. Andra människor har tydligen andra strategier för att stå emot hösten. Vi började med att simma runt inne på äventyrsbadet, knattarna hoppade från kanten, vi busade och simmade. Vi avslutade med ett pass i bubbelpoolen, ungarna övade dykning, glidflyt och vi njöt av att bara vara där och få ta plats.

Efter lunch hämtade ömma modern oss och vi åkte ut till sommarstugan. Båda Knattarna somnade på väg ut i bilen. På eftermiddagen var det dags för det stora pumpa projektet. Fyraåringen som är ohyggligt pysslig av sig, tycker att vi pyntar och pysslar för lite i hushållet och efter tre veckors tjat gav jag efter i fredags och inhandlade två pumpor på torget. Alternativet till denna pumpakarvning var enligt fyraåringen att vi på andra sätt skapade och prydde vårat hem med diverse spindlar och pumpagirlanger och det kändes som om det helt klart finns vissa begränsningar för vad jag kan överskåda. Nåväl, de två pumporna skars upp och den ömma modern och jag försökta uppmuntra Knattarna till att gröpa ut innehållet. Men helt plötsligt var det mer intressant att klättra omkring på de nyligen nedhuggna träden bakom stugan. Av den forna kreativiteten kring pumpor, rådde icke ett spår. Det slutade med att den ömma modern och jag istället fick göra en insats.

Knattarna beskådade resultatet nådigt och pumporna blev godkända. Därefter gick vi en skogspromenad och jag tackade min lyckliga stjärna att jag bara hade köpt pumpor på torget för hundra spänn och inte gett mig på något inköp av lyxpumpor i gigantstorlek. För hur kan en pumpa konkurrera mot en hög med stockar? Det borde jag ha förutspått på något sätt.

På kvällen tittade vi på ”så mycket bättre” och vi dansade som galningar till alla låtarna och varvade med att äta grillchips. Det slog mig att jag trotsallt inte hade tänkt en enda dyster tanke på hela dagen. Ruggugglan hade fällt in vingarna och jag kände mig lättare i sinnet. Man skall bara bjuda in de fina höstdagarna, de andra skall man bota med många skratt, trevligt sällskap och att göra saker som man tycker om.

Annonser

Vart tionde år så växer man in i någon kvotgrupp som skall granskas, erövras som konsument eller kontrolleras. I år är det min tur, jag har ”nixat” min telefon, men det hindrar inte att alla försäkringsbolag har fått för sig att jag behöver pensionsförsäkras bättre. Jag har gått ifrån till att artigt lyssna till vad de har att säga och sedan tacka nej, till att bara lägga på luren innan de har presenterat sig. Det klart att det är otrevligt att slänga på i örat på folk, de försöker nog bara försörja sig, men jag har inte bett om hjälp angående mitt pensionssparande.

Jag har dessutom börjat få en massa reklam per post om skönhetsprodukter och behandlingar som skall hjälpa mig att inte framstå som om jag vore just fyrtio år. Antingen tycker man att sådan reklam visar att avsändarna är omtänksamma vad det gäller min privata åldringsprocess eller så kan man bli förolämpad eftersom dessa mig veterligen aldrig har träffat mig och sett min hy, mina bröst eller om jag verkligen behöver fettsuga mina mjukdelar. Jag har inte bestämt mig för om jag skall välja att tro på omtanken eller förolämpningsteorin, men jag har en ”Reklam nej tack”-lapp på dörren. Tyvärr får man adresserad, oönskad reklam ändå, eftersom man råkar tillhöra någon speciell ”target group”.

Tandblekning, vitaminer, mirakelkrämer, ginseng, hårförstärkning, oljekapslar för minnet och tabletter som skall göra att mitt underlivs slemhinnor inte skall skrumpna ihop, är ett axplock av den reklam jag får. Det är ganska oroväckande, kommer jag verkligen att behöva alla dessa saker om sex veckor? Kommer jag att ångra, att jag inte har tagit dessa uppmaningar till ökade förbättringar vad det gäller min fysiska och mentala framtid mer på allvar?

I fredags kom det papper från min jobb. Min snart uppnådda ålder gör att min arbetsgivare uppmanar mig att gå på en friskvårdskontroll hos ”Feelgood”. Jag uppmuntrades att beställa tid omgående, samt att fylla i en mängd papper angående mina mat-, sprit- och konditionsvanor. Jag kände mig som en bättre begagnad bil som skulle in på besiktning, men visst i det här fallet kan jag acceptera att det visar någon form av omtanke från min arbetsgivares sida. Självklart ringde jag och beställde en tid. I tanken försökte jag peppa mig själv lite ”det kan ju vara bra så att man får reda på om man lider av något” och ”det klart att jag inte lider av något” och så vidare.

Detta år har jag varit och tagit cellprov och skall dessutom på mammografi, det känns som om jag håller på att besiktigas grundligt innan jag skall gå över till nästa fas av mitt liv. Det var helt klart lättare att fylla trettio om man ser det ur en fysisk synvinkel, fast då fanns det en viss press eftersom man inte hade barn och inte var gift. Om jag nu klarar besiktningen av att gå över i fyrtioårsåldern, så undrar jag vad nästa tio år kommer att innebära.

I tisdags (dagen efter att jag hade beställt tid på ”Feelgood”) berättade en kollega
att vi hade fått en vibrationsplatta som man kunde testa. Meningen är att man skall skaka bort en massa fett, genom att stå i en maskin. Med hälsokontrollen i färskt minne och då jag inte har inhandlat någon av de reklamerade mirakelkurerna, så finns det en viss oro för att jag inte skall gå igenom besiktningen. Om man kan skaka bort ett eller annat kilo innan det är dags, så gör det inget. Jag hinner inte motionera mer än mina dagliga cykelturer och två yogapass framför Tv:n i veckan. Det finns helt enkelt inte mer tid.

Kollegan skulle testa vibrationsplattan under dagen och undrade om inte jag också var lite nyfiken. Det lät lite spännande tyckte jag och gick bort på en rast och inspekterade verktyget. ”Hur svårt kan det vara? man har väl gått på gym,” tänkte jag. Det fanns ingen manual men jag tryckte i kontakten och ställde mig på åbäket. Till att börja med pirrade det lite i benen, för att sedan gå över till starka vibrationer, slutligen stod jag där som en milkshake på rodeo och undrade om det verkligen kunde vara rimligt att detta var hälsosamt. Det kändes inte speciellt hälsofrämjande att ha njurarna dallrande som öronhängen på insidan, men skam den som ger sig.

På kvällen googlade jag om vibrationsplattor. Man skall använda sig av maskinen 1-3 gånger i veckan 10-20 minuter, fettet kommer att rinna av en, men det skall inte ses som en ersättning för bra kost och aktivt liv i övrigt. Det kunde lika gärna stå ”förvänta dig inte för mycket” i texten, men hursomhelst är mitt nya mål under de kommande sex veckorna att skaka 15 minuter tre gånger i veckan. Om jag inte ser några bestående förbättringar av min fysik efter dessa veckor, så kommer jag inte att fortsätta med att stänga in mig i den trånga datorskrubben. Det känns nämligen lite smått märkligt att stänga in sig där, ta ett krampaktigt tag i maskinen och under en kvart försöka hålla sig på benen. Jag känner mig ganska löjlig under själva akten, så att säga.

Jag har svårt att koppla av och visualisera hur fettet ”rinner av mig”, istället tänker jag på hur min gammelmorfar darrade i händerna när jag var liten. Han tyckte att det var så lagom roligt att darra, så varför skall jag då göra detta frivilligt? Jo, av en enda anledning, då har jag åtminstone provat en av alla dessa mirakelkurer som jag har blivit erbjuden i år. Jag kommer med stolthet kunna säga att jag har provat att göra något för att förhindra mitt fysiska förfall. Något som jag dessutom inte behöver ta i kapselform tre till fem gånger om dagen, suga ut eller spruta in. Jag kan bara hålla mig fast och om det inte funkar, så kan jag släppa taget. Jag har trotsallt mitt pensionssparande att falla tillbaka på.

I söndags skulle maken ta sig an äpplträdet och plommonträdet. Fram med motorsågen och upp på stegen. När vi skulle plocka fram redskapen ur källaren upptäckte vi att det var mycket vått på golvet, vid en golvbrunn. Det stod flera centimeter med vatten och vid en närmare titt i tvättstugan så var det översvämning där. Vidare hade en av grannarna hängt en liten käck lapp som konstaterade att det hade svämmat över när hon använde tvättmaskinen. ”No shit Sherlock!” tänkte jag. På lappen hade även grannen skrivit att hon hade lagt en lapp om problemet i ordförandens brevlåda. Som om det nu skulle lösa problemet.

Vi bor i en bostadsrättsförening med 11 lägenheter. Vi har ingen fastighetsskötare. Om man upptäcker att det blir översvämning när man tvättar, så är det visserligen ganska smart tänkt att man bör informera någon i styrelsen om detta, men man kanske borde tänka i ett ytterligare steg. En lapp i en postlåda suger liksom inte upp vattnet automatiskt. Medan maken beskar träd började jag skyffla och moppa upp vattnet och avlägsna det ur källaren. Vatten som står kan lätt bli till fuktskador, dessutom har det en tendens att börja lukta. Jag började med att stänga av vattnet till tvättstugan, så att ingen annan skulle börja tvätta glatt. Efter att ha burit ut ett par hundra liter vatten, så uppenbarar sig grannen och ställer sig och tittar på mig där jag står i gummistövlar och skyfflar upp vatten. ”Jag har lagt en lapp i L:s låda”, säger grannen. ”Jaha,” säger jag, ”men vattnet måste ju bort”. Tror ni att hon erbjöd sig att hjälpa till? Självklart inte. Istället säger människan till mig ”så gulligt av dig att du gör detta” och så gick hon.

Att jag inte exploderade. Hur fräck får man bli? Efter att vi hade fått torrt i källaren ringde jag till ordföranden och berättade att det fanns en lapp i dennes postlåda om översvämningen, men att vi nu hade torkat upp allt. Jag undrade om ordföranden visste vem vi kunde ringa, eftersom vi behövde någon som kunde blåsa rent i rören. Vi kom underfund med att vi skulle göra en gemensam stöt på måndagen.

Maken skulle arbeta hemma fram till han skulle flyga tillbaka till Holland, så han kunde släppa in vederbörande, om ordföranden kunde få tag i någon som kunde komma. På måndagen vaknade jag med huvudvärk. Jag visste inte om det berodde på att jag fortfarande var förbannad på min granne eller om det skulle bli väderomslag. Hursomhelst så kände jag att det var en molande migrän som var på väg. Dagen började därmed med två huvudvärkstabletter.

Huvudvärken eskalerade under förmiddagen trots ytterligare tabletter. Jag beslutade mig för att gå hem och försöka sova bort eländet. Ordföranden ringde och frågade om maken kunde släppa in ”Spolpågarna” och jag sa att det förmodligen inte var några problem, för om maken hade hunnit sticka till flyget så skulle jag vara hemma för att sova. ”Spolpågarnas” representant på plats talade en fullständigt obegriplig dialekt, en riktig pajsare. Jag fick försöka gissa vad han sa och svara därefter. Eftersom huvudvärken vid det här laget hade lagt sig bekvämt på plats bakom öronen och pannbenet, så var jag dessutom ganska lomhörd. Det blev en märklig konversation.

Men så mycket förstod jag efter att ha blivit vallade runt mellan olika brunnar i källaren och på gatan att något satt fast. Min slutledningsförmåga hade redan dagen innan kommitfram till samma slutsats, men jag lyssnade vidare. Även spolpågar har sin yrkesstolthet att tänka på. Efter en hel del spolande så kom han in till mig i lägenheten och berättade att han hade hittat problemet och jag gick efter honom ut på gatan. Där låg det en klump av trassligt oidentifierbart ”mög”, som han stolt berättade hade suttit fast. Spolpågen tyckte att jag kunde lägga det i en påse och visa upp det för mina grannar, mycket äcklad men lydigt gick jag och hämtade en plastpåse.

Ibland undrar jag om vissa händelser verkligen har ägt rum. Där stod jag med min påse fylld av skit och min dundrande huvudvärk på gatan. Spolpågen var glad över ytterligare ett uppdrag väl utfört. Det såg ut som om han ville ha beröm, så jag hasplade ur mig något om att det var bra att det hade gått så snabbt. Jag kände mig som ett dumt fån av en mängd olika anledningar, dels för att jag med nöd och näpper förstod vad han sa, dels för att jag hade svabbat upp allt vatten ur källaren och blivit kallad för ”gullig” av en människa som borde ha haft förstånd att göra något åt saken själv. Men detta är en helt sann historia om hur det gick till när jag blev den stolta ägaren av en plastpåse med skit från avloppet och inte kurerade min huvudvärk.

1980 skulle min ömma moder åka flotte på Klarälven med några vänner. För ändamålet införskaffades ett ljusrött galonställ. Jag vet inte om hon använde det under färden, men jag vet att de hade ballonger på taket till avdelningen som användes som toalett. Det var nog en våt vecka ur flera olika aspekter, om man skall tro bildbevisen. Galonstället är nu i min ägo och det används flitigt av mig, inget av det lättvikts- och andandes varianterna som jag har ägt har någonsin varit lika funktionella vid grotesk nederbörd som detta. Men vackert är det inte, inte särskilt modernt heller.

Igår när jag skulle samla ihop Knatteligan efter arbetsdagen vräkte regnet ner när jag skulle cykla hem. När jag hade cyklat någon kilometer, var det som att passera en mur, det var torrt på marken, solen sken och det började bli alldeles för varmt att ha full galonutstyrsel på sig, men jag var lite sen och simskolan hägrade, så jag beslutade mig för att cykla på istället. Efter ytterligare någon kilometer märker jag att någon form av fordon med blåljus förföljer mig. Jag cyklar medvetet in till kanten av cykelbanan, men jag stannar inte, jag förväntar mig att bilen skall passera mig. Det gör den, men den prejar in mig mot ett staket och ut stiger två uniformerade poliser. De frågar mig om jag kan legitimera mig, vilket jag svarar att jag kan, men jag undrar naturligtvis vad det är frågan om. Till svar får jag att någon har cyklat omkring på just denna cykelbana och sparkat folk i huvudet och nu tittar de ingående på mig. Jag får snabbt fram mitt körkort och den ene polisen konstaterar att det inte är jag som har gjort det.

Vissa följdfrågor väcks naturligtvis inom mig, hur kan mitt körkort bevisa att jag inte har sparkat någon i huvudet? Hur kommer det sig att jag i mitt ljusröda galonställ, basker och fjällrävenryggsäck stämmer in på ett signalement på någon som susar omkring och sparkar på folk? Jag inser att det ser lite tokigt ut att jag är påväg hem i full regnutstyrsel när solen skiner från en klarblå himmel, dessutom iförd huvudbonad, men helt ärligt så trodde jag att jag var tämligen ensam om att se ut på just detta sätt just på denna plats och tidpunkt. Jag har nästan lust att se mig lite skyggt omkring, för var finns denna dubbelgångare, det verkar vara en ganska hotfull individ?

Efter att polisen har konstaterat genom min legitimering att jag inte har cyklat omkring och sparkat på folk, fortsätter jag min färd och genomför resten av eftermiddagens förpliktelser. Men lite tilltufsad känner jag mig. Situationen kändes fullständigt absurd. Hur många snart fyrtioåriga kvinnor, i rött galonställ, med basker, med min enorma kroppshydda på 155 centimeter över havet, på en 12 år gammal tre-växlad Crecent kan det finnas? Det känns inte helt bekvämt om det nu finns någon vild och aggressiv klon av mig, vars existens jag inte vet om. Vars cyklelväg jag tydligen delar dagligen. Troligen finns det ingen dubbelgångare. Men jag är oerhört nyfiken på signalementet som poliserna hade fått in. Vad hade hänt om jag inte hade kunnat visa fram mitt körkort?

Det är bara att konstatera, jag är inte så bra på att ta ordningsmakten helt på allvar. I somras höll jag på att få böter i Rotterdam, då fyraåringen under mitt överinseende fick kissa i buskarna på offentlig plats när ingen toalett fanns inom synhåll. Ungen var precis klar med pottränandet. Men poliserna ansåg att det hade varit bättre om vi hade letat upp en offentlig toalett i bostadsområdet. När vi skulle ut och flyga förra året höll vi aldrig på att komma igenom tullen, eftersom jag hade en köttermometer i min väska. Vilket jag ansåg var humoristiskt eftersom den låg kvarglömd sedan nyårsfirandet, men tulltjänstemannen tyckte inte alls att det var roligt när jag tog upp och viftade med den och försökte förklara vad den gjorde i mitt handbagage. Jag är helt enkelt en ganska misstänkt och hotfull människa. Tänk, det visste jag egentligen inte ens om!

Vi fortsätter att uppfinna hjulet gång på gång och var generation har sina referensramar. Häromdagen lyssnade jag på ett samtal mellan några elever om ”klassisk musik.” Fullständigt humor i mina öron när det namedroppades om Red Hot Chillipeppers, Nirvana och Eminem. Men det klart om man nu är fjorton år så är denna samling av gamla gubbar, som är jämnåriga med mig, tämligen klassiska. Man håller på att bli en stofil, en klassiker. För min del var det the Doors, the Clash och Rolling Stones som man refererade till, som var en generation äldre, jämnåriga med mina föräldrar. Men som satte kursen för min fortsatta musiksmak. För mina föräldrar var det Elvis och Tommy Steele.

Det samma gäller böcker. Ponnyn Filur, Vitnos, Dante och Lotta fick mig att läsa och bli uppfylld av att läsa många böcker. Det spelade ingen roll att karaktärerna inte åldrades eller utvecklades, att spänningen byggdes upp på exakt samma sätt och att det enda som verkligen varierade i de olika böckerna var namnen på skurkarna. Jag älskade verkligen alla dessa långserieböcker och frossade i piloten Biggels, som jag hade ärvt av min styvfar. Den stora öppningen till den klassiska litteraturen var Kameliadamen, de tre musketörerna och Mobergs utvandrarserie.

The Doors och Vitnos formade min karaktär alltså. Eleverna på min skola formas av Nirvana, Harry Potter och Meyers Twilightserie. Igår kom min kollega med en hel påse full med tio stycken böcker om LasseMajas detektivbyrå. Hon undrade om Knatteligan kunde vara intresserad och om jag ville adoptera dessa böcker. På grund av min yrkesroll får jag nästan aldrig böcker privat. Jag kan få böcker skänkta till biblioteket, men varken mina barn eller jag får sällan, just böcker. Det förutsätts att jag tar hand om den delen själv. Jag önskar ofta böcker till barnen, på julklapps- och födelsedagslistor, men vi får det endast om det är specifika titlar som önskas. Jag tror att folk är rädda att jag skulle lägga någon form av aspekt på valet av bok. Ingenting kunde vara mer fel. Det är som att säga till en fanatsik chokladätare att de aldrig kan uppskatta en ny smak. Får man dessutom den som en present, så blir man bara glad att någon har valt något så specifikt utifrån hur de känner dig. Det är ju faktiskt en dubbel form av gåva, eftersom det handlar om omtanke.

Jag cyklade hem med min skatt, inlindad i två plastpåsar på pakethållaren. Innan jag hämtade yngste Knatten smusslade jag ner den i bagageutrymmet till cykelkärran, så att det inte skulle tjuvkikas eller undras över innehållet i påsen. Efter att ha hämtat den störste Knatten, som rutinmässigt frågade om det fanns utsikter för Nintendospel, vilket förnekades då jag berättade att det fanns andra planer för kvällen, begav vi oss hemåt. ”Vilka planer då? Skall vi nu städa igen? Skall du på möte och vi vara med? Skall vi handla?” Jag svarade nej på alla frågor och myste för mig själv. Ingen stämningshöjare från min sida, med andra ord.

När vi väl var hemma och alla kläder hade skalats av, så pekade jag på plastpåsen, ”det ligger en present däri till er”. ”Det är en flicka som gärna vill ge er den, eftersom hon har vuxit ifrån innehållet,” sa jag lite hemlighetsfullt. Lite avvaktande öppnade de påsen. Sedan plockades titel efter titel upp, som tur var så var det ingen av de böcker som vi redan har läst, utan bara nya äventyr som radades upp på köksgolvet. Förutom tio titlar av LasseMajas detektivbyrå, fanns där två Matildaböcker samt en fin samlingsutgåva om Nalle Puh (fyraåringen fullkomligt lyste). Det var nästan en andäktig tystnad, medan Knattarna bläddrade, först lite försiktigt och sedan nästan febrigt. De jämförde det förmodade innehållet genom att kolla på bilderna. Jag blev effektivt rekryterad till att läsa samtliga baksidestexter och det debatterades högljutt om vilka fördelar och nackdelar olika slags rangordning, det vill säga i vilken ordning vi nu gemensamt skulle ge oss in i dessa äventyr.

Lite yrkesskadat sa jag att vi kunde försöka att läsa dem i utgivningsordning, det förkastades enhälligt av Knatteligan. ”Så läser vi ju jämt när vi lånar eller köper böcker”, klagade avkomman. ”Nu när vi har så många och som vi inte skall lämna tillbaka kan vi väl bestämma själva!” Det är faktiskt en aspekt så god som någon, fick jag lite tilltufsat konstatera. LasseMaja böckerna är uppbyggd enligt Vitnos principen och en ikullkastad ordning, kommer knappast att förstöra förståelsen av innehållet.

Fyraåringen ansåg att vi skulle börja med ”Guldmysteriet” eftersom bokstäverna var i guld, Sexåringen hävdade att vi borde börja med ”Saffransmysteriet.” När jag berättade att jag inte tänkte läsa två böcker ur serien samtidigt, eftersom man lätt skulle kunna blanda ihop de olika händelseförloppen, förvånades jag över att de köpte mitt resonemang. De enades om ”Zoomysteriet,” vilket ansågs som mest rättvist eftersom ingen av dem hade haft det som förstahandsval.

Därmed var saken avgjord. Böckerna bars in till deras bokhylla, plats skapades, för att få plats med den gemensamma bokskatten. I var bok finns det en ruta där namnet på ägaren kan skriva sitt namn, vilket den föregående ägaren redan hade gjort, nu skall två ytterligare namn skrivas dit när vi har läst böckerna. Jag tyckte att vi kunde göra det med en gång, men den sexårige filosof som jag har förmånen att dela hushåll med sa: ”Nej mamma, man kan inte äga en bok förrän man vet vad den handlar om”.

Jag tror inte på några mirakelkurer vad det gäller skönhet, men jag tror på sömn som kur för allt. Denna helg har jag sovit. Två fulla nätters sömn och jag har fått vakna av mig själv. Det är galet vilken skillnad det gör för humöret. I fredags kurade Knatteligan och jag ihop oss i soffan och tittade på ”Rio” med en popcornskål. Jag ignorerade både dammtussarna och det skitiga akvariet. Nyduschade och pyjamasade låg vi där i en hög och följde med i äventyret. Jag sniffade på Knatteligan och kände att det faktiskt skulle bli ganska skönt med en hel helg utan konkreta planer.

Eftersom jag är rastlös natur, så innebär inte oplanerad att ingenting blir gjort.
I lördags sken solen genom våra otvättade fönster och för att kunna neglegera detta faktum så gick vi ut, njöt av vädret och arbetade oss igenom tre lekplatser, en leksaksaffär (vi var tvugna att kolla om julkalendrarna hade kommit), lunch på stan och sedan gick vi på bio. Det var yngste Knattens tur att planera dagen och valet föll på ”Vem är var?” Därefter gick vi hem och sov middag. Eftermiddagen bjöd också på muffinsbakande. Sexåringen konstaterade att ”nu har du fått något att bita i, mamma” när mjöl och smet befann sig överallt utom där den skulle vara. Men det blev väldigt gott och det var helt okej att köket såg ut som en krigszon.

Igår var det sexåringen som skulle planera dagen, till min oförställda förvåning så föll valet på en tur i Bokskogen. Picknick packades, ytterkläder och vantar på, efter tjugo minuter på bussen befann vi oss i den soldränkta lövskogen, det var magiskt. Det var en perfekt dag att tillbringa i skogen, två fika raster, sju kilometer, undersökning av pinnar, larver, löv, kojor senare var vi alla välrastade och Knattarna somnade på bussen tillbaka till stan. Av valet mellan hallonmuffins eller choklad och cocos dito, så kom vi fram till att båda var bäst, för de går inte att jämföra. Jag hann faktiskt städa, tvätta, fixa akvariet och göra middag också. Hela helgen var totalt stressfri och jag känner mig välfylld inför veckan.

Hur kommer det sig att man ibland blir genomstressad bara genom att fundera på tvättkorgen och ibland så går allt hur enkelt som helst? Jag har efter denna helgen kommit fram till att 48 timmar kan se oändligt olika ut, beroende på vilken form man är i. I mitt fall är det så att jag helt enkelt måste sova mina åtta timmar per natt, annars så är jag helt enkelt inte speciellt trevlig att vara med. Till och med jag trivs inte i mitt eget sällskap om jag inte har fått tillräckligt med sömn. Men om jag känner mig utvilad så är jag både glad och ganska effektiv.

När allt känns stressigt, jobbigt och som just nu ganska mörkt och trist, så brukar jag försöka påminna mig om hur mycket man missar genom att alltid längta bort. Jag längtar just nu efter jul, men samtidigt tycker jag om allt som har med planeringen runt julen att göra, så den kan man göra en djupdykning i just nu, i väntan på julen. Det är också roligt. I lördags var vi en sväng i leksaksaffären och kollade på julkalendrar, det finns så många att välja på och Knattarna och jag gick igenom allihop från Lego och Playmobil och vägde för och nackdelarna med de olika mot varandra. Det var oerhört roligt att höra sexåringen försöka övertala fyraåringen om att välja en av de två som barnet själv inte kunde välja mellan. Fyraåringen är å sin sida mycket envis och bestämd i sina åsikter och tänkte minsann inte välja någon avlagd idé från stora syskonet. Jag kom på mig själv att fånle inombords när jag hörde alla argumenten radas upp.

Nästa helg kommer maken hemsusande och vi skall på födelsedagskalas, det blir förmodligen också en höjdarhelg. Det gäller att samla på sig allt mys och alla chanser till värmande saker. Det är det som gör att man inte går under när det i övrigt känns lite tunnsått med glädjeämnen.

För sex och ett halvt år sedan förändrades min världsbild. Innan dess läste jag alltid böcker från början till slut, jag förfasade mig över allsköns tråkiga tv program, jag hatade orättvisor intensivt, gav mig hän i de stora känslorna och min värld var förvånansvärt svart och vit. Sedan fick jag barn. Trots att jag som person fortfarande känner samma saker, så finns det helt enkelt inte tid till att grotta ner mig lika mycket. Mitt fokus har förskjutits och idag kommer jag knappt ihåg vad jag gjorde med all den tid och energi som jag slösade över eller alternativt kastade bort på ganska världsliga saker.

Idag får en bok femtio sidor på sig, om den inte är bra då, så börjar jag läsa en ny. Jag har i princip slutat att se på TV, om det inte råkar vara en brittisk deckare. Jag kan fortfarande bli arg, uppretad eller uppfylld av alla dessa känslor som kokar och mullrar inom mig, men jag stannar upp analyserar läget och sedan väljer jag om det är värt att slösa energi på eller inte. Min värld har fått en full färgskala, där rätt och fel kan ha helt andra zoner än svart och vitt. Jag har fått detta av mina barn, inte blivit av något, jag är dem innerligt tacksam.

De har gjort mig till en bättre person, jag har också lättare att acceptera mina personliga tillkortakommande och fått mig till att vilja förändra de saker som jag inte är nöjd med. Knatteligan har också fått mig att bli en ganska grym problemlösare. Av gammal vana så målar jag alltid upp ”worst case scenarios”, om jag blir ställd inför ett problem. Det är en gammal kvarleva från min svart/vita period. Jag utgår konsekvent från att allt kan och kommer att gå åt skogen, så försöker jag alltid hitta olika slags lösningar på problemet.

Det kan tolkas som om jag är en mycket negativ människa, men det är jag faktiskt inte, jag gillar att vara förberedd. Jag tycker om att ha skapat mig en åsikt eller en strategi för olika förutsättningar redan innan de händer. Min make säger att det är fullständigt omöjligt att ha en slö dag med mig. Han säger att om jag föreslår något och han inte omedelbart svarar på mig, så kommer jag med tre nya förslag som han inte har hunnit ta ställning till. Det är en omöjlig situation och han hinner inte med medan min hjärna jobbar vidare på att ta fram nya förslag på saker som man kan göra. Det driver honom till vansinne.

Nu när vi är fyra i familjen och inte bara två vuxna individualister, så är det helt nya förutsättningar för hur en bra dag skall se ut. Vardagspusslet måste gå ihop och min vana trogen planerar jag utefter att allt som kan inträffa kommer att göra det. Förvånansvärt och anmärkningsvärt sällan krockar jag med en ko, får punktering eller råkar ut för naturkatastrofer på vägen till eller från jobbet, men man vet aldrig, det är nog bäst att vara rustad för att det kan hända. Man kan tolka det som om jag är negativ, men det har jag inte. Tvärtom så tycker jag att livet är förvånansvärt underhållande, kärleksfullt och roligt. Om jag skulle krocka med en ko så skulle jag nog fortfarande bli förvånad, men jag skulle vara förberedd (om ett djur blir skadat, så skall man ringa brandkåren som första instans).

Man kan inte förutsätta allt. En sak som jag med bestämdhet vet är att trots att jag har läst alla böcker av Ulf Lundell fram till 2005, så kommer jag inte att läsa hans nya bok. Jag har faktiskt ingen som helst lust att fördjupa mig i ytterligare en tegelsten om en man i sextioårsåldern, på gränsen till själslig och mänsklig misär, kryddat med brännvin, lust till kvinnor och olycka.

Jag föredrar att krypa in i böcker mer med hopp och att förundras av fyraåringens nya teckning som visar hur igelkottar sover på vintern.

Nästa sida »