april 2009


Jag har en återkommande dröm i vilken jag går på promenad med min döde far. Den är inte bakåtdaterad, jag är vuxen. Vi promenerar och samtalar, det är en rofylld dröm. Jag känner mig lätt till sinnet i drömmen, men jag kan aldrig komma ihåg vad vi har pratat om. Det enda bestående av konverationen är att pappa i slutet av drömmen stannar upp och säger att han måste gå vidare, medan han uppmanar mig att vända och gå tillbaka.

Det märkliga med drömmen är att omgivningarna skiftar, ibland vandrar vi utmed havet, en gång var vi i en skog, vi har även gått en stadsvandring i Göteborg. Drömmen börjar alltid i svartvitt och övergår till att vara i färg. Jag är glad i drömmen, kanske får jag svar på alla outtalade frågor, kanske får jag prata om min sorg och min tonårs vilsenhet som förföljde mig under många år. När jag vaknar känner jag mig alltid en smula melankolisk. Sanningen är att pappa har varit död i trettio år.

Drömmen brukar återkomma med en viss regelbundenhet, oftast om jag av någon anledning har varit låg ett tag. För några nätter sedan drömde jag den åter igen. Men denna gång var vi i vår trädgård, vårens skira grönska var runtomkring oss och denna gång var allt i färg från början till slut. Inte heller gick vi denna gång, utan satt ner och fikade. Vi höll varandra i handen och istället för att vi gick åt skilda håll, så blev han mer och mer osynlig, till slut försvann han. Jag satt kvar där på trädgårdsbänken och kände mig fullkomligt lugn.

Kanske har det behövts trettio år för att få mig att kunna gå vidare. Kanske kommer aldrig drömmen tillbaka. Kanske har sårskorpan över ärret äntligen läkt till ett tunt lager hud. Jag vet inte, själen är märklig och så är hjärnans outgrundliga verksamhet. Men av alla de saker som jag tycker är tragiska med hans död, så tycker jag främst att det är tråkigt att han aldrig fick träffa sina barnbarn, som jag är så stolt över och som följer i hans genetiska fotspår. Dessutom så förvandlas jag ibland till den förvirrade, sörjande tonåringen på jakt efter identifikation. Sov gott pappa, vi kanske ses en annan gång vid trädgårdsbänken i vårens skymning och för åter ett filosofiskt samtal som jag inte kan komma ihåg, men som lämnar ett lugnt eftermäle.

Annonser

Någon berömd, klok typ har sagt att ”livet är en serie av upprepningar”. Vi äter, sover, älskar, hatar, saknar, lär och glömmer. När jag var yngre upplevde jag ofta en känsla av tristess, det finns det inte tid för nu.

Idag började min dag klockan sex, välling kokades, kroppar skulle ha kläder, cykelhjälmar fästes under hakor. Tulpanerna som plockades i Sjöbo i söndags har slagit ut. Två barn lämnades på dagis, en med snuva, en utan. Cykelkärran hakades av, jag inhandlade lunch på vägen till jobbet.

Väl där hade min kaffekopp försvunnit, det fick bli plastkopp. Jag började med ett möte med två pedagoger från förskolan. De var i skriande behov av bilderböcker på urdu, turkiska, danska, somaliska och ett antal andra språk. De vill bygga upp ett litet lånebibliotek som föräldrarna till deras barn kan läsa hemma. Tanken är att förskolan skall läsa för barnen på svenska, sedan skall föräldrarna läsa böckerna på modersmålet hemma. Mycket bra språkträning, svårt att tillgodose. Vidare diskuterade vi att ha en läsecirkel till hösten om hur man kan arbeta med bilderböcker.

Jag öppnade biblioteket, lade in nya böcker i katalogen, någon kom för att låna, jag rättade de sista av kupongerna till tipspromenaden. En lärare kom förbi och bad mig ladda ner en bok till en elev som har lässvårigheter. Boken fanns inte att ladda ner och jag jagade alternativ. Vid tiorasten kommer en hel hög rastlösa tonårskroppar och vill läsa dagens horoskop i Metro. Rummet fylls av liv och rörelse. En vill ha en bok, en annan behöver hitta information om Brasilien. Däremellan sitter jag och försöker planera morgondagens lektion i biblioteksvetenskap, det är omöjligt. Sedan blir det lunch.

Jag försöker leta upp en av speciallärarna för att fråga vad jag skall göra med den engelska bok, som skal läsas i klassuppsättning, som inte går att ladda ner. Vi hamnar i en diskussion om den obefintliga budget som finns vad det gäller dessa hjälpmedel. Jag pratar med min ställföreträdande chef om prisutdelning för tipspromenaden. Jag äter.

Eftermiddagen är en lång serie av avbrott. Någon kortsluter ljuset i korridoren utanför biblioteket, en annan kommer indansande med en vattenballong. För ett par veckor sedan sprängde någon en stinkbomb i biblioteket, nu har detta rafinerats, nu stampar de sönder omega-3 i korridorerna. Det luktar rutten fisk. Vaktmästaren kommer förbi för att se om han kan få liv i plattv:n som finns i biblioteket. Han suckar över det antal lås som idag har fått lim insprutade i låskolven, över en ruta som har sparkats sönder. Jag fortsätter att försöker planera morgondagens lektion. En kollega kommer in och frågar om jag kan ta in några ytterligare i min grupp under morgondagen. Jag stänger biblioteket och går förbi ett arbetsrum och diskuterar den skiss till biblioteksplan som jag gjorde igår.

Jag cyklar mot dagis. Solen skiner och jag lyssnar på Vallgrens ”Kunzelmann & Kunzelmann.” Hans böcker är alltid bra, men det är en av de författare som jag har svårt att läsa, måste lyssna. Hans böcker kräver sträckläsning och har mitt fall har detta reducerats till sträcklyssning istället. Lyssna kan man nämligen göra oftare än att finna tid att sitta ner och läsa. Jag kommer fram till dagis.

Mitt snuviga barn möter mig glädjestrålande, utan mössa och jacka. Visserligen skiner solen och det är varmt, men eftersom det är uppenbart att barnet är förkylt, så undrar man ju varför ingen har hjälpt ungen på med sin fleece och den lätta vårmössan. Storasyskonet har nu upptäckt min ankomst och kommer springande. Vi packar under stim och stoj ner de saker som skall med hem, cykelkärran monteras på, färden bär av mot affären. Jag bestämmer mig snabbt för att det får bli macka och nyponsoppa i trädgården. Tanken på att ställa mig vid spisen och inspirerat slänga ihop en middag känns plötsligt ganska ointressant.

Vi kommer hem, ungarna släpps lösa i trädgården. Vi möter en snacksalig granne som vill diskutera olika cykelrutter runt staden. Jag springer ner i källaren med en tvätt, dukar jag upp vår improviserade middag i trädgården. Mamma ringer och jag avger en lägesrapport. Tvätt byts, jag bestämmer mig för att gräsmattan bör klippas. Två små medhjälpare, en på var sida av gräsklipparen ”hjälper mig”. Våren luktar gott och det gör även nyklippt gräs. Medhjälparna följer med ner i tvättstugan och hänger tvätt. I rask takt följer bad, pyjamaspåtagning, välling framför en episod av ”Palle Gris”, tandborstning och högläsning av ”Gustav och den snåla glasstanten”. Yngsta barnet blir lyrisk när det kan fylla i med sitt knappa ordförråd: ”biiil”, ”ko” (sko) ett ivrigt pekfinger visar. Storasyskonet blir aningen irriterat av dessa avbrott. Lampan släcks, vi somnar.

Mobilalarmet väcker mig. Jag somnar om, men vaknar en halvtimme senare. Barnen bärs över i sina sängar. Jag loggar in på gmail, jag chattar med min uppsatskollega, vi gör en arbetsskiss för kommande veckan och bestämmer ny chattid. Inser att jag kan hinna med en tvätt till innan elen bryts. Jag till maken i Holland. Vi pratar om hur vår dag har varit, vi fnissar åt att man kan bli fan of ”spooning” på facebook, vi skall ses i morgon. Sista tvätten hämtas. Jag gör en kopp kaffe, jag surfar lite och lyssnar på Kunzelmann & Kunzelmann. Jag funderar på att det har varit en innehållsrik dag. Det har inte varit tråkigt en enda sekund och stjälkarna på tulpanerna har börjat sin vandring mot ljuset.

Scafell Pike sjöng att det var så hälsosamt och stärkande i fjällen 70-talet och det var säkert riktigt. Men jag har tillbringat helgen med att ha det hälsosamt och stärkande i Sjöbo, i föräldrarnas sommarstuga tillsammans med den ömma modern och knatteligan. Solen sken, vi såg en fågel flytta in i den fågelholk som jag spikade upp förra sommaren, vi var på marknad, gick skogspromenad, klippte gräs och grillade. Jag tänkte inte överhuvudtaget på mitt arbete, när vi kom tillbaka till stan igår var jag trött men samtidigt utvilad. Hur skönt som helst. Den första riktiga sommarvärmen hade sköljt över mig i helgen, vinden hade smekt mina sinnen.

Miljöombyte är faktiskt inte att förakta. Ibland måste man bara bort. Men visst är det konstigt att det känns mindre arbetsamt att stå och först skura rent och sedan olja in en pergola i föräldrarnas trädgård, än att måla om fönstren hemma i lägenheten? Nåväl, tillbaka hemma så lyftes två sovande barn ur bilen och bars in i sina sängar. Till och med ombytet till pyjamas gick dom obemärkt förbi. Frisk luft, okontrollerat spring och trädgårdsarbete kan tydligen trötta ut det mest aktiva barn.

I en vecka har jag haft lite ångest, eftersom jag har haft i uppgift att skriva ett utkast till en biblioteksplan för min arbetsplats. Vissa uppgifter är mer ångestframkallande än andra. Men i morse var jag glad, utvilad och skrev ihop detta utkast på en dryg halvtimme. Ibland blir jag så trött på mig själv. Jag kan gå och fundera, mentalt planera och ha grym ågren, men egentligen handlar det mest om att bara sätta sig och göra det man skall. Inte tänka så mycket, bara göra det, punkt slut. Men det kan vara otroligt svårt.

Jag kan bli så arg på mig själv, jag vill hela tiden prestera mitt bästa, vara genomtänkt i mina resonemang och så vidare. Men ibland undrar man vad man håller på med. Om man skall göra ett diskussionsutkast till en biblioteksplan, så måste man ju knappast ha tänkt igenom precis alla aspekter. Inte heller behöver man ha svar på alla eventuella frågor eller ha formulerat sig till sitt yttersta. Ett utkast skall vara just ett utkast. Varken mer eller mindre.

Fröken duktig alltså. Ett mycket hett ämne inom självhjälps böcker för tillfället. Men för en gångs skull så har jag inte förlitat mig på att läsa en bok. Istället tog jag en öl i solen i fredags efter jobbet och hade en kul pratstund med en kollega. Sedan åkte jag och oljade pergolan i Sjöbo och idag hade jag svaren till mitt utkast så enkelt i mitt huvud. Så varför krångla till allting? Förmodligen därför att man kan.

När jag har sänt vårt äldsta barn till skamvrån, efter att ha sagt till barnet tre gånger att låta bli något, så får ungen vanligtvis stå där i 1-3 minuter. När jag sedan går dit för att prata med det och frågar om det har ångrat vad det har gjort så är ju svaret alltid att ja, det ångrar sig. Vanligtvis brukar jag fråga vad det ångrar och det kommer barnet nästan aldrig ihåg. Men ångrar sig har det gjort och det älskar mig och förlåt, förlåt. Men hur kan man ångra något som man inte kommer ihåg vad det är? Svaret är detsamma som när det gäller min prestationsångest. Man vill göra rätt, man vill vara duktig och om man inte är det så vill man vara det.

Jag vill bli mindre rädd för att göra fel och jag vill att mitt barn skall komma ihåg vad det har gjort för fel. Vidare vill jag ha fler fridfulla vårhelger med sol och mindre tankar om mitt arbete när jag är ledig.

Idag har jag suttit på skolbänken, seminarieuppföljning i ett projekt om skolbibliotek som vi har varit med i. Jag blev upprörd. Nu är inte detta första gången jag blir det, men ibland funderar jag på om det verkligen inte finns någon lösning på denna gordiska knut. När man arbetar i ett skolbibliotek är det två världar som möts, skolan och biblioteket, därav namnet. Ett skolbibliotek har ett annat syfte än vad ett folkbibliotek har. Att arbeta i ett skolbibliotek var länge förbehållet utbrända lärare med visst litteratur intresse, en sista utpost. Idag krävs det förutom att man skall vårda ett litet bokbestånd, att man skall hjälpa till med informationssökningar på internet, läsinspirera, undervisa i källkritik och mycket annat. Man kan säga att yrket som sådant har förändrats. Jag märker i min yrkesroll att jag ofta får indirekta pikar för att jag inte har läst pedagogik. Lärarna håller på sitt och bibliotikarierna håller på sitt.

Förutom denna eviga diskussion om pedagogik kontra bibliotikarie, så fick vi idag två föreläsningar om hur viktigt det var att vi i skolan var digitalt kompetenta. Att de nya medierna måste få ta större del i undervisningen. Inte heller detta är någon nyhet. Den utbildning som jag har gått heter inte längre att man blir bibliotikarie, man blir magister i biblioteks- och informationsvetenskap. Jag har hittills inte undervisat om direkt informationssökning på min arbetsplats. De frågor jag får är antingen om jag kan bokprata, rekomendera böcker, läsa sagor eller ge undervisning i antingen bibliotekskunskap eller källkritik.

I högskolevärlden efterlyser man bibliotikarier som leder kolleger och elever in i den dunkla världen av informationssökning, från lärarkåren ropas det efter sagotanter. För man kan mycket väl vara en opedagogisk högläsare om det föregår i biblioteket, men hu vale om en bibliotikarie, utan minst 40 poäng i pedagogik skulle undervisa i något så fasansfullt som hur eleverna letar efter bra källor på nätet eller i tidskrifter. Om man går till biblioteket skall man väl komma tillbaka med en bok?

I dag hade vi en ytterst charmant dansk man, som beskrev situationen på grundskolebibliotek i Danmark. Situationen där är sådan att de som arbetar på dessa bibliotek är lärare i grunden och efter ett par år som utövande sådan, kan man läsa en påbyggnad på högskolan så att man blir just grundskole bibliotikare. Han pratade mycket om den vägledande rollen som bibliotikarien har. Hur viktigt det var att man hade digital, såväl som spetskompetens. Jag håller med, delvis.

Jag har en dubbelmagister i litteraturvetenskap samt barn- och ungdomslitteratur. Jag har studerat på bibliotekshögskolan i Borås. Jag är genuint intresserad av skolan och älskar mitt jobb. Om någon sa att jag var tvungen att komplettera med pedagogik för att bli bättre på mitt arbete, så skulle jag överväga det. Men, jag vägrar att tro att jag skulle bli en bättre bibliotekarie av att jag läste in en lärarexamen.

Jag tycker nämligen att det är bra att det finns lärare och bibliotikarie under samma tak i en skola. Jag tycker att våra yrkesroller kompletterar varandra och jag anser att om folk slutade pissa revir och istället inse vilka möjligheter som finns i just skillnaderna så skulle alla få det mycket bättre. Lärarna har spetskompetens i sina ämnen och jag i mitt. Det finns en rad olika serviceyrken inom skolans ramar där personalen inte nödvändigtvis har pedagogisk utbildning, skolbespisningspersonal, receptionspersonal, vaktmästare, skolledare.

Jag tror att anledningen till att jag satt och blev småsur idag delvis ligger i den berömda tipsrundan på Världsbokdagen igår. 99.8% av de ca 400 personer som gick rundan igår tyckte att det var supermysigt, solen sken, frågorna var kluriga, de gick och småpratade i grupper. De gjorde något utöver det vanliga, fast fortfarande så var det i skolans regi. Det gemensamma målet uppnåddes. Vi uppmärksammade Världsbokdagen, lärde oss kanske något på vägen och vi hade roligt. Den drygt två veckor långa, sura, heta debatten av hela arrangemanget, var som bortblåst. Varför detta massiva motstånd? Mystiken tätnar.

Skolorna är Sveriges största arbetsplats, det vore naivt att tro att alla skulle kunna ha samma kompetens på ett sådant ställe. Det handlar om att komplettera. Jag undervisar gärna i informationssökning, jag läser gärna sagor, jag diskuterar gärna källkritik och boktipsar. Vissa av dessa arbetsuppgifter är jag bättre på än andra. Vissa älskar skönlitteratur, andra vill söka fakta i tyckt eller digital form, andra vill läsa tidningar eller bara sitta och snacka. Många av våra elever använder sig av You Tube, Bilddagboken, bloggar, onlinespel och facebook dagligen. På vårt bibliotek föregår dessa aktiviteter hela tiden samtidigt. Jag är flugan på väggen vad det gäller vissa saker, ibland är jag sparringpartner, inspiratör och vägvisare. Jag kritiserar mycket sällan mina kollegors arbetsmetoder, varför är det då rättvist att förutsätta att mitt sätt arbeta inte är så viktigt?

Jag kan ibland bli ganska upptagen av ord. På samma sätt som att vissa melodislingor och textrader kan dröja sig kvar med irriterande långsamhet inne i huvudet på mig, så kan vissa ord och dess betydelse
stanna med mig och roa alternativt oroa mig ganska länge. Igår när jag var på lekplats med mina barn var det ordet ”musa” som jag började tänka på. Jag funderade på vad den manliga versionen av ordet skulle
bli på svenska, enligt mitt sätt att tänka så borde det logiskt sett bli ”mus” alternativt ”muse”. Båda alternativen verkade ganska orimliga. Om det skulle bli mus, så är det ju ganska kul då det är ett
smeknamn av det kvinnliga könsorganet och om det var blev muse så är det förvillande likt musse, som i musse pigg. När jag kom hem så slog jag upp det i SAOL och fick inget svar. Med andra ord finns det inga manliga musor på svenska, alltså är det upp till min personliga tolkning. Men jag röstar helt klart på att en manlig musa, borde heta mus.

Enligt min etymologiska ordbok, kommer musa från grekiskan och latinet och är ett samlingsord för sånggudinnor, uppenbarligen fanns det inga manliga sådana. Idag använder vi det nog mest som ett ord för
mänskliga inspirationskällor, flera svenska sångare har musor i sina texter, Lars Winnerbäck har sin Hjärter dam, Stefan Sundström sin Sabina, Evert Taube hade sin Ulla. Kvinnor har tydligen inga möss i
bakgrunden när de skriver. Jag tycker att det skulle vara ganska kul om någon kvinlig trubadur eller författare svarade på frågan om sina inspirationskällor att deras största mus inom området var till exempel
maken.

Ords uppkomst är ganska roliga, jag slår ganska ofta upp saker etymologiskt. Men när det kommer till våra barns inovativa språk, finns det inga ordböcker i världen. Vårt äldsta barn har döpt om vårt
yngsta barn till Aggie av oklar anledning, numera lystrar barnet även till detta tilltalsnamn. Jag har ingen aning om vart det kommer ifrån, men Aggie har kommit för att stanna, oavsett om vi vill eller inte.

Vårt yngsta barn har uppfunnit en väldigt märklig och smärtsam lek. Inte heller denna förstår vi vart den kommer från. Den heter ”gang” och går ut på att barnet antingen stångar eller skallar en. När man
försöker förklara för barnet att det är en väldigt tråkig och dålig lek, blir det mycket ledset. Jag har till och med lett ut ungen i skamvrån efter att ha blivit utsatt för ”gang”, men det enda som sker
är att det vill leka mer ”gang” och därmed säga förlåt. Om man har blivit utsatt för ”gang” vill man inte gosa, man är helt klart rädd för att få sig en rejäl dansk skalle, det gör vansinnigt ont. Jag har vid ett flertal tillfällen fått blåmärken efter denna lek. Det är svårt att förklara för en glädjestrålande snart tvååring att man absolut inte vill delta i ”gang” (som skall uttalas med ett visst svung i rösten). ”Gang” finns inte heller upptaget i den etymologiska ordboken, men jag tror att uppkomsten är antingen syskon eller dagis.

Vårt språk utvecklas hela tiden och i mitt liv finns flera musor och möss som inspirerar mig dagligen. Ibland har orden en självklar betydelse, ibland är den mera tveksam. Det är dock alltid spännande att fördjupa sig i vart de kommer ifrån. Andra favoriter bland mina barns ord är soppolej (tjolahoppsansa, ursprung Pippi långstrump sången), kluck-kluck (napp, ursprung ljud då man tar sig ett rejält sug) och schuppilacki (bra mojäng, med olika användningsområden, ursprung okänt). Det som är mest fascinerande med ord, är att de aldrig tar slut, det finns alltid nya att upptäcka!

Imorgon är det Världsbokdagen. På mitt jobb skall vi uppmärksamma det genom tipsp romenad. Jag har gjort 40 frågor med 120 svars alternativ, i fyra olika nivåer. Det har tagit mig flera timmar av frågeskrivande, kopierande, ritande av karta vart de skall gå, ihopknåpande av tispkupong, kopierande av material, distribuerande till alla involverande. Hälften av lärarkåren är irriterade över att de skall behöva gå en promenad på arbetstid, tillsammans med sina elever. Solen har lyst i över en vecka. Vad skall man säga? Är det obligatoriskt? om inte så tack men nej tack. Jag borde bli förbannad, men jag känner mig mest förvirrad.

Ibland har jag en tillfällig svacka när det gäller min tilltro till mänskligheten. Det brukar gå över. Jag gör ändå det jag skall, hoppas att någon får roligt. Min hämd är att jag har gjort en mängd kluriga frågor för lärarna. Denna kår som anser att de så vansinnigt allmänbildade, skall få mothugg på egen bana.

I måndags när jag hämtade ungarna på dagis hävdade personalen att snart tvååringen hade ögoninflammation. Nu har vi varit hemma i två dagar, ingen ögoninflammation synes än. Imorgon får de gå till dagis, jag skall sätta upp en tipspromenad som endast ett fåtal vill gå. Men vad spelar det för roll? Någon vill och jag hade ganska kul när jag gjorde frågorna.

Jag sitter i köket och lyssnar på en demo till en platta, som en gammal kompis har spelat in. Jag skall plocka ut 10 låtar som skall vara med. Det är svårt. Man hör den röda tråden. Det är kärlek, dolda förlåt, svedd kärlek och världens ondska. Vi människor kommer alltid tillbaka och landar där. Vi är ganska enkla, vi behöver bli sedda och älskade. Vi går ofta vilse, det värsta är när vi tror att vi kan ändra oss. Det går oftast inte. Jag fnissar lite åt demos texter, vi har nog ganska lika tankegångar. Men jag är har inget havererat äktenskap bakom mig.Jag har dock spruckna relationer, jag vet vad bitterhet är och det är fel, men kärleken gör det ljust precis som våren.

Nu skall jag stoppa ner mina pestsmittade barn som inte får gå på dagis i cykelkärran och dra iväg till sagolekplatsen vid biblioteket. Damen på sjukvårdsupplysningen sade nämligen att det var viktigt att vara utomhus om man hade ögoninflammation och varför skall vi sitta här och glo ut på det fina vädret? Demons melankoli fyller mitt huvud, men jag tror fortfarande på mänskligheten. Jag är dock glad att jag inte behöver frälsa världen, jag kan ju inte ens få personalen på min arbetsplats att gå en tipsrunda.

Jag är grymt dålig på att komma ihåg namn, det är på gränsen till pinsamt, det kan gälla även människor som jag har varit bekant med i flera år. Jag tappar namnet och kan inte för mitt liv komma ihåg vad personen heter. Det kan bli ganska pinsamt när man står och pratar med någon om att vi verkligen borde höras snart igen. Då får man antingen be om deras e-mailadress och hoppas att man inte får en papperslapp med ”snuffe@hotmail.com” eller så får man lite fint ge dom en lapp med sitt fullständiga namn och kontaktuppgifter och hoppas att de därmed ger en lika prydlig lapp tillbaka.

Jag glömmer dock sällan ansikten, speciellt inte om jag har haft ett samtal med dom öga för öga. Denna kombination av förlorade namn och välkända ansikten är inte alltid speciellt bra. Jag brukar skylla det hela på att jag har arbetat som producent och i bokhandel och därmed haft nöjet att i olika sammanhang träffa många människor. Ibland har detta dock gjort att jag har hälsat glatt på vilt främmande människor som ser ganska förbryllade ut över min glada hälsning, en gång var det en kvinna som frågade om hon kände mig, då får man antingen säga att man har tagit fel eller så är det dags att dra ner ridån och lägga benen på ryggen.

Sedan jag kom tillbaka från min senaste föräldrarledighet på jobbet, så är det en kollega som jag just har känt igen på detta vis. Eftersom hon i sin tur inte har verkat känna igen mig, så har jag inte heller kunnat pumpa henne på information om vart vi eventuellt skulle ha kunnat ha mötts. Vi har dessutom samma förnamn och jag vet att den enda som jag känner som har samma namn som jag, är min morbrors fru. Man kan ju tycka att om man skulle ha känt fler som hade namn som en själv, så borde man komma ihåg det. Men det har stört mig, igenkännandet har känts positivt, alltså borde jag ha mött denna namne i ett roligt sammanhang och därför så vore det ju kul om jag kom ihåg vart ifrån denna trivsamma känsla kom. I fem månader har jag dagligen mött personen, men inte för mitt liv kunnat komma på vad det kunde vara någonstans. Det har varit något med rösten, något med gesterna, något med ögonen, men inte då, jag har kunnat lägga två och två samman.

Idag möttes vi vid mikrovågsugnen igen och hon står och pratar om sin tvillingsyster. Då äntligen föll poletten ner. Nej, jag känner inte den här människan, men väl hennes syster. De har inte samma efternamn då kollegan är gift. Omedelbart hoppar systerns namn ur munnen på mig och kollegan ler och frågar om jag känner henne, ja det det kan man lugnt påstå. Hon har bland annat varit och hälsat på oss när vi bodde i London för ett par år sedan, vi har jobbat ihop, vi har varit med i samma läsecirkel. Sedan blev hon med sambo och jag fick ett barn till och flyttade utomlands igen. Jag har till och med sett kollegans hela familj på kort hemma hos hennes syster. Men nej, jag har inte kopplat samman dom på någotvis alls.

Det första kollegan säger är att hon och systern inte är lika, men det är dom. Det första systern säger när kollegan ringer upp henne och ger henne luren är att dom inte är speciellt lika. Jag bara skrattar. Hur skulle man inte kunna vara lik sin tvillingsyster? Dom tycker också samstämmigt att de är timida och tillbakadragna båda två och nja kanske inte.

Det är skönt att få reda på att min hjärna trots allt fungerar. Den har inte lett mig in på villospår. Den arbetar bara otroligt långsamt om den inte får ledtrådar. I helgen skall jag ta tag i att höra av mig till systern, jag har saknat henne, men ibland kommer livet emellan typ. Men jag måste bara höra om danskan är flytande nu, jag kommer aldrig att glömma när maken skulle lära henne danska på puben i sommarsolen i London. Den flöt bättre och bättre efter några pint. Den nyförälskade kvinnan bubblade i kapp med drycken. Hon är en pärla och man bör vara bättre på att underhålla sina kontakter, det var trotsallt ett av mina nyårslöften!

Nästa sida »