juli 2014


Det är helt enkelt för varmt för att arbeta. Jag uppfinner arbetsuppgifter som är lämpliga att utföra när luften står still. Jag dammar bokhyllor, trär upp kristaller på fiskelina och hänger upp i taket, registrerar och plastar böcker, gör fint. Jag borde läsa in och skriva en föreläsning om läsutvecklingsstrategier. Det går inte. Istället njuter jag av att rensa och göra plats, låter kristallerna sakta vaja i den obefintliga luften som sipprar in från takfönstret. Tanken är att de skall erbjuda eleverna en plats att vila ögonen, när jag läser högt. Trötta skolsalar, kommer alltid att vara just det, men tyg, växter, bilder och andra små knep är välkomna och nödvändiga.

Som vanligt lyssnar jag på en sommarpratare i radio, jag känner melankolin som sköljer över mig, alla dessa individer som delar med sig av sina liv. I slutändan verkar alla hamna i samma konklusion: det handlar om byteshandel av kärlek. Om att ge och få denna dyrbara vara, att ha blivit sedd och att se. Det är egentligen oerhört enkelt, men det är nog det svåraste som finns.

I helgen var jag på min pappas grav. Det är en lätt handling i teorin, man går dit, man rensar och ser till att det ser fint ut, gräver ner en blomma som skall visa att det finns någon levande som bryr sig om den som inte finns kvar i livet. Ett uttryck av kärlek och respekt. För många år sedan planterade jag en en, den hade växt sig stor och frodig, för stor faktiskt. Jag klippte ner den. Jag förbannade mig själv för att den var så stor och att den istället för att ge gravplatsen ett intryck av att alltid vara ombonad och fin, såg förvildad ut. Vår äldste Knatte hade köpt en cementjordgubbe och placerade den med vördnad på graven. Vår yngste Knatte sprang omkring och vattnade på alla ”våra gravar” och ville höra om alla dessa livshistorier och släktband. Där och då kände jag att det var jobbigt att bli påmind.

Några timmar senare sitter vi hemma hos min farmor och fikar. Jag frågar henne om ett av min pappas namn, jag har alltid varit nyfiken på valet av just detta namn. Jag vet att jag har hört en förklaring för längesedan, men minnet är diffust. Min farmor berättar och jag häpnar över den tragiska och vackra historien bakom just detta namn. Detta lilla brottsstycke ur hennes egen bakgrund ger förklaring på saker som jag har funderat på så länge sedan jag kan minnas.

Min farmor fyller nittio år idag, det är hennes dag, solen skiner och hon hade ett härligt kalas igår för hela familjen. Hennes liv har varit fyllt av medgång och motgång, på många sätt ett hårt liv. Hon har sett till att vi i kommande generationer har fått det bättre, genom fackförenings- och politiskt arbete. Jag vet det och jag är stolt över att få vara hennes barnbarn. Men vår relation är inte okomplicerad, både hon och jag har saknat det där ledet oss emellan som min pappa borde ha varit. Men vissa saker kan man inte bestämma över och inte göra något åt.

I lördags i bilen på hemvägen insåg jag hur härligt det var att få höra den där historien om hur min pappa fick sitt namn. Jag ska berätta den för mina barn, när de blir större. Tack farmor för den historien och för allt det där andra, som jag har glömt att tacka för. Nu svänger mina kristaller i taket och jag har konstaterat att jag delar åsikt med sommarpratarna i P1. Livet handlar om byteshandel i kärlek, om att se och bli sedd. Det handlar om brottsstycken ur livet och framförallt om en och annan bra historia att återberätta. Det är det som skapar mening, i en oförklarlig värld.

Igår var semestern slut för den här gången. Jag kan inte påstå att jag dansade hela vägen till jobbet. Det var en varm, solig morgon och barnen skulle fortsätta sitt sommarlov hos farmor och farfar. Maken och jag försökte muntra upp oss med att vi två kunde åka och bada på kvällen. Det funkade väl sådär när jag cyklade i väg mot min arbetsplats. Gatorna var fullständigt öde. Vem arbetar en dag som denna? tänkte jag, det borde nästan vara förbjudet. När man bor i ett land som är kallt och mörkt största delen av året, så borde det finnas någon form av klausul inskrivet i livskontraktet, som gjorde att man var ledig, när det är varmt och soligt. Sedan kom jag att tänka på hur motigt det är att cykla iväg till jobbet en kall, grå novemberdag, när barnen är trötta och hängiga och insåg jag att mitt resonemang inte höll.

Väl framme, var det helt öde. Under hela dagen mötte jag bara vaktmästaren och sjuksystern. Man kan fråga sig vad man egentligen gör som bibliotekarie, en dag som denna i en tom skola och det är det förvisso många som gör, när jag berättar att jag arbetar mitt i sommaren. Det finns massor att göra och jag följer alltid ett speciellt mönster när jag försöker kickstarta igång mig själv efter att vara ledig. Jag lyssnar på sommarpratarna i P1, podversionen utan musik, städar, lägger in material, plastar böcker och flyttar om. Det brukar ta en vecka. Därefter gör jag årsplanering, skriver material, gör utkast till lektioner, läser och som det sista, alldeles innan eleverna kommer, registrerar jag lånekort.

Att jag lyssnar på sommarpratarna under tiden, har blivit min alldeles egna lilla tradition. När jag har semester lyssnar jag inte på radio, ser knappt på TV, tittar inte på mina e-mail, varken privata eller för jobbets räkning. Man kan säga att en gång om året, drar jag ur sticket till omvärlden. Sedan jag började arbeta inom skolans värld, som har ett helt egen tidsräkning, så har jag behov av att landa efter avslutningen. Jag tar alltid semester vid midsommar, jag vill börja sommaren tidigt. Jag har ingen ro i kroppen att arbeta och sedan njuta av långa sommarkvällar, jag är ofta helt utmattad rent känslomässigt efter de sista sex skolveckorna som är fyllda av avsked, besvikelser, glädje, utflykter och tårar. Efter att vi fick egna barn, är det dessutom dubbelt upp av allt, även privat.

Jag måste alltså landa, för att kunna ta upp tråden och börja om. När jag igår klev in på min öde arbetsplats och gick in på Sveriges Radios hemsida och valde mellan de olika sommarpratarna, så var det lite som att välja lösgodis. När jag väl hade börjat lyssna, så satte jag igång med att lägga in böcker i systemet, stämpla, plasta, flytta om. Hela tiden lyssnade jag på någon individs brottstycken ur livet. Jag funderade på vad jag skulle berätta om jag hade fått femtio minuter på mig att berätta något ur mina 42½ år på jorden, samtidigt som jag utförde väl invanda sysslor. Det var otroligt meditativt. Jag kände att mina tankar hittade sin lunk.

När dagen var slut insåg jag att det hade varit en rolig och riktigt produktiv dag, jag hade hunnit med mycket. Jag cyklade hem, gick ut och joggade en runda, tog en dusch, dammsugade, åt middag och sedan cyklade maken och jag ner och tog ett kvällsdopp. När vi kom hem FaceTimade vi med ungarna som hade haft en fantastisk dag med farmor och farfar, med sol, bad och godis, jag såg deras glada ivriga ansikten och kände hur sommaren fortfarande satt i oss, hela familjen. Det var inte så farligt att börja arbeta igen, det var som det skall vara och vi har fortfarande kul saker kvar att göra under denna korta, vackra, varma årstid.

Om jag skulle berätta om mitt liv på femtio minuter, så hade jag kunnat fylla ett program och det är jag tacksam för.