oktober 2008


Det har varit en händelserik vecka i radhusområdet. Zappas var bortresta och kom hem sent i tisdags kväll. Dom har en stor svart Volvo Kombi och det är helt klart rätt för dom. Det finns människor som säger att vi väljer husdjur efter våra personligheter, men jag är helt övertygad om att detta gäller även val av bil. Häxan surtant svischar iväg i denna svarta bil varenda dag. Medan Zappa själv har en äldre herrcykel, mycket skranglig, som han använder sig av när han går ut. Don efter person alltså.

Familjen med sidenblommorna har utökats. Idag stannade det en stor flyttbil utanför och ett stort antal osorterde möbler och kartonger bars in. Eftersom de övriga inte har flyttat ut, så är det frågan om en tillökning. Det verkar vara en kvinna i yngre medelåldern, kanske en utflyttad dotter som har återvänt hem. Jag undrar hur dom skall få plats med sidenblommorna nu.

Min polska granne som skurar sin bakgård med klorin, har skaffat sig en mycket liten knähund. Den är vit och hon bär den överallt. Fram och tillbaka till rastplatsen flera gånger om dagen. Ibland får den trippa lite, men det händer som sagt mycket sällan. Hennes exman har en mycket stor dobberman och kanske har sonen klagat över avsaknaden av djur hemma, jag tror att hon dock har satsat helt fel. När jag mötte honom med denna golvmopp härom dagen verkade han mycket besvärad. Jag tror inte att det berodde på mig, eftersom han är tonåring så ignorerade jag honom så gott jag kunde och sa bara ”hej” när vi passerade varandra. Men han spanade oroligt över mot fotbollsplanen, så att inte killarna där skulle se att han rastade ”morsans” hund. Sådant är ytterst pinsamt och känsligt.

Vi har ett relativt nytt grannpar som bor brevid Zappas. Dom är trädgårds fanatiker. När dom flyttade in i somras, köpte dom ett träd som planterade på framsidan. Det är, som jag tidigare har påpekat, viktigt att dessa få, grå kvadratmeter är så personliga som möjligt. Trädet har nu fällt sina löv, som blivit mycket noggrant uppsopade. Mannen har en brännare som han använder för att bränna bort eventuell växtlighet framför sitt hyrda radhus. Var fredag bränns och sopas det utanför deras hus. Dessutom putsas köksfönster och ytterdörr. Man kan undra hur just deras framsida lyckas bli så skitig, men alla har väl sina manier. Jag är övertygad om att dom fredagsstädar lika noga inomhus och att dom gör det eftersom det är sophämtningsdag. Omedvetet eller medvetet har dom gjort detta val och det verkar funka bra för deras del. Dom har också en mycket liten hund. Denna hund är dock större än polskans. Imorse slet sig den stora hunden och satte på den lilla hunden, eller rättare sagt så satte den sig ovanpå den lilla hunden som förgäves försökte komma loss. Den stora hunden gungade glatt med öppet gap, medan ägarna försökte skilja dom åt. Det går hett till i förorten.

Annonser

Idag är det Halloween. Jag har försökt att ta reda på vad det kommer ifrån och vad man egentligen firar. Enligt Wikipedia, är det en Irländsk tradition som de förde med sig till USA. Det har med firandet av de döda, det är en del av skördefesten, det är ett firande av vinterhalvåret, det finns många förklaringar från Irland, USA och de Brittiska öarna. Man klär ut sig, spökar, får godis, tänder ljus och firar de döda. En anledning så god som någon att fira högtid. Men jag kommer aldrig att förstå eller annamma Halloween, jag har helt enkelt ingen relation till detta firande. Vill jag vara häxa så får det vara som påsk käring till påsk.

När jag pluggade i USA var jag inbjuden till en Halloweenfest, eftersom jag inte kunde hitta några passande kläder föll valet på en ko kostym, med gummijuver, mössa med horn och koskälla. Jag gjorde succé. Denna kostym har sedan återfunnits på ett antal maskerader, till allas oförställda glädje. Min man pressade sig ner i den (rymlig fast för kort) och var ko på en medeltids maskerad en gång.

Personligen är jag julnörd. Jag älskar allt med julen, lukten, ljusen, önskelistorna, julkorten, pepparkakorna, hemligheterna, värmen mellan människorna, glöggen, tomtarna, granen, maten, omtanken om andra. Om man planerar, så kan man slippa trängseln, de stressade blickarna och att man köper horribelt dyra saker för att man inte hittade det man egentligen skulle ha. Jag har arbetat inom detaljhandeln och var lika förvånad över dessa svettiga, agressiva människor som vart år sparade julklappsinköpen till dagen före julafton. Jag trodde att alla visste att julafton inträffar den 24 devember varje år, men nog om det.

Förra fredagen regnade det. Jag kavlade ut den förinköpta pepparkaksdegen från IKEA (någon måtta får det vara på husligheten) och lät barnen gå loss med formarna, slängde in resultatet i ugnen och lät doften sprida sig i huset. Eftersom min bättre hälft var på jobbet när själva hantverket skedde, var det naturligtvis han som fick äta upp dessa märkliga figurer. Det var från honom berömmet skulle komma. Doften fick mig på gott humör. Vem bryr sig om att det bara var oktober? Jag köpte min första julklapp i augusti, jag har redan köpt, men inte skrivit mina julkort. Varför skall man vänta? Alla anledningar till att fira bort denna grå, kalla och regniga årstid är tillåtna. Man behöver absolut inte ha barn att skylla på för att älska julen, varför skall man alltid ha en anledning till allt, räcker det inte bara att man blir glad av det?

Nej, nej, nej! Hur kan man förstöra en sådan bra intrig med så förvirrad väg till målgången? Jag är en varm anhängare av talböcker och hade det inte varit för Helena Bergström hade jag aldrig kommit igenom denna bok, en eloge till hennes läsning.

Louise Cantors son (Henrik) ligger död i sin säng, hans mor finner henne och har svårt att acceptera obduktionsprotokollet som slår fast att han dött av en överdos sömnmedel. Enligt polisrapporten ett solklart fall av självmord. Upplagt för en krimi med en klar upplösning. Men sedan startar det; sonens försvunne far (Aron Cantor) återfinns i Australien och rekvireras som följeslagare på vägen mot sanningen. Aron försvinner dock i Barcelona, efter att de har hittat en lägenhet som Henrik har hyrt utan deras vetskap. Kvar är ett antal ledtrådar som Louise börjar nysta i och som leder henne till Afrika. En värld av korruption, HIV, mänskliga expriment, en man som målar delfiner, mord, barn prostitution, kärlek, mer HIV, åtskilliga flygresor, hotellrum, personer som utger sig för att vara goda som blir onda, bistånds personer som är bittra och cyniska, Grekland, Härjedalen, Maputo, musik i natten, avskurna halsar och Kennedys försvunna hjärna som följer oss som en röd tråd genom hela boken.

Hänger ni med? Inte jag heller. Någonstans kopplar hjärnan över i autopilot. Utmattande bok med bitter eftersmak. Det är inte så att scenariot är otroligt, det är inte så att det skrivtekniska hantverket saknas, men det är bara förmycket av allt. Nej, den här boken behöver man inte läsa, det finns andra som tangerar samma teman.

Jag läste precis en artikel i DN om att ”det har höjts röster” för att inte Hollywoods kändisar har engagerat sig tillräckligt mot Proposition 8, som går ut på att förbjuda att homosexuella skall få gifta sig. För mig personligen är det självklart att alla skall få gifta sig med vem dom vill, oavsett kön, religion eller vilket hinder som nu omvärlden kan sätta på kärleken mellan två individer.

Kanske är det för att jag är svensk, det är mycket som jag inte förstår med USA, men är det inte lite för mycket begärt att alla skådespelare, musiker, tv-stjärnor eller vad man nu kan vara skulle engagera sig i precis allt? Engagemang är bra. Det är bra att ta ställning, fler människor borde sätta sig ner och fundera över vad som är viktigt och forma sina privata åsikter. Många tillsammans kan göra förändringar, men vilka frågor skall man välja, vad är viktigast? Jag säger inte att man inte skall kämpa mot diskriminering av kön, men hur kan ”röster höjas” på grund av bristande engagemang från kända människor för just deras saker?

Isbjörnar drunknar för deras isflak smälter på grund av klimatändringar. HIV smittade barn dör varje gång du andas. Flickor får inte gå i skola, eftersom föräldrarna inte har råd att låta alla sina barn gå. Det saknas tjänligt dricksvatten i Zambia. Många svälter ihjäl. Cancerforskningen behöver ständigt nya pengar för fortsatt forskning, Hjärt- och lungfonden likaså. Stadsmissonen behöver pengar för att hålla sina soppkök kokande. Regnskogarna skövlas. Pandorna håller på att dö ut. Människor diskrimineras dagligen på grund av hudfärg, kön, politiska åsikter och religion.

Man skulle kunna önska att fler skulle engagera sig i åtminstone en sak. Men kan man kräva av någon människa att dom skall ”höja sin röst” för just deras sak? Bara för att dom är kända? Har de bestulits rätten att tänka, känna och bestämma själva, bara för att deras yrke har gjort att andra vet vilka dom är?

Jag trodde att den rätten var upp till var individ att bestämma själv. Precis som rätten att gifta sig med vem man vill.

Det började någongång vid tjugoåtta, jag tänkte att man kanske skulle ta att försöka hjälpa naturen lite på traven med fukten. Innan dess hade jag visserligen använt mig av ansiktskrämer, men nu skulle jag förkovra mitt stackars ansikte som var i akut behov av fukt och lite rensning. Jag köpte peelingkräm, toner, ansiktsmask och en ny dunderkräm. Döm av min förvåning när det faktiskt funkade. Huden kändes inte lika stram efteråt, tvärtom var det ganska behagligt.
I dessa spår har jag alltså fortsatt. Lite med skammens blossande ljus på kinderna, men lite får man ju ägna sig åt kroppsvård då och då. Min bättre hälft har dock opponerat sig en gång och det var när jag använde Elisabeth Ardens ”Eight hour cream”. Den luktade häst ansåg han och som den teoretiker han är hittade han genast ett par artiklar som ansåg att krämen var full av hormoner och det ville jag väl inte ha i ansiktet, tänk vilka rester som kan samlas i kroppen etc. Så krämen fick gå i sopkorgen, trots att jag faktiskt tyckte den var bra. Lite får man ju offra för sitt förhållande.

Så allt snack om att skönhet kommer inifrån är faktiskt inget annat än grovt förakt för kroppens åldrande. Generna kan man ju inte göra så mycket åt och visst kan väl ett bra sexliv, sömn, ett roligt jobb eller ett gott skratt göra att man ser bättre ut än dagen före. Men skall man verkligen se vass ut en dag, så behövs det lite hjälp av fukt. Iallafall när man har kommit över tonåren. Skönhet kommer definitivt utifrån, för hur man än vrider och vänder på det så kommer även de saker som får dig att må bra på insidan utifrån och då menar jag inte bara krämer utan även kärlek, vänskap, intellektuell stimulans, tro inget annat oavsett vad dom än säger i pressen.

Denna vecka läser jag två böcker, en med öronen ”Kennedys hjärna” av Henning Mankell och en med ögonen, ”En förlorad värld” av Evelyn Waugh.

Den förstnämnda är en deckare i sann Mankell stil, men ganska intrikat i sin plot. Louise Cantor är arkeolog och lever en intellektuell ensam tillvaro bland skärvor i Grekland. När en konferens i Sverige gör att hon kan ta vägen via Stockholm och träffa sin son, upptäcker hon att han ligger död i sin lägenhet. Obduktionen visar att han har en hög dos av sömnmedel i sin kropp, polisen anser att det är ett solklart fall av självmord. Det tror dock inte mamma Louise som ger sig hals över huvud ut i att följa spåren efter en mördare. Jag har bara hunnit till cd 7 av 13 så jag ber att få återkomma när det hela är över. Men hittills är jag glatt överraskad, Mankell är inte någon storfavorit trots att jag är brutal deckar nörd. Stort plus för Helena Bergströms uppläsning, som passar ypperligt eftersom berättarjaget är en kvinna. Dessutom är Bergströms härligt distanserade släpiga röst mycket passande för intrigens tempo.

För något år sedan gav Expressen ut en serie klassiker som man kunde, för en billig penning, inhandla samtidigt som man köpte deras blaska. I denna serie återsågs en rad mycket fina böcker som man inte hade kunnat köpa på ett antal år eftersom de inte längre var i tryck. Min käre styvfar slängde åt mig en lista över vilka titlar som skulle utkomma och ”En förlorad värld – Kapten Charles Ryders andliga och världsliga minnen” var en av de titlar som jag inte hade läst.

Boken utspelar sig på 1920-talet i Oxford, där den unge universitets studerande huvudpersonen råkar i dubiöst sällskap. Dubiöst på så sätt att hans överklass vän Sebastian för honom in i en värld och ett levene som han inte tidigare har haft någon visshet om. Efter 91 sidor väntar jag fortfarande på vart och när den stora katastrofen och det moraliska förfallet skall sätta in, det har inte kommit än. Men man kan vara säker som på ”Amen” i kyrkan på att det kommer, därför att det gör det alltid i engelsk 20-tals litteratur. Det är det som gör den så ytterst charmig.

Evelyn Waugh var, trots sitt namn, en man från övre medelklassen, med en homosexuell bror (som dessutom outade sig tidigt) och som var mest känd för sina samhällskritiska och satiriska skriverier. Det är ett sant nöje att få dela några mörka höstkvällar i hans sällskap.

Gatan

Vi har hamnat i ett radhusområde, jag trodde aldrig att det skulle hända mig. Det hände mina föräldrar, det höll ett halvår sedan skiljde dom sig, så jag trodde inte att det skulle hända att jag en dag vaknade upp i ett rum i ett radhus och att det var vårt.

Bor man i ett radhus följer man en viss logik, en infödd strategi som man anammar när man bor där. Man sneglar på hur grannen har arrangerat sin trädgård. Eftersom alla hus ser likadana ut så behöver man, för att kunna hävda sin egensinnighet och för att hitta hem, våga sticka ut i sin trädgård. Det är ett krav och ett val man gör. Alla handlar sina växter på samma ställe, men man kan ju plantera dom på ett lite annorlunda sätt. Hur man nu gör det med samma jävla tulpanlökar, men tro mig man kan sticka ut. Det finns ordentliga framsidor, ovårdade, stenbelagda rabatterade, tomtar, grisar, lyktor, bord, bänkar, träd, ökeninspirerade, singelbeströdda, gräsmattor, välvårdade eller oklippta.

Vår gata, för att återvända till det egentliga ämnet, är välskött, sopor hämtas på fredagar och folk verkar vänliga, man hälsar och låtsas att man känner till varandras existens, men inte att man egentligen vet så mycket som man faktiskt gör. Vi är experter på det vi människor, vi låtsas som om det regnar och talar om väder.

Våra hus sitter ihop, därför så är man ganska medveten om vem som bor till höger och till vänster samt rakt fram. Man vill inte se, men det gör man. Nåväl, till vänster om oss bor en ensamstående polsk (har jag blivit informerad om av min andra granne) mamma, med en son i yngre tonåren. Hon bor tillsammans med sin bror och hennes exman skjutsar sonen till skolan var dag och han heter Pat. Det vet vi eftersom han har flera olika bilar som indikerar att han är målare eller snickare och hans namn står prydligt utanpå bilarna. Dom vet att vi inte pratar holländska, eftersom när killen av misstag sköt in sin pingisboll i vår trädgård, så talade han engelska med mig direkt när han ringde på. Mamman har en älskare som är färgad och en förmiddag kysstes dom passionerat på gatan. Jag stod och diskade, det kändes som om jag invaderade deras privata zon, men då skall man inte kyssas på ett sådant sätt på trottoaren. Älskaren, eller vad dom nu har för relation (fast jag gillar den tituleringen eftersom det låter lite romantiskt) är ganska mycket yngre än kvinnan. I övrigt tvättar hon sin stenbelagda trädgård på baksidan med klorin, ytterst besynnerligt, dessutom luktar det simhall.

I huset på den andra sidan bor det ett pensionerat par. Damen är extremt nyfiken och hennes man är hjärtsjuk. Tidigare har de tillbringat ett par månader om året i Spanien, men detta går tyvärr inte längre eftersom hans hälsotillstånd inte tillåter det. Damen håller oss informerade om vad som händer på gatan och jag tror att hon även är frikostig i att berätta för alla andra om vad vi har för oss, en ömsesidig relation med andra ord. I påskas då vi hade besök från England, skickades mannen ut för att ta reda på vart besökarna kom ifrån, han stod och inspekterade nummerplåtarna på bilarna, länge och väl, helt ogenerat. Nästa gång jag träffade henne frågade hon mig om det var vänner eller familj som hade varit och hälsat på. Jag blev stum, kan man verkligen fråga det, oerhört burdust. Men det klart man måste ju hålla sig ajour om man skall kunna informera resten av grannskapet, det hör ju till. Hon har även informerat mig att den hund som hon motionerar ibland bor hos två män som är vänner, hon gav mig en menande blick, så nu vet vi att här är vi öppna och fina och har till och med egna bögar på gatan. Men det är väl lite så vi ser på holländare, dom röker braj och är promiskuösa, så det klart att det måste finnas även äldre homosexuella och självklart har även dom rätt att bo i radhus i förorten. Framsidan av deras hus är mycket välskött, bör tilläggas.

I huset till höger mitt emot oss bor en ensamstående far med minst två döttrar. Ingen mamma har setts till, så hon har väl stuckit eller avlidit. Det kommer dock äldre unga människor på besök regelbundet, vilket indikerar utflugna barn. Den ena dottern är i yngre tonåren och on brukar, minst en gång om dagen fota sig själv med kameran i mobilen, ut genom öppet fönster, hon behöver väl ljuset får man tro. Ibland håller hon i familjens golvmopp till hund vid dessa sejourer, hon är alltid väldigt välkammad. Vår äldsta som undrar varför hon gör så, jag har inget bra svar, det kallas tonåren min son, vi skall alla den vägen vandra, det är ett helvete, men det går över.

Vid sidan av dom bor Frank Zappa och hans fru som ser ut som Häxan surtant. Hon är 55+ och har kolsvart, volmat hår. Nej, Frank Zappa dog inte i cancer för några år sedan han bor här, jag lovar. Han har dessutom mycket regelbundna vanor och veckohandlar varje lördag kl. 17 på Jumbo, (motsvarande Konsum). Deras soppåsar är dessutom väl förseglade med plastbinders, det är inte våra. Dom har stenbeläggning utanför sitt hus, med en låg Buxbomhäck och Zappa jagar ogräs med en liten giftspruta.

Längre ner på gatan bor ett medelålders par som handlar i sidenblommor. Jag har aldrig tidigare reflekterat över att någon måste göra det också. Det är dock full rulljans, mannen kånkar omkring på dessa olika växter och blommor fram och tillbaka från deras röda tjänstevan dagarna i ända. De verkar ha ett outtömligt förråd av dessa blommor och växter, undrar vart dom har dom? Vårt gårdsskjul är fullt av cyklar, flyttkartonger och saker som skall till tippen. Men dom har minsann inte sidenblommor på framsidan av sitt hus, annars kunde det ju vara passande.

Det här är människorna som jag ser varje dag utanför mitt fönster. Jag är fascinerad av hur mycket jag vet om dom och deras vanor. Jag vet i alla fall att vi är sena med att gå upp på morgonen i jämförelse med de andra. Jag undrar vad dom tänker om våra vanor. Vi har ju också ganska regelbundna vanor. Jag undrar om dom vet att jag betraktar dom som delar av mitt sociala liv, man blir märklig i huvudet av att vara föräldrarledig, man ser saker som man annars inte hade en aning om.

Nästa sida »